Flux Capacitor

Jag är fast.

Objektet för min besatthet är ord. Precis som vanligt. Långa, eldiga ord.

"...Ett ögonblick stod de ensamma mitt emot varandra, och hur de sedan möttes hann jag knappast se, men Catherine gjorde ett språng, Heathcliff fångande upp henne, och de slöts i en omfamning så stormande att jag trodde att hon aldrig skulle slippa levande ur den - ..."

Den bruna, döda heden, marinblå oväder och ett murrigt, svampigt, mörkt hus högt upp på en kulle, enkelt i all sin dysterhet, utan några slags utsmyckningar eller leende fönster. Branta tak och ojämna stenmurar. Böcker inbundna i fläckat kalvskinn på hög, skälvande gula stearinljus, tennkärl på förbisedda, dammiga spiselhyllor, smattrande otämjt väder mot blyinfattade glasrutor. En lek och en grav. Två barn, två idioter. En ondskans häst, oljad, senig, rödögd och med vältrimmade hovskägg, riden av en man höljd i skuggor och svart, han som för åskan med sig vart han än går, över ett havsmonsters kala rygg, över en bortglömd kyrkogård där sjukligt uppsvälld mossa, blåbärsris och ljungtovor äter upp gravstenarna, vars kanter luckrar och förtvinar.

"Innan jag hann hindra henne hade hon glidit ned ifrån sängen och gick nu tvärs över rummet med osäkra steg, slängde upp fönstret och böjde sig ut utan att bry sig om den iskalla luften som svepte in över axlarna på henne, skarp som en knivsegg. Det var inget månsken, och allting nedanför fönstret låg insvept i en svart dimma. I sitt vansinne märkte jag att hon var mycket starkare än vad jag var."

Våldsamma regnstormar och kladdigt, grått gräs. Vårvinter. Marsdoft. Springer och snubblar. Vilse i dimman, nattlinnets kalla fiskfjäll, kjolfållen svart av lera, regndroppar linjerar smutsen på kinderna, knogarna, halsen. Sträcker ut tungan. Blixt och knall. Frihet.  

En kärlek så väldig att alla ord till för att beskriva storhet faller platt och dör, allt annat runt omkring så meningslöst, en kal månkrater. En kärlek som inte alls är fin, inga solnedgångar, ingen spaghetti, utan uppochnedvänt ärlig, ofrivillig, bisarr. Det går inte att vara nära nog, måste vara inuti näten av galenskap, måste krypa in under skinnet och lösas upp i hettan. Ett tillstånd där man sakta glömmer vem man är. En lömsk brutalitet som blir vackrare än ordet vacker och så mycket vackrare ändå. Orden rinner ut i det piskande havet.  

Kyssar.

"Jag svär att aldrig lämna dig, eller den här platsen, så länge du inte föråder mig. - Jag svär att alltid vara din vän, och aldrig älska någon mer än så som jag håller dig kär, så länge jag lever. Må vi båda bli levande begravda under dessa svarta klippor om vi någonsin bryter detta löfte."

En blek, feberyrande gestalt som skriker att hon inte tänker försvinna, klänger sig fast i axlar och lakan men som inte kan trotsa livet, en mörk siluett som vrålar åt luftslöjorna att du får hemsöka mig, skrämma mig, tortera mig, driva mig till vansinne och mörda mig, bara du inte lämnar mig. Skiljs åt av grymma lagar och klarar det inte.  
  
"Måtte hon vakna i helvetets plågor! skrek han. Ända in i det sista ljuger hon! Inte i himlen, inte i helvetet, vart är hon? O, Gud, det är ohyggligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! - Han dunkade sitt huvud mot den knottriga trädstammen, lyfte sina ögon och tjöt, inte som en människa utan som ett vilddjur som blir stunget till döds med knivar och spjut. Jag såg blodfläckar på trädets bark. både hans händer och panna var blodiga. Jag kände inget medlidande, endast förfäran. Jag kunde inte trösta honom."

Historien blir synonym med gråten och vinden, blir manodepressiv, vildvuxen, bindgalen, tuggar fradga och rullar med ögonen. En sinnessjuk människospillra gräver upp en grav, bryter upp kistan, lägger sig bredvid skelettet och gråter. Ett spöke i slöjor krossar burspråkets rutmönster med sina blodiga, stålgrå händer och kvider släpp in mig, släpp in mig. Han som offrat sitt eget liv i vansinne, griper tag i dem och skriker och gnäller Cathy, Cathy, du mitt käraste på jorden, gör slut på det, ta mig med, men skyfallet har redan dränkt henne, diset fört iväg henne, en mulen silkesscarf. 

De blottlade mig och drogs genom tiden, ända hit, dit regnet bor, och längre. Även på mitt fönster knackar hon, om natten. Jag ryser och lägger ifrån mig boken, den doftar skog, känns som skog, långt bort. Jag ser, och hon tystnar, lägger huvudet på sned. Händerna hänger slappt, hennes ögon svarta hålor. Jag kryper längre och längre ned under täcket. Är det en dröm? Låt mig vara, låt mig sova, viskar jag. Jag har inte tagit livet av dig, ge dig av. Men hon bara står kvar och glor och grinar. Släpp in mig, snälla, jag är så kall, släpp in mig. Viker bort filten och reser mig upp i fönsterskuggan. Allt är blått. Hon är i spegeln. Jag kan inte. 

Självisk. Frånvarande. Delad.       

Vi är för lika, hon och jag. Jag är fast.
 

Vi skottade vitt och åkte skridskor på fotbollsplanen. Lusekoftorna luktade dött får och det snöade överallt. Det fortsatte snöa i hundra år efter det.    

Städade och städade och städade och panikade. Fantasysagor och sekelskiftsromantik - i vinterlandet finns ingen bättre flykt än enhörningar, magiska silverhår, tropikhjälmar och Djagilew. Ute i skogen, mellan bergstopparna, kristalliserade granbarr, rådjur, jultomten och cembalo - man blir lätt isolerad från omvärlden. Skogens spetsiga toppar är en kolsvart vålnad som vilar på horisonten och det skrämmer mig. Den vill plocka upp mig i nackskinnet, låsa in mig i en skabbig mögelhåla och tvinga mig att äta spindelväv och maggots till biofilmen.   

Frankie spelar julsånger hemma hos oss. Hettan från eldstaden luktar grillkorv och barrikaderar sig i soffan. Ingen orkar äta på normala tider. Pyjamas korsad med dansdräkt tjugofyra sju. Chokladpraliner i fucking massor.      

Lax i allsköns varianter, kaviar på blini och smördrypande escargots, halsbränna orsakad av glögg, citronte och bapapapapapa-pa-di-ja. Det sedvanliga familjebråket följt av sällskapsspel på blodigt allvar och ett förlåt lite sent men det är okej. (Det är generna från Bretagne säger dem). Clubmasters och skivor i sönderfallande fodral, opera, pop och Beatles. En mörkgrön sagobok, ett halsband gjort av frost och tårar, en röd kamera, en liten liten en. Farmors kyckling, orkidéesvammel och övriga samtal. Julen är trevlig. Påpälsad ett helt artilleri av mjukt och varmt lutar jag tinningen mot bilrutan och låtsas att jag är påväg hem från en datja någonstans, nedbäddad i en plingande släde som kränger fram mellan tallarna, försvinner i snö och stjärnhimmel och förvirrad magi.  

Nyårskalas med decenniumtema. Jag gick som flapper och bar massor av sjalar, pärlor, fjädrar, lockar, gnister och lila läppstift. Bland andra fanns 70-tal i awesome sliskskjorta, 80-tals powerlugg och folieaktig framtid representerade. Och så fanns det lite mods och lite jukeboxfluff och lite grunge och lite mer charleston. Somewhat. Vi åt vitlöksbröd, svettades runt ett bord, drack smultronvin (mycket sötsliskigt men det går över), tjöt och sjöng till diverse musikaliska verk. Ingen var beredd på tolvslaget och när det väl var dags skålade vi för tidigt och för efter ändå och tände tomtebloss och hoppade lite och skrek RING RING KLOCKFAN och frös arslena av oss och sprang in igen och spelade mer sällskapsspel. Och så någon gång väldigt, väldigt sent eller väldigt tidigt trängde vi ihop oss på en soffa för att ta vänskapliga gruppbilder och så blev vi kvar där och somnade i en märklig klump. Muppfejs. Aj.

Jag har nackspärr, magknip, huvudvärk och mest ont överallt också. Munnen smakar bajs och sand och hjärnsignalerna känns som mjölkig pannacotta. Personifierar för stunden uppenbarelsen av en uteliggare i skabbig flanell, raggsockor, filt, svintokvast till hår och ögon rinnande av silver och hopklistrade mascarakorvar. Och jag kan inte sova. Mjääääähk.      

Det kommer bli ett maaaarvellous, legend-wait for it-ary och alldeles, alldeles underbart år tror jag.

... Och Katastrofklubben levde lyckliga i alla sina dagar. 

Tack så mycket för alla underbart snälla kommentarer. Jag blir så fruktansvärt glad att det finns sådana som ni. Varenda kram känns ända in hit till kapillärernas infinity.

Min mamma har/hade bröstcancer (av mittemellan snäll och elak natur) i båda brösten men är på bättringsvägen. Hon har genomgått operationen, såren läker fint och allt ser ut att gå precis som det ska. Hon kommer med högsta sannolikhet att klara sig, fast vet vi inte riktigt om tumören kommer tillbaka eller inte än. Vi hoppas såklart på inte. Mamma är glad och mår prima liv, men hon sover också väldigt mycket och orkar knappt göra någonting. Den första veckan efter operationen fick jag tvätta hennes hår och hjälpa henne klä sig, och jag tror aldrig att något så enkelt någonsin varit så fruktansvärt. Så fort hon inte såg åt mitt håll bet jag ihop och försökte få saltet i ögonen att krypa tillbaka till hålorna de kom ifrån och vaporisera dem i någon slags inre avgrund. Att mammas kropp verkade ha åldrats femtio år över en natt var bara för mycket. Nu gör hon nästan allt själv, förutom tunga lyft och så, då måste någon annan hjälpa till. Jag tror pappa och syster är mer påverkade av det här än vad de vill visa. Alla håller ribban högt men mår samtidigt pyton. Men det ska bli bättre. Lilla mamma glider inte iväg så lätt. Kärlek övervinner allt, så sant.

Jag själv mår bra. Det har varit en fin jul och det kommer säkerligen också att bli ett fint sprillans nytt 10-tal!  

Gott nytt år!

Alla obekvämt ylleblöta men varma och tårframkallande kramar och ljusårsgnistrande superkraftspussar

 Er tillgivna

 
Izzie

Det fulaste ordet i världen är Tumör. Och det fulaste ordet i världen rimmar inte med mamma.

Jag vet att hon kommer att klara sig, att allting kommer att bli precis som förut. Hennes sår kommer att läka och hon kommer att kunna skära maten själv igen och skratta igen och hennes hår kommer att växa ut igen när det fallit av. 

Det kommer att bli julafton och snöstorm och skidsäsong och tö och vår igen. Allt kommer att ordna sig.

Men ändå. Att se min mamma vek som en kraftlös sparvunge, sovandes under tre filtar och knappt verka andas, bräcklig, klen, gråblek, glasaktig, har aldrig fått mig att vara så nära gråten precis hela tiden.   

Under scenen finns ett land som ingen någonsin får se förutom vi. Det är en värld av kaos, en värld av avkrokar och tvära hörn och branta stegar och ventilationsrör och krypin och kostymberg och blottade glödlampor. I korridorer så trånga att två personer knappt kan mötas trängs och klättrar de halvklädda och halvnakna på varandra, ropar, skrattar, dansar, äter pastasallad och dricker det enda eftertraktade som finns ur plastmuggar. I en vrå under trappen visar vi varandra våra moves för att tygla nervositeten och hålla musklerna varma och spänstiga. En streetpojke tänder och släcker lampan jättefort och helt plötsligt har vi ett eget disko. Jag går ned i spagat och alla vrålar knasiga rapparfraser. Jag känner mig stolt och lite malplacerad. En behaglig smärta strålar ut genom höften.    
  Tjatter och kackel blandas med storband och hip hop. Väggarna är i grå betongputs och skärt badrumskakel, det finns dörrar överallt som leder till nya platser men inga fönster. Folk dras likt malar mot de enda ljuskällorna. Dräkter och sminkburkar kastas hit och dit över myllret. Doften av omklädningsrum, rökmaskin, pudervippa och mandarinskal är ogenomtränglig. 
   Jag kutar omkring i trosor och tröja och skriker "Vart är min hatt, någon snälla ge mig en hatt!", får en kastad till mig av en pojke i strumpor och kalsonger och med mer muskler än vad jag någonsin sett i verkligheten. Situationen ändå fullständigt asexuell. Ingen i landet under jord är fullt påklädd. Man vänjer sig fort. Det är för varmt och alla har för bråttom. Den kraftiga scensminkningen tynger ögonlocken i en trött personifiering av Marlene Dietrich, munnen är en blodröd reva, ett öppet sår, en brutal och underbar konfekt. Mitt hjärta är graverat med guldsticka. Med det här.  

Stand by for curtain-call. Så är det dags.             

Inbankat, inräknat, intränat. Dansen ska flyta ur midjan. Tårna ska plinga på ett högt C. Dräkten är yvig och uppburrad och omnålad och insydd och utlagd med explicit precision, sömmarna suger sig fast mot huden, tyget är genomsurt av svetten. En gredelin ljuspelare av virvlande dammkorn letar sig in i mörkret, ned i vingeltrappan, bland sladdar och lådor och teknik och avlagda skor. Allting kokar, det lilla vi har är olidligt het utandningsluft. Hårlockarna rinner utmed kinden. Skräcken i våra ögon. Det violetta skenet över våra ögonbryn, käkben, överläppar, medan jag knådar dina axlar och säger åt dig att dra djupa andetag och inte oroa dig, är en bild jag aldrig någonsin varken kommer att glömma eller vilja plocka bort. Jag känner mig så patetiskt liten och ynklig men samtidigt som en svan. Ifall riktig lycka finns, så känns det precis så här.

Förra torsdagen stod det en pojke i vägkorsningen utanför det glassrosa trähuset med kråkslottskrumelurer vid taknockarna. Blonda hårslingor under en mörkblå mössa hade han,  och en svart duffel. Han hade en skrivplatta på armen och ett band på bröstet och stannade mig och ville prata om hur barn far illa i världen. Jag sa okej, men han var så jävla vacker att jag blev helt paff och inte hörde ettt ord utan bara stirrade in i hans blick och jag kommer inte ens ihåg vilken färg den hade. Nu eller aldrig tänkte jag. Dö eller dö iskall.
   "Du har de vackraste kindbenen jag någonsin sett", sade jag fastän det var käkbenen jag menade och jag kände mig som en idiot och en klyscha och hoppades att han förstod och att mina mungipor inte var fnasiga, att utslaget inte syntes. Han log med hela ansiktet och sade tack och blev lite generad och var så så så fin att jag dog och det enda som fanns kvar var ett sjok rödprickigt tyg och ett par converse. Men jag gick där ifrån ändå. Jag kände i ryggraden att han såg varje steg. Jag kunde inte vända mig om. Det hade förstört allt. 
   

För att banka i lite kulturvett och förkovring i oss obildade gråsuggor till studenter planerades schemalagd filmtid in igår eftermiddags. Ett relativt nyproducerat krigsdrama var det vi skulle få se, enligt mig själv ett cinematografiskt mästerverk i allt från ljus, musik, drama och handling.

Det bländande, skoningslösa solskenet, det lejongula, loja ljuset inne bland träden klockan halv fyra fem, nattens skuggor och ultramarina djup, prytt av rosiga fönsterlampor och cikadornas gnissel. 
   Det ensamma, sköra men ack så hetsande pianot, ackompanjerat av knappret från skrivmaskinstangenter, fortare fortare fortare, de försöker hålla jämn takt med hjärtslagen eller rent av hinna ett steg före. Orkestern som okontrollerat vill skrika i skräck och förtvivlan men som bara orkar sitta hopsjunken som en pösig säck mjöl med tom blick, illamående betrakta allt jävla vansinne, tårarna bara rinner utan stopp orkar inte snyfta vet inte varför hopplöshet tynger bröstkorgen ångest tar över tankarna jag kommer dö här säger dem. En förtvivlad hop män med upprivna drömmar, ansikten ärrade av blod var skrapsår skorpor sot tårar bandage jord svett en blandning sjunger för havet och deras röster gråter. Stråkarna gråter.

Tyckande hetluft på väggar prydda med havsblå änglatrumpeter. En resarvoirpenna i marmorerad backelit.
Solkatter i lövverkets skugga. En skrovlig stam mot nacken rötter i arslet gräs mellan tårna jord under fötterna. Plåtaskar och cigarrlådor. Spritärtor, drottningsylt och porslinsho. Vevgrammofon, tjuvröka, O Suave Fanculla. Pastellfärgade linnekostymer, halterneckklänning, ondulerat hår, café au lait-negligé. Soldäck, trädbarriär, mörkgrönt spegelvatten, vassrugg, ginspetsad lemonad, baddräkt med ben, kallprat, södersol. En fruktansvärd oreda av silkestyger huks flux slängda över stolsryggar och överallt, tomma glas och renskrapade desserttallrikar, Pimms i tillbringare, öppna nagellacksflaskor. Böljande hagar, vajande rågfält och trädskuggade bäckar. Djungeltät sommarskog, vildvuxna nyponrosor, brännässlor, alar ekar granar, färgklickar av smörblommor hägg lupiner, svala solmönster över myrstigen som sluttar. Stentrappor med vita, svampiga fläckar av lav. Den romerskt influerade, massiva och mossbevuxna fontänen med dåligt vattentryck. 

Sommarens kvalmigaste dag, dammigt, knastrigt, hett och klibbigt, man vill bada med kläderna på och helst gå naken men det går inte för sig för det finns moraliska värderingar och det här är faktiskt inte Afrika. Släktbesök men har helst ingen lust, artigheter måste utväxlas men man har ingen ork, det ska dineras på trerätters men magen vill bara ha tonicvatten och gräslök. Då blaserade storasyster klär av sig kjol och blus och dyker ned i fontänen framför ögonen hushållerskans son, missförstår lillasyster som iakttar händelsen från sitt sovrumsfönster. En alltför ärlig kärleksförklaring, menad att inte läsas av någon, särskilt inte av lillasyster, hamnar på vift och rör upp känslor; bitterhet och begär. Dagen fortskrider, luftiga salonger blir mörka vrår, blottade ryggar blir förföriska, salta överläppar magnetiska, nervsystem elektriska. I ett dunkelt bibliotek tar de bestialiska lustarna över, vars krampaktiga andedräkter lämnar söta fläckar och permanentbestående fingeravtryck, medan någon samtidigt, någonstans i skogsbrynet, trycker ned en flicka i gräset, täcker över hennes mun och begår ett fruktansvärt brott.
   En gräns har korsats. Begåvad med fantasi utan begränsning, med raffinerad smak för manipulering och dramatik, under inverkan av barnslig svartsjuka och bristande kunskap om verkligheten, gör sig lillasyster skyldig till en ödesdiger handling bortom reson, ovetande om dess fatala konsekvenser för alla inblandade. En skygglappsförsedd familj oförmögen att se vad som pågår klamrar sig i blindo fast vid en förvirrad liten flickas vanställningar, vilket kommer att bli dess fall. 
   Dagen som var menad att bara vara en i mängden av dåsiga soltimmars sakta mak, visade sig komma att vara dagen då precis allt gick käpprätt åt helvete, då de unga tu revs isär och kastades som byten åt två fasansfulla världar; en aseptisk, tvättspritstinkande plats av sönderslitna torson och någon annans blod under naglarna, och en ödelagd, olidlig plåga av rykande fordonskelett och en horisont i brand, en plats där alla antingen är döda eller galna, där lemmar saknas och en köttaktig, metallisk stank hänger i luften. Lillasyster kommer själv att tillbringa hela sitt liv i väntan på en förlåtelse som aldrig når fram, i djup ånger mot storasysters hjärtevän, i undertryckt hat mot förbrytaren som gick fri men mest mot sig själv, hon som visste, hon som såg, men som ändå var tvungen att föra de andra bakom ljuset, få sin vilja fram och briljera.

En fantastisk historia som denna, trots att den lämnar en med slutsatsen av att kärlek är svårt och livet suger, kan få vem som helst att stråla av inspiration, svag sommarlängtan, fotografisk mättnadskänsla, men trots att jag hoppats och hoppats visste jag ändå inuti att det allt var upplagt att misslyckas. Faktum är att snustuggande vider satt bakom och framför mig, tjattrade och brölade (...ööööhh...jävla skitfilm...öhhh...) timmarna igenom, pekade med en laserpenna på duken och alla skrattade för allt var ju så kul. I mina drömmar kysser jag din fitta. Vrål av skratt. Ja, jag lovar, så mogna är vi.
   Tyvärr är, som ni vid det här laget förmodligen redan räknat ut, Försoning, en tänkarfilm. En chick flick. En mesrulle där folk blir kära i varandra och krig innebär andra saker än flaggviftande glorifiering. Ingen tycker att folk som pratar med varandra är vackert längre. Vart finns charmen i biljakter pimpade med CGI, hårdkokta motherfuckers utan varken Fedora eller trenchcoat och den nya meskvinnan (Ni vet hon med karriären som är så dum att hon har högklackat i skogen och aldrig varit utanför Manhattan och klarar allting själv som blev sårad för länge sedan men som ändå visade sig behöva en stor stark man i slutet då hon insåg hur fel hon haft i alla dessa år och blablabla)?
   Om man vill ha allting serverat på ett fat och inte bryr sig det minsta i att ge utrymme åt någon som helst karaktärsutveckling, känna sympati eller sätta sig in i rollernas situation, så är det okej för mig. Men sitter man i en salong med lampetter och röda sammetsrader, så sticker man under stol med det, i alla fall ett tag, visar lite hänsyn mot dem som faktiskt försöker koncentrera sig, håller sig med att vräka ur sig sina klagovisor tills filmen är slut och man tagit sig där ifrån.       

Dessutom blev jag ytterst besviken, inte på andra, utan på mig själv. En film man sett i sin ensamhet, en film som man finner fullständigt underbar, en film vars dramatik gett en gåshud, en film vars bildrutor kulminerar i välbehagsrysningar, en film som fyllt hinkar med gråt, en film som verkligen betyder något för en, blir en film som tvärt, tack vare några respektlösa svin, plötsligt ter sig långtråkig, platt och uttryckslös. "Meningslös dynga" fnyser någon i vestibulen, och utan vidare är allt ett tu tre ens eget fel. Plötsligt har man själv skrivit filmen, eftersom det känns som om jag är den ende som verkligen förstår vad den handlar om. Försöker förstå.    
   Helt plötsligt blir karaktärerna ynkliga och oäkta, dialogen banal och putslustig, händelseförloppet tandlöst, kärlekshistorien en förlamad schablon och lillasysters öde totalt whatever. 

Jag försökte känna något, verkligen rynka pannan och anstränga hjärtat och maggropen, men det gick inte. Istället irriterade jag mig på varenda replik, minspel och kryptisk småsak filmen igenom och undrade vad som hänt med den och med mig och när det var dags att gå.
   Jag försökte gråta men det gick inte det heller. Jag kände noll då Robbies mor hysteriskt slår på polisbilens kofångare med sitt paraply, gråter och skriker lögnare, lögnare, ingenting då officerarna sätter pistolkulor i kavallerihästarnas panna och hjärnsubstansen plaskar ut, inte en snyftning då döende Löjtnant Luc på utmattad franska yrar om Debussy, smördegsbakelser och sommarkvällar vid Atlantkusten, inte en endaste tår då vattnet forsar nedför trapporna i Balham och inget kan göras längre. 

Då jag kom hem såg jag slutscenen igen och grät så jag fick huvudvärk. Då kändes allt mycket bättre. Jag antar att vissa historier bara är menade att uppskattas av vissa emotionellt störda individer.

Jag älskar den här filmen. Den smakar flädersaft och kärlek men doftar på samma gång granatsplitter och leriga sår. 

I förrgår kostymprovade vi inför dansuppvisningen. Där var rödrandiga korsetter och tunga volangkjolar som exploderade, inte riktigt bokstavligt talat men mycket väl färgmässigt, rött gult lila orange rosa, i varje kattig sväng, i varje svepande steg, varje put, varje hattkast. Transvestitsmink; brandfarligt signalröda gelatinläppar, fågelfjäderlånga, sotiga lösögonfransar, konstlat ditmålade penselstreck och kanariegult skimmer ända upp till ögonbrynen. Top Hats med sidenband. En överdrivet iögonfallande, svallande hårlock, preparerad med spray, polerad med vax, klämd med clips och skadad av svett, yppigt draperad över ena ögat.
   Jag kan knappt vänta. Överhuvudtaget. Alls.

Dagdrömmerier. Paris 1900. Moulin Rouge. Kanariefåglar, solparasoller och oanständigheter. That's showbiz, kid.

Alla dessa träbalkar, surrande strålkastare, glödgade stål. Denna kalla harts- och klinkersdoft, dessa revor i dansskosulor, denna kompromisslösa träningsvärk. Detta slit, denna fanatiska lidelse. Denna Orpheus i Underjorden, denna Broadway Melody. Stickade cache-coeurs, praktfullt svängda trappor i äggskalbrun Carraramarmor, monokler. Svarta hästdroskor med suffletterna uppfällda, vars späda hjul spinner i snöslasket.   
   Primadonnan inhöljd i chinchilla och tyll, glacéhandskar om händerna och en plymprydd bakelse till hatt placerad ovanpå frisyren socialiserar med artiga pennstreckmustascher, beundrare, kritiker, kompositörer, konstgynnare och operahusets ägare på Maxims, dinerar på kroketter fois gras sauterne och kungskrabba men längtar i smyg, balkongen och divanen och skratten, drömmer om notpartituren och duvorna på fönsterblecket, om rotfrukter i trälådor och anspråkslösa vindsrum med desto mer storslagen utsikt. Upprullade byxlinningar och en sweatshirt med illa tilltygad krage, skäggstubb, pennyloafers och bakåttippad trilby. Nog såg han ut som en individ som skulle kunna ge många utmärkta utlåtanden om baseball, men knappast om les beaux arts, litteratur och musik, minst av allt om dans. Hennes lärare, hennes geni, hennes idol och älskade, mest av allt trånade hon mörkrets gröna skenbilder från livet utanför, madrassen, hans leende mot hennes hals då hon sträckte armarna ovanför huvudet och viskade attache-moi i hans öra. Vad hände med tillvaron, med gänget, med de galna, glada dagarna i Montmartre, de som kändes så långt borta, de som flydde sin kos den kvällen då hon tog höga C och alla applåderade. Dagen då allt blev perfekt och samtidigt förstördes.  

Rödmosiga scenarbetare, biljettklippare, påkläderskor, perukmakare, kreativa genier, bohemiska nattväsen, kårballerinor och kämpande aktriser lägger ut veckans sista centimes på tarte tartin, en kaffe, soup a l'onion, ett skumt brasserie i sidogränden, doften av läder ved rök nybakat danskläder sitter i väggarna. De surar skrattar och längtar till julafton och lördag kväll, smuttar på tevattnet och drar upp knäna innanför kjolarna, sitter tätt tätt i hörnet vid spisen för att hålla värmen och få strumporna att torka fortare, berättar historier och skvaller och anekdoter, fascineras och distraheras. Fönstret är täckt med frostimma och taket i utandningsluft. Regnet hummar i luften och glänser i gatan.     

Luften stinker skymning och långsamt ruttnande vegetation. Vädret är direkt översatt brittisk mordserie från 70-talet, dystert, väldigt jättemulet och brunt, kornig bild och suddiga konturer. Förväntar mig att en reslig mansfigur i orange fotsid, afganfodrad ullrock och polisonger likt ogräs snart ska lufsa in i bilden och ge mig uppgifter om en viss Mrs. Herthfordshire som hittades död med en sax stucken i bröstet tidigt imorse. Kassaskåpet är länsat! Kommissarie Fridis måste kallas in omedelbart!
   Cyklar nedför berget i hundrakilometeritimmen, det kladdiga lergruset sprutar om däcken. Jag måste ha segt smågodis, helst med lakritssmak, helst djungelvrål. Eller glass, fast helst inte sån där vanlig randig i lisebergsfärgerna, den smakar plastsubstans med mjölk. Jag vill ha munkar, wienerbröd och kakdeg på tub. Vad fan. Vad som helst, helst med socker, helst nu.
   
Jag hatar vår fula byaffär. När jag var liten älskade jag den. Där fanns ett postkontor, en snäll tant som hade plåster om man ramlade i backen och en kiosk som sålda piggelin och daim. Randiga markiser som vajade i sommarsolskenet, krusig utsikt över de blå bergen, en svag doft av gödselstack bortifrån stallet. Urtidskliché. Vi har till och med en slänt omgiven av gärdsgård där det betar fläckiga bregottkossor i midjehögt, grönt gräs. 
   Nu är tanten död eller på hem och alla övriga och onödiga faciliteter igenbommade och täckta med en stor, röd ICA-skylt. Någon har klottrat en hafsig tag på hörnet med en svart spritpenna. Svinkallt spöregn. En sönderriven blågul trasa slår långsamt men hårt mot flaggstången då en fuktig vindpust fattar tag i björkarnas avskalade, svarta spröt.
   Mest saknar jag den rultiga mannen bakom disken som bjöd på salamiskivor innan man köpte och alltid räckte över en skamfilad plåtburk med kurbitsmönster, nästan som i Bullerbyn, och frågade om det inte skulle vara en syrlig karamell till. Av någon anledning skulle allting moderniseras och effektiviseras, mannen fick sparken. De plastade in alla charkvaror i vakuumförslutna förpackningar och slutade sälja helgrillad kyckling, den goda sommarsorten som snurrar inuti en ugn och slås in i vitt smörpapper. Nu har de inte ens marsipan längre. Bajsaffär.         
   Jag har högst förmodligen blivit sjukligt sockerberoende nu över lovet. (Märk väl att i en perfekt värld så skulle vi leva på körsbärskrokant, citronsorbet och fryst grädde med krossad choklad. Så det så) Jag hade inte väntat mig något annat än smärre neuroser till följd av den själadödande tortyr som lärarna tycker är så stärkande för karaktären. Prov i Samhällskunskap redan tisdagen efter lovet stinker härsken hämnd långväga. Jag har fortfarande inte kommit över Halloweenfesten, utan drömmer att jag springer omkring, nästan gråter av ångest och skriker att alla är miffade pundhuvuden, vaknar sönderstressad och med smärtsamt bankande hjärta. Jag är aldrig med i en komitée igen. (Säger vi) Om vi får en uppgift till som spelar avgörande roll i vårt slutbetyg så tänker jag kedja fast mig vid ett jävla träd och långsamt vittra bort.   

Jag tycker om hösten egentligen. Massor av varm choklad (hinkvis) och inspirerande väder. Tuilerierna i rostklädsel, organzaklänning, begagnad räv och ett par mörkgröna clubmasters. Man låser in sig i endast pyjamasen och vill bara skriva och skriva tills fingrarna går av. Läsa böcker med abnormt långa titlar (Jag älskar långa titlar). På hösten lyssnar man på musik som rimmar på drippeti-dropp, som får en att tänka på Paris då solen skiner och medfarna flannell skjortor som luktar någon annans underligt tunga parfym. Då jag går själv till bussen i regnet så sätter jag den ena foten rytmiskt framför den andra, snurrar paraplyet, leker att jag är vansinnigt munter och sjunger inuti huvudet. Ni kan nog inte gissa vad. 
 
Såhär i hösttider önskar jag att jag kunde bo i filmen Blade Runner. Jag älskar den, folk kanske blir förvånade varför, den är så bedrövad, så Bogart, så noir, så kryptisk, så mystisk. Att själva dvdn är helt svart utan text whatsoever säger väl egentligen allt. Den värsta möjliga framtidsskildringen där människorna gör sig redo att lämna jorden för kolonier i andra världar. De som är kvar, hålögda nattsländor som har tappat taget om verklighet och mänsklig värme, lever på dekadensens självdestruktiva rand sida vid sida med konstframställda djur och människorobotar. Ett av människan skapat högteknologiskt helvete som ur en udda synvinkel också kan betraktas som storslaget och vackert. 
    Det tog mig år innan jag förstod symboliken i enhörningen och origamifigurerna av tugummifolie. Men jag förstår fortfarande inte det där med fotografiet och pytonormen. Hur kan Deckard plötsligt veta vem den rödhåriga, sovande kvinnan på bilden är? Det tomma vattenglaset, överarmen höljd i skuggor, pärlhalsbanden på spegeln... Tål att tänkas över ännu en gång. Om du ser detta underbara, dystra stycke film kommer du antingen att hata den som fan eller få en deadly crush på halsen. Man kan ju inte skutta upp och nedför trappor och tralla I got rythm varje dag liksom.     

I Blade Runner är det alltid natt. I Blade Runner spöregnar det alltid. I Blade Runner är husen formade som metalliska Mayapyramider och kanyler med en svag släng av stalinistisk gotik. I Blade Runner har alla trenchcoat i mörkgrått gabardin.

Människomyllret, djungeln av trådiga paraplyn, skyltar med kinesiska tecken i sprakande turkost och rött, brutalt gröna lysrör. Smattrande regnljud mot ett plåttak, ploppande regnljud på en murken markis, plaskande regnljud ned i en brunn, obehaget av att få regndroppar rakt ned i nacken. Konformade stråhattar. Fedorahattar. Svallande kolsvart georgettetyg. Väteperoxidblont, spretigt hår. Knotiga opiumpipor och spejsade cocktailglas. Pratande datorer med typsnitt à 80-tal och videotelefoner stora som resväskor. Öde gator där tidningspapper fladdrar fram likt stäpplöpare, där blåsten viner runt varenda krök och luktar gangsterkrönika. Coruscants strömlinjeformade atmosfär, en landsbild av böljande, utdragna silvertårar och en biljon små gnistrande ljuspunkter till fönster.          

Jag vill nog inte riktigt bo på en plats där det alltid är natt och regnar (Något säger mig att ingen av ren spontanitet steppar i vattenpölarna), men jag vill kliva in och hälsa på ett tag. Se mig själv från ett utomkroppsligt perspektiv, iaktta gråskalan och Shang-hai-neonet, iklädd tvådelad läderdräkt och blå pälsmantel med Medicikrage, Lana Turners komplicerade hårlockar, utfluten eyeliner. 

Sova på soffan i Deckards skabbiga lägenhet och spela svävande stycken av Chopin på flygeln, där bleka persiennränder långsamt drar över lockets svärtade lack. Kokade ägg, näsblod, guldpupiller, svarta cigariller, ystra kärlekslekar. Stå på balkongen mitt i natten, insvept i en filt, som hypnotiserad stirra ut i ösregnet, alla 97 våningar ned till gatan. Ett klumpigt glas balanserar på räcket, whiskybränna i bröstet som värmer hela kroppen, flyter ut i fingrar och tår. Släppa ut håret som virvlar iväg på vinden, en fotsid stålskimrande negligé i lavender fladdrar till mot vristen och flyter över huden. Mjuka fingeravtryck bränner på axlarna. Brutala, vackra läppar snuddar nyckelbenet.      
   Käka äggnudlar med chili och kyckling på fiket med randig aluminiumfasad tvärs över gatan. Ordna bal i förgyllda, futuristiska salar där gula stearinljus spöklikt skälver i antika kandelabrar, där besynnerliga ögon skimrar som onyx, där par dansar till Händel och populärsånger från Hollywoods Golden Era. Gå till det hemliga hålet i väggen när the Wee small hours nalkas, där cigarettmunstyckena är täta, där musiken en hybrid mellan klassiska symfonier och elektroniska regnvädersljud.    
   Gryningen är precis lika grå och dyster som skymningen. Man slumrar i baksätet på svävarbilen. Skymtar reklamskärmen som tar upp en hel skyskrapa där den pillerknaprande geishan i cyklamenrosa sidenkimono flirtar med omvärlden. Vid horisonten öppnas en svag spricka i den svarta molnridån. Det blekblå bakom skymtas endast som en fläck. För ett ögonblick skiner panoramavyn i rostig brons och gyllene glitter, innan den svaga solen åter försvinner. Åskmullret skakar i ensamma gränder.

Jag cyklar hem igen i mörkret. En klen, färglös plastpåse innehållandes en burk chokladglass dinglar på styret. Dimman tätnar över ån. De kala grenarna spretar ut i ett tjockt ingenting, vattnet gurglar under bron. I de tandkrämsblå, konturlösa ljuspelarna från gatlyktorna glänser de bruna löven och fastnar i cykelhjulet. Regndropparna är lättare än helium, mindre än nålstick. Min Tokyonattfärgade kappa är täckt av iskristaller. Det snöar men lägger sig inte. Jag vill ha te från Tahiti.  Jag vill läsa om såriga, hartsdoftande fötter och skira tutuer. Mest av allt vill jag bara sova ett tag. Drömma om rosträdgårdar och barockpalats. 

Jag tror att jag är passionerat försälskad i ämnet pyskologi. Det är så underbart fascinerande, så obegripligt, att ta bakvägen in i sitt eget huvud och böka runt där i femtio minuter mellan Engelska B och Lunch varje onsdag, försöka beskriva tankegångarnas labyrinter, dessa underliga hjärnkorridorer, tusentals minnesportar. Alltid lika intressant också, oavsett vad som står på tal, vi får diskutera hela tiden, om snusk och omedveten hjärnaktivitet. Samt om massor av annat som inte makes minsta sense, precis som jag vill ha det. 
   I yttersta hemlighet har katastrofklubben utvecklat en egen St-Gérmain-filosofi. Vi kallar den Oliver-teorin (Eller La teori d'Olivier på Boulevardiska à français). Vi röker Galousies, bär svart basker och trummar lite dekorativt på bongos när tillfälle ges. Och knäpper med fingrarna gång på gång. Fast ingen kan se något av det förstås.
   Läraren är av den manliga varianten och äldre modellen, förövrigt väldigt kunnig och trevlig. Som bonus uttalar han Olivers namn som den sortens oliver man stoppar paprika i och serverar i dry martinis vilket ger upphov till en hel del osynliga skrattkramper.  
   Men fanimej dö litegrann. Jag vet inte om jag hyser riktigt lika stor respekt till honom längre.  Jag blev så irriterad häromdagen. Samtidigt förvirrad. Och jag tycker inte alls om att vara förvirrad, jag vill ha koll. (Trots att jag aldrig har det heller, men jag tycker om att inbilla mig att jag har koll.) 

Ack, denna vrede och förtvivlan! Så här stod det i vår lärobok i kapitlet rörande allas vår psykets Pervo-farfar, se gamle Freud.

"En kvinna som är omedvetet aggressiv mot män kan ge sin eventuellt framtida dotter problem med sin kvinnlighet".  

Omedvetet aggressiv? Ovetande aggressiv? Total förvirring. Jag tycker inte om förvirring, som ovan nämts. Jag var ytterst nyfiken på vilken sorts kvinnlighet det syftades på. Och vad det innebar att ha problem med den.  

Skulle den eventuellt framtida dottern få problem med bröstvävnaden, komma i målbrottet som en kalvig pojke, få mörka mustaschfjun? Skulle en penis växa ut?

Skulle den eventuellt framtida dottern präglas för lite av fenomenet jag brukar referera till som "tjejighet"? Det vill säga ihåliga personligheter som verkar ha vigt sitt liv åt en rosa läppglansvärld där alla tjuter "älskling" och där shoppingberoende är något ulli-gulligt som viftas bort med fnitter och plaskigt, anti-franska kindpussar?

Skulle den eventuellt framtida dottern vägra hushållsarbete, hennes hembakade kanelbullar sjunka ihop på plåten, hennes mun formas till ett o då någon höll fram strykbräda och strykjärn?

Skulle den eventuellt framtida dottern ha större chans/risk att bli lesbisk?

Eller den allra värsta sortens okvinnlighet; Skulle den eventuellt framtida dottern låta bli att finna sig i att hon redan representerades i ett fack med tydliga gränser för drömmar, beteende, känslor? Förstå sitt oberoende, sin egen intelligens? På egen hand inse att hon inte behövde kuva sig under mannen, att hon faktiskt är jämnställd honom?

Jag räckte ivrigt upp handen och ställde en enkel fråga:

Vad anser läroboken vara manligt och kvinnligt?

Psykologilärarens ögon stod ut som pingisbollar i huvudet. Han var stum i någon minut. Jag väntade. Han svarade. Fast jag fick inget svar. Istället för att hjälpa mig förstå leverarade han mig någon på plats improviserad salva av obegripliga ord, egentligen bara kulsprutesnabbt psykologispråk för samma, torra stereotyper vi matas med varje dag. Eftersom han var en vuxen gubbe med avancerat ordföråd var jag dumställd och övertygad. Tack då.

Jag avskyr när vanligt folk ska generalisera manligt och kvinnligt i två kassaskåp. Det är kvinnligt att vara svag, korkad, sätta lillfingret i munnen, glo som en oförstående tioåring och fråga hur den där fungerar. Det är kvinnligt att skrubba, plocka, fila, bleka, färga, smörja och polera men att samtidigt vara, harkel harkel, en bländande naturlig skönhet. Det är jätte-jätte-kvinnligt att diska efter maten och plocka upp skitiga kalsonger från golvet med ett himlastormande leende från öra till öra, som om man aldrig utfört något mer stimulerande arbete. Det är kvinnligt att alltid vara en hårsmån från chefsposten, medveten om att det endast krävs ett ytte-pytte-litet könsbyte för att ta sig dit. Det är kvinnligt att bejaka sin sexualitet, men att helst rodna som en nunna så fort något av de förbjudna orden tas upp i samtal. För bejakar man den alldeles för mycket så är man plötsligt ett luder. Uttalar man högt att man är feminist är detta synonymt med att man är en motbjudande, hårig flata med drakskinn.

Utrycket manligt är precis lika skruvat. "He is so fucking gay dancing in that Sailor Suit" hade någon anonym kommenterat på youtube under ett klipp med min stora kärlek, Gene Kelly, trotsandes tyngdlagen och steppandes till Gershwins trumpeter. Jag ville ge idioten en knogmacka rätt igenom skärmen.
  På festival, då en finnig mopedfjant uttryckte sig väldigt vackert i mitt närmaste publikhav: "Håkan är ju fan bög jö..." Är det milt utryckt att säga att denne manliga varelse förstörde min dag då jag blev märkbart förbannad?
   Gene Kelly är (var) väldigt heterosexuell och dansade. Ibland bar han till och med tights och gjorde piruetter. Han var den bäste av de bästa och ingen kunde mäta sig med honom. Men eftersom han höll på med något stereotypt "kvinnligt" (se bögigt, svagt och omanligt) så tycker någon plötsligt att han är en hädelse mot naturen. Bara för att Håkan sjunger om känslor så är han en vidrig fjolla som måste hållas på avstånd.
   Gene Kelly hade mer muskler, charm och elegans än vad jag någonsin upptäckt i dessa manliga, å så åtråvärda män som ena stunden drar någon lam replik och i ögonblicket efter rapar en i ansiktet. Håkan är mer man för mig än vad jag någonsin uppfattat ölpimplande, snusande, svettiga tunnor som vrålar på frugan. Jag referar inte dessa attribut som manlighet, utan som grisighet.

Nästa kapitel handlade om drömmarnas betydelse för vårt undermedvetna. Psykoanalyktikern Jung menar att vi alla har en "feminin" och en "maskulin" sida som ger utlopp då vi sover. I läroboken står skrivet, och jag citerar:

"En blyg, mjuk kvinna kan i drömmen ha en kall, intensiv sida medan en på ytan självsäker, hård man kan ha en blid, försynt sida." 

Märk väl hur annorlunda meningen blir om man byter ut orden kvinna och man mot ordet person istället. Varför är det just kvinnan som är timid och mannen som är den aggressive? Finns det inte tillbakadragna män och kvinnor med självförtroende, eller är dessa alldeles för få att ta med i psykologilärans beräkningar och statistik? Diskussionsämnet stiger till ännu högre, mer bisarra höjder då läraren klämmer i med ett: "Era maskulina och feminina sidor visar sig i ert omedvetna under sömnen! Flickor, ibland kanske ni drömmer om att ni målar hus eller mekar med bilar, och ni pojkar, ni kanske drömmer att ni sitter och stickar på ett tåg eller liknande...!" 

Hö hö hö. 

Jag målar huset, inräknat staketet, terassräcket, knutar, gavlar, garagedörrar och fönsterkryss om somrarna hemma för att jag tycker att det är jättekul, vingla på stegen med pensel och färghink i hängselbyxor och keps, det känns som om jag får ut något av det. Som lugnande terapi för humöret ungefär. Och faktiskt, brösten sitter kvar, jag känner mig lika feminin för det, tack så jävligt mycket.
   Jag skrapar, slipar, fernissar, målar, reparerar, skurar och impregnerar vår båt varje vår, inkluderat rengöring av impellern och utbytande av tändstiften. Jag behöver inte drömma om det för att kompensera min otillräckliga kvinnliga fasad. Jag har handbollsarmar och cykelben och orkar lyfta en hammock om det krävs. Då jag sitter ned har jag hållning som en överkokt sparris. Då jag måste spottar jag i gräset och svär som en oborstad idiot. 

Manligt och Kvinnligt är alldeles för abstrakt. Våra kroppar ser olika ut och har olika funktioner, detta ska inte förnekas. Vi är ju trots allt två kön. Men nästan ingenting utanför detta konstaterande kan begränsas av just det, att vi är två kön. Istället för manligt och kvinnligt använder jag orden tjejigt och grabbigt. Manligt och kvinnligt är helt relativt, medan tjejigt och grabbigt får utgöra namn åt de stereotypa egenskaper och intressen som vardera kön förväntas att ha, de mallar vi trycks in i, men som inte alls behöver stämma överrens med verkligheten.

Jag känner mig helt klart som en kvinnlig varelse, att avsäga sig från detta vore att ljuga, men bortifrån mitt yttre kan jag inte placera någonting som står fast. Faktum är att jag känner mig både tjejig (mer flickaktig of course dearest, ni förstår säkert vad som syftas) och grabbig, ibland helt 50/50 sett från ett likgiltigt perspektiv och ibland med en sida som väger över den andra.    
Förutom faktumet att jag bär klänning, rosetter och små koftor varje dag är jag ganska grov i både beteendet och i käften (ser jag på något med daring, darling Audrey eller läser något av Jane Austen blir jag dock ytterst förfinad, om så bara för en dag), eller vad man nu ska säga. Om jag skulle hamna i en riktig technicolourfilm skulle jag förmodligen vara en sådan där asjobbig, missanpassad typ som alltid säger fel saker och gör bort sig i de mest banala av situationer. Jag skulle förmodligen bråka som en vettvilling med min leading man hela historien igenom men såklart bli accepterad i slutet ändå, lära alla ett och annat och bli kvidande kysst på Pont L'Arechvêche. Jag är lika mycket människa precis som vem som helst. Brännboll och vithajar, läppstift och storbandsjazz! Allting är okej!  

De flesta psykologiska teorierna skrevs av gamla gubbar av gamla tider, av vilka många är bra och många bara är bullshit. Det var kvarnhjulshattar, korsetter och suffragetter och historien det blev som den blev, till det bättre och till det sämre. Jag kan inte begära att min lärare ska trycka om vår bok, eftersom en berömd tes, om än för mig obegriplig, helt plötsligt inte kan ändras till oigenkänlighet. Jag kan inte skylla på min psykologilärare vad som står i en bok heller, han har inte skrivit den, inte ens medverkat som rådgivare. Men jag kan ifrågasätta varför min manlige psykologilärare stöder hundra år gamla (kvinno-)ideal när det här är det andra årtusendet. Vissa saker som utvecklades under sekelskiftet bör stanna precis där. 

The defense rests. För i helvete. 

Jag måste säga att jag förbarmar mig över mina framtida eventuella döttrar. Eftersom jag måste vara så vansinnigt omedvetet aggressiv mot män, kommer de stackars flickorna förmodligen bli förvridna, asexuella ödlor som ingen vill ha då de med största sannorlikhet inte ens kommer att kunna koka pasta utan att det blir fel, precis som mor sin. O ve, o ve, jag tycker synd om ungarna. Kanske kommer de kunna föra en vettig och intressant konversation med folk också.