New York Herald Tribune
I förrgår kostymprovade vi inför dansuppvisningen. Där var rödrandiga korsetter och tunga volangkjolar som exploderade, inte riktigt bokstavligt talat men mycket väl färgmässigt, rött gult lila orange rosa, i varje kattig sväng, i varje svepande steg, varje put, varje hattkast. Transvestitsmink; brandfarligt signalröda gelatinläppar, fågelfjäderlånga, sotiga lösögonfransar, konstlat ditmålade penselstreck och kanariegult skimmer ända upp till ögonbrynen. Top Hats med sidenband. En överdrivet iögonfallande, svallande hårlock, preparerad med spray, polerad med vax, klämd med clips och skadad av svett, yppigt draperad över ena ögat.
Jag kan knappt vänta. Överhuvudtaget. Alls.
Dagdrömmerier. Paris 1900. Moulin Rouge. Kanariefåglar, solparasoller och oanständigheter. That's showbiz, kid.
Alla dessa träbalkar, surrande strålkastare, glödgade stål. Denna kalla harts- och klinkersdoft, dessa revor i dansskosulor, denna kompromisslösa träningsvärk. Detta slit, denna fanatiska lidelse. Denna Orpheus i Underjorden, denna Broadway Melody. Stickade cache-coeurs, praktfullt svängda trappor i äggskalbrun Carraramarmor, monokler. Svarta hästdroskor med suffletterna uppfällda, vars späda hjul spinner i snöslasket.
Primadonnan inhöljd i chinchilla och tyll, glacéhandskar om händerna och en plymprydd bakelse till hatt placerad ovanpå frisyren socialiserar med artiga pennstreckmustascher, beundrare, kritiker, kompositörer, konstgynnare och operahusets ägare på Maxims, dinerar på kroketter fois gras sauterne och kungskrabba men längtar i smyg, balkongen och divanen och skratten, drömmer om notpartituren och duvorna på fönsterblecket, om rotfrukter i trälådor och anspråkslösa vindsrum med desto mer storslagen utsikt. Upprullade byxlinningar och en sweatshirt med illa tilltygad krage, skäggstubb, pennyloafers och bakåttippad trilby. Nog såg han ut som en individ som skulle kunna ge många utmärkta utlåtanden om baseball, men knappast om les beaux arts, litteratur och musik, minst av allt om dans. Hennes lärare, hennes geni, hennes idol och älskade, mest av allt trånade hon mörkrets gröna skenbilder från livet utanför, madrassen, hans leende mot hennes hals då hon sträckte armarna ovanför huvudet och viskade attache-moi i hans öra. Vad hände med tillvaron, med gänget, med de galna, glada dagarna i Montmartre, de som kändes så långt borta, de som flydde sin kos den kvällen då hon tog höga C och alla applåderade. Dagen då allt blev perfekt och samtidigt förstördes.
Rödmosiga scenarbetare, biljettklippare, påkläderskor, perukmakare, kreativa genier, bohemiska nattväsen, kårballerinor och kämpande aktriser lägger ut veckans sista centimes på tarte tartin, en kaffe, soup a l'onion, ett skumt brasserie i sidogränden, doften av läder ved rök nybakat danskläder sitter i väggarna. De surar skrattar och längtar till julafton och lördag kväll, smuttar på tevattnet och drar upp knäna innanför kjolarna, sitter tätt tätt i hörnet vid spisen för att hålla värmen och få strumporna att torka fortare, berättar historier och skvaller och anekdoter, fascineras och distraheras. Fönstret är täckt med frostimma och taket i utandningsluft. Regnet hummar i luften och glänser i gatan.
