Flux Capacitor

Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Tha Dialog

Eftersom min mentala fascination, hemliga förälskelse och kroppsliga besatthet vid fursten av fotarbetets finess nått oanade höjder nu (det kommer i perioder) när diverse Metro-Goldwyn-Meyer-musikaler (Jag antar att ni spyr om jag säger ordet technicolour igen på ett tag) äntligen anlänt i bruna, små paket hem till mig (och jag äntligen har tid att titta på poils' and uystes', steppande mjölbud och abstrakt, 17-minuter lång balett), kan ni nästan förstå att jag stannade tvärt då bilden ovan satt i skolans korridor, som affisch för någonting av mindre vikt, helt enorm, svart-vit och oklanderlig. 

Klockan är alldeles för långt skriden för normalt folk att befinna sig i skolbyggnad. Därför går vi nu. Sällskap har diskuterat Freud, Halloweentillställningar och det sadistiska, ankommande matteprovet. Samtliga är ganska trötta på allting, lättunderhållna och svinhungriga. Oliver längtar efter sina cymbaler. Jag plågas ett gravt apelsinjuiceberoende som måste stillas omgående. Rebecca har förmodligen kaffeabstinens. Påväg ut ur skolan gestaltade sig denna korta dialog.    

(Iz får syn på affisch, stannar som en bräda framför de andra, sätter händer för munnen och piper. Sällskap ser förvirrat ut.)

Iz (Stjärnögd och fånigt salig): Titta titta titta! Titta titta titta! Gene Kelly! Gene Kelly! Min stora kärlek! Titta titta titta! Hihihihihi! Titta titta!

(Sällskap rynkar pannan och inspekterar affisch på närmare avstånd. Några slightly akward minutes passerar.)

Rebecca (På typiskt Rebecca-tala-ur-hakan-vis): Hhhrmf. Han var het.

Oliver (ett lirkande konstaterande): Det var för jävligt vilket ärr han har...

(Sällskap går ut ur skolbyggnad för att inhandla varm choklad och chilinötter, besöka reseboksavdelningen på biblioteket för att sedan stressa till diverse former av kollektivtrafik. Sällskap vet inte alltid om det, men de passar helt perfekt för varandra. Varför är de inte tillsammans jämt?) 

Dialog över.

jaa...jag kanske mumlar lite..jag vet inte...men han var ganska het!

men jag håller med, vi borde umgås mer!