Flux Capacitor

Tack så mycket för alla underbart snälla kommentarer. Jag blir så fruktansvärt glad att det finns sådana som ni. Varenda kram känns ända in hit till kapillärernas infinity.

Min mamma har/hade bröstcancer (av mittemellan snäll och elak natur) i båda brösten men är på bättringsvägen. Hon har genomgått operationen, såren läker fint och allt ser ut att gå precis som det ska. Hon kommer med högsta sannolikhet att klara sig, fast vet vi inte riktigt om tumören kommer tillbaka eller inte än. Vi hoppas såklart på inte. Mamma är glad och mår prima liv, men hon sover också väldigt mycket och orkar knappt göra någonting. Den första veckan efter operationen fick jag tvätta hennes hår och hjälpa henne klä sig, och jag tror aldrig att något så enkelt någonsin varit så fruktansvärt. Så fort hon inte såg åt mitt håll bet jag ihop och försökte få saltet i ögonen att krypa tillbaka till hålorna de kom ifrån och vaporisera dem i någon slags inre avgrund. Att mammas kropp verkade ha åldrats femtio år över en natt var bara för mycket. Nu gör hon nästan allt själv, förutom tunga lyft och så, då måste någon annan hjälpa till. Jag tror pappa och syster är mer påverkade av det här än vad de vill visa. Alla håller ribban högt men mår samtidigt pyton. Men det ska bli bättre. Lilla mamma glider inte iväg så lätt. Kärlek övervinner allt, så sant.

Jag själv mår bra. Det har varit en fin jul och det kommer säkerligen också att bli ett fint sprillans nytt 10-tal!  

Gott nytt år!

Alla obekvämt ylleblöta men varma och tårframkallande kramar och ljusårsgnistrande superkraftspussar

 Er tillgivna

 
Izzie

Det fulaste ordet i världen är Tumör. Och det fulaste ordet i världen rimmar inte med mamma.

Jag vet att hon kommer att klara sig, att allting kommer att bli precis som förut. Hennes sår kommer att läka och hon kommer att kunna skära maten själv igen och skratta igen och hennes hår kommer att växa ut igen när det fallit av. 

Det kommer att bli julafton och snöstorm och skidsäsong och tö och vår igen. Allt kommer att ordna sig.

Men ändå. Att se min mamma vek som en kraftlös sparvunge, sovandes under tre filtar och knappt verka andas, bräcklig, klen, gråblek, glasaktig, har aldrig fått mig att vara så nära gråten precis hela tiden.   

Under scenen finns ett land som ingen någonsin får se förutom vi. Det är en värld av kaos, en värld av avkrokar och tvära hörn och branta stegar och ventilationsrör och krypin och kostymberg och blottade glödlampor. I korridorer så trånga att två personer knappt kan mötas trängs och klättrar de halvklädda och halvnakna på varandra, ropar, skrattar, dansar, äter pastasallad och dricker det enda eftertraktade som finns ur plastmuggar. I en vrå under trappen visar vi varandra våra moves för att tygla nervositeten och hålla musklerna varma och spänstiga. En streetpojke tänder och släcker lampan jättefort och helt plötsligt har vi ett eget disko. Jag går ned i spagat och alla vrålar knasiga rapparfraser. Jag känner mig stolt och lite malplacerad. En behaglig smärta strålar ut genom höften.    
  Tjatter och kackel blandas med storband och hip hop. Väggarna är i grå betongputs och skärt badrumskakel, det finns dörrar överallt som leder till nya platser men inga fönster. Folk dras likt malar mot de enda ljuskällorna. Dräkter och sminkburkar kastas hit och dit över myllret. Doften av omklädningsrum, rökmaskin, pudervippa och mandarinskal är ogenomtränglig. 
   Jag kutar omkring i trosor och tröja och skriker "Vart är min hatt, någon snälla ge mig en hatt!", får en kastad till mig av en pojke i strumpor och kalsonger och med mer muskler än vad jag någonsin sett i verkligheten. Situationen ändå fullständigt asexuell. Ingen i landet under jord är fullt påklädd. Man vänjer sig fort. Det är för varmt och alla har för bråttom. Den kraftiga scensminkningen tynger ögonlocken i en trött personifiering av Marlene Dietrich, munnen är en blodröd reva, ett öppet sår, en brutal och underbar konfekt. Mitt hjärta är graverat med guldsticka. Med det här.  

Stand by for curtain-call. Så är det dags.             

Inbankat, inräknat, intränat. Dansen ska flyta ur midjan. Tårna ska plinga på ett högt C. Dräkten är yvig och uppburrad och omnålad och insydd och utlagd med explicit precision, sömmarna suger sig fast mot huden, tyget är genomsurt av svetten. En gredelin ljuspelare av virvlande dammkorn letar sig in i mörkret, ned i vingeltrappan, bland sladdar och lådor och teknik och avlagda skor. Allting kokar, det lilla vi har är olidligt het utandningsluft. Hårlockarna rinner utmed kinden. Skräcken i våra ögon. Det violetta skenet över våra ögonbryn, käkben, överläppar, medan jag knådar dina axlar och säger åt dig att dra djupa andetag och inte oroa dig, är en bild jag aldrig någonsin varken kommer att glömma eller vilja plocka bort. Jag känner mig så patetiskt liten och ynklig men samtidigt som en svan. Ifall riktig lycka finns, så känns det precis så här.