Flux Capacitor

Jag tror att jag är passionerat försälskad i ämnet pyskologi. Det är så underbart fascinerande, så obegripligt, att ta bakvägen in i sitt eget huvud och böka runt där i femtio minuter mellan Engelska B och Lunch varje onsdag, försöka beskriva tankegångarnas labyrinter, dessa underliga hjärnkorridorer, tusentals minnesportar. Alltid lika intressant också, oavsett vad som står på tal, vi får diskutera hela tiden, om snusk och omedveten hjärnaktivitet. Samt om massor av annat som inte makes minsta sense, precis som jag vill ha det. 
   I yttersta hemlighet har katastrofklubben utvecklat en egen St-Gérmain-filosofi. Vi kallar den Oliver-teorin (Eller La teori d'Olivier på Boulevardiska à français). Vi röker Galousies, bär svart basker och trummar lite dekorativt på bongos när tillfälle ges. Och knäpper med fingrarna gång på gång. Fast ingen kan se något av det förstås.
   Läraren är av den manliga varianten och äldre modellen, förövrigt väldigt kunnig och trevlig. Som bonus uttalar han Olivers namn som den sortens oliver man stoppar paprika i och serverar i dry martinis vilket ger upphov till en hel del osynliga skrattkramper.  
   Men fanimej dö litegrann. Jag vet inte om jag hyser riktigt lika stor respekt till honom längre.  Jag blev så irriterad häromdagen. Samtidigt förvirrad. Och jag tycker inte alls om att vara förvirrad, jag vill ha koll. (Trots att jag aldrig har det heller, men jag tycker om att inbilla mig att jag har koll.) 

Ack, denna vrede och förtvivlan! Så här stod det i vår lärobok i kapitlet rörande allas vår psykets Pervo-farfar, se gamle Freud.

"En kvinna som är omedvetet aggressiv mot män kan ge sin eventuellt framtida dotter problem med sin kvinnlighet".  

Omedvetet aggressiv? Ovetande aggressiv? Total förvirring. Jag tycker inte om förvirring, som ovan nämts. Jag var ytterst nyfiken på vilken sorts kvinnlighet det syftades på. Och vad det innebar att ha problem med den.  

Skulle den eventuellt framtida dottern få problem med bröstvävnaden, komma i målbrottet som en kalvig pojke, få mörka mustaschfjun? Skulle en penis växa ut?

Skulle den eventuellt framtida dottern präglas för lite av fenomenet jag brukar referera till som "tjejighet"? Det vill säga ihåliga personligheter som verkar ha vigt sitt liv åt en rosa läppglansvärld där alla tjuter "älskling" och där shoppingberoende är något ulli-gulligt som viftas bort med fnitter och plaskigt, anti-franska kindpussar?

Skulle den eventuellt framtida dottern vägra hushållsarbete, hennes hembakade kanelbullar sjunka ihop på plåten, hennes mun formas till ett o då någon höll fram strykbräda och strykjärn?

Skulle den eventuellt framtida dottern ha större chans/risk att bli lesbisk?

Eller den allra värsta sortens okvinnlighet; Skulle den eventuellt framtida dottern låta bli att finna sig i att hon redan representerades i ett fack med tydliga gränser för drömmar, beteende, känslor? Förstå sitt oberoende, sin egen intelligens? På egen hand inse att hon inte behövde kuva sig under mannen, att hon faktiskt är jämnställd honom?

Jag räckte ivrigt upp handen och ställde en enkel fråga:

Vad anser läroboken vara manligt och kvinnligt?

Psykologilärarens ögon stod ut som pingisbollar i huvudet. Han var stum i någon minut. Jag väntade. Han svarade. Fast jag fick inget svar. Istället för att hjälpa mig förstå leverarade han mig någon på plats improviserad salva av obegripliga ord, egentligen bara kulsprutesnabbt psykologispråk för samma, torra stereotyper vi matas med varje dag. Eftersom han var en vuxen gubbe med avancerat ordföråd var jag dumställd och övertygad. Tack då.

Jag avskyr när vanligt folk ska generalisera manligt och kvinnligt i två kassaskåp. Det är kvinnligt att vara svag, korkad, sätta lillfingret i munnen, glo som en oförstående tioåring och fråga hur den där fungerar. Det är kvinnligt att skrubba, plocka, fila, bleka, färga, smörja och polera men att samtidigt vara, harkel harkel, en bländande naturlig skönhet. Det är jätte-jätte-kvinnligt att diska efter maten och plocka upp skitiga kalsonger från golvet med ett himlastormande leende från öra till öra, som om man aldrig utfört något mer stimulerande arbete. Det är kvinnligt att alltid vara en hårsmån från chefsposten, medveten om att det endast krävs ett ytte-pytte-litet könsbyte för att ta sig dit. Det är kvinnligt att bejaka sin sexualitet, men att helst rodna som en nunna så fort något av de förbjudna orden tas upp i samtal. För bejakar man den alldeles för mycket så är man plötsligt ett luder. Uttalar man högt att man är feminist är detta synonymt med att man är en motbjudande, hårig flata med drakskinn.

Utrycket manligt är precis lika skruvat. "He is so fucking gay dancing in that Sailor Suit" hade någon anonym kommenterat på youtube under ett klipp med min stora kärlek, Gene Kelly, trotsandes tyngdlagen och steppandes till Gershwins trumpeter. Jag ville ge idioten en knogmacka rätt igenom skärmen.
  På festival, då en finnig mopedfjant uttryckte sig väldigt vackert i mitt närmaste publikhav: "Håkan är ju fan bög jö..." Är det milt utryckt att säga att denne manliga varelse förstörde min dag då jag blev märkbart förbannad?
   Gene Kelly är (var) väldigt heterosexuell och dansade. Ibland bar han till och med tights och gjorde piruetter. Han var den bäste av de bästa och ingen kunde mäta sig med honom. Men eftersom han höll på med något stereotypt "kvinnligt" (se bögigt, svagt och omanligt) så tycker någon plötsligt att han är en hädelse mot naturen. Bara för att Håkan sjunger om känslor så är han en vidrig fjolla som måste hållas på avstånd.
   Gene Kelly hade mer muskler, charm och elegans än vad jag någonsin upptäckt i dessa manliga, å så åtråvärda män som ena stunden drar någon lam replik och i ögonblicket efter rapar en i ansiktet. Håkan är mer man för mig än vad jag någonsin uppfattat ölpimplande, snusande, svettiga tunnor som vrålar på frugan. Jag referar inte dessa attribut som manlighet, utan som grisighet.

Nästa kapitel handlade om drömmarnas betydelse för vårt undermedvetna. Psykoanalyktikern Jung menar att vi alla har en "feminin" och en "maskulin" sida som ger utlopp då vi sover. I läroboken står skrivet, och jag citerar:

"En blyg, mjuk kvinna kan i drömmen ha en kall, intensiv sida medan en på ytan självsäker, hård man kan ha en blid, försynt sida." 

Märk väl hur annorlunda meningen blir om man byter ut orden kvinna och man mot ordet person istället. Varför är det just kvinnan som är timid och mannen som är den aggressive? Finns det inte tillbakadragna män och kvinnor med självförtroende, eller är dessa alldeles för få att ta med i psykologilärans beräkningar och statistik? Diskussionsämnet stiger till ännu högre, mer bisarra höjder då läraren klämmer i med ett: "Era maskulina och feminina sidor visar sig i ert omedvetna under sömnen! Flickor, ibland kanske ni drömmer om att ni målar hus eller mekar med bilar, och ni pojkar, ni kanske drömmer att ni sitter och stickar på ett tåg eller liknande...!" 

Hö hö hö. 

Jag målar huset, inräknat staketet, terassräcket, knutar, gavlar, garagedörrar och fönsterkryss om somrarna hemma för att jag tycker att det är jättekul, vingla på stegen med pensel och färghink i hängselbyxor och keps, det känns som om jag får ut något av det. Som lugnande terapi för humöret ungefär. Och faktiskt, brösten sitter kvar, jag känner mig lika feminin för det, tack så jävligt mycket.
   Jag skrapar, slipar, fernissar, målar, reparerar, skurar och impregnerar vår båt varje vår, inkluderat rengöring av impellern och utbytande av tändstiften. Jag behöver inte drömma om det för att kompensera min otillräckliga kvinnliga fasad. Jag har handbollsarmar och cykelben och orkar lyfta en hammock om det krävs. Då jag sitter ned har jag hållning som en överkokt sparris. Då jag måste spottar jag i gräset och svär som en oborstad idiot. 

Manligt och Kvinnligt är alldeles för abstrakt. Våra kroppar ser olika ut och har olika funktioner, detta ska inte förnekas. Vi är ju trots allt två kön. Men nästan ingenting utanför detta konstaterande kan begränsas av just det, att vi är två kön. Istället för manligt och kvinnligt använder jag orden tjejigt och grabbigt. Manligt och kvinnligt är helt relativt, medan tjejigt och grabbigt får utgöra namn åt de stereotypa egenskaper och intressen som vardera kön förväntas att ha, de mallar vi trycks in i, men som inte alls behöver stämma överrens med verkligheten.

Jag känner mig helt klart som en kvinnlig varelse, att avsäga sig från detta vore att ljuga, men bortifrån mitt yttre kan jag inte placera någonting som står fast. Faktum är att jag känner mig både tjejig (mer flickaktig of course dearest, ni förstår säkert vad som syftas) och grabbig, ibland helt 50/50 sett från ett likgiltigt perspektiv och ibland med en sida som väger över den andra.    
Förutom faktumet att jag bär klänning, rosetter och små koftor varje dag är jag ganska grov i både beteendet och i käften (ser jag på något med daring, darling Audrey eller läser något av Jane Austen blir jag dock ytterst förfinad, om så bara för en dag), eller vad man nu ska säga. Om jag skulle hamna i en riktig technicolourfilm skulle jag förmodligen vara en sådan där asjobbig, missanpassad typ som alltid säger fel saker och gör bort sig i de mest banala av situationer. Jag skulle förmodligen bråka som en vettvilling med min leading man hela historien igenom men såklart bli accepterad i slutet ändå, lära alla ett och annat och bli kvidande kysst på Pont L'Arechvêche. Jag är lika mycket människa precis som vem som helst. Brännboll och vithajar, läppstift och storbandsjazz! Allting är okej!  

De flesta psykologiska teorierna skrevs av gamla gubbar av gamla tider, av vilka många är bra och många bara är bullshit. Det var kvarnhjulshattar, korsetter och suffragetter och historien det blev som den blev, till det bättre och till det sämre. Jag kan inte begära att min lärare ska trycka om vår bok, eftersom en berömd tes, om än för mig obegriplig, helt plötsligt inte kan ändras till oigenkänlighet. Jag kan inte skylla på min psykologilärare vad som står i en bok heller, han har inte skrivit den, inte ens medverkat som rådgivare. Men jag kan ifrågasätta varför min manlige psykologilärare stöder hundra år gamla (kvinno-)ideal när det här är det andra årtusendet. Vissa saker som utvecklades under sekelskiftet bör stanna precis där. 

The defense rests. För i helvete. 

Jag måste säga att jag förbarmar mig över mina framtida eventuella döttrar. Eftersom jag måste vara så vansinnigt omedvetet aggressiv mot män, kommer de stackars flickorna förmodligen bli förvridna, asexuella ödlor som ingen vill ha då de med största sannorlikhet inte ens kommer att kunna koka pasta utan att det blir fel, precis som mor sin. O ve, o ve, jag tycker synd om ungarna. Kanske kommer de kunna föra en vettig och intressant konversation med folk också.