Strepsils, sidenslips, terpentin och Rat Pack
Jag älskar att se på film. Ibland så mycket att jag stänger in mig på mitt rum flera dagar i sträck, glömmer bort väder och klockslag och ser och ser och ser och känner mig fruktansvärt oproduktiv. Det här filmerna är dem som ligger allra närmast mitt hjärta, de jag ser om och om igen, får mig och känna saker på riktigt och har inverkat på hur mitt liv ter sig. Berättelser som skakar mig i grunden.
Breakfast at Tiffany's
Det är stämningen i Breakfast at Tifffany's som gör den så perfekt. Historien själv är så nedklippt och neutraliserad av tidens filmcensorer att den egentligen är ganska blek, men man bara måste älska den här, precis som den är. Som man borde älska alla människor.
Öppningsscenen är ett speciellt ögonblick i historien, och från första stunden du ser Audrey Hepburn, hennes lilla svarta, hennes solglasögon och hennes croissant drömmer du om att själv göra samma sak, varje gång du ser solen gå upp då du går igenom en gryningsstad. Jag brukar låtsas att jag är precis lika mystisk, elegant och sorgsen när jag går genom Hagalunds tomma och tysta nedslitna kvarter påväg till skolan om vintermornarna, då solen inte går upp förrän halv nio.
Den här filmen är ingen fantastisk berättelse (boken däremot, kan jag verkligen rekommendera), utan tillhör Audrey Hepburns huvudroll Holly Golightly. Hennes excentriska humör, hennes eleganta garderob, musiken och stämningen gör filmen storslagen på något sätt. Och glöm inte slutscenen i regnet. Jag kan babbla på i evigheter.
American Grafitti
Klockade sockerlagsstärkta kjolar, pastellfärgade bilar med vingar, jukeboxrock, blinkande neon, söta flickor med tuperad hästsvans, stiliga pojkar med fotbollslagets jacka, farliga pojkar med flottig lugg och cigarettpaketet upprullat i T-shirtärmen. Kärlek, musik, kärlek, musik. One, two, three a'clock, four a'clock, rock.
50-talets Kalifornien. Fem vänner. En natt, den sista sommarlovsnatten. På morgonen lyfter ett plan som ska ta två av vännerna från den sömniga småstaden med det heta vädret till ett college på östkusten. Vad ska de göra innan de skiljs åt, kanske för alltid, för att minnas den här natten så länge de lever?
De träffas på hamburgerhaket med alla lysande skyltar i solnedgången. Nästa morgon kommer de skiljas åt i soluppgången vid ett brinnande bilvrak kraschat i en tomatåker, och allas liv och perspektiv på livet självt kommer att ha förändrats.
Den här filmen är fantastisk. Period. Musiken är underbar, den rock n'roll och doo-wop som spelades på radion innan världen fylldes av napalmångor, kommunistskräck och rädsla för bomben. Alla karaktärer är verkliga som livet, några som man om man tänker efter känner själv, sådana man ringer när man mår dåligt, sådana man skrattar med. När jag såg klart filmen för första gången grät jag i flera timmar efteråt. Den får en att tänka över saker och ting, saker och val man gjort. Du måste lova att du ser den här filmen. Och den som inte är jättekär i John Milner med den gula hot-roden efter att ha sett den vill jag ha namnet på. Jag vill veta hur det är möjligt.
Moulin Rouge
Nicole Kidman i rött svallande hår och karmosinfärgad duchesse, Ewan McGregor i button-down-skjorta (eller ingen alls), löst knuten slips och Sinatrahatt, båda med ljusblå linser och underbara sångröster. Paris. La Belle Epoque. Kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek. En författare med en gammaldags Underwood-skrivmaskin. En kanariefågel i en bur. Korsetter, snörkängor, tango, absint, röda sammetstapeter. Att sjunga mot de parisiska glittrande nattljusen på ett hus format som en elefant under tomtebloss och fyrverkerier. Månen sjunger arior i baryton. Glatt humör och svart tragik.
Börjar och slutar i en skitig vindskupa med utsikt över Place Pigalle, och det är ungefär under den här tiden som du bölar. Ömsom skrattar, ömsom bölar, från början till slut. Att se den här filmen är som att falla ned i en bortglömd sepiafärgad bok med sidor tjocka som skattkartor. Att dra för alla gardiner, förlora sig i mörkret, bedöva medvetandet och isolera sig i en vinröd värld där allt är flammande eld och frätande passion. Att då allt är förlorat öppna ytterdörren, falla ut i snön och upptäcka att världen egentligen är kall, hård och gråslaskig, en skitig bakgata, men att begäret, åtrån, den glödgade kärleken och besattheten till någon annan fick dig att blunda för allting. Att när din älskade väl är borta och den fuktiga, benmärgskalla snömodden är allt du har brutalt upptäcka att du har fallit i fördärvet.
Värm upp med att blunda och lyssna på hur Ewan McGregor sjunger Your Song. När du väl kommit in i det kan du sminka dig som en 1800-tals-hora, ta i med musikalpipan ända från tårna och agera ut scener med en kudde. Lära dig the Elephant love Medley, I was a fool to believe och One day I'll fly away utantill. Eller egentligen, lär dig alla låtar, varenda replik. Jag vet, den här filmen gör en helt galen. Försäkra dig om att ingen ser dig bara.
Star Wars
Okej, jag kan inte vara poestisk här. Detta är en barndomsskada. Jag är världens nörd, fråga mig vad som helst, jag kan allt, allt ifrån att räkna upp alla Padmé Amidalas handmaidens till att beskriva hur Bail Organas rymdskepp ser ut. Försök att inte döma mig för hårt.
Jag har aldrig kunnat bestämma ifall jag hellre skulle vilja vara drottning över galaxen, ha frisyrer som trotsar tyngdlagen, örhängen med strutsäggsstora ädelstenar och klänningar som inte är av denna värld (nej, just det) eller en kvinnlig jediriddare i kortklippt hår, sandfärgade mansbyxor och ett eget - flämt - lasersvärd. Eller om jag bara skulle vara en laglös rebell med vit jumpsuit och driva runt i universum på flykt från världen i Han Solos skrothög.
Han Solo har jag förresten varit kär i lika länge som Gene Kelly. Det är någonting med de där tuffa pojkarna med mjuk kärna, deras tights, beatleskalufser, laserskjutande vapen och halvtrasiga fraktrymdskepp med hyperdrift.
Tillbaka till Framtiden-trilogin
Jag älskade den här filmen från första gången jag såg den. Jag var tvungen att sitta på fingrarna för att jag inte skulle bita av dem. Den är liksom bara så spännande att man avlider på plats.
Om du hade en galen/asrolig/totalsjuk-i-huvudet-excentrisk vän med Einsteinhår som efter många års forskande uppfunnit en tidsmaskin, till vilken tid skulle du vilja åka? Skulle du vilja ändra på något i det förflutna så att ditt liv såg annorlunda ut idag? Det finns bara möjligheter, oändligt med möjligheter, tills vi börjar prata om tidsparadoxer.
Vad gör du om din mamma som toånåring blir kär i dig? Om din mesiga pappa blir mördad av skolans mobbare, vilken gifter sig med din egen mamma, blir din styvfar och förvandlar din hemstad till ett dystopiskt helvete? Om tidigarenämda galne vän blir skickad tillbaka till medeltiden med dig lämnad kvar, och hundratals år skiljer er åt? Om du i framtiden upptäcker att ditt liv inte alls artar sig som du tänkt dig? Och det värsta av allt - om du får slut på bensin???
Before Sunrise och Before Sunset
Du träffar en främling på ett tåg, och ni börjar prata. När främlingen du träffat måste gå av bestämmer du dig för att följa med, trots att det är tusentals mil kvar till Paris, din slutdestination. Ni går runt på avenyer, gator och gränder, pratar på spårvagnar, sätter er ned på en innergård med månljus genom kaprifolen, på ett fik, en klubb, längs en kaj och i en tom park. Och när gryningen tillslut når er, så är det ingen främling som stryker sin hand genom ditt hår, vilar sitt huvud i ditt knä. Ni är oskiljaktiga vänner, men du måste fortfarande till Paris. Efter en kyss som vill smälta ihop era huvuden till en, enda, varm, skvalpande manet kliver du på tåget. Och det är det sista du ser av honom på nio år.
Det här är en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. De består av den absoluta enkelheten, båda filmerna är ett enda långt samtal med byte av omgivning. Det kan låta skrämmande, men jag lovar, det blir aldrig, aldrig tråkigt. Den första filmen handlar om den mest romantiska och spontana natten i båda parternas liv, den andra, uppföljaren (som är precis lika bra, hur ofta händer det egentligen?) handlar om vad som händer då de av en slump träffas i Paris nio år senare. Det här är verklighet, romantik utan slisk, slask, géléhallon, röda rosor och klichéer. Det är så här det ska vara. Det är den här sortens kärlek jag drömmer om, varje dag, varje kväll, varje natt.
Spöken över vattenytan
Jag funderar ofta över om jag är normal. Och vad normal betyder. Kanske förändras det med tiden, men jag har inte tid att vänta med sånt. Vad är normalt för en person som är 17 år gammal?
De säger att man inte ska jämföra sig med andra, de där som är vuxna och veeet. De som säger att de vet hur man känner och minns hur det var att vara äldre än 15 men inte 18 än. Det är lätt för dem att säga hur man ska vara och säga och vad man ska låta bli eller ta vara på. Det de minns av sina tonår har ju för länge sedan höljts in i ett sken av nostalgi som fått etiketten: "den bästa tiden av mitt liv". De har sparat det de gjorde rätt och glömt det som gick åt helvete till. Därmed är tonåren för dem alltid en slags magisk plats där allt bara var alldeles alldeles underbart. "The age of innoscence" liksom.
Men vad vet jag. De tog sig ju faktiskt ut ur det här, och vid liv dessutom. De knöt ihop påsen och har därmed ett hemligt recept hur man blir av med tonårsångest, ilska, humör... Det är synd att ett sådant recept är helt och hållet personligt, mätt med mikrometerprecision efter varenda buckel på din kropp och varenda fåra av dina hjärna. Man måste skriva sitt eget. Och - suck och åter suck suck suck - inte jämföra sig med andra.
Det är destruktivt, ibland effektivt, men oftast bara korkat och dumt att jämföra sig med andra. Man gör det ändå. Jag har aldrig hört någon som faktiskt är 17 säga att man inte ska jämföra sig med andra. Eller egentligen, nu ljuger jag, det har jag, men de tror inte på vad de själv säger. Det är en speciell oskuldsfull glans av lögn över deras hornhinnor, en speciell självning på rösten - detta låter inövat - detta har du läst någonstans - detta har någon sagt till dig - detta har jag hört förut och jag tror inte ett ord.
"Du duger som du är" är en allt bra uttjatad fras, en utsliten fras, trots att den i grund och botten är sann, jättemycket sann. Den är ut-och-in-vänd, upp-och-ned-vänd, tvättblekt, solblekt och klorblekt till oigenkännlighet. Den betyder inte vad den ska betyda utan är mer en tom slogan som används för att rättfärdiga sånt som inte borde få finnas. (Så som diktatorer använder Rosseaus filosofier för att försvara sina ruttna regimer).
Flicktidningarna (Alltså tidningar för vuxna förpackade i produkter riktade till tonårsflickor, rena giftet) basunerar ut orden i plaskigt typsnitt (alltid i pastell). Det finns redan ett automatisk svar. Svaret på "ser jag fet ut?" är alltid ett tydligt NEJ och svaret innanför tidningarnas pärm är alltid: JA.
Ja du duger, men inte förrän du har köpt den här den här den här den här och den här, filar fötterna på regelbunden basis, har ett ständigt äckligt svallande självförtroende likt Samantha i Sex and the City (ja, hon är asrolig, men också påhittad) och får multipla orgasmer medan du borstar tänderna. Om du lever upp till denna standard så duger du, men det är klart att du gör, eller hur? Du lever väl ändå på 2000-talet? HALLÅ??
Så ja, här är svaret, du duger, med råge. Men bara ifall du uppfyller kriterierna. Annars duger du absolut inte. Och du kommer aldrig någonsin att duga på sättet du borde duga på.
Och det är inte trettioåringar med rynkkomplex och hemmafärgat fantahår vi pratar om nu. Jag kände mig såhär redan som 14-åring. Det gick över, men nu är det tillbaka igen. Kanske för att alla andra verkar ha gjort allting man ska och jag fortfarande liksom bara duger upp till 14-årig standrad. Modellen som var helt okej men som blev överskuggad av en ny, blankare. Jag är en gammal bil med rostig kofångare. Jag har en 17-årskris och jag känner mig som en mus. Eller en idiot. Lite idiotisk.
Det känns som om mitt liv är precis som Françoise Hardys debutlåt. Den som hon skrev själv. Hon var också 17 då. "Tout les garçons et les filles". Om du känner till den vet du vad jag pratar om. De säger att det kommer när det kommer. Att han kommer, att det händer. Ungdomsmottagningen, kompisar, de med den där glasartade-hornhinne-blicken, mamma, Nina, mormor då jag inbillar mig att hon fortfarande finns. Men jag vägrar att tro dem, och jag vet inte varför. Varför i helvete.
Ifall den där personen som sade det skulle stå rakt framför mig, helt naken och emotionellt blottad, ruska tag i mina axlar och säga: Iz, du duger precis, precis som du är och du behöver inte jämföra dig med någon" och jag skulle känna hur mitt inuti vred sig och slog kullerbyttor för jag kände att personen verkligen menade vad den sade, då skulle jag tro det. Ärligt.
När de skrattade om den där festen. Den där de allihopa hade däckat i soffan och eftersläntraren hade lufsat upp mitt i natten för att kolla om alla spisplattorna var avslagna, de hade rullat nedför den fuktiga slänten klockan tre för att sedan dra sig tillbaka till vardagsrummet på andra sidan stan igen, där två stycken hade haft sex på toa och där den olycklige värdens föräldrar hittat ölburkar mellan soffkuddarna dagen efter, sådant gör mig ledsen.
I efterhand tänker jag hur äckligt det måste ha luktat i soffan, på röran av klibbiga, stinkande glas och - urk -flaskor (PET-flaskor klarar jag bara inte av) och hur gärna jag faktiskt inte skulle vilja ha fumligt fyllesex inne på någon annans toalett, men jag blir ledsen ändå. För jag gör inte sådant. Och det är sånt man gör nu. När man är 17. Och att sånt är ganska mysigt någonstans mellan det äckliga. Att man upptäcker det någonstans.
Men när jag står här och lutar mig över terassräcket på mina kusiners skärgårdsstuga och kräks ned i havet (för många oliver troligtvis för det är så det smakar), torkar mig pyjamasärmen och kastar ett öga i bunken jag snodde med mig på vägen ut, ser ned i det gulgröna galla-kletet blandat med vita degklumpar (fetaost?) och hela röda bönor (cowboysåsen) så undrar jag. Är det här verkligen (vi kallar honom objekt X) objekt Xs uppfattning om en helkväll? Jag hör ju varje måndag i skolan hur han skryter om hur han "sket ut två ändar" samtidigt i lördags. Jag vet, fy fan, bondlurk. Så som han framför det kan jag verkligen inte hitta någonting. Inte känna någonting. Bara äckel. Liksom objekt K (står för objekt kräks) använder hela sitt studiebidrag till att köpa ölplattor. Jag känner liksom bara - äckel. Vidrigheter.
Jag tänkte berätta världens sanning om mig just nu, men jag har bestämt mig för att jag inte vågar göra det. Hoppet av rader här ovanför får symbolisera det som inte står där, min hemlighet. Du får gissa helt enkelt. Skärmen framför mig är ju faktiskt inte en riktig vän, bara ett verktyg, en väldigt avancerad penna. Någon jag inte känner kan läsa det här. Eller ännu värre, någon som jag faktiskt känner. Om jag någonsin träffar dig och jag känner att jag kan lita på dig ska jag berätta hela sanningen, hela historien. Men jag klarar inte sånt såhär. Jag kan inte fläka ut mig på det sättet. Det skulle vara som att hälla ut mitt hjärta i någon slags bakmaskin, se det skvätta runt och dras sönder. Mitt hjärta sitter bra där det är. Även fast det gör lite ont ibland.
Jag känner mig lite lagom ihålig och well-papp-torr inuti, som alltid då jag öst ur mig saker på papper, eftersom det är där nu och inte här inne. Kom ihåg en sak, du som läser det här. Ifall du kommer till mig, knackar på min axel och frågar, kommer jag alltid, alltid att säga att du duger. Du är världens vackraste och det spelar ingen roll hur du ser ut, vem du älskar eller vad du tycker om. Du duger. Men det är ju bara vad jag tycker. Du måste ju tro på det för att det ska vara sant.
Men ja. Du duger. Och snälla tro på det. Det är fruktansvärt att inte göra det. Du kanske inte lever upp till deras standard, men till min kommer du alltid göra så. Så länge du borstar tänderna så älskar jag dig. Men det vet du väl redan.
Pissmyran
Myror sticks inte som bin och getingar.
De brännns inte som humlor.
De suger sig inte fast och dricker som fästingar gör.
De luktar inte som vissa arter av fula skalbaggar och de lämnar inga äpppelmospölar på kökslamintatet likt kackerlackor då man stampar på dem.
De är inte ens som bromsar, de som gräver ned sågtänderna i underhudsskiktet och sliter loss ett stycke kött från venerna som sprattlande hänger kvar och läcker i ränder ned över ryggraden. Blålila, syrefattiga ränder av blod som gör så jävla ont.
Myror krälar, hasar, svassar, brummar eller piper inte. De trippar på tå.
De vill inte ha ditt blod. De bara pissar på dig.
Du märker dem inte förrns de väl är där och då kan inget ta bort klådan. Möjligtvis askan från en nysläckt tändsticka. Man får bränna bort dem. Fräsa bort deras skinn och sekret, höra dem skrika. Skrika.
Jag har försökt att sätta fingret på vilket som är det mest irriterande krypet i en mörk evighet som inte är ett dugg svindlande, vilket namn som personifierar dig bäst.
Är du en geting? Inte klipsk nog, inte tillräckligt pekande örnögon och inte riktigt så fruktansvärt strömlinjeformat elak.
En fästing då? Idén är densamma, men jag vet att du inte suger. Du är inte skapt för sådana perversiteter och jag vill absolut inte att du suger på min kropp.
Du är ingen skalbagge. Du är vackrare än mig. Den egna fixeringen vid dina vingar öser dem tyngre och tyngre med färg, glitter och jordgubbsstank, men alla utom dig själv kan se att de bara är två, surrrande glasfärgade blad som inte orkar lyfta din bubble-head-person.
Du är ingen humla. Så elak är jag inte.
Du är ingen kackerlacka. Oftast krävs det någon slags bronzerprodukt, en ormskinnskjol och en fejkad, brusig medelhavsdialket för att kvalificera sig i den kategorin. Och du har ingetdera. Möjligtvis bronzerprodukten, men den vet vi båda att den inte passar dig särskilt bra.
Ingen broms är du. Du skulle aldrig slå mig blodig heller. Jag skulle slå dig först. Grå, hårig och fullsmockad av gömda hästkrafter. Låter som en pedofil.
En nyckelpiga kanske, ifall de faktiskt vore giftiga och inte bara låtsades för att fåglarna inte ska äta dem. Och dessutom är de jättesöta och därför försvarar jag dem. De kallas faktiskt ladybug på engelskt språk. Du är bara inte ladybug.
Något slags fiskbete kanske?
Kroken? Ett krokben? En haka som krasas sönder mot ett kakelgolv?
Nej. Du är bara en myra. Du pissar på folk. Du pissar på mig. Du har gjort det flera gånger och jag måste glömma det varje gång för jag har inget annat val. Annars kan saker och ting inte flyta på som saker ska. Och vi skulle aldrig någonsin vilja hindra det, eller hur?
I slutet kommer jag känna dig bättre än alla andra ändå, pissmyran, för så är det alltid. Jag kan ditt liv utantill och jag vet vad du tänker innan du tänker det. Turligt nog är denna text alldeles för abstrakt för att du ska förstå den. För att någon ska förstå.
Fräsande asplöv vid idrottsfältet, knölig asfalt och syltglass
En av dem hade tics på ögat som växte bort med tiden. Han var jättelång, solbränd året om och tränade hockey efter skolan. Jag var 13, hade lugg tjock som en ponny och vågade knappt andas när han gick förbi.
Jag körde över en liten unge utan stavar i skidbacken bara för att jag skulle hinna ned för att stå bredvid honom i liftkön, känna lukten av hans skidjacka och förtäras av tanken på att min kind gick precis till hans axel. Jag hade redan då bestämt att jag skulle gå på skolbalen med honom, men det skulle nog aldrig ha blivit av ens om jag tagit mod till mig att fråga. Mina kompisar fick alltid se på honom åt mig då han gick förbi, berätta hur han såg ut, ifall han såg åt mitt håll, jag klarade inte av det helt enkelt. De uppmuntrade mig att prata med honom men jag gjorde det aldrig. Han var ju alltid med sina högljudda hockeykompisar och jag var en osynlig, grå och mobbad tönt med finnar på hakan och militärgröna prasselbyxor.
På skolavslutningen satt jag bakom honom i aulan. Rektorns oinspirerande tal var som en dimma och allt jag visste av var hans solbruna nacke och honungshår. Jag hade redan då bestämt mig, det här var sista gången. Liksom all annan skit jag gått igenom i sjuan skulle jag lägga honom åt sidan.
När jag såg honom i aulan på nytt efter sommarlovet då vi skulle invigas som åttor kände jag ingenting, inte ett dugg. Han tillhörde en annan tid och en annan flicka.
Ungefär nu började jag ha på mig klänning jämt och bli smått excentrisk. Som sig bör.
En av dem var senig, svarthårig och sprang Tunarundan* på en kvart. Han hade tandställning och var en av de få som faktiskt passar i det. Det var bara jag som såg likheten med Zach Braff.
Han och hans två kompisar var lärarnas mardröm. De välte ut böcker genom fönstrena, kastade snöboll inomhus, startade häftstiftkrig på tekniken, satte igång brandlarmet och busringde på skolans interntelefon. En gång smög de in på rektorns kontor och kopplade en mp3 till skolans högtalarsystem för nödsituationer. Alla lektioner avbröts av brusande smurftechno på högsta volym och vi höll på att avlida i skrattkramper. Dagen därpå höll rektorn ett upprört uttalande i aulan om vikten att uppföra sig och hur detta skulle fostra oss till ansvarsfulla individer. Ingen lyssnade. Som vanligt stirrade vi bara på tupén som var påväg att halka av.
Den här svarthårige pojken var den minst busiga, han som var nummer tre och mest hängde på. Han log alltid blygt när jag sa något till honom. Han satt bredvid mig på svenskan i sal 21 med de trasiga persiennerna. Jag hjälpte honom med grammatiken och han fick läsa mina dikter och berättelser i gengäld. Han log alltid så fint och sa att jag borde bli författare eller något för jag skrev så bra. Jag blev så glad att jag döpte huvudkaraktären i min första lång-novell efter honom. Jag fick MVG. Jag har tappat bort den tror jag. Fan.
Med tiden kom World of Warcraft. Den svarthåriga pojken blev frälst och gick upp tjugofem kilo. Tandställningen togs bort och med den personligheten som fått mig att fnittra som en idiot i min ensamhet. Hans ådriga överarmar blev fläskkorvar och magen som alltid varit ganska mager förvandlades till en gråblek bulldeg. Han bytte vänner och började skolka och förtöra sig själv. Han skaffade en flickvän såklart. Hon använde L'oréals Cashmere Matte, stank cigg och 9.90 kronors vallmodoft från HM och skrek "FYFAN VA FULL JA EEEEE!" efter en halv cider med jordgubbssmak. Trots att han blivt så ful var jag så avundsjuk på henne att jag grät inne på toa, i trappen, på resecentrum, i veckor, månader. Att bli av med honom tog nästan ett och ett halvt år.
I nian när det verkligen gällde livet och slutbetyget så sprang jag Tunarundan på 25, 7 minuter. Det blödde ur ögonen på mig och jag kunde knappt stå efteråt. Jag väntade, men jag såg aldrig honom komma i mål. Om han ens dök upp.
Ibland när jag väntar på bussen ser jag honom komma lunkandes nedför backen. Har aldrig sett honom springa igen. Allt jag kan tänka är "Vad i helvete har du gjort mot dig själv?".
* Tunarundan = En helvetisk terränglöningsrunda på 4 km som gick igenom ett träsk, uppför en asfalterad backe där gympaskornas gummisulor smälte i ökenhettan, genom en kohage lika brant som en alp, över en leråker full av flugor och tillbaka till skolan igen. Alla var tvugna att springa den under 30 min, annars fick man inte godkänt i idrott. Rent förjävligt var det är det enda jag kan tillägga.
En av dem var en av mina bästa kompisar. Han var som sötast när han inte klippt sig på ett tag, för då lockade sig hans hår över ögonen. Han hade ofta samma blå tröja på sig och bar hela tiden omkring på sin racketväska som inte fick plats i skåpet. Hans ögon blixtrade av buscharm.
En dag utan hans skämt och sarkasm existerade inte i vår högstadievärld. Han sommarjobbade på sin mammas affär, somnade över bänken bredvid mig under kemin och bad mig alltid om hjälp med pluskvampperfet, komparation, subjekt och futurum. Han var fruktansvärt bra på att serva i badminton, jag tror han kom på pall i SM tre år i rad eller nåt sånt, men förutom det var han i grund och botten ganska trög. Jag tror att det är mycket tack vare mig och de där ögonblixtarna som han fick så bra betyg i slutändan.
Han hade alla de där egenskaperna som man ska ha, snabbtänkt med orden, humor, artighet och skratt, men han fick mig ändå att må så himla dåligt. Han gjorde mig värdelös. I hans sällskap var jag alltid otillräcklig, trist och ful. Han skulle alltid ha rätt, alltid vara starkast och bäst. Han var det också, och visste om det så mycket att han sprack av ego. Han var förnedrande och trångsynt, ibland vidrigt elak, och han var den enda personen i hela världen som kunde få mig tyst. Jag hatade det så att jag kunde dö.
Alla hade bara gott att säga om honom trots att han oftast betedde sig som en riktig skit. Han hade fler kompisar än vad jag hade hårstårn på huvudet och det var precis så han fick mig att känna många gånger. Jag var bara ett hårstrå på ett huvud, ett oviktigt hårstrå. Jag låg vid hans fötter men betydde inte ett skvatt. Jag kunde aldrig förstå mig på honom och aldrig vara arg. Aldrig. För ibland blev han mänsklig. Ibland när de andra inte var där.
Han skrattade åt det jag skrattade åt, han tröstade mig om jag var ledsen, hjälpte mig om jag var osäker och fick mig att våga. Han hade det orubbliga självförtroendet som jag ville ha. Han var inte speciellt snygg men rätt så stilig när han lade den sidan till. Han var rolig och luktade gott. Han ansträngde sig faktiskt ifall han kände att det behövdes. Det räckte mer än väl.
Om man ska fråga mig vilka har du varit kär i så finns bara den här pojken, hur mycket jag än hatar det. Jag kände det i magen, jag var kär i två och ett halvt år, jag älskade honom. Det var så extremt destruktivt och inte ett dugg dekadent. Jag fick tillslut nog av honom med tillslut.
Han började på gymnasium i Stockholm till hösten 2008. Jag träffade honom för första gången efter sommarlovet till jul samma år. Jag gav honom en julklapp och vi bestämde att vi skulle träffas. Vi höll löftet, en gång hemma, en gång där, och sedan sket jag i det. Hans nya flickvän var tre matskedar sockersött, blankt och trist skal på en pinne och han själv hade lagt till sig med en ny dialekt, en blandning av sitt trötta dalmål där han stack in ett EEEEEeee och ÄÄÄWWWRR så ofta det bara gick. Istället för att prata om Monthy Python, animerat och livet pratade han om skolfester med jell-o-shots. Hans hår var stylat med vax och på hans långfinger satt en fet maffiaring med ett fejkat släktvapen. Kräks.
Efter ett obekvämt samtal om vädret i skidbacken i Februari stack jag förbannad på mig själv nedför den svarta pisten. Utan skidglasögon och blicken glödgad i solen vet jag inte riktigt varför jag grät. Allt var bara tomt. Slut. Jag tänker aldrig yttra ett ord till honom igen. Jag fixar inte mer nu. Då han skickade en vänförfrågan på facebook för några veckor sedan kände jag nästan för att gå ned i tvättstugan, öppna aja-baja-skåpet och hälla i mig kaustik soda med tratt.
Ja. Nu vet ni.
Condamné värld...
Om det inte blåser ett dyft, det är trettiofem celcius i skuggan och det råder tropiksol på uteplatsen, är åka ut på sjön det enda rätta att göra. På sjön ligger man i durken under en blöt handduk och andas in tjära, lyssnar på Sweet Lelani, klunkar tonic och smäller bromsar... Allt är nästan perfekt, nästan technicolour och elvis på hawaii, då man upptäcker följande:
- Jag satt vid snurran i ungefär en timme. Jag har inte smörjt in mig på ryggen. Jag är grisröd. Å. Nej.
- Min favoritklippa är upptagen av en aggresiv fisktärna som hotar med att hacka ut ögonen ur mig om jag kommer närmare. Jag är bortkörd från mitt favoritbadställe av en fågel.
- Den enda badlektyr jag har med mig är boken "Dumpad?! Han vill faktiskt inte ha dig!"
Det är faktiskt den tredje punkten som är värst. Condamné, condamné värld...
Jag har nämligen fått reda på att Errol Flynn har en flickvän.
They were on a break* under Babyshambles. Och nu är de ihop. Igen. Vanligtvis skulle jag kalla honom jävla skitstövel men Errol Flynn är annorlunda, inte alls som de andra. Och jag kan räkna upp dem allihopa.
Han är det allra värsta. Han är perfekt, helt och hållet perfekt. Ni vet den där sexiga nörden jag alltid tjatar om? Ja, jag verkar ha hittat honom tillslut. Japp, han finns. Yes, yes, han är verklig. Si, oui och da.
Han kan prata med riktiga ord. Han vet vad viktoriansk är för något. Om något är trevligt säger han att det är underbart. Han slog sönder en bas en gång när hans slammerband spelade för att publiken inte skulle märka hur dåligt han spelade. Han refererar till filmer. Han är lika lång som en dörr och håret på bröstet hans är solblekt. Han är perfekt och den där jävla boken har förstört livet för mig.
Han vill faktiskt inte ha dig om han inte ringer si och så. Han vill faktiskt inte ha dig om du är tvungen att bjuda ut honom. Han vill faktiskt inte ha dig om han hela tiden har nya ursäkter. Han vill faktiskt inte ha dig om han inte vill träffa dig, är ihop med någon, inte ligger med dig, inte gör det, inte säger det och inte tänker det. Han vill faktiskt inte ha dig, han vill faktiskt inte ha dig, han vill faktiskt inte ha dig.
Läs aldrig den boken. Den är sönderskjutning av den egna personens undermedvetna förklädd till pastellig chic-litt. Fy fan.
Ville han inte ha mig när han höll om mina käkben som om mitt ansikte var en fågelunge i hans händer? När han grabbade tag i mitt hår och tryckte mig intill sig och jag hörde Borta med vinden-violinerna någonstans bakom träden?
Jag förstår ingenting. Jag gråter fast jag vill inte. Inte alls.
Och imorgon ska vi äntligen träffas igen. Kommer jag att klara det? Det här börjar likna andra historier jag helst vill dra ett tjockt, svart, spritpennasteck över. Andra pojkar som när jag ser dem fortfarande känner yxhugget rakt in i magen, knytnäven som stannar hjärtat, tårarna som svider i kanalerna som vitvinsvinäger.
Jag har kysst fyra personer i hela mitt liv. Och jag vill bara göra om det med en.
Varför...
Fuck forever Fuck forever Fuck forever Fuck forever Fuck forever Fuck forever Fuck forever Fuck forever
*"We were on a break!!!"= ....skrek Ross till Rachel. Alla som någonsin sett alla tio säsonger av Vänner på ett löp känner till denna referens. I det verkliga livet är det inte alls roligt dock. Inte alls.
