Ett rött paraply från Île de St: Louis
Förra tisdagen såg jag en luftballong utanför mitt fönster. Den var blå och ensam.
Förra torsdagen stod det en pojke i vägkorsningen utanför det glassrosa trähuset med kråkslottskrumelurer vid taknockarna. Blonda hårslingor under en mörkblå mössa hade han, och en svart duffel. Han hade en skrivplatta på armen och ett band på bröstet och stannade mig och ville prata om hur barn far illa i världen. Jag sa okej, men han var så jävla vacker att jag blev helt paff och inte hörde ettt ord utan bara stirrade in i hans blick och jag kommer inte ens ihåg vilken färg den hade. Nu eller aldrig tänkte jag. Dö eller dö iskall.
"Du har de vackraste kindbenen jag någonsin sett", sade jag fastän det var käkbenen jag menade och jag kände mig som en idiot och en klyscha och hoppades att han förstod och att mina mungipor inte var fnasiga, att utslaget inte syntes. Han log med hela ansiktet och sade tack och blev lite generad och var så så så fin att jag dog och det enda som fanns kvar var ett sjok rödprickigt tyg och ett par converse. Men jag gick där ifrån ändå. Jag kände i ryggraden att han såg varje steg. Jag kunde inte vända mig om. Det hade förstört allt.
Sockerdricka, roll-ups, glansiga ögonlock
För att banka i lite kulturvett och förkovring i oss obildade gråsuggor till studenter planerades schemalagd filmtid in igår eftermiddags. Ett relativt nyproducerat krigsdrama var det vi skulle få se, enligt mig själv ett cinematografiskt mästerverk i allt från ljus, musik, drama och handling.
Det bländande, skoningslösa solskenet, det lejongula, loja ljuset inne bland träden klockan halv fyra fem, nattens skuggor och ultramarina djup, prytt av rosiga fönsterlampor och cikadornas gnissel.
Det ensamma, sköra men ack så hetsande pianot, ackompanjerat av knappret från skrivmaskinstangenter, fortare fortare fortare, de försöker hålla jämn takt med hjärtslagen eller rent av hinna ett steg före. Orkestern som okontrollerat vill skrika i skräck och förtvivlan men som bara orkar sitta hopsjunken som en pösig säck mjöl med tom blick, illamående betrakta allt jävla vansinne, tårarna bara rinner utan stopp orkar inte snyfta vet inte varför hopplöshet tynger bröstkorgen ångest tar över tankarna jag kommer dö här säger dem. En förtvivlad hop män med upprivna drömmar, ansikten ärrade av blod var skrapsår skorpor sot tårar bandage jord svett en blandning sjunger för havet och deras röster gråter. Stråkarna gråter.
Tyckande hetluft på väggar prydda med havsblå änglatrumpeter. En resarvoirpenna i marmorerad backelit.
Solkatter i lövverkets skugga. En skrovlig stam mot nacken rötter i arslet gräs mellan tårna jord under fötterna. Plåtaskar och cigarrlådor. Spritärtor, drottningsylt och porslinsho. Vevgrammofon, tjuvröka, O Suave Fanculla. Pastellfärgade linnekostymer, halterneckklänning, ondulerat hår, café au lait-negligé. Soldäck, trädbarriär, mörkgrönt spegelvatten, vassrugg, ginspetsad lemonad, baddräkt med ben, kallprat, södersol. En fruktansvärd oreda av silkestyger huks flux slängda över stolsryggar och överallt, tomma glas och renskrapade desserttallrikar, Pimms i tillbringare, öppna nagellacksflaskor. Böljande hagar, vajande rågfält och trädskuggade bäckar. Djungeltät sommarskog, vildvuxna nyponrosor, brännässlor, alar ekar granar, färgklickar av smörblommor hägg lupiner, svala solmönster över myrstigen som sluttar. Stentrappor med vita, svampiga fläckar av lav. Den romerskt influerade, massiva och mossbevuxna fontänen med dåligt vattentryck.
Sommarens kvalmigaste dag, dammigt, knastrigt, hett och klibbigt, man vill bada med kläderna på och helst gå naken men det går inte för sig för det finns moraliska värderingar och det här är faktiskt inte Afrika. Släktbesök men har helst ingen lust, artigheter måste utväxlas men man har ingen ork, det ska dineras på trerätters men magen vill bara ha tonicvatten och gräslök. Då blaserade storasyster klär av sig kjol och blus och dyker ned i fontänen framför ögonen hushållerskans son, missförstår lillasyster som iakttar händelsen från sitt sovrumsfönster. En alltför ärlig kärleksförklaring, menad att inte läsas av någon, särskilt inte av lillasyster, hamnar på vift och rör upp känslor; bitterhet och begär. Dagen fortskrider, luftiga salonger blir mörka vrår, blottade ryggar blir förföriska, salta överläppar magnetiska, nervsystem elektriska. I ett dunkelt bibliotek tar de bestialiska lustarna över, vars krampaktiga andedräkter lämnar söta fläckar och permanentbestående fingeravtryck, medan någon samtidigt, någonstans i skogsbrynet, trycker ned en flicka i gräset, täcker över hennes mun och begår ett fruktansvärt brott.
En gräns har korsats. Begåvad med fantasi utan begränsning, med raffinerad smak för manipulering och dramatik, under inverkan av barnslig svartsjuka och bristande kunskap om verkligheten, gör sig lillasyster skyldig till en ödesdiger handling bortom reson, ovetande om dess fatala konsekvenser för alla inblandade. En skygglappsförsedd familj oförmögen att se vad som pågår klamrar sig i blindo fast vid en förvirrad liten flickas vanställningar, vilket kommer att bli dess fall.
Dagen som var menad att bara vara en i mängden av dåsiga soltimmars sakta mak, visade sig komma att vara dagen då precis allt gick käpprätt åt helvete, då de unga tu revs isär och kastades som byten åt två fasansfulla världar; en aseptisk, tvättspritstinkande plats av sönderslitna torson och någon annans blod under naglarna, och en ödelagd, olidlig plåga av rykande fordonskelett och en horisont i brand, en plats där alla antingen är döda eller galna, där lemmar saknas och en köttaktig, metallisk stank hänger i luften. Lillasyster kommer själv att tillbringa hela sitt liv i väntan på en förlåtelse som aldrig når fram, i djup ånger mot storasysters hjärtevän, i undertryckt hat mot förbrytaren som gick fri men mest mot sig själv, hon som visste, hon som såg, men som ändå var tvungen att föra de andra bakom ljuset, få sin vilja fram och briljera.
En fantastisk historia som denna, trots att den lämnar en med slutsatsen av att kärlek är svårt och livet suger, kan få vem som helst att stråla av inspiration, svag sommarlängtan, fotografisk mättnadskänsla, men trots att jag hoppats och hoppats visste jag ändå inuti att det allt var upplagt att misslyckas. Faktum är att snustuggande vider satt bakom och framför mig, tjattrade och brölade (...ööööhh...jävla skitfilm...öhhh...) timmarna igenom, pekade med en laserpenna på duken och alla skrattade för allt var ju så kul. I mina drömmar kysser jag din fitta. Vrål av skratt. Ja, jag lovar, så mogna är vi.
Tyvärr är, som ni vid det här laget förmodligen redan räknat ut, Försoning, en tänkarfilm. En chick flick. En mesrulle där folk blir kära i varandra och krig innebär andra saker än flaggviftande glorifiering. Ingen tycker att folk som pratar med varandra är vackert längre. Vart finns charmen i biljakter pimpade med CGI, hårdkokta motherfuckers utan varken Fedora eller trenchcoat och den nya meskvinnan (Ni vet hon med karriären som är så dum att hon har högklackat i skogen och aldrig varit utanför Manhattan och klarar allting själv som blev sårad för länge sedan men som ändå visade sig behöva en stor stark man i slutet då hon insåg hur fel hon haft i alla dessa år och blablabla)?
Om man vill ha allting serverat på ett fat och inte bryr sig det minsta i att ge utrymme åt någon som helst karaktärsutveckling, känna sympati eller sätta sig in i rollernas situation, så är det okej för mig. Men sitter man i en salong med lampetter och röda sammetsrader, så sticker man under stol med det, i alla fall ett tag, visar lite hänsyn mot dem som faktiskt försöker koncentrera sig, håller sig med att vräka ur sig sina klagovisor tills filmen är slut och man tagit sig där ifrån.
Dessutom blev jag ytterst besviken, inte på andra, utan på mig själv. En film man sett i sin ensamhet, en film som man finner fullständigt underbar, en film vars dramatik gett en gåshud, en film vars bildrutor kulminerar i välbehagsrysningar, en film som fyllt hinkar med gråt, en film som verkligen betyder något för en, blir en film som tvärt, tack vare några respektlösa svin, plötsligt ter sig långtråkig, platt och uttryckslös. "Meningslös dynga" fnyser någon i vestibulen, och utan vidare är allt ett tu tre ens eget fel. Plötsligt har man själv skrivit filmen, eftersom det känns som om jag är den ende som verkligen förstår vad den handlar om. Försöker förstå.
Helt plötsligt blir karaktärerna ynkliga och oäkta, dialogen banal och putslustig, händelseförloppet tandlöst, kärlekshistorien en förlamad schablon och lillasysters öde totalt whatever.
Jag försökte känna något, verkligen rynka pannan och anstränga hjärtat och maggropen, men det gick inte. Istället irriterade jag mig på varenda replik, minspel och kryptisk småsak filmen igenom och undrade vad som hänt med den och med mig och när det var dags att gå.
Jag försökte gråta men det gick inte det heller. Jag kände noll då Robbies mor hysteriskt slår på polisbilens kofångare med sitt paraply, gråter och skriker lögnare, lögnare, ingenting då officerarna sätter pistolkulor i kavallerihästarnas panna och hjärnsubstansen plaskar ut, inte en snyftning då döende Löjtnant Luc på utmattad franska yrar om Debussy, smördegsbakelser och sommarkvällar vid Atlantkusten, inte en endaste tår då vattnet forsar nedför trapporna i Balham och inget kan göras längre.
Då jag kom hem såg jag slutscenen igen och grät så jag fick huvudvärk. Då kändes allt mycket bättre. Jag antar att vissa historier bara är menade att uppskattas av vissa emotionellt störda individer.
Jag älskar den här filmen. Den smakar flädersaft och kärlek men doftar på samma gång granatsplitter och leriga sår.
New York Herald Tribune
I förrgår kostymprovade vi inför dansuppvisningen. Där var rödrandiga korsetter och tunga volangkjolar som exploderade, inte riktigt bokstavligt talat men mycket väl färgmässigt, rött gult lila orange rosa, i varje kattig sväng, i varje svepande steg, varje put, varje hattkast. Transvestitsmink; brandfarligt signalröda gelatinläppar, fågelfjäderlånga, sotiga lösögonfransar, konstlat ditmålade penselstreck och kanariegult skimmer ända upp till ögonbrynen. Top Hats med sidenband. En överdrivet iögonfallande, svallande hårlock, preparerad med spray, polerad med vax, klämd med clips och skadad av svett, yppigt draperad över ena ögat.
Jag kan knappt vänta. Överhuvudtaget. Alls.
Dagdrömmerier. Paris 1900. Moulin Rouge. Kanariefåglar, solparasoller och oanständigheter. That's showbiz, kid.
Alla dessa träbalkar, surrande strålkastare, glödgade stål. Denna kalla harts- och klinkersdoft, dessa revor i dansskosulor, denna kompromisslösa träningsvärk. Detta slit, denna fanatiska lidelse. Denna Orpheus i Underjorden, denna Broadway Melody. Stickade cache-coeurs, praktfullt svängda trappor i äggskalbrun Carraramarmor, monokler. Svarta hästdroskor med suffletterna uppfällda, vars späda hjul spinner i snöslasket.
Primadonnan inhöljd i chinchilla och tyll, glacéhandskar om händerna och en plymprydd bakelse till hatt placerad ovanpå frisyren socialiserar med artiga pennstreckmustascher, beundrare, kritiker, kompositörer, konstgynnare och operahusets ägare på Maxims, dinerar på kroketter fois gras sauterne och kungskrabba men längtar i smyg, balkongen och divanen och skratten, drömmer om notpartituren och duvorna på fönsterblecket, om rotfrukter i trälådor och anspråkslösa vindsrum med desto mer storslagen utsikt. Upprullade byxlinningar och en sweatshirt med illa tilltygad krage, skäggstubb, pennyloafers och bakåttippad trilby. Nog såg han ut som en individ som skulle kunna ge många utmärkta utlåtanden om baseball, men knappast om les beaux arts, litteratur och musik, minst av allt om dans. Hennes lärare, hennes geni, hennes idol och älskade, mest av allt trånade hon mörkrets gröna skenbilder från livet utanför, madrassen, hans leende mot hennes hals då hon sträckte armarna ovanför huvudet och viskade attache-moi i hans öra. Vad hände med tillvaron, med gänget, med de galna, glada dagarna i Montmartre, de som kändes så långt borta, de som flydde sin kos den kvällen då hon tog höga C och alla applåderade. Dagen då allt blev perfekt och samtidigt förstördes.
Rödmosiga scenarbetare, biljettklippare, påkläderskor, perukmakare, kreativa genier, bohemiska nattväsen, kårballerinor och kämpande aktriser lägger ut veckans sista centimes på tarte tartin, en kaffe, soup a l'onion, ett skumt brasserie i sidogränden, doften av läder ved rök nybakat danskläder sitter i väggarna. De surar skrattar och längtar till julafton och lördag kväll, smuttar på tevattnet och drar upp knäna innanför kjolarna, sitter tätt tätt i hörnet vid spisen för att hålla värmen och få strumporna att torka fortare, berättar historier och skvaller och anekdoter, fascineras och distraheras. Fönstret är täckt med frostimma och taket i utandningsluft. Regnet hummar i luften och glänser i gatan.
Bordelltapet och förtrogenheter
Vad har en proggälskande vegetarian, en flamsig Berninigudinna, en technicolourbesatt hobbyförfattare, en halvsnaggad metalflicka och en långhårig metalpojke gemensamt?
Rätt svar
De älskar varandra till bitar.
(Och hobbyförfattaren kan tillägga att hon är så jättejättejättejätteglad för att det är så. För deras kärlek känns meningsfull och äkta. Vore den inte där skulle allt bara vara helt stört. Den sista pusselbiten som är borta, den som bara föreställer blå himmel men som ändå lämnar ett gapande hål i helheten. Utan dem tillsammans, utan olikheterna, utan katastrofklubben, vore livet endast ett värdelöst maskineri. Internskämt och muntra formuleringar gör världen perfekt.)
STEN
(En tyst hyllning)
Min flicka i vapenrock
En liten, liten krök och sedan en explotion av akvamariner. Svagt gulnad emalj, svart te, tre koppar om dagen, en linjalrak tandrad, två lite pluttiga framtänder som gnager i underläppen då hon koncentrerar sig.
Han brukar göra imitationer av vilt främmande människors gång, av seriehjältars förvridna röster och ironiskt halvusla sitcom-repliker bara för att få henne att skratta. Mättnadskänslan fyller magen. Halsen stockar sig. Dagen är misslyckad ifall hon inte dragit på munnen, flinat inifrån, fnissat, flabbat, hickat, gråtit. Hon har det största leendet han någonsin sett. Det sitter under huden, skamlös, klipsk, galen, kulsprutsnabba svar och tokiga upptåg. Han är rädd för henne. Hon är vackrare än hans flickvän. Hon är kött, ben, värme, sammet, böcker och blod, flickvännen ett välpolerat kinderägg utan leksak inuti.
Mitt på teatertorget dansar hon över brunnsgallret där hetluften från tunnelbanan stöts upp i metallstinkande, värmande vindpustar. Frisyren virvlar smaklöst runt öronen likt en syntetperuk misshandlad med tuggummiklumpar och limstift, kjolen blåser upp bucklar ned fladdar hit flaxar dit, hon är en dansande dervisch. Ändå verkar hennes sugrörssmala skoklackar inte halka ned genom nätverket av järnrutor - först då inser han att hon står en pointée, vadmusklerna svällandes, precis som en riktig prima ballerina. Hur hon ens klarar av det i de sirliga små konstverken som pryder hennes fötter, malakitgrönt siden, matchande sidenband, tolv cm klack, tre centimeter platå, det är bara ännu en i raden av hennes egensinniga små hemligheter som han eller ingen över huvudtaget kanske aldrig kommer att få veta.
Pannkaksatmosfären i arkaden sätter sig i kläderna. Hon suger i sig järnvägen och kvällen och huvudgatan och cigarettröken och kylan. Parken ligger mörk och öde i sitt halvsnöiga dunkel. Hon är ensam i sin lilla värld, en undangömd rövarhistoria sedd ur en annan persons ögon, där konturerna är skarpare men där tid är obetydligt. Bland alla svarta halvfabrikat, grått prassel och beige dun, är hennes den enda som är uställd och Tokyofärgad.
A billion lights will hear you sing
I fönstret ser jag min egen spegelbild, gråaktig, där ansiktsdragen blir oskarpa konturer som flyter ihop i varandra. Luften ute doftar snöflingor men ingenting händer. Kvällen är ultramarin, taket tvärsöver gatan glänser likt silver i sepiaskenet från de fönster som är bebodda. Ett mjukt sammetsljus i blodapelsin smyger sig ut från lägenheten på översta våningen, inifrån en fransig, dammig skärm överhängd med en tunn purpursjal. Lampskärmen svävar ovanför ett runt bord i en lägenhet med rostbruna fåtöljer precis överallt. Där inne sitter hela Katastrofklubben tillsammans med Fred och Paul, inbegripna i ett rökbolmande pokerparti eller planerandes en omfattande kupp mot stadsbiblioteket, mot ett svulstigt casino, mot en ointaglig bank. Där finns skira underklänningar och hängslen mot bar hud, bobbade frisyrer och trilbyhattar, stängda fönsterluckor, vevgrammofon och kinamat i massvis av små vita origamiaskar.
"Pass me those spicey-noodles!"
"You're anothing but a lousy cheater and rotten liar, d'ya know that?"
"Ah, gwan'wid ya!"
Runt hörnet ligger ett hus i ockraputs med vinröda markiser. Takvåningen är övergiven. Varenda fönsterruta brukade vara sönderslagen till glaskross. Ladusvalorna flög skrikande in och ut mellan skärvorna och byggde bon bland övertäckta möbler och hoprullade mattor. Nu har de lagat rutorna och målat om taket, men det bor fortfarande ingen där uppe. Fönstren är parisiska i Baron Haussmans utförande, likt takluckor i på vid gavel mitt i plåten, vackra, men livlöst kolsvarta. Enligt min mening, en hänförande plats för en dansstudio, en vidsträckt, randigt trägolv. Ljusmattan som skär genom lönnar och glas skapar ett norrsken av konstgjord julbelysning, oregelbundna, gröna solkatter på en blek tapet. En ensam varelse i hudfärgade trikåer och svart lingeri vrider sig till en tango i knäpptyst förtvivlan. Demi-pointée, piruetter, rynkar pannan, échappé, tung andning slit slag och släpa sig själv över golvet. När musiken tystnar faller hon ihop på golvet som ett falnat korn glöd. Ryggen klibbar, väggarna stinker mörk svett och spräcklig natt. Vit andedräkt och cello. Bara för att det passar till allt.
I våningen under låg en asiatisk restaurang förr i tiden. Den hette Mandarin. Där fanns stolar i svart lack och inbundna menyer. I taket hängde röda rislampor och luften var tung av vanilj, tobak och frityros.
I bottenvåningen låg en gammal biograf. Där fanns två salonger med riktiga, knastrande projektorer och en väldigt trång, furupanelklädd vestibul. Ungdomar stod i kö (mer oorganiserad klump) utanför dörren. (De fick inte plats i vestibulen). De hade snörskor på sig.
Jag vill att den gamla biografen öppnar upp på nytt och att de stänger ned det moderna komplexet som är i bruk tvärs över torget. Alla kantiga sittmöbler och tonade glasrutor, allt monokromt dravel, allt sådant må vara mer strömlinjeformat och fashionabelt och loungedunkande och Hufvudstaden, men det kan inte mäta sig med att stå under neonljus i sin älskade ullkappa och sin lilla hatt med vårat gäng, sukta efter den salta popcornlukten och veta att man snart ska få sitta ned tillsammans och se den nyaste filmen i en liten, vardagsrumsliknande salong helt i röd plysch, kommentera, fnissa, gråta. Det är kärlek, min kära.
Baldakinens mintblå färg hänger flagnad i långa remsor, det slingrande neonröret är blaskvitt och liknar mestadels en död mask. Det är så fruktansvärt sorgligt egentligen.
Jag längtar till vintern. Inte nödvändigtvis till julen. Kanske bara litegranna till knäcken och sångerna, men personligen tycker jag att det är näst intill bisarrt att man börjar julskylta redan i början av november... Mest av allt längtar jag till enkla teelser som froststjärnor på fönstret och snötyngda, svarta granar. Det där stickiga i halsen när man drar djupa andetag, rodnad nästipp och lilafläckiga knogar. Chokladaskar, stormvindar, pälsmanschetter. Kedjeknarkande av filmen Moulin Rouge och kannor av thé ménthe.
Vintern för mig är mjölkiga, bronsgula solnedgångar sedda från mitt favoritsäte på halv-fyra-bussen hem och Evanescences allra mest tragiska ballader. Sinnesstämningen som förvandlar mig till en fantasydrottning i ett magiskt rimfrostland. Amidalas mer sympatiska kreationer, sobelmössa och prinsesskrage. Balalajka, säckpipa och piano, förtvivlade sångröster och underliga alvljud. Vitglittrande grenar och en snövit skimmel med enhörningsman. Underligt nog inga skor.
Bah. Jag drömmer mig gärna bort när jag är instängd på kontoret tillsammans med ingen alls.
When she danced, we didn't know what time it was
Luften stinker skymning och långsamt ruttnande vegetation. Vädret är direkt översatt brittisk mordserie från 70-talet, dystert, väldigt jättemulet och brunt, kornig bild och suddiga konturer. Förväntar mig att en reslig mansfigur i orange fotsid, afganfodrad ullrock och polisonger likt ogräs snart ska lufsa in i bilden och ge mig uppgifter om en viss Mrs. Herthfordshire som hittades död med en sax stucken i bröstet tidigt imorse. Kassaskåpet är länsat! Kommissarie Fridis måste kallas in omedelbart!
Cyklar nedför berget i hundrakilometeritimmen, det kladdiga lergruset sprutar om däcken. Jag måste ha segt smågodis, helst med lakritssmak, helst djungelvrål. Eller glass, fast helst inte sån där vanlig randig i lisebergsfärgerna, den smakar plastsubstans med mjölk. Jag vill ha munkar, wienerbröd och kakdeg på tub. Vad fan. Vad som helst, helst med socker, helst nu.
Jag hatar vår fula byaffär. När jag var liten älskade jag den. Där fanns ett postkontor, en snäll tant som hade plåster om man ramlade i backen och en kiosk som sålda piggelin och daim. Randiga markiser som vajade i sommarsolskenet, krusig utsikt över de blå bergen, en svag doft av gödselstack bortifrån stallet. Urtidskliché. Vi har till och med en slänt omgiven av gärdsgård där det betar fläckiga bregottkossor i midjehögt, grönt gräs.
Nu är tanten död eller på hem och alla övriga och onödiga faciliteter igenbommade och täckta med en stor, röd ICA-skylt. Någon har klottrat en hafsig tag på hörnet med en svart spritpenna. Svinkallt spöregn. En sönderriven blågul trasa slår långsamt men hårt mot flaggstången då en fuktig vindpust fattar tag i björkarnas avskalade, svarta spröt.
Mest saknar jag den rultiga mannen bakom disken som bjöd på salamiskivor innan man köpte och alltid räckte över en skamfilad plåtburk med kurbitsmönster, nästan som i Bullerbyn, och frågade om det inte skulle vara en syrlig karamell till. Av någon anledning skulle allting moderniseras och effektiviseras, mannen fick sparken. De plastade in alla charkvaror i vakuumförslutna förpackningar och slutade sälja helgrillad kyckling, den goda sommarsorten som snurrar inuti en ugn och slås in i vitt smörpapper. Nu har de inte ens marsipan längre. Bajsaffär.
Jag har högst förmodligen blivit sjukligt sockerberoende nu över lovet. (Märk väl att i en perfekt värld så skulle vi leva på körsbärskrokant, citronsorbet och fryst grädde med krossad choklad. Så det så) Jag hade inte väntat mig något annat än smärre neuroser till följd av den själadödande tortyr som lärarna tycker är så stärkande för karaktären. Prov i Samhällskunskap redan tisdagen efter lovet stinker härsken hämnd långväga. Jag har fortfarande inte kommit över Halloweenfesten, utan drömmer att jag springer omkring, nästan gråter av ångest och skriker att alla är miffade pundhuvuden, vaknar sönderstressad och med smärtsamt bankande hjärta. Jag är aldrig med i en komitée igen. (Säger vi) Om vi får en uppgift till som spelar avgörande roll i vårt slutbetyg så tänker jag kedja fast mig vid ett jävla träd och långsamt vittra bort.
Jag tycker om hösten egentligen. Massor av varm choklad (hinkvis) och inspirerande väder. Tuilerierna i rostklädsel, organzaklänning, begagnad räv och ett par mörkgröna clubmasters. Man låser in sig i endast pyjamasen och vill bara skriva och skriva tills fingrarna går av. Läsa böcker med abnormt långa titlar (Jag älskar långa titlar). På hösten lyssnar man på musik som rimmar på drippeti-dropp, som får en att tänka på Paris då solen skiner och medfarna flannell skjortor som luktar någon annans underligt tunga parfym. Då jag går själv till bussen i regnet så sätter jag den ena foten rytmiskt framför den andra, snurrar paraplyet, leker att jag är vansinnigt munter och sjunger inuti huvudet. Ni kan nog inte gissa vad.
Såhär i hösttider önskar jag att jag kunde bo i filmen Blade Runner. Jag älskar den, folk kanske blir förvånade varför, den är så bedrövad, så Bogart, så noir, så kryptisk, så mystisk. Att själva dvdn är helt svart utan text whatsoever säger väl egentligen allt. Den värsta möjliga framtidsskildringen där människorna gör sig redo att lämna jorden för kolonier i andra världar. De som är kvar, hålögda nattsländor som har tappat taget om verklighet och mänsklig värme, lever på dekadensens självdestruktiva rand sida vid sida med konstframställda djur och människorobotar. Ett av människan skapat högteknologiskt helvete som ur en udda synvinkel också kan betraktas som storslaget och vackert.
Det tog mig år innan jag förstod symboliken i enhörningen och origamifigurerna av tugummifolie. Men jag förstår fortfarande inte det där med fotografiet och pytonormen. Hur kan Deckard plötsligt veta vem den rödhåriga, sovande kvinnan på bilden är? Det tomma vattenglaset, överarmen höljd i skuggor, pärlhalsbanden på spegeln... Tål att tänkas över ännu en gång. Om du ser detta underbara, dystra stycke film kommer du antingen att hata den som fan eller få en deadly crush på halsen. Man kan ju inte skutta upp och nedför trappor och tralla I got rythm varje dag liksom.
I Blade Runner är det alltid natt. I Blade Runner spöregnar det alltid. I Blade Runner är husen formade som metalliska Mayapyramider och kanyler med en svag släng av stalinistisk gotik. I Blade Runner har alla trenchcoat i mörkgrått gabardin.
Människomyllret, djungeln av trådiga paraplyn, skyltar med kinesiska tecken i sprakande turkost och rött, brutalt gröna lysrör. Smattrande regnljud mot ett plåttak, ploppande regnljud på en murken markis, plaskande regnljud ned i en brunn, obehaget av att få regndroppar rakt ned i nacken. Konformade stråhattar. Fedorahattar. Svallande kolsvart georgettetyg. Väteperoxidblont, spretigt hår. Knotiga opiumpipor och spejsade cocktailglas. Pratande datorer med typsnitt à 80-tal och videotelefoner stora som resväskor. Öde gator där tidningspapper fladdrar fram likt stäpplöpare, där blåsten viner runt varenda krök och luktar gangsterkrönika. Coruscants strömlinjeformade atmosfär, en landsbild av böljande, utdragna silvertårar och en biljon små gnistrande ljuspunkter till fönster.
Jag vill nog inte riktigt bo på en plats där det alltid är natt och regnar (Något säger mig att ingen av ren spontanitet steppar i vattenpölarna), men jag vill kliva in och hälsa på ett tag. Se mig själv från ett utomkroppsligt perspektiv, iaktta gråskalan och Shang-hai-neonet, iklädd tvådelad läderdräkt och blå pälsmantel med Medicikrage, Lana Turners komplicerade hårlockar, utfluten eyeliner.
Sova på soffan i Deckards skabbiga lägenhet och spela svävande stycken av Chopin på flygeln, där bleka persiennränder långsamt drar över lockets svärtade lack. Kokade ägg, näsblod, guldpupiller, svarta cigariller, ystra kärlekslekar. Stå på balkongen mitt i natten, insvept i en filt, som hypnotiserad stirra ut i ösregnet, alla 97 våningar ned till gatan. Ett klumpigt glas balanserar på räcket, whiskybränna i bröstet som värmer hela kroppen, flyter ut i fingrar och tår. Släppa ut håret som virvlar iväg på vinden, en fotsid stålskimrande negligé i lavender fladdrar till mot vristen och flyter över huden. Mjuka fingeravtryck bränner på axlarna. Brutala, vackra läppar snuddar nyckelbenet.
Käka äggnudlar med chili och kyckling på fiket med randig aluminiumfasad tvärs över gatan. Ordna bal i förgyllda, futuristiska salar där gula stearinljus spöklikt skälver i antika kandelabrar, där besynnerliga ögon skimrar som onyx, där par dansar till Händel och populärsånger från Hollywoods Golden Era. Gå till det hemliga hålet i väggen när the Wee small hours nalkas, där cigarettmunstyckena är täta, där musiken en hybrid mellan klassiska symfonier och elektroniska regnvädersljud.
Gryningen är precis lika grå och dyster som skymningen. Man slumrar i baksätet på svävarbilen. Skymtar reklamskärmen som tar upp en hel skyskrapa där den pillerknaprande geishan i cyklamenrosa sidenkimono flirtar med omvärlden. Vid horisonten öppnas en svag spricka i den svarta molnridån. Det blekblå bakom skymtas endast som en fläck. För ett ögonblick skiner panoramavyn i rostig brons och gyllene glitter, innan den svaga solen åter försvinner. Åskmullret skakar i ensamma gränder.
Jag cyklar hem igen i mörkret. En klen, färglös plastpåse innehållandes en burk chokladglass dinglar på styret. Dimman tätnar över ån. De kala grenarna spretar ut i ett tjockt ingenting, vattnet gurglar under bron. I de tandkrämsblå, konturlösa ljuspelarna från gatlyktorna glänser de bruna löven och fastnar i cykelhjulet. Regndropparna är lättare än helium, mindre än nålstick. Min Tokyonattfärgade kappa är täckt av iskristaller. Det snöar men lägger sig inte. Jag vill ha te från Tahiti. Jag vill läsa om såriga, hartsdoftande fötter och skira tutuer. Mest av allt vill jag bara sova ett tag. Drömma om rosträdgårdar och barockpalats.
