Flux Capacitor

Bilden ovan måste för övrigt vara min idyll.

Jag hade en sådan fantastisk dröm i natt. Jag drömde att jag var i Paris. Det var kastajehöst, luften var tjock och beige, på taknockarna glänste silver, glas och andravärldskrigspropaganda, knastrandes ut ur kompakta små vindsovrum och kök. Jag vandrade omkring barfota i mormors stora rävpäls. En trettonårig pojke i klädd i Versaillisk upppassardress, komplett med knästrumpor, vita handskar och peruk, gick två steg bakom mig med en rykande tallrik pannkakor i hand vilka han uppmuntrade mig att äta av. Han hade ett mycket artigt sätt, på ett blygt vis. Hans belevade tal avbröts då och då utav hemskt målbrott, halkandes upp och ned som felinställda frekvenser på radion. Detta gjorde honom mycket generad, jag tyckte otroligt synd om honom, och jag tror att det var därför jag tillät honom följa efter mig, trots att jag helst ville vara ensam. 

Jag gick ut på en bro och kastade en ring i vattnet. Sedan gick jag där ifrån.

Jag vet inte vad, men jag känner en väldigt stark längtan att fara till Paris just nu. Och fort ska det gå.

Efter honom, syndafloden.

Takplåten knastrade av frost under våra vinterjackor, då vi stjärnögda sände diffusa, pipgrå rökdansöser mot det oändliga, svarta tomrummet ovanför. Någonstans där ute finns the compression and collapse of time and space. Jag såg på dig och du såg på något annat. Det började snöa. Stjärnorna regnade ned över oss, doftlösa, ljudlösa, som silverglitter och ljusblå, spröd konfetti. De samlades i små högar på våra hattbrätten. De fastnade i mitt hår, de fastnade i ditt ansikte, och det stålade som pärlor i vatten. En surrealistisk sticka i verklighetens hand, liksom gelébönorna som växte i rabatterna i somras. Och den som upptäcker sånt fnissar bara åt tokigheterna.  

När världen kan gå under när som helst och samhällsstrukturen i sig är genomrutten, vad ska man då göra annat än att bestämma sig för att vara ung för alltid, söka utlevelse och frustrerat flacka omkring mot ingenstans?

 
"Min ängel, min hora, min like, mitt liv."

Om allt skiter sig, kan vi låta Australien bli allting och vara precis det vi vill att det ska vara, som i drömmen på taket. Australien, Australien, kontinenten, en gyllene kust, ett blodrött inre, men också, mer, en filosofisk idé, ett avlägset, symboliskt paradis och en ny världsbild. Jag drömmer om en ny världsbild. Jag drömmer om att leva trångt och varmt. Jag drömmer om hur kringelikrokigt livet skulle kunna vara.

Jag vill fälla en glad liten tår varje gång jag ser dig på avstånd. Mina känslor spelar piano. Precis som du gör.

Med röda knogar satt vi panna mot panna högst upp på utomhusläktaren vid mitt gamla högstadium. Där ligger gamla förortsvillor med trötta fönster och gamla träd med rostiga ansikten utspridda runt en gammal vidsträckt fotbollsplan. Sol och sol bortom en järnväg blixtrar, där ett godståg lastat med timmerstockar råmar in för att brinna i industrierna. Det här är mitt Garden State. Tidens slut.  

Jag älskar höstlöv. Spretiga, brokiga höstlöv, eldfärgade löv, tegelröda löv och giftigt mörklila löv, svarta löv, insjuknande, fläckiga löv och sommarlöv på efterkälken. Knallfärgade, nordamerikanska plastlöv från sirapsläckande jättelönnar. Bruna, smuliga franska löv, ifrån grå, sofistikerade träd i en grå, sofistikerad värld.  Ilskan och värdigheten. Så kallt. Jag gnuggar händerna, andas i händerna, och lägger dem på dina rodnande kinder. Jag har torkat näsblod på överläppen. Typiskt. Men jag är ett bedårande fotografi, jag stannar tiden för ett slag. Det är i alla fall vad du säger.

"Du är ett fotografi, du stannar tiden för ett slag".


Vi klättrar tillsammans genom revan i barriären som separerar fantasi från verklighet, vi blickar tillsammans in i den amerikanska dimensionen, i den fjärde världen. Du såg den först och petade mig i sidan. Jag ler, överväldigad. Vi glor på eftermiddagens footballpractice, där tjurliknande ynglingar i blåvita jerseys passar den äggformade läderbollen mellan varandra och vrålar hutt hutt hutt. Leran klafsar under deras skor, och då de regelbundet kastar sig över varandra för att få poäng hörs kvävda jämranden och fruktansvärda ljud; liksom om någon i närheten dängde köttfärs och hårdplast mot en betongvägg med jämna mellanrum. Vi sitter fortfarande högst upp på utomhusläktaren utanför mitt gamla högstadium, klädda i svart. Du kysser mig, en kyss lika svart som resten, och världen runt omkring sätts på paus. Solen skiner mitt emellan våra pannor och utesluts. Bortom oss har fotbollen fryst i luften, liksom grästuvorna under sportfånarnas fötter och delfinliknande språng.

Kan man skapa sig en egen värld? Visst kan man det?

*

 

Pratade med Galenpanna i tre timmar via telefon, nattetid. Vi åkte buss och åt nudelsoppa precis som i gamla dagar. Jag saknar de gamla dagarna. Tillvaron känns återigen lite klarare och lättare att behärska. Vi höll händer, tände ljus och såg in i framtiden. Nu vet vi en massa saker. Veckor har gått, men allt är som förut och kommer att förbli.

Min psykiatriker, min kära syster.

Jag satt vid det perfekta trädet, numera förkylt och gult, kände mig allmänt kentig och frös som en luffare utan skor. Jag satt vid trädet eftersom det numera är livsfarligt att vistas under det, då svullna, mogna kastanjer då man minst anar det faller ned likt höghöjdsbomber, kraftfulla nog att slå en hund eller mindre unge till marken.  Jag noterade att blommorna, och därmed även gelébönorna, hade dragits upp ur rabatterna. Några dagar senare kom ett stort regn-och-blåsväder. September föll ned ur träden mot sin slutgiltiga död och klibbade fast sig mot asfalt och under allas våra skor. Sommaren 2011 har nu utan tvekan nått sitt slut. Jag levde i den in i det sista.

”Jag tänker på dig, jag tänker på pizza också, men mest på dig.”

Då september dök upp för snart en månad sedan med ett definitivt slut på sommaren, fick jag mitt första riktiga jobb. Att kunna stå för sin egen omkostnad är sannerligen en befriande känsla, men det är inte till ett utökat skivbibliotek alternativt en utökad garderob som lilla lönen ska gå. Faktum är att jag snålar med alla utgifter jag har råd med och sparar allting annat i pengaväg jag kommer över. Bankkontots slutgiltiga ändamål är hemlighållet med undantag för några få inblandade, och det är mycket viktigt att denna status quo uppehålls. Om du lovar att inte sprida det vidare så berättar jag: Mina blygsamma besparingar ska användas för att finansiera den Stora Flykten från Apornas Planet. Den efterlängtade Flykten från ingenting och allting och Jakten efter den wanderlust som växer sig allt starkare, på en större sol och en mindre punktering, jakten på äventyret; något mer spännande, något mer fängslande och farligare. Och farligt kommer det med största säkerhet att bli, det kan jag försäkra er, likväl kan jag försäkra er om att det inte finns en enda textrad med skitsnack i dikten jag nu skriver. Jag har aldrig upplevt det som kallas misär och streetcred men förhoppningsvis kommer jag att förstå nu, då min överlevnad inte beror på någon annan än mig själv. Jag är måttlöst less på att gemene man antar att jag är helt aningslös angående känsloextremer så som sex, sorg och smärta, och att jag inte vet någonting livets skuggsidor, då jag egentligen vet mer än de flesta tillsammans. Sanningen är den att hela livet är farligt och att min beslutsamhet också är farlig.  Konsekvenserna av mitt val och alternativen att falla tillbaka på är farliga. Horror has a face, and you must make a friend out of horror. Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.

”Det är en hårfin linje mellan cynism och realism. Och det är en lika svår balansgång mellan framtidstro och naivitet.”

Åskmoln i öster. Björkarna dör långsamt i och med allt lägre midnattstemperaturer. Det luktar inte ens sommar i skogen längre, då vinden rasslar i det täta lövtaket. Det luktar friluftsdag, orientering och betungande tvångsarbete i trädgården. Stängda fönster till trots, är det helt otroligt ljusblå, krispiga dagar. Den här tiden på året längtar jag efter min amerikanske broder. Min amerikanska broder som nyss upplevt sin första kyss och sin första hjärtesorg och som gråtande ringer till mig efter ord som läker och jag vet inte vad jag ska säga trots att jag vet exakt hur det känns. Löv stora som solfjädrar cirklar ned över trottoarerna. Det är för kallt för att gå utan jacka men för varmt att faktiskt ha den på. På väg till jobbet cyklar jag. Den underliga känslan som slår till då jag passerar tegelinstitutionen Haga är ödesmättad och begriplig, fylld med avsky och sentimentalitet, ett sorts svek man på sätt och vis vill tillbaka till. Skolbyggnaden är ett akvarium omgivet av en för oss alumner ogenomtränglig men osynlig energisköld; och där inuti finns ett låtsasuniversum. I låtsasuniversumet vistas låtsasmänniskor och lärare med låtsasmakt som delar ut provresultat som är viktiga på låtsas. Fy fan vilket skämt är min kommentar. Men jag saknar Solveig. Jättemycket.

Visste ni att det finns ett ord som heter ”perfectability”? (Def: Skalan där man mäter hur pass perfekt någon/något är.)

Vad ger er rätten att tränga in mig i hörn och under förebrående blickar förhöra, ställa krav och begära en högre grad perfectability, ifall ni aldrig ens försökt lära känna mig? Vart ligger logiken?

Planen just nu är att jag, kluven i mitt allra innersta, jag som föraktar protegéer vilka skyfflas från en station till nästa och att göra så som folk gör mest, ska studera i fem år för ett tidskrävande, ansvarsfullt arbete jag inte vill ha och aldrig velat ha, i en svensk storstad. Auktoritetsdepartementet, föräldraenheten så att säga, är stenkåta på mitt överbetalda medelklassliv som komma skall. Med slutbetyg och språkkunskaper som mina har jag en framtid inom världspolitiken, sägs det. (Hur man kan förutspå det utefter ett dokument med lite siffror och bokstavskombinationer är dock bortom mina förmågor.) Ni säger att ni bara vill se mig lycklig, men jag vet redan att jag aldrig kan bli lycklig genom att försöka rädda mänskligheten genom byråkrati. Som att livets mening och min mening i det helt plötsligt skulle vara helt irrelevant. Det finns inget syfte. Jag har inget syfte om jag inte får upptäcka världen.

Det är väldigt svårt att svika folks förväntningar. Speciellt när man i 19 jävla år har blivit dresserad som en bordercollie att lydnad, behärskning, perfektionism och heterosexuella kärnfamiljsnormer är det enda som accepteras i tillvaron.

Jag har upptäckt att personer i allmänhet har svårigheter med att förstå mitt dilemma, vilket har gjort mig distanserad. Jag håller med om att det kan verka lite som när smala människor går till motattack och klagar på hur alla alltid klagar på att smala människor är ohälsosamma då jag försöker förklara, de få gånger jag tillåter mig själv att sucka högt i andras sällskap. Vad har jag att gnälla över, liksom, ett inomäktenskapligt avlat barn inackorderat i ett stort hus som förstår sig på klassisk litteratur och som har välsignats med ett relativt vackert yttre? Att jag sovit med de allra hemskaste av alla hemska tankar under sängen det senaste året är inte relevant i det här sammanhanget, eftersom mitt lidande bara är låtsaslidande. Låtsaslidandet är väldigt provocerande eftersom det påvisar min brist på medmänsklighet. Jag har bara hittat på för att kunna bidra till samtalet, sägs det, för att kunna bilda mig någon slags gemenskap med de som har verkliga problem att brottas med. Jag lider för att jag har valt det, sägs det. Det är en sådan där innegrej bland min sort.

Rik är den som nöjd är, sade Shakespeare. Jag kan hålla med, men vad gör det mig?

Jag kom fram till vart skon egentligen klämde. Det var perfektionens fel. Perfektionen, den odefinierbara, föraktande, krävande perfektionen, den är min riktiga fiende, ingen annan. Strävan efter perfektionen och vissheten att perfektionen är ouppnåelig och därför inte finns, det är mitt bekymmer. Perfektionen tar form inuti mig och lämnar fotspår i min skugga. Perfektionen är det duktiga, det hurtiga självhatet, den äppelkäcka mönstermänniskan som borde få sitt huvud mosat med en bräda precis som i den där mardrömmen jag hade. Ni andra uppmuntrar mig att följa henne och men jag tror inte att jag orkar det längre. Jag tror att jag förstod det, efter den där rutinmässiga avhyvlingen för några veckor sedan då jag kastade mig in i duschen bara för att få vara ifred. Hopkrupen på golvet som ett jävla offer satt jag och undrade ifall jag någonsin skulle komma att växa ifrån det, för att plötsligt slås utav tanken att inte den här gången, bitch. Att vi är färdiga med varandra nu. Att du får flyga bort och infektera någon annan. Att jag har kommit till mina sinnen igen, och ifall du kommer tillbaks så dödar jag dig med din egen dolk. (Det är ett löfte.)   

Sanningen är farlig och sanningen är den att jag inte känner för Universitetet. Inte nu. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Och jag vet att det är jävligt svårt att fatta, så jävla svårt att ta in, att jag inte borde tänka så och att jag inte får. Det är inte meningen att det är jag som ska fatta ett sådant beslut. Beslutet är redan fattat åt mig. Allting är på låtsas. Sanningen är farlig och sanningen är den att planer huggna i sten bara är skit. Om jag bara får lite tid, om jag tillåts att leva litegrann, så kommer jag i slutändan att göra det val som är helt rätt för mig.

KLONK!!!

Det var ljudet av ett dussin vuxna käkar som i chock föll till golvet. Wanna know the immensity of fucks I give? Zéro. Absolutement Zéro. Jag vill inte vara en del av er. Min värsta mardröm är ett kök där allting är dyrt, nytt och på sin rätta plats.

 

*

 

De sista sommardagarna med Katastrofklubben drog förbi som en störtflod. Den bästa sommaren tog slut, men ingen sörjde särskilt över det. Vi var en massa snorfulla hipsters i en källare, vi lekte med eld och vi halkade efter, tjöt och skrattade som våp och ramlade bakåt i blött gräs, i svarta hål.  

Vi väntade på nattbussar och åkte nattbussar och dog på nattbussar. Jag halvsov med kinden mot rutan, där fläckigt, blågrönt ljus sköljde förbi som formlösa, blanka ögon, ändå besittandes någon slags fysisk massa. Vi lyssnade slött på min ledsna musik och delade på ett ensamt par hörlurar av usel kvalitet, spruckna utav maxvolym och av sand i väskan. Han tycker inte om den där låten, han suckar och kallar den parkbänksdepressionen, men han förstår vad den betyder för mig och hur mycket jag förvarar mellan dess textrader. Under textraden ”Du och jag håller andan och håller händer i språnget”, fattade han tag om min hand, hårt, så hårt att känseln försvann helt, och såg mig benallvarligt rätt in i ögonen, för att sedan se bort igen. Då visste jag.   

Ha överseende med all min pop. Jag har ju aldrig varit kär förut. Fucking Kent.

Jag tycker inte om pojkvänner och har aldrig velat ha någon, inte på allvar, inte alls. När andra killar än du ler mot mig, med undantag från några få tusen fransmän, tre fyllon och en quarterback, finner jag det motbjudande – och det har jag alltid gjort. Jag har alltid sett till att hålla det på distans och på mina villkor, för att sedan leva ut de scenarios som kunde ha varit i närminnet, allt jag inte vill ha, sekunderna innan jag somnar. Jag ser bara pinsamma tystnader och inställsamma, valpiga ansikten. Jag ser en äcklig jävla massa utav typecastade Michael Ceras. Jag ser folk jag bara vill drämma stolsryggar och gitarrkroppar i ansiktet på. Jag ser regler och normer i allt. Jag ser mamma och pappa som sitter i varsin ände av soffan och inte skrattar åt någonting. Men du står utanför all neuros. De är inte som du; ingen är som du. Du är speciell. Du är Marlon på det slitna fotografiet. Du är bara guld. Jag ser bara guld i dig.

När vi klev av nattbussen i hemstaden så duggregnade det på polerad asfalt. Frisyrer blev snart klibbiga mot tinningar och skor så iskalla att det kändes längst upp i ryggraden.”Cause we are gonna be, forever you and me”, sjöng vi, hela vägen hem till dig, och upptäckte sedan det absurda i det vi just gjort. Vi låg vakna till klockan sex på morgonen och viskade; svamlade och rantade. Jag berättade saker för dig som ingen annan vet, inte ens Galenpanna, och du lyssnade. Solen gick upp, och jag somnade med näsan mosad mot din axel medan fågelkakafonin vaknade med stillsamma pip bortom persiennerna. Livet var som mjölk.

Jag får fortfarande samma Veronica-känsla när jag är på väg till dig, megalycklig, euforisk, som om jag är på väg att rädda livet på dig fastän det inte alls är bråttom. Som om jag skulle kunna sitta i ett plan i 18 timmar bara för att få träffa dig en dag. Som att fjärilar har sex med andra fjärilar i min mage. Som att jag rider på en silvergrå enhörning hela vägen hem till dig istället för att ta bussen samma väg, som att jag har lockigt hår ända ned till korsryggen som blåser bakåt i vinden. Jag springer alltid de sista 300 metrarna uppför gatan till huset där du bor.

Ligger jag nära nog kan jag se din pulsåder bulta.

Hon har upplevt sin beskärda del av att känna sig oälskad, ignorerad och fnyst åt. Bortsött, unwanted och ljugen inför.

De tog en gång för alla upp det jobbiga samtalsämnet de alltid undviker och hon blev med ens att tänka fruktansvärt jobbiga tankar. Trots att hon inte ville så berättade hon för honom. Hon berättade att hon inte visste vad, att ångest förökade sig som mask inuti, utan stopp. Hon förklarade sin ståndpunkt angående fortsättningar och avslut och det allra, allra värsta, om vassa törnen under huden. Hon började gråta. Han blev ledsen, kramade henne hårt och mjukt i desperation och berättade en rolig historia om sin kompis. Men det fungerade inte och hon grät ännu mer.  ”Jag följer med dig”, sade han då. ”Jag vet att du vill fly. Vart det nu är du ska, låt mig få följa med. Jag skulle vara glad varje dag. Det är du och jag nu, pussycat, och glöm aldrig det.”  Hon hade reagerat likadant som om han skulle ha slagit henne i ansiktet. Hon höll andan och stirrade på honom som om han vore helt sjuk i huvudet. Samtidigt tänkte hon tackvärldentacktacksnälla, omdugördethärförmigsåskajagaldrigmergöradummasakerdefinitivumåherregud. ”När vi är i Australien kommer ingen att göra dig ledsen. Jag lovar”.

Snälla Jesus, kan tänkas, så mycket ostpizza och bombardemang att det rent ut sagt kan framstå som outhärdligt för en cyniker att höra i andra hand, men det var inte alls så alls. Faktum är att det var precis det hon behövde höra. ”Det finns ingen plats för dig och mig i allt det här och det är bara du och jag kvar”.

Jag vet allt om dig nu, vill jag inbilla mig. Det som spelar roll. Det som är viktigast. Jag känner dig tillräckligt väl för att veta att du menar allvar, och jag litar på dig.

Jag skulle hungerstrejka i dagar om du bad mig. Jag skulle göra en Julia Capulet och fejka min egen död för din skull.  Jag vet att du skulle resa till galaxens utkant för att hitta botemedlet mot min sjukdom och aldrig förlåta dig själv om du misslyckades.

Jag är halvfri. Jag lär mig om begreppet frihet. Min sort.

Fortsätt bara att röra dig framåt. För det är nära nu.  

Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.

Vad hände egentligen, kommer de att viska till varandra, då budskapet ännu inte sjunkit in. Det sägs att en blå bil med registreringsskylten USA SUX rör sig söderut längs vägarna i ljusets hastighet, bemannad av en rockerprins i läder och en peyoteprinsessa i rosa peruk. Är det verkligen sant? Är det verkligen på riktigt? Vi som trodde att det bara var ljug, hade vi fel all along? En realist kommer att fnysa i sitt te, om två veckor är de tillbaks, medan en annan, en bästa vän, kommer att krama närmaste prydnadskudde och ur höger öga fälla en tår för min evighet och tänka äntligen, äntligen får hon andas igen. Och en dag kommer ett brev till henne och till hennes likar. Tre meningar.

"Vi lever, och vi lever nu för första gången, länge leve! Glöm oss nu och för alltid eller förena er med oss i vår ödesmässiga revolution mot oskyldigheten, nykterheten, dumheten! Vi är bankrånare med historien på vår sida, vi har änglabomber; poesi, prosa och pappersduvor, och vi vrålar genom öknen."

Vi har ingenting annat att förlora än våra bojor. Det är dags för den stora flykten snart och jag känner det i hela kroppen. Du och jag, C. Nu jävlar. Peppen.

(Dessutom vill jag skicka mina regards till Julia som just tagit steget. Du är inspirerande och modig som fan och jag önskar dig all lycka i världen!  Det börjar nu, för oss alla. Den här låten är till dig. Det är den jag alltid tänkt mig att jag ska lyssna på när den gamla staden försvinner in i dimman.)

För när man sitter i en bil så ska man lyssna på Rush och Van Halen: Klicka här för en spellista!

Han kom till tågstationen i gryningen precis som han lovat. Genom villervallan av flackande ögon och guppande bakhuvuden höll han min hand i ett ångestfyllt järngrepp. Omgivningen smälte samman i en otydlig, slaskgrå gröt, flytandes bort från oss genom en tub men samtidigt störtandes ned över våra huvuden. Som i en konstig, luddig dröm andades jag in dig en sista gång, slöt läpparna om din halsringning, höll blickfokus stadigt på fåglar, svävandes i det grå, långt bort. (Jag vet hur förtvivlad du blir då du ser mig gråta.) Dörr 7 gled igen mellan oss med samma blixtrande smäll likt klingan som i revolutionära tider separerar huvud från kropp, du lade handen mot den skitiga glasrutan, liksom jag, du log ett ”det är okej, prinsessan” och började gå, småspringa till och med, då tåget sakta dunkade ut från perrongen, bort från betongen.

Trycker näsan mot grumliga smutsränder, och jag ler tillbaka, skrattar till och med, jag skrattar så att tårarna sölar ned skjortkragen. Hjärtat detonerar likt en klump sprängdeg i bröstet och splittras i fem zillioner småbitar, din söta saliv torkar på min haka, den sista lilla tråden av närhet förångas och himlen sätts i lågor, men jag skrattar likväl. Hastigheten ökar drastiskt. Plötsligt är du försvunnen. Endast ett flottigt handavtryck finns kvar utav dig. Det glänser på rutan. Ensamt, rinnandes. Bara sådär. Jag andas in ny luft och glider krampaktigt ned mot golvet, ryggen mot väggen, armarna hängandes slött efter sidorna. Jag sitter där och grinar, hopkrupen i min egen skolort, i kanske tjugo minuter, innan tar mig samman, torkar kinderna med jackärmen och går till en tom plats. Musiken jag skruvar upp till max, så pass att ett sprakande, plåtburksaktigt ljud når ut till omgivningen, är utav ledsen sort. Kanske till och med Kent. Mörka träddungar smattrar förbi utanför fönstret, vilket inte kan öppnas. Blåa berg blir snart till platt, intetsägande bondgårdslandskap. Men älskling, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö.    

På tågstationen sätter han händerna i byxfickorna och vänder sorgset om, stirrar på skorna, lunkar iväg. Han är en svartklädd ryggtavla, han klättrar uppför icke-fungerande rulltrappor, han korsar tomma parkeringsplatser, han promenerar över gångbroar där trafiken inunder är obefintlig, där tidningspapper prasslar runt i virvelvindar orsakade av en eller två långtradare som dånar förbi. Han passerar fabriksskorstenar, plank och stängsel, han smular sönder ett löv och ser ut över vattnet. Han traskar långsamt uppför den slumrande, frodiga gatan där han bor, han sätter sig vid köksbordet och berättar för sin mamma att vi är det vackraste i hela världen. Han menar det, och fäller inte en endaste tår.

Jag drömde om att vi ouppfostrat lutade oss tillbaka i korgstolarna på Le Fontaine och fnissandes beställde in det allra billigaste, iakttog och anmärkte, att min fot gled uppför ditt ben och att du skakade på huvudet men samtidigt log ett leende som spred sig från en mungipa till nästa. Jag drömde att vi hånglade, under vartenda träd precis som du sa, att vi hånglade bland folk på det överdrivna, slibbigt hungriga viset som nyktra människor finner obehagligt, men som i Frankrike anses vara fullt normalt beteende, ja, kanske rentav hälsosamt beteende. Jag drömde om att vi gick omkring på trottoarerna i mörkret med en damejeanne vin, precis som de vilda bohemerna i Dharmadårarna, rabblandes en massa nonsens om politik och skönhet, skrämde vettet ur förbipasserande, räckte ut tungan då polisen kollade åt andra hållet och var sådär oförskämt lyckliga som egentligen inte är tillåtet om man inte är väldigt rik eller väldigt fattig. Vi är ingetdera av dessa, men det är nästan exakt så det känns då vi är tillsammans. Frankrike var drömmar. Drömmar om din näsa i min nacke, om en gräsmatta full utav taggar, om natten då jag äntligen skulle återse dig. Jag stod inte ut med att se mina läppar läka.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt det (Ingen utomjordiskt amerikansk kvällssol blixtrandes i fönsterrutor, inget rugbytacklande igenom obligatoriskt osamarbetsvillig trängsel, ingen magiskt försvinnande tjugofemkilospackning och, överraskande, inga tårar). Då vi närmade oss slutdestinationen verkade allt utom själva perrongplattformen höljt i dimma, oformlig likt utsuddad blyerts, konsekvensen av en het, fuktig dag åtföljd av en kylslagen natt. ”Höst?” tänkte jag besviket och fingrade på fönstrets gummiisolering. Då jag under inbromsningssträckan såg din frisyr och ett tillhörande, abstrakt ansikte flimra förbi utanför hade du redan väntat i trettiofem minuter. Bortsett från några sluggon vilka satt och kastade sten mot glas stod du helt ensam i förgrunden av en bioreklam för the Green Lantern, overkligt megavacker och i min värld fulländad. Under iskalla lysrör drogs du och jag mot varandra likt aktiverade elektromagneter; jag andades in dig igen, smakade dig igen, du var klunkar med perfekt drickstempererat sötvatten, du var en varm sköld gentemot den råa nattluften. Äntligen. Äntligen.

Jag visste inte att man kan vara så snäll så som du är snäll mot mig. Du höll mig hårdare än sådana där feta djungelormar som kramas på liv och död, då vi möttes åter, där i perrongens tomrum. Då du svepte din jacka runt mina axlar, då du suckade i mitt hår, då visste jag att du var värd fullständig ärlighet och alla kanaliserade popsångskänslor jag någonsin känt.  

Jag erkänner att jag behöver dig, inte som rovdjur behöver förtära kött, mer liksom hur livet föddes ur havet och hur allt hela tiden behöver vatten för att inte skrumpna ihop till damm. Jag vill inte att du missförstår, men vad finns egentligen bortom jag älskar dig? Finns det inget större? Vem uppfann just det uttryckssättet? Det är urdumt. Det räcker inte, inte för oss. Vi har diskuterat det här över lemonad i en amfiteater.

*

 

Vår vänskap blockerar solen och utplånar allt annat runt omkring; när vi kysser varandra stannar jordklotet. Alla runt omkring ramlar, står på näsan, tappar matkassar, jonglerar med grönsaker, trafiken seriekrockar och spårar ur, skogar välter och höghus skakas om likt snökulor, allt blir totalkaos men vi står still, vi står kvar, och bara fortsätter, i regnet.  

Jag bär din favorit T-shirt med stolthet när du inte är hos mig. Jag bär den som svart pyjamas under det perfekta trädet där jag läser ut samma Dharmadårarna, hysteriska litteratur, på en eftermiddag. Jag har allt oftare börjat sitta i gräset under det perfekta trädet, stans enda kastanjeträd, för att spendera dagar, för att slå ihjäl tid, för att skriva ned de idéer som trillar ned i min skalle direkt ur lövverket. Jag antecknar varje dag nu. Det blir en bok, ett episkt diktverk, en livskrönika; vår film. En kväll hittade du mig sovandes under det enorma trädets friskt gröna tak, dess labyrint utav ynkligt fågelkvitter och knottrig, oätlig frukt. Du kysste mig och jag vaknade till liv. Solen hade gått ned och jag hade gåshud över hela kroppen. Du frågade om vi skulle gå på bio. Naaeh, sade jag.

I rummet glömmer man bort att äta. I rummet är det varken natt eller dag, bara plötsligt bådadera. Han älskar att borsta mitt hår i timmar, den sjuke pojken. Längs min ryggrad bär jag dina initialer. Vi är två nakna själar i en guldfiskskål. Åskan rasar utanför, och jag sjunker.

(I want to hurt you just to hear you screaming my name, sjöng jag i ditt öra, och jag kände hur det ryckte till i dina lår.)

Fuck arbetsförmedlingen, säger vi, fuck pissjobb och karriär, fuck körkort om det ska användas till något annat än frihetsbejakande roadtrips, fuck förberedande studier inför glassiga högutbildningar, fuck Mill och Marx och litteraturhistoria, fuck sömn och alla primära behov, fuck kärringarna, manliga som kvinnliga, de som tror sig veta. Du och jag, vi är definitiva. Varför vilja bry sig om någonting, när nuet är underbart och fullt tillräckligt?  

Jag vill hänga i träd och fotografera grodor, sa du med blicken naglad i taket. Jag vill bara leva ett äventyrsfullt liv, sade jag och ryckte på axlarna.

Året jag fyllde nitton var mitt bästa år. Det var året vi var panka som kyrkråttor (knappt hade råd med bussbiljetter och ljög ansiktena av oss för att komma ombord), året vi ville så jävla mycket på en och samma gång och var häftigt förälskade i vår egen förvirring. Det var året vi träffades över cigaretter och varma drycker och alkoholhaltiga drycker och egentligen inte gjorde så mycket mer än att bara vara tokigt lyckliga. Äntligen fick vi andas ut och be folk dra åt. Året jag fyllde nitton var jag kär i dig.

Vi dansade vals på en tom scen i en park i stort behov utav restaurering. Vi ristade i väggen med en slö pennudd. C och Iz. The greatest thing you'll ever learn. Älven är så sentimentalt vacker i kvällskylan.

En allmännt knarkarromantisk tönthistoria:

Till han som fattar vad jag snackar om;

Det finns ett hemligt rum skymt från all insyn någonstans, bakom bruna persienner; Stairway to heaven.

Ligger det i en gräshydda, bland kokospalmer, i tikirytmens skugga, där atollens skälvande, livgivande vatten möter land? Är det ett hemligt gemak gömt bakom en mörk lönndörr i biblioteket, dold bakom en bokhylla liksom vilken som helst, vars klickande mekanismer aktiveras av ett finurligt lösenord eller varför inte vickandet fram och tillbaka på en utav gipsbysterna föreställandes berömda, tyska kompositörer? Är det ett hotellrum, hotell flagnande tapeter, hotell fulla askoppar, där regnridån ständigt strilar och skvalpar genom hålrummen i brandstegen utanför det enda fönstret, lufttrumman, duvkutter?

Ingen vet. För det är ett hemligt rum. Fast det finns ju någonstans. Det hade vi redan klart för oss från början.

Det var en gång en prinsessa som inte kunde sova, brukar det heta när jag klöser dina axlar i mörkret.

Det var en gång en rockerprins (med nördiga intressen) och hans flicka, hans egna, prinsessan. Och en R2-D2 klocka (vilken låter precis som den soptunneformade roboten då man klickar på en knapp). Och en säng. Lakanen tenderar att vara fulla av revor. Rockerprinsen misstänker prinsessan.

Inne i värmen lever de, i feber, inuti en försluten mikrodjungel av extremly loud and incredibly close. Inga kläder har de, och inga pengar har de, rullar runt på golvet, ringer ständigt efter roomservice och notan är trehundra mil lång. 

Sagan om ringen är allt som Klonerna anfaller borde ha varit (Och du och jag var Eowýn och Faramir). Och jag älskar svettpärlorna som rullar längs din rygg. Och jag älskar dig.

En transperant dröm. Hon bär honom med sig i sin silvermedaljong, och hittar så småningom tillbaks igen.

(Flyttfåglarna hittar tillbaks igen.)    

This is us.

Vi är the greatest song in the world. Så jävla coola i mörka solglasögon och Chesterfields instuckna i överläppen. Champs Élysées var aldrig detsamma efter vår slackerpromenad längs dess dieselångande, diamantinsatta majestät.

Jag springer tillbaks till dig och jag är inte rädd längre. Jag var tvungen att yla till musiken, andas högt bakom nedvevade bilrutor där sommaren sköljde in med alla sina cykelställ och lupiner.

För första gången känns det nästan, otroligt så som det ändå är, att det tar emot, lite som en vaccination, att resa till Frankrike. (Symboliken being att kommer att vara obehagligt men värt det). Samtidigt känns en uppsluppen flykt till moderlandet-där-regnet-luktar-sockerlag som det enda rätta att göra en tidpunkt som denna. Det jag egentligen vill är att kunna plocka upp dig i handen och smyga med dig i kjolfickan, för att sedan, under sprakande glitterkaskader i parkernas dunkel, skifta dig tillbaka till hundranittiotvå centimeter igen, ta din hand och viska att nu är vi framme. Jag vill ta med dig till Paris, visa dig vartenda administrativt palats, varenda kringelikrok och varenda strykarkatt så att du förstår varför jag hittar överallt, varför jag måste leva där, gå med dig längs rues och passages och quais och lumiéres, krama din arm och diskutera världspolitik, peka på skönhetsfläckar och skratta extatiskt i slow-mo.   

Världen är en återigen en underbar komedi till bossanovamusik, fnittrande filmstråkar och frukost i berömda juvelerarbutiker. Klocharderna dricker samma vin som jag, på samma makadam.

How wonderful life is, now you’re in the world.

Medan festen rasade nedanför, medan jag hulkade med ett klafs och spydde köttfärssåsgift, strök du mitt hår sade att du älskade mig. Och jag vet inte om jag grät för att hela situationen var så bisarr och pinsam eller för att du enligt uppoffrande mått mätta egentligen visat mig den ultimata gesten av tillgivenhet (som inte innefattar fysiskt lidande). Du såg förbi mitt exponerade maginnehåll.

(Och jag älskar dig, som i mer än vänner, så jävla mycket tillbaka. Och jag har aldrig sagt det till någon och verkligen fattat vad i helvete det innebär.)

Du luktar som solen luktar då badkläder torkar på stranden.

Ligger med huvudet i ditt knä och berättar, medan jag studerar linjerna i din hand. Vi diskuterar frihet, du och jag, mitt favoritämne, och lever i ett samförstånd av nördighet och skruvad förståelse. Han passar perfekt i min koreapaj, min Prometheus. Som askungens fot i glasskon.

Jag kan inte sova numera. Ligger på rygg. Hjärtat bankar ut genom mellanrummet där revbenen delas. Vänder mig på mage. Hjärtat bankar ut mellan skulderbladen. Förväntansfull och har egentligen inga förväntningar på något. Varje natt känns som natten innan en lång resa till Afrikas mörkaste hörn.

Han lär mig att spela gitarr. "Jag ska lära dig alla ackord, allt, tills jag inte kan lära dig mer och du blir bättre än vad jag är". Och jag strök dig över örat och ned över skäggstubben och kände mig så glad utan motstycke, i hela inuti, att jag nästan blev ledsen.

Hennes värld består av danser i underkläder till brölande rockmusik. Hon vill inte få ordning på sitt liv, vill vara en slarver in love och äta nudlar och kyssas och bli kysst och fördärvad.

Och jag har aldrig varit så lycklig som när levde under duntäcken i en rosa säng, när min underläpp blödde och jag var mitt fulaste och samtidigt vackraste hippiejag. Där du smakade fjärilsnatt och där jag vaknade och där du såg ut som en dödligt sårad prins, där jag lade handen på din arm och du vaknade och log och jag dog istället.  

Jag vill ingjuta mig själv i cement med dig, kyssandes.

My huckleberry friend, the end.

 

Jag är flickan i frack, jag är Lucy in the Sky.

Hon glömmer bort lunch och middag, hon vistas i kaos. Massor av vattenupplöslig paracetamol. Så utmattad och allting vindlar. Flashar peacetecknet. Lever.

I ett silvrigt duggregn tog du min hand. Jag planerade det inte direkt. Vi stod på ett tak bland knubbiga skolgårdsträd med en smäktande powerballad i lungorna.

En grumlig soluppgång från ett vattentorn, en klassiker, och låg sedan tätt bredvid i en husvagn, under ett täcke med tillsammans med fem andra vänner och slogs plötsligt av blixten av att hjälp vad gott du luktar. (Små pustar av bedövningsmedel som får tårna att knorvla ihop sig). Jag var full och du var full, alla andra var fulla och alla fnissade och det var myggor på fönsterrutan och jag höll andan. Kände konturen av en varm kropp under jeans. Tänkte att det här måste hända igen, inom snar framtid.

En massa löjliga textrader av kanske kanske kanske hoppas hoppas hoppas utanför Rebeccas port, där nässelfjärliar tillgivet landade i mitt hår, där jag såg lila glitter forma susande syramönster då jag slöt ögonen.

Och senare sade du att du hade velat lägga armen om mig redan då, men att modet sviktade. Och det lät så älskvärt självklart (ensam och kall) när du sa det, att nu kan du få mig så lätt, att jag hade hoppats på något, hoppats på något. (crescendo).

Och så kom Carnivale, peace and music. Där dansade vi som hippies i leran och sträckte törstigt handflatorna mot skälvande moln av såpbubblor.

Rödvin i gräset, gick hit och gick dit och chillade över en cigg och ostpizza framför en tom miljonscen. Du lade armen om mig och jag kände att hjärtat klappar sönder och att yes yes yes. En svartflammande kontur av en ballong lyfte till väders och vi pekade ut den, "som en stjärna" sa du, precis innan den försvann, och jag svalde hårt och tänkte att shit, allt hänger ihop. (Livet fladdrar runt axlarna likt en värmande mantel av guld.) Och någonstans, you know that I could use somebody, someone like youuuuuaaaaaah aaaah ow aaaaah, sågs det upp och det sågs ned och jag svalde igen och ditt nackhår lockar sig kring mina fingrar och kysstes och kysstes och ler mot dimmiga ljus och epilepsi. Ett stormigt hav av handflator och låttexter och smutsig fest till lunchtid nästa dag.

Du drog mig nära och jag klagade högljutt: "Jag är jättesjuk! Det är smittsamt och smärtsamt! Du kommer att bli asförkyld!"  Och du sa: "Det är det värt." Det perfekta svaret. Det finaste någon någonsin sagt till mig.

Och där blev du och jag, konstant i upptakten på en riktigt jävla bra låt, som man lyssnar sönder och sedan fortsätter lyssna på ändå.

Kom, kom, atombomb, du skriver ord som mord i handen.

Under det bästa trädet i världen, ett paraply av djungel, känns undergången nära. Bultande fläskläpp och sockrigt saliv på tänderna. Favoritsmaken gör ont, men vad annars gör man när jag vill vara på insidan av dig, kura ihop mig, bita mig fast, viska och försöka få dig att förstå. Doften av din hud slingrar sig runt mina ben, yrseln slingrar sig in och ut genom öronen. Jag har dina plommongrå tandmärken på axlarna och jag har glass på fingrarna.

För jag får någon slags konstig astma när du inte är här. Andas bara vart annat, var tredje, och drömmer, drömmer, drömmer bort en väntetid, längtar efter att få stirra i ögon och känna sig som tretton år och skaka.

Jag vill att vi ska vara de två sista människorna kvar på jorden i en bubbla där det alltid är sommar, gräsdamm, nyckelpigor och vita nätter. Dessutom har vi likadana skor.

Det är såhär det ska vara. Att man ska behöva fundera i en vecka ens för att hitta orden.

Och missförstådda, klena lilla Genny fick tillslut hångla på gryningsgator.

Mitt rum är belamrat i rosor. Fylligt röda, aptitretande rosor, putslustigt solgula rosor och rosor av okänd ursprungsfärg vilka har färgats kitschigt blåa inför detta festliga tillfälle, benägna att lämna fläckar på allt och alla, hopskrumpnande redan efter en dag. Liljekonvaljer i små glas. Bruna, knastrande sommarbuketter från kusiner. 
   Det ligger en studentmössa i min fåtölj, botten upp, lite intryckt, liksom den landade då jag slängde iväg den en dimmig fredag kväll/lördag morgon, krypandes mot sängen, döv och blind, skorna på, munnen öppen. Dess småtufsiga inre bär signaturer och allt möjligt annat klotter. Rage från Rebecca, Turbo-Bass från Anna, kärlek från Köttet. Alla pojkar vilka jag irriterat mig på i tre år och som jag senast igår upptäckte att jag innerligt tycker om, sådär lagom i otid, (åtminstone i fyllans gråzon); de har ritat små hjärtan, vilka tillsammans bildar en skrovlig, blågulmönstrad tapet. Det är jättefula hjärtan kan lovas, men alltså, det gör inget. 

Det är som tryckluft som dallrande stiger uppåt. Vi andas i takt, stampar i golvet. Signaltutor, visselpipor, hejaramsor. Kramar. Snyftar. Nu händer det. Har du något att säga så bör du säga det nu.  Skakande underläppar. Pannor mot axlar. Fattar armkrokar som klibbar loss. Yrselblickar. Svindelsuckar.  Plötsligt pressas vi ut genom portarna då ett kraftfullt undertryck skapas i skolan glas-och-ståliga éntrehallar. 35 grader i skuggan (Fast inte, men visst kändes det så?). Vi skriker och vi hoppar. Den sekunden.

Krama mamma.  Tårexplotionen som följer summerar tre års karaktärsdanande fostran, hejdlösa hovbanketter, ryggdunksmoments och självsvek; en hel storhetstid, vår klippa, i en omedelbar detonation. En skälvande heliumballong lyfter till väders från punkten där mina fötter nuddar jorden, och i och med att en kastvind fattar tag i den och blåser den långt, långt bort här ifrån, andas jag ut. Ändå kan jag inte fatta.  

Allting händer i slow motion. Molnfria fototillfällen. Armarna i vädret. Vidöppna tjutande munnar, så öppna att de skapar groteska dubbelhakor på foton, för alltid. Blanka pannor och lossade slipsknutar, klirrande tomglas och knastertorra stämband. Ett ton gratulationer i skavande blågula presentband vägandes runt halsen. Vi dansar hula på en höskrinda vilken studsar framåt likt en pimpad stadsjeep i Downtown LA.

Och vi skulle ha gett våra unga liv för en vindpust. Fast nej.

Ett VARV TILL! ETT VARV TILL!

En dyr, varm, nästan avslagen Moët, untz untz och schtek schtek och varma ärmar och hafsiga, uppsluppna kyssar; en svajande himmel. Allting är på topp; det har faktiskt aldrig känts bättre än så här. Alla skriker åt varandra, skriker åt andra, skriker och känner sig som de vackraste på hela gatan. För vi är bättre, vi är inte som ni; skriker vi. Vi dränker oss i sprit, men har bäst betyg för det! Vi orkar inte mer, vi sticker ifrån stan! Det är vår tur nu! Så förhoppningsfullt, smäktande och uttryckligt naivt, men idag så får det vara sanning. Idag är vi tillåtna att tro på Hoffmaestro-carpe, broderskap och systerskap, på ett framtida äventyrligt liv vilket ska te sig likt en oändlig rad av zooliknande fester där folk alltjämt hoppar i poolen med kläderna på. Så jävla mycket John Keating och så helvetes mycket Sandra Dee. Detta är vår partydiktatur. Är det så här som lycka ska kännas? I så fall vill jag inte veta och förstöra allting.   

Den ultimata peaken pågår i några timmar framåt och avtar sedan sakta, sakta över pommes frites på en iskall bänk. Att veta att det här aldrig kommer igen, att det är en gång och bara nu, gör det bättre på sätt och vis. Solen har redan gått upp. Regnmoln; rosa galjonsskepp, svävar över staden.

Vi posade på en fucking polisbil. Jag vet inte riktigt hur jag ska utrycka mig på bästa, mest rättframma sätt för att beskriva hur häftiga ni är.  

Oförklarliga fläckar och en halvt stukad fot.

Sedan tog det slut. Chockarna återvänder regelbundet, skylda från regnet. Ingenting är svart på vitt längre; inga due dates, inga betygskriterier. För första gången känns det som att jag är utan ett syfte och bara existerar i världen. Lite som en sten eller en fjäder i vinden. Som Förenta Staterna efter Kalla kriget. Jag känner mig lättad med ihålig. Tillfredställd, men hemlös.  

Jag vill ha ett ställe att gå till, ett ställe där mångfald i personligheter uppskattas högre än ett samtida tonåringsideal, och ett ställe där jag vet att jag kommer att finna er alla, runt ett bord, i köket, i det kalla favoritklassrummet med fönstren åt gården. Jag vill veta vart ni är och vad ni bestämmer er för att göra. Jag vill att ni fortsätter att dela mitt liv och inte bara är en del utav det. Jag sänder min kärlek till er allihop. Jag älskar er. Jag älskar er. Katastrofklubben, min egen Pickwickklubb, påhittad i bibliotekets toalett, förverkligad genom tidiga kaneläppelgryningar i Violettas kök. Det är du och jag, det är oss och dem, det är vi tillsammans, hjärta och för alltid. De bästa och enda riktiga vänner jag någonsin haft.

Alla minnen jag har från studenten liknar Abraham Zapruders 16 mm film på presidentmordet. Utan ljud, korniga, fördröjda rörelser när in-zommade, men i så starka, varma färger, så slående oförglömliga, så omvälvande.

Jag vill tänka mig att det här inte är hejdå. Bara ett vi ses.

En gång S3eb, alltid S3eb: Klicka här för en spellista.

"Only those who dare to fail greatly can ever achieve greatly."

Jag sluter mig i mitt Hyannis och min skumgodisfärgade pullover; min 1700-tals trädgård, min vitklöverbiosfär. Här ligger jag i ett moln av varmt gräs och hafsigt redigerad hemmaklippning; välmedicinerad, bland insekterna, iakttar fladdrande tvåmastare ute i sundet, åtnjuter en fin cigarr och karismatiskt sällskap. Jag och Jefferson Airplane. Jag skriver ett väldigt viktigt brev.

Kommentarer är tillväxtvirus för slaskhinken i buken, den som sväljer allt och omvandlar osäkerhet till himlande ögon, ironiska suckar och stön. De störmoment man finner i andra och ser på med avsmak är oftast något personligt man ursprungligen hatar hos sig själv.

Jag antar att jag upplever ett återfall, att jag rider på fallet i återfallet, och att jag måste försöka förklara det utan att såra någon.  Jag älskar er så, men jag har aldrig känt ett större behov av miljöombyte än nu, en längtan att få lämna allt där bakom och bara uppleva nytt nyare nyast, ungefär eller kanske exakt så som andra kände efter högstadiet, då jag inte fattade alls utan endast slets bort med hälften lämnat kvar på andra fotbollsplaner. (Femtonåringen som inte kom ikapp förrän ett år efteråt).

Det känns som om någonting är fruktansvärt fel, som om det finns ett brännsår eller en klåda vilken jag inte kan rå bot på.

Dennis Hopper hälsade på igår kväll. Han såg så annorlunda ut än vad jag minns honom; clean cut, straighten out, frisk och kry. Han har ätit upp sig och rakat av sig skägget, bytt ut poppies mot cheerios, högvarv mot självbehärskning. Han bar ren skjorta och en lappad luffarsäck, höll blicken fokuserad, gav mig en kamratlig kyss på kinden i sovrumsdörren. Jag blev väldigt glad och nyfiken men inte särskilt förvånad. I färd med att älskvärt syna hans filmskurksvänliga ansikte, beslutade jag mig snabbt för att inte fråga varför han dykt upp så spontant, ens för att fråga vad han möjligtvis kan ha sett under sitt korståg genom jordklotets allra skitigaste, mest bakteriehärdade bakgator. ”You look like the Stars and the Stripes”, hade han förr sagt upprepade gånger då jag kommit ned till frukosten efter min morgontoalett. Jag förstod aldrig varför han likvärderade mig med en symbol han annars så öppet kritiserade (en gång jämförde han mig med ett hangarfartyg), men jag har alltid antagit att det fanns en mening bakom liksom allt annat hokus pokus han vräkte ur sig då vi var tillsammans. För gångna månaders skull bestämde jag mig för att återvinna komplimangen, och på så sätt visa min uppskattning rörande hans frisyrskifte. Han avbröt mig mitt i min ansats, i mitt tekokande, med en förfrågan. ”Resan är bara till hälften avklarad, Iz. Och den här gången vill jag ha dig. You dig?”

Och jag funderar allvarligt på det. Av hela mitt hjärta.

Woodstockdokumentären göra sig påmind.

Det är såhär som jag vill minnas oss - som en klump i skogen, Super 8, Grateful Dead. Som hippiekollektivet. Inte som ett förhastat äktenskap som gick överstyr.

Jag har aldrig hört Mumford and sons. Aldrig. Och jag hoppas att det inte gör något.

Jag har försökt att inte ge er någon anledning. Jag har ansträngt mig så. Jag har avstått. Jag har försökt att inte vara självisk, att inte ställa till det. På fredag är det över. Jag vill att vi gör det allra bästa av den lilla fraktion av tid som vi har kvar.

Take trips get high laugh joke and goodbye.

Parental advisory. Explicit content.

Detta är en terapeutisk hattext.

Jag tänker inte tillägna dig, manipulativa, äckliga lilla råtta i människoskepnad, fler ord än vad som känns nödvändigt. Trots det vet jag att jag ändå kommer att ha plitat ned minst två sidor med väl genomtänkta ordföljder innan jag fullt anser att denna text är perfekt ned till minsta kommatecken. Det är så det funkar i min värld. (En tillfredsställande perfektionsim).

Jag är så arg. Jag är så arg.

Jag vill finna ett värre, snuskigare, hätskare, mer mordiskt ord som ger starkare avtryck på papperet och kraftfullare intryck på omvärlden, ett ord som bättre beskriver exakt hur jag känner mig när det kommer till att prata om, att tänka på, och att konfrontera dig.

Irriterad, förbannad och upprörd är ord som din mamma använder då hon via telefon tillrättavisar dig framför sina tesippande väninnor för att framstå som en gränssättande och bestämd förälder, vilken samtidigt är mån om sin förfining och sin kvinnlighet. Orden ilsken, vredgad och rasande är underdrifter som i detta tillstånd av fullständig frustration får mig att tänka på hjälplösa ting likt Lambi-lammet eller My Little Pony. Denna böljande ilska knuffas runt likt en mobbad unge i en ring med översittare; pulserande influensasymtom, en önskan att få skjuta för att döda, samt ett vämjeligt välbehag vilket de vita blodkropparna gör allt för att slå i spillror. Jag kan inte förklara för någon vad det egentligen är jag undviker, vad som egentligen hände, vad som pågått i vågor och svängningar mellan oss sedan tolvårsåldern. Och det är ingen idé att berätta varför. Jag viftar bort det, för att sedan sätta mig någonstans avskilt, och snor och tårar och snor och tårar och "LEAVE ME THE FUCK ALONE!". Jag är så arg. På något vänster har du kommit att symbolisera allt jag hatar hos mig själv.

Du är en psykopat i enkla ordalag. På något sätt (jag vet inte hur men du har alltid besuttit den egenskapen, ända sedan vi var barn till och med) nästlar du dig in i min hjärna och leker med den, planterar din infektion. Du svingar dig framåt, moshar och skjuter likt en helvetets TV-spelsriddare med skarpslipad laser och glansigt valnötstorso, du hugger sönder allting där inne, gör mig rädd och förvirrad och så jävla arg.

Hur började det? Ett grupparbete i Geografi? Första jullovsdagen, tre missande bussar och en vinterpromenad till Burger King; snöbollar i nacken? När du skickade lappar till mig under engelskan där du skrev att ”du är en tusen gånger bättre kompis är Viktoria och du ska inte vara ledsen”? Hur som haver är det helt fucking meningslöst. Jag minns ingenting längre, ingenting förutom det här hatet som gnager på kroppen likt en fucking termithord. Jag har i åratal gett dig all romantisk angst jag kan utvinna from my own pitiful self, hela Håkan Hellströms första skiva, när det enda du egentligen förtjänar är motorsågsbrum och spikklubbor i skallen för att du gör mig så illa inuti.

Du behöver inte ens vara här, inom min tvåmetersradie, för att jag ska påminnas av hur mycket och hur innerligt jag hatar dig.

Det går inte att avläsa din blick och döma. Du luktar osyntetisk, varm kram. Du är inte attraktiv i mina ögon. På sätt och vis liknar vi varandra. Lite för mycket kropp på för liten kroppsyta, intetsägande skandinavisk hårfärg och leenden som allt igenom utstrålar överlägsenhet och illvilja. Du besitter vissa klassiska drag men det är också allt; en föga tilldragande aning av en ondskefull, barnslig personlighet utgör ett allt för starkt första intryck för att man med gott samvete ska komma att kalla dig beautiful. Du är fucking motbjudande. Jag vill kräkas upp gårdagens osmakliga kasslermiddag på din fula, mjuka, blå tröja och sedan stampa på ditt ansikte.  

Kärlek. Man kan skratta högt och ta sig för magen som hoppar upp och ned i och med muskelsammandragningarna och slå sig på knäet och torka bort en tår och skjuta skallen av någon. Detta sitter så mycket djupare än, bebisspråk, kärlek, mjämjämjä. Detta är någonting giftigt. Voodoo. Du är ett biologiskt stridsmedel framtaget för att knäcka mig.

Jag hade gjort vad som helst för dig. Vad som helst. Jag hade följt med dig in på toaletten och trevat mig fram i mörkret om du bett mig.

Du bröt ned min självbild till en dvärgs och kunde sedan forma mig precis som du ville, härda mig, intala mig att det var för min egen skull. Det var du som förbipassade mig till den duktiga; din favorit. Det var du som skapade den Gretchen Wiener som bara är värd något då hon låter dig skriva av och imponerar på dig med sin höga smärttröskel. En curlingmamma, en postorderfru, som egentligen borde slåss och spotta för sina rättigheter men som nöjer sig med att le och huka. Pojkflickan som ändå vet vart gränsen går. Du sade alltid förlåt efteråt men lät mig alltid leva med vetandet att jag var en utbytbar skugga. Du slog mig där det gjorde som mest ont för att jag sagt åt dig att det gjorde som mest ont om du slog mig där. Jag är egentligen bara avbilden du skapat. Jag är Du.

Obetydliga ögonblick (sida vid sida på  busshållsplatsen, sida vid sida böjda över en kartbok, rygg mot rygg på en tom parkering i juni), dina sårande kommentarer och våra bråk; de täcker en hel jävla Tolstoyroman i dagboksidor.

JÄVLA FITTFEJS. JÄVLA KUKHUVUDSHELVETE. I FUCKING LOVE THE WAY YOU LIE.

För du betyder inte shit för mig. Du är ångande djurspillning och stinkande kadaver. Du är Benny Shacklett, en jävla svikare. Du fick inte finnas längre, så jag raderade dig ur mitt register. Du är en laglös loser.

Jag har flytt, gömt mig och ursäktat in i det sista, men nu så ska jag träffa dig, högst ofrivilligt, efter två och ett halvt år av tystnad. Du vill att jag bara ska släppa allt jag håller i, eftersom jag ändå inte har något liv nu längre, när jag inte springer efter dig dagarna i ända. Du vill att jag glatt pladdrandes ska mötas upp och säga att det är så roligt att äntligen ses igen och låt det aldrig gå så här lång tid igen. Du vill inte att jag ska nämna att ingen av oss har sagt något på två och ett halvt jävla år. Du vill att jag ska sitta inne med kvicka, manshatande svar-på-tal likt ett jävla Woody Allen-manus, underhålla dig och desperat försöka få dig att inse hur mycket du behöver mig; låta dig dricka av min extra starka romdrink ur ett andra sugrör mitt emot då ingen ser åt vårt håll. Du vill att jag ska låtsas ge dig kalla handen, allt medan jag känner hur din kodlås-blick ytterst diskret följer mig när jag dansar. Precis så som det förväntas av mig.  

Jag är livrädd. Och jag är så arg. Och livrädd. För jag vet inte ifall jag kommer att bli femton år igen, bara sådär, i och med att du slår armarna om mig, håller lite för hårt och lite för länge och genom hårsprayångor mumlar att du har saknat mig så jävla mycket, allt medan din flickvän ser på.

Så fucking förödmjukande. Femton år och krypandes för din bekräftelse.

Ta dig samman. Hon har upplevt en massa sedan han for. Hon är inte samma. Hon är en valkyria, en Marianne svingandes svärd på barrikaderna med ena bröstet bart.

Jag ska blåsa cigarettrök i ditt oförstående ansikte. Jag ska arkebusera dig med ignorans.

Jag har gjort en spellista till dig, ditt fuckwad: Dra åt helvete.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strenghless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl's

De satt på bränd jord och stirrade in i de krispiga molnen, kände sig som skrala steckgubbar i en omätlig volym, smäktande filosofer vilkas åsikter för en gångs skull stämde överrens. Hon kände fransk, filmkamerafalsk sentimentalitet krypa någonstans långt in i hjärnan, vilken per helautomatik fuktade globerna med överdriven tilltagenhet. Hon vände bort sitt allt mer ansträngt röda ansikte, snörpte på munnen, rynkade på näsan. Hon knep ihop ögonen i blåsten.

"Will you move to Paris with me?"
Som svar fick hon ett nickande, ett icke-leende, fullständigt allvarligt konstaterande:
"Yes".

Stålmannen som inför en stor folkmassa uppvisat en störtdykning nedför skyskrapans linjerade yttre svepte smidigt upp henne i sin famn sekunden innan hon slog i asfalten nedanför. En skarp smak av rått kött och kortslutning genomsyrade hennes mun. Hon höll andan men pustade ändå ut, bet sig hårt i underläppen som alltid då hon upplevde nervositet och förväntan. I ett tänjbart men ändå totalt orörligt tillstånd, rörd av sin väns beslutsamhet, kvävde hon ännu en kall pärla i ögonvrån. Hennes fingrar korsade spindellikt avståndet emellan dem och fattade försiktigt, tröstlöst och tacksamt, en välbekant hand. Någon slags gest.

*

 

Hon for till städernas stad, gröngråa, trasiga älsklingsmetropolis; ensam denna gång, upprymd över att återigen få vistas sin oföränderliga dröm, sitt mantra förkroppsligat, undrandes vem hon skulle få träffa där.

 

Hon hade stämt träff med Gatsby, såklart, Gatsby som drömde sig fördärvad i sin utsvävande ensamhet i det beskt gräsmattefuktiga West Egg. Gatsby var punktlig, välklädd och föredrog medelmåttlig livlighet och rörelse. Förmodligen skulle han vänta på henne i foyeren i Palace de Garniér, ivrigt skruvandes sina handskar, mjukare än de silkigaste damfodral, i händerna, klädd i en medvetet hysterisk pastellkombination. Han skulle skina som en hel sommar då han fick syn på henne, ge henne en hastig men intim kram och erbjuda henne sin arm, biljetter och vad-har-hänt-sedan-sist-frågor. Höjdskillnaden mellan dem var komisk, lika så skillnaderna i uppförande och taktfullhet (Han minutiöst samlad, åtnjutandes käpprak hållning och passande känslobehärskning, hon kutandes omkring med ett dagisbarns nyfikenhet, med hänförelse inspekterandes varenda kandelaber och bronsstaty ingjuten i marmortrappans imponerande massivitet.) ”Ska vi”? Tillsammans skulle de träda in i operahusets sjögräsgröna, oceanångar-inre. Då utflykten av båda parter uppfattades vara genomförd, skulle de träda ut igen, hand i hand likt två flickbästisar, skuttandes över klapperstenen för att sedan susa runt i varandras sällskap på Café de la Paix.

Sångerna de gråtit över skulle inte spela någon roll om de inte kunde reflektera över deras mening så här i efterhand. Hon längtade redan efter att få stryka Gatsbys rågblonda hårslingor ur pannan på honom och samtidigt viska ”Here’s looking at you, kid”; så pass tyst att replikens berömmelse upphörde, samtidigt så högt att ingen runt omkring skulle undgå att höra henne och förstå att den nu tillhörde deras liv och bara deras.

På sin favoritbro nedan Eiffeltornet och svulstiga etagelägenheter i högborgerliga 16e (där folk endast bär svarta skor) längtade hon efter att få se sin älskade X komma vandrande med tunga steg under akvedukten, skrikandes ohörbara anklagelser då métron passerade ovanför med skärande dån. Hennes låtsasfarliga rebellprins, hennes eviga flottigt kolsvarta hårvirvlar, hennes Alexander, hennes oförskämda anti-hjälte, han skulle svepa in henne i en kokong av läderjacka och överarmsstyrka, han skulle gripa tag i hennes nackhår och hon skulle möjligtvis knappt hinna säga aj innan hon kapitulerat handlöst och lät sig kyssas till döds likt en lealös grönsak. Hon mindes deras senaste möte likt en halvt bortgallrad dröm, en dröm i oljeglatt svart, akvamarin och guld. Det är X som väntar på henne i sångerna vilka hon och Gatsby endast gråter till; diskuterar vid trottoarserveringarnas dockskåpsbord över kylda glas och kryddiga bjudciggaretter, sånger de försöker chockera varandra med och komma varandra närmare genom. X är hennes flygplanskrasch, hennes adoptivälskare och hennes sensuella alter-ego. I hans blick sammanfattas stadens illuminerade men lite sönderspruckna magnetism i en enda, oförliknelig mening.

Hon tänkte på Cat och Johnny. Hon har iakttagit dem på avstånd i åratal nu. Hon har aldrig pratat med dem, endast tjuvlyssnat på samtalen de för med varandra, under tjut, gråt och hysteriskt handviftande. Det känns som om hon känner dem båda så väl att hon misstänker att de från början är någon annans idé än hennes, en annan regnsmittad och förvirrad femtonårings idolbilder. Hon har sett dem korsa samma bro, hon har sett dem hänga i porten och retas med varandra, hon har sett dem handla stapelvaror i hörnbutiken, hon har sett Johnny försöka få Cat att ta tag i sin ekonomi och hur Cat likväl struntar i det. Hon har sett dem, sländlikt springandes, över Place de la Concorde, som på luftkuddar längs fula gator i fula kvarter, våldgästandes släktfester; skapandes rabalder. Hon har sett Cat sömnigt luta sitt huvud mot Johnnys axel på väg hem i tunnelbanans zick-zackande klotterinferno. Hon har sett dem som på bio, i förtvivlan; som bittra fiender i taxis. Hon har sett dem ge igen och hon har sett dem kräkas över broräcken på julafton. Hon har sett dem dansa tango och hångla sig fnasiga vid kajen på Johnnys trettionde födelsedag.

Mest av allt hoppades hon på att springa rätt in i livet – en vän till henne hade över flottig isbergssallad berättat hur det kändes då livet puttade ut en i kylan och man plötsligt insåg, att nu. Än så länge hade livet, hennes verklighet, den verkligaste av dessa verkligheter, endast knackat på, som senast i ett slags ogripbart och fuktigt semi-Vietnam. Hon har egentligen hela tiden misstänkt att denne hese röst som manar henne att bryta sig loss tillhör Sgt. Barnes. Hon misstänker även att livet bor i den här staden, vilken hon alltid talar till och längtar till. Livet spionerar på henne och inväntar det rätta tillfället att avslöja sin egentliga existens. Hon ser det bakom en indiskret upp-och-nedvänd dagstidning på caféet där hon och Gatsby diskuterar tonsatt poesi. Hon ser det stå på samma brospets, rökandes, muttrandes; hjälplöst utlämnat.

Natten hon for hade stjärnorna aldrig lyst så klart. Och hon litade på stjärnorna. För hon var en utav dem.

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

"...Och alla blir kära i dig, precis som i filmerna!"

Joey Ramone, en anti-materia-svart hårkvast, en köttigt bred reva till mun, ryckte uppgivet på axlarna och småskrattade uppmuntrande. Han sparkade ut en sten över stupet. Då stenen slog emot utstickande bucklor i berget nedanför ekade dess färd genom staden och sköt upp blixtar mot den ovan skymningsgula molnigheten, klack-klack-klack. Han satte sig framför henne och såg henne i ögonen, liksom redo att anfalla med kramar och ord om någonting i den ologiska, ovetenskapliga nästföljande processen skulle gå fel. Skelettet vid hans sida lade armen om henne; en försäkring och ett plåster på nervositeten; skakade hennes axlar lite vänskapligt.  

"Det här är en film..." Sade hon med lugn och allvarlig röst, den sortens röst utvalda människor använder då de berättar upprörande nyheter eller kommer till insikt rörande något mycket viktigt. "Det här är en film."

Hon fattade skelettets hand och tog försiktigt emot det leendet som Joey Ramone räckte över till henne, sprittande mellan hans kupade handflator likt en skrämd fågelunge. Skelettets magra fingrar smulade likt gamla tavelkritor i hennes grepp då hon tvingade sig själv till att genomlida en extra minut för eftertänksamhetens skull. Sedan svalde hon leendet i en tugga och kände ögonblickligen hur hennes artärer fylldes av dynamit, druvsocker och vanish-pulver.

Då den sista knuten, belägen i en icke-kartlagd vrå, löstes upp, kändes leendet ända in i mjälten och hypofysen. Den grå häxperuken vilken häckat på hennes hjässa i över ett halvårs tid vecklade ut sina vingar och lyfte till väders likt en gam – kvar runt henne fanns ett rosigt, omedelbart sken, en inre popcorn-gloria, liksom om hon ätit stjärnor med mjölk till frukost. Efter att ha mottagit intensiv, oduglig CPR i månader, drog hon nu ett obehindrat, glupskt andetag, likt en halvt drunknad som gått igenom isen och efter att i blindo ha letat i panik äntligen funnit vaken.

NU.

JAG MÅR BRA NU.

JAG MÅR SÅ BRA JUST NU.

Detta är ingen duktig inlärd reflex man använder för att omgivningen inte ska behöva bry sig i och utvärdera ens tillfälliga hjärnaktivitet, och särskilt den sorten vilken sänder signaler till hålet i magen att agera emotionell soptunna och hjärtat att krasa i bitar likt torrt äggskal vid minsta friktion. Detta är ingen vit lögn man drar inne på psykiatrikerns kulturtantsglada mottagningsrum; ett motvilligt försök att lirka fram en positiv diagnos och därmed slippa ännu en inbokad tid i kalendern. Detta är så på riktigt som det kan bli och jag tänker inte ens svära för att understryka min poäng.

Jag vill bara skrika. Jag vill sjunga fult och sparka på saker.

WWAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! WHOOOOOOOAAAAAAAAAAH! WAWAWAWAWA! WAHAHAHAHA!

ALLT ÄR OKEJ.

JAG MÅR BRA NU. 

Allt hon någonsin önskat var att hon för en dag skulle få vara uttråkad i New York.


(Ännu) en text om slitstark gemenskap och oregerligt begär 


Del I                 


Our well-travelled and well-read heroine had always been a stranger to fidelity.

Analytikerna talade för att hennes beslutsförmåga liknade kvicksilver; varaktigheten av hennes intresse en årstid med oregelbundet klimat. Hon kastade ut sin uppmärksamhet likt en livlina till en drunknad, håvade in subjektet i fråga, älskade med fullständig inlevelse; heart and mind, sög sig fast likt en blodsugande parasit; idoliserade och grävde sig djupare, för att efter en tid börja ge efter centimeter efter centimeter, släppa taget, förblekna och slutligen vanish like smoke; men inte utan att först lämna kvar beståndsdelar av det egna, oförglömliga sådana; ett soundtrack, ifall hon någonsin skulle komma att längta tillbaka.

(Nostalgi är allt som hände för två veckor sedan).

Det var helt och fullt sant att hon inte led några kval för Dennis skull. I sitt senaste brev hade han berättat att han befann sig i Hue och rökte på med indianer. Hon hade inte brytt sig om att skriva tillbaka den här gången. Deras avslut var ett sådant som ingen på förhand väntat sig, men ett avslut likväl, och någonstans mellan deep down och shallow visste hon att denna tillgivenhet var ömsesidig. Ingen hade någonsin varit så känslomässigt överösande; uppoffrande, som Dennis varit; förstått hennes humörsvängningar så fördomsfritt, liksom immun mot någon slags smitta. Hon hade utnyttjat hans välvilja till max, lapat i sig alla It’s alright, beautiful likt ett undernärt flyktingbarn, och han hade låtit henne; fast besluten att rädda hennes liv, once upon a time. Hennes farväl hade inte varit ett sorgligt. Dennis hade aldrig varit någon traditionalist.

Då den andre (inte han) bett henne följa med honom till Long Island över helgen hade gesten endast varit menad som ett kort samarbete, ett ögonblicksbesök i filmskapandets slutgiltiga guldålder; en engångsföreteelse och som högst en obetydlig affär; inga fotografier, ingen dregel och goo.    

Hon hade, som det såg ut, inte haft något val: Hans babyblå aura av Harvard, East Egg och hello gorgeous hade snärjt henne som en rävsax; imploderat likt en landmina. Dess sharpnel borrade sig, whilst we speak, långt in i hennes flesh and bone, oförutsägbart; omedelbart. Hon tindrade, försatt i ett mållöst tillstånd; hänförd till andnöd, och många cyniker ifrågasatte med tvivel: Sedan när lät hon sig själv bli bländad utav Pretty Boys?     

Sanningen var den att det inte fanns någon matematisk lösning till denna universella undran:

I slutändan hade hon dukat under av frustration; en annan slags intellektuell (sexuell) utsvultenhet. En onsdagsmorgon hade hon vaknat tvärt; med ett lätt snöfall utanför fönstret, inhandlat nybakad paj hos Mrs. Schivoutz på 110th Street och iförd skjortklänning och öronmuffar gett sig av mot Newbridge. Acknowledging an invitation, to fall insanely and contagiously in love. Det var så hon fungerade. Det fanns inget hon älskade mer än att isolera sig.

East Coast Sea shore i slutet av februari.

Verandaräcket flagnar, torra strimlor under kaffemuggen; iakttagelser. Vågsvallet är rynkigt och blaskigt, horisontstrecket osynligt. Det är något särskilt med havet på vintern. En livlös men ändå älskvärd gråhet.   

Han joggade längs stranden i gryningsdimman. I blåjeans. Med soligt, flickigt blont hår, vildvuxet nog att ställa honom utanför etablissemanget, såg han ut som en sexig ärkeängel.

En karaktärsstudie av honom skulle visa sig bli en motsägelsefull sådan. Han var uppfostrad av en välmenande mor enligt den gamla skolan, vilket gjorde honom pleasant to be around. Han var omhändertagande och divinely courteous, men knappast faderlig. Han hatade fäder - deras förtryck och förväntningar hade satt djupa spår i hans livsstil; ända sedan högstadietiden hade han haft problem med auktoriteter. Men trots sitt avståndstagande från Park Fifth Avenue-perspektivet, var det fortfarande föräldrarnas högborgerliga värderingar som styrde hans beteende då han hamnade i känslomässigt pressande situationer. Han var en multilayer paradox och en kliché, utåt sett en mycket charmig, atletisk attention-whore och mammor-fnittrar-typ, medan han inåt sett besatt talanger och engagemang som ingen såg eller ville se, något som både retade och lättade honom. Han dolde sin förlägenhet med en överdrivet välkomnade attityd; att han hade plats för precis alla i sitt liv, med inställningen att den bekant han stötte ihop med på gatan för honom var den absolut viktigaste personen i hela världen. Trots att han var mycket blyg och sentimental skulle han aldrig visa det, av simpel rädsla eller på grund av någon slags väl genomtänkt marknadsföringstaktik.

Han böjde sig ned och knöt hennes skosnöre då det hängde löst, mitt på öppen gata, vilket gjorde henne vansinnigt generad. Om hon kände sig sårad eller underminerad slog han gladeligen upp sina knogar för hennes skull, något hon både såg som onödigt och omoget, men samtidigt märkligt tilldragande. Han var skicklig med one-liners; och då det var dags att skåla i champagne citerade han Homeros. Ingen förstod men alla höll med. Han kunde övertala vem som helst att göra vad som helst. 

De flesta är så livrädda för perfekta proportioner att de lätt glömmer bort att de är uppbyggda av samma blodiga massa som precis allt annat.

Han hade själv hjälpt till att bygga upp sin image; carefree high roller, bekymmersfri och skimrande, slightly aloof but stikingly amiable. De flesta uppfattade honom som någon alltför upptagen att bry sitt vackra huvud i allvarsamhet; likt en omyndig överklassmadonna. Han hade förmodligen en anledning, men hon kunde aldrig förstå varför han själv bidrog till att nedvärdera sin egen potential. Han var så intelligent att han kunde få en mor att gråta. Han satte stolthet i att vara minutiöst påläst och delade gärna med sig av sitt vetande; han undervisade i enkla ord, utan att för den delen bli dumförklarande.

Han lade ned mycket tid och ansträngning på att försöka förstå och förklara politik; inrikes och utrikes, krig och fred. Om han hade ett livs kärlek, så var denna en idealistisk tro på att hans land en gång skulle arta sig så som det egentligen var menat. Han älskade det landet precis lika mycket som någon annan av dess medborgare, men drog sig knappast för att kritisera det.

Till skillnad från Dennis som ansåg att han kunde finna frihet genom att fly, visste han att frihet redan fanns men att den var osynlig, förklädd i lögner påhittade av folk med identiskt vattenkammade snedbenor. Han menade att om att begreppet frihet fortsatte att utnyttjas som ett slagord; för profit på bekostnad av andra, och behölls gömt för samma folk som i sin tur vägrade att tro annat, skulle fullständig folkmakt aldrig komma att existera. Då han pratade om politik, om att förbättra och förändra, att minska skillnader, fann hon mening i ett till synes omöjligt arbete och insåg hur förandet av en stimulerande konversation plötsligt utgjorde en givande aktivitet.  

Som ett offer för vår skönhetsdyrkande kultur var han medvetet och omedvetet hatad på förhand. Ingen skulle bry sig om vad han ansåg om global uppvärmning, valjakt, Mellanöstern och börsundergång, så länge han hans hår liknade en gnistrande rågåker och han var benådad rad efter rad med perfekta, vita tänder.



                                                                                 *



“Tom, I’m leaving you for Nick, we’re running away to Africa!”

There was music from my neighboor through the summer nights.

Varje lördag ekade ropen bland sockerlönnarna i trädgården med de blå skuggorna. Inifrån huset, överdrivet utsmyckat likt en sockerspritsad bröllopstårta eller ett normandiskt rådhus, kom och gick män och kvinnor likt solskuggor.

People were not invited to Gatsby’s’. They went there. They got into shiny automobiles which bore them from New York City to Long Island, and somehow they ended up at his door, at the end or in the beginning of the night.

Från och med klockan åtta på kvällen till klockan tre på morgonen processerade folk mot ytterdörren klädda i svart, vitt, ockra, blodrött, franskt glitter och strutsfjädrar, formades och upplöstes; strömmade ut på terrassen likt ett vattenflöde. Där inväntades de av en ten piece orchestra och tillräckligt med ljuslyktor för att kunna transformera gräsmattan till en andra stjärnhimmel, even more so vivid än den ovanför. Till deras förfogande fanns en ändlös ström av serveringsbrickor i silver; hors d’oevres upplagda i harlequinmönster, bakelser looking like flourishing roses, gnistrande små glas sprittande av citrinfärgad Moët och tillräckligt med hard liqour för att kunna smälta Hubbardglaciären.

Runt tioslaget är Gatsbys terrass och pooldäck, samt alla husets gemak, balkonger och balsalar fyllda till bristningsgränsen av tomma ögonhålor, gapskratt, pråliga färger och ljuva nyanser. Husets väggar och tak pulserar av liv; mindless chatter, senseless laughter. Folk som träffats förut presenteras för varandra. Entusiastiska skepparhistorier utbyts mellan gamla vänner som aldrig vetat varandras förnamn. Unga kvinnor lutar valpaktigt sina berusade huvuden mot smokingaxlar och kuttrar. Raffiga nyphets klädda i rassel tassel dansar hootchie-kootchie till den grälla musiken och plaskar runt som fåglar i fontänen på infarten.

”Gatsby gives large parties, and I like large parties, they’re so intimate. At small parties there isn’t any privacy.”

Hans ordval var på sätt och vis utsökt peculiar. Hon strök håret bakåt och maskerade sig med ett frostigt cocktailleende.  

”What a way to strike up a conversation…”

Han såg hennes kyliga bemötande som en invit och slog sig ned bredvid henne på det massiva balkongräcket. De småpratade litet men höll hela tiden en medveten distans; yttrade nyktra konstateranden och utbytte nyheter om vad som hände inne i stan. Hon märkte hur väl han valde sina ord; hans röst var lugn och knarrande på ett mycket klädsamt sätt, liksom hartsdoftande trä torkandes i solen. Champagnekuporna klirrade stillsamt då de slog ihop dem och skålade för hälsans skull. De tömde glasens innehåll under tystnad, en tystnad som fortgick och plötsligt skavde som en öm tand mellan dem. Hon iakttog honom med fem-sekunders-blickar, en i taget, och försökte bilda sig en uppfattning om hans karaktär. Han satt uppflugen mot en stor stenkruka och förde sig med ett pojkaktigt manér, knäna uppdragna mot bröstet, hakan lutad mot vänster knäskål. Hans mejslade, helamerikanska ansikte och taktfulla uppförande var liksom den informella linnekostymen han bar båda tidlösa klassiker. Hans utseende, vinkeln han höll hakan i då han med misslyckad diskretion betraktade klänningsveck och glimtar av hud, verkade på något sätt skrika Ivy League Wasp.

“You look like someone who was educated in the East”, sade hon medan hon försökte få det att låta som om hon bemödade sig att dölja uppenbar snorkighet.

He wasn’t.

Det visade sig att han växt upp i de latinamerikanska kvarteren i Santa Monica Bay och blivit antagen till ett universitet i Colorado tack vare ett baseballstipendium. Han hade blivit relegerad från samma universitet ett år senare på grund av ansvarslöshet och vandalism. Då han insett att han var utom räddning hade han tagit samma beslut som varenda liknande akademisk fuck-up före honom; att ett; ta långfärdsbussen österut, från destination till destination tills han så småningom nådde New York, två; våldgästa en elegant tillställning, och tre; slå följe med en ouppnåelig flicka som representerade allt han ville uppnå i livet.

Klädd i svart från topp till tå, med tredubbla lösögonfransar, diamanthundhalsband och aningar om ett flyktigt, ohälsosamt leverne, skvallrade hennes utseende om europeisk sofistikering.

”And you, you look like sheer pedigree”, sade han med rösten sammanpressad av undertryckt skratt, vilket tycktes komma till honom utifrån.

She wasn't.

Det var nu länge sedan, räknat i unga år, som hon senast satt sin fot på europeisk mark. Hon om någon visste att begreppet ”Europa” inte var synonymt med ordet förfining, en vilt utbredd missuppfattning även i dessa kretsar. Hennes attityd, vilken vi redan stiftat bekantskap med, var teatraliskt blasé, för att med jämna mellanrum blossa upp i maniskt vurm och fullständig medkänsla. Hon kände sig hemma i smuts, och var det något hon beundrade över allt så var det enkelhet, straight-forwardness. Hon bodde för tillfället i South Bronx där hon överlevde på sallad och kinamat, men det behövde ju ingen veta.  

Klockan var tio minuter över två, och där stod de, i ett färgglatt konfettiregn; ifrån vilket små högar av pappersflagor samlades på axlar, varav några enstaka eftersläntrare fastnade i hårslingor. Med smått dåligt samvete log de generat mot varandra; kände sig fullkomliga och underbara. Det här kunde nog bli något.

… Och det var så de träffades.

*

 

Klicka på Mr. Twains citat för en reflekterande spellista vilken kommer att picka hål på era ömtåliga små hjärtklaffar!

"Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to pause and reflect.”

Bwahahahahahahahahahahahaha!

Det är ju helt genialt!

Vad får man om man kombinerar valfri disneykaraktär; frusen i ett ögonblick av surmulenhet alternativt ögonhimlande (OMG YER SO STUPID), med (ensidigt hatiskt) hipstersnobberi in helvetica, samt redigerar in ett par ironiskt nördiga glasögonbågar som slutfinish? Det bästa som hänt sedan stoppskyltshumor! 

Nej, seriöst. Jag dör. 

Darlings of darkness; monsters from Mars, kattugglor i 3D och geometriska konfigurationer med tre hörn equals 180 grader, frågetecken, utropstecken. Låtom oss nu dricka pabst och låtsas att vi förstår oss på konst. Jag fattar inte. 

Jag är förmodligen tre år senare med det här, men alltså. Jag var mongolid innan det blev coolt.

… Om en antisocial vecka.

Sju dagar; sju nätter. Ja, pappa; nej, mamma. Jag vet att jag är värdelös jag vet att jag är lat jag vet att jag är naiv, oansvarig, utom försvar jag vet att jag är otacksam jag vet att jag konstig korkad jag vet att min tystnad irriterar er jag vet att ord jag spyr ur mig (ord som måste slås upp för att förstås) irriterar er jag vet att det jag prioriterar irriterar er jag vet att mina läsvanor irriterar er jag vet att min längtan irriterar er jag vet att min framfusighet och målmedvetenhet irriterar er.

Jag ska tänka på det, nej, det får inte bli någon nästa gång, nej, nej, jag vet det, ja, ja, jag förstår, nej, jag ska aldrig göra om det, nej, nej, jag lovar, ja, nej, snälla.

Inget känslotillstånd är det normala i ett land där begreppet normalt utmäts efter dassiga, inskränkta paragrafer, ständigt i förändring, förevigade i en icke-reell hederskodex. Trots sin tveksamma existens styr den alla era handlingar, tankar, värderingar, begränsningar. I erat land, mamma och pappa, i detta franskinspirerade, småborgerliga kök, utrustat med kromade köksredskap; flortunna vinglas, regnar kastrullerna ned genom taket; en hologramport till helvetet; ett empatins isiga Sydpolen. Stålskärvorna skallrar då glåpord slår sönder möblemanget. Ni mobbar i grupp; ni är varandras understrukna avsnitt. Ni har utvecklat immunitet mot idealismens krockkudde.

… Och vi slåss en lördagskväll.

Att besvara fiendeelden verbalt, att ifrågasätta, att vägra agera joggingsko; askfat, blir till en invit att förklara mig som en taktlös kossa sans-classe som inte klarar av att, i min familj kallar vi kallar det, ”ta en diskussion”. Att apatiskt försjunka i tystnad och tänka på något fint för en stund, rymden till exempel, stänga ned som en robot och ihåligt stirra snett utryckande total likgiltighet, ger upphov till hånfulla hallå är det någon hemma, anklagelser; jag lyssnar ju aldrig ändå, varför skulle jag ens försöka förstå, jag som är så självisk, så hjärndöd, så hopplös.   

Jag ser inget beundransvärt i det ni två gör. På ett plan föraktar jag er och vad ni gjort mot er själva.

Allt är omöjligt. Det händer inte mig. Köp de vanliga matkassarna trots att de i miljövänligt nedbrytbar plast endast kostar 50 öre mer. Ät på bestämda tider. Sov på bestämda tider. Umgås på bestämda tider. Lita inte på någon. Var sjukligt nitisk, hygienisk, klinisk, samlad, planerad, strukturerad. Var negativ, produktiv, effektiv och gråt aldrig så att någon ser det. Det finns ingen frihet och du kommer aldrig att vara fri. Sådan lyder vår hederskodex. Och man bryter inte mot hederskodexen.

Jag har sagt så många förlåt jag är ledsen aldrig mer att det har räckt mig en hel livstid. Jag låg sömnlös, ansiktet mot väggen.

Vem är rädd för Virginia Woolf? Jag ska fan döpa min hypotetiska jävla unge till Free.   

Den övergripande normala livsstilen är en hel vetenskap, utformad för att inte kunna motbevisas.