Flux Capacitor

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strenghless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl's

De satt på bränd jord och stirrade in i de krispiga molnen, kände sig som skrala steckgubbar i en omätlig volym, smäktande filosofer vilkas åsikter för en gångs skull stämde överrens. Hon kände fransk, filmkamerafalsk sentimentalitet krypa någonstans långt in i hjärnan, vilken per helautomatik fuktade globerna med överdriven tilltagenhet. Hon vände bort sitt allt mer ansträngt röda ansikte, snörpte på munnen, rynkade på näsan. Hon knep ihop ögonen i blåsten.

"Will you move to Paris with me?"
Som svar fick hon ett nickande, ett icke-leende, fullständigt allvarligt konstaterande:
"Yes".

Stålmannen som inför en stor folkmassa uppvisat en störtdykning nedför skyskrapans linjerade yttre svepte smidigt upp henne i sin famn sekunden innan hon slog i asfalten nedanför. En skarp smak av rått kött och kortslutning genomsyrade hennes mun. Hon höll andan men pustade ändå ut, bet sig hårt i underläppen som alltid då hon upplevde nervositet och förväntan. I ett tänjbart men ändå totalt orörligt tillstånd, rörd av sin väns beslutsamhet, kvävde hon ännu en kall pärla i ögonvrån. Hennes fingrar korsade spindellikt avståndet emellan dem och fattade försiktigt, tröstlöst och tacksamt, en välbekant hand. Någon slags gest.

*

 

Hon for till städernas stad, gröngråa, trasiga älsklingsmetropolis; ensam denna gång, upprymd över att återigen få vistas sin oföränderliga dröm, sitt mantra förkroppsligat, undrandes vem hon skulle få träffa där.

 

Hon hade stämt träff med Gatsby, såklart, Gatsby som drömde sig fördärvad i sin utsvävande ensamhet i det beskt gräsmattefuktiga West Egg. Gatsby var punktlig, välklädd och föredrog medelmåttlig livlighet och rörelse. Förmodligen skulle han vänta på henne i foyeren i Palace de Garniér, ivrigt skruvandes sina handskar, mjukare än de silkigaste damfodral, i händerna, klädd i en medvetet hysterisk pastellkombination. Han skulle skina som en hel sommar då han fick syn på henne, ge henne en hastig men intim kram och erbjuda henne sin arm, biljetter och vad-har-hänt-sedan-sist-frågor. Höjdskillnaden mellan dem var komisk, lika så skillnaderna i uppförande och taktfullhet (Han minutiöst samlad, åtnjutandes käpprak hållning och passande känslobehärskning, hon kutandes omkring med ett dagisbarns nyfikenhet, med hänförelse inspekterandes varenda kandelaber och bronsstaty ingjuten i marmortrappans imponerande massivitet.) ”Ska vi”? Tillsammans skulle de träda in i operahusets sjögräsgröna, oceanångar-inre. Då utflykten av båda parter uppfattades vara genomförd, skulle de träda ut igen, hand i hand likt två flickbästisar, skuttandes över klapperstenen för att sedan susa runt i varandras sällskap på Café de la Paix.

Sångerna de gråtit över skulle inte spela någon roll om de inte kunde reflektera över deras mening så här i efterhand. Hon längtade redan efter att få stryka Gatsbys rågblonda hårslingor ur pannan på honom och samtidigt viska ”Here’s looking at you, kid”; så pass tyst att replikens berömmelse upphörde, samtidigt så högt att ingen runt omkring skulle undgå att höra henne och förstå att den nu tillhörde deras liv och bara deras.

På sin favoritbro nedan Eiffeltornet och svulstiga etagelägenheter i högborgerliga 16e (där folk endast bär svarta skor) längtade hon efter att få se sin älskade X komma vandrande med tunga steg under akvedukten, skrikandes ohörbara anklagelser då métron passerade ovanför med skärande dån. Hennes låtsasfarliga rebellprins, hennes eviga flottigt kolsvarta hårvirvlar, hennes Alexander, hennes oförskämda anti-hjälte, han skulle svepa in henne i en kokong av läderjacka och överarmsstyrka, han skulle gripa tag i hennes nackhår och hon skulle möjligtvis knappt hinna säga aj innan hon kapitulerat handlöst och lät sig kyssas till döds likt en lealös grönsak. Hon mindes deras senaste möte likt en halvt bortgallrad dröm, en dröm i oljeglatt svart, akvamarin och guld. Det är X som väntar på henne i sångerna vilka hon och Gatsby endast gråter till; diskuterar vid trottoarserveringarnas dockskåpsbord över kylda glas och kryddiga bjudciggaretter, sånger de försöker chockera varandra med och komma varandra närmare genom. X är hennes flygplanskrasch, hennes adoptivälskare och hennes sensuella alter-ego. I hans blick sammanfattas stadens illuminerade men lite sönderspruckna magnetism i en enda, oförliknelig mening.

Hon tänkte på Cat och Johnny. Hon har iakttagit dem på avstånd i åratal nu. Hon har aldrig pratat med dem, endast tjuvlyssnat på samtalen de för med varandra, under tjut, gråt och hysteriskt handviftande. Det känns som om hon känner dem båda så väl att hon misstänker att de från början är någon annans idé än hennes, en annan regnsmittad och förvirrad femtonårings idolbilder. Hon har sett dem korsa samma bro, hon har sett dem hänga i porten och retas med varandra, hon har sett dem handla stapelvaror i hörnbutiken, hon har sett Johnny försöka få Cat att ta tag i sin ekonomi och hur Cat likväl struntar i det. Hon har sett dem, sländlikt springandes, över Place de la Concorde, som på luftkuddar längs fula gator i fula kvarter, våldgästandes släktfester; skapandes rabalder. Hon har sett Cat sömnigt luta sitt huvud mot Johnnys axel på väg hem i tunnelbanans zick-zackande klotterinferno. Hon har sett dem som på bio, i förtvivlan; som bittra fiender i taxis. Hon har sett dem ge igen och hon har sett dem kräkas över broräcken på julafton. Hon har sett dem dansa tango och hångla sig fnasiga vid kajen på Johnnys trettionde födelsedag.

Mest av allt hoppades hon på att springa rätt in i livet – en vän till henne hade över flottig isbergssallad berättat hur det kändes då livet puttade ut en i kylan och man plötsligt insåg, att nu. Än så länge hade livet, hennes verklighet, den verkligaste av dessa verkligheter, endast knackat på, som senast i ett slags ogripbart och fuktigt semi-Vietnam. Hon har egentligen hela tiden misstänkt att denne hese röst som manar henne att bryta sig loss tillhör Sgt. Barnes. Hon misstänker även att livet bor i den här staden, vilken hon alltid talar till och längtar till. Livet spionerar på henne och inväntar det rätta tillfället att avslöja sin egentliga existens. Hon ser det bakom en indiskret upp-och-nedvänd dagstidning på caféet där hon och Gatsby diskuterar tonsatt poesi. Hon ser det stå på samma brospets, rökandes, muttrandes; hjälplöst utlämnat.

Natten hon for hade stjärnorna aldrig lyst så klart. Och hon litade på stjärnorna. För hon var en utav dem.

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

"...Och alla blir kära i dig, precis som i filmerna!"

Joey Ramone, en anti-materia-svart hårkvast, en köttigt bred reva till mun, ryckte uppgivet på axlarna och småskrattade uppmuntrande. Han sparkade ut en sten över stupet. Då stenen slog emot utstickande bucklor i berget nedanför ekade dess färd genom staden och sköt upp blixtar mot den ovan skymningsgula molnigheten, klack-klack-klack. Han satte sig framför henne och såg henne i ögonen, liksom redo att anfalla med kramar och ord om någonting i den ologiska, ovetenskapliga nästföljande processen skulle gå fel. Skelettet vid hans sida lade armen om henne; en försäkring och ett plåster på nervositeten; skakade hennes axlar lite vänskapligt.  

"Det här är en film..." Sade hon med lugn och allvarlig röst, den sortens röst utvalda människor använder då de berättar upprörande nyheter eller kommer till insikt rörande något mycket viktigt. "Det här är en film."

Hon fattade skelettets hand och tog försiktigt emot det leendet som Joey Ramone räckte över till henne, sprittande mellan hans kupade handflator likt en skrämd fågelunge. Skelettets magra fingrar smulade likt gamla tavelkritor i hennes grepp då hon tvingade sig själv till att genomlida en extra minut för eftertänksamhetens skull. Sedan svalde hon leendet i en tugga och kände ögonblickligen hur hennes artärer fylldes av dynamit, druvsocker och vanish-pulver.

Då den sista knuten, belägen i en icke-kartlagd vrå, löstes upp, kändes leendet ända in i mjälten och hypofysen. Den grå häxperuken vilken häckat på hennes hjässa i över ett halvårs tid vecklade ut sina vingar och lyfte till väders likt en gam – kvar runt henne fanns ett rosigt, omedelbart sken, en inre popcorn-gloria, liksom om hon ätit stjärnor med mjölk till frukost. Efter att ha mottagit intensiv, oduglig CPR i månader, drog hon nu ett obehindrat, glupskt andetag, likt en halvt drunknad som gått igenom isen och efter att i blindo ha letat i panik äntligen funnit vaken.

NU.

JAG MÅR BRA NU.

JAG MÅR SÅ BRA JUST NU.

Detta är ingen duktig inlärd reflex man använder för att omgivningen inte ska behöva bry sig i och utvärdera ens tillfälliga hjärnaktivitet, och särskilt den sorten vilken sänder signaler till hålet i magen att agera emotionell soptunna och hjärtat att krasa i bitar likt torrt äggskal vid minsta friktion. Detta är ingen vit lögn man drar inne på psykiatrikerns kulturtantsglada mottagningsrum; ett motvilligt försök att lirka fram en positiv diagnos och därmed slippa ännu en inbokad tid i kalendern. Detta är så på riktigt som det kan bli och jag tänker inte ens svära för att understryka min poäng.

Jag vill bara skrika. Jag vill sjunga fult och sparka på saker.

WWAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! WHOOOOOOOAAAAAAAAAAH! WAWAWAWAWA! WAHAHAHAHA!

ALLT ÄR OKEJ.

JAG MÅR BRA NU. 

Allt hon någonsin önskat var att hon för en dag skulle få vara uttråkad i New York.


(Ännu) en text om slitstark gemenskap och oregerligt begär 


Del I                 


Our well-travelled and well-read heroine had always been a stranger to fidelity.

Analytikerna talade för att hennes beslutsförmåga liknade kvicksilver; varaktigheten av hennes intresse en årstid med oregelbundet klimat. Hon kastade ut sin uppmärksamhet likt en livlina till en drunknad, håvade in subjektet i fråga, älskade med fullständig inlevelse; heart and mind, sög sig fast likt en blodsugande parasit; idoliserade och grävde sig djupare, för att efter en tid börja ge efter centimeter efter centimeter, släppa taget, förblekna och slutligen vanish like smoke; men inte utan att först lämna kvar beståndsdelar av det egna, oförglömliga sådana; ett soundtrack, ifall hon någonsin skulle komma att längta tillbaka.

(Nostalgi är allt som hände för två veckor sedan).

Det var helt och fullt sant att hon inte led några kval för Dennis skull. I sitt senaste brev hade han berättat att han befann sig i Hue och rökte på med indianer. Hon hade inte brytt sig om att skriva tillbaka den här gången. Deras avslut var ett sådant som ingen på förhand väntat sig, men ett avslut likväl, och någonstans mellan deep down och shallow visste hon att denna tillgivenhet var ömsesidig. Ingen hade någonsin varit så känslomässigt överösande; uppoffrande, som Dennis varit; förstått hennes humörsvängningar så fördomsfritt, liksom immun mot någon slags smitta. Hon hade utnyttjat hans välvilja till max, lapat i sig alla It’s alright, beautiful likt ett undernärt flyktingbarn, och han hade låtit henne; fast besluten att rädda hennes liv, once upon a time. Hennes farväl hade inte varit ett sorgligt. Dennis hade aldrig varit någon traditionalist.

Då den andre (inte han) bett henne följa med honom till Long Island över helgen hade gesten endast varit menad som ett kort samarbete, ett ögonblicksbesök i filmskapandets slutgiltiga guldålder; en engångsföreteelse och som högst en obetydlig affär; inga fotografier, ingen dregel och goo.    

Hon hade, som det såg ut, inte haft något val: Hans babyblå aura av Harvard, East Egg och hello gorgeous hade snärjt henne som en rävsax; imploderat likt en landmina. Dess sharpnel borrade sig, whilst we speak, långt in i hennes flesh and bone, oförutsägbart; omedelbart. Hon tindrade, försatt i ett mållöst tillstånd; hänförd till andnöd, och många cyniker ifrågasatte med tvivel: Sedan när lät hon sig själv bli bländad utav Pretty Boys?     

Sanningen var den att det inte fanns någon matematisk lösning till denna universella undran:

I slutändan hade hon dukat under av frustration; en annan slags intellektuell (sexuell) utsvultenhet. En onsdagsmorgon hade hon vaknat tvärt; med ett lätt snöfall utanför fönstret, inhandlat nybakad paj hos Mrs. Schivoutz på 110th Street och iförd skjortklänning och öronmuffar gett sig av mot Newbridge. Acknowledging an invitation, to fall insanely and contagiously in love. Det var så hon fungerade. Det fanns inget hon älskade mer än att isolera sig.

East Coast Sea shore i slutet av februari.

Verandaräcket flagnar, torra strimlor under kaffemuggen; iakttagelser. Vågsvallet är rynkigt och blaskigt, horisontstrecket osynligt. Det är något särskilt med havet på vintern. En livlös men ändå älskvärd gråhet.   

Han joggade längs stranden i gryningsdimman. I blåjeans. Med soligt, flickigt blont hår, vildvuxet nog att ställa honom utanför etablissemanget, såg han ut som en sexig ärkeängel.

En karaktärsstudie av honom skulle visa sig bli en motsägelsefull sådan. Han var uppfostrad av en välmenande mor enligt den gamla skolan, vilket gjorde honom pleasant to be around. Han var omhändertagande och divinely courteous, men knappast faderlig. Han hatade fäder - deras förtryck och förväntningar hade satt djupa spår i hans livsstil; ända sedan högstadietiden hade han haft problem med auktoriteter. Men trots sitt avståndstagande från Park Fifth Avenue-perspektivet, var det fortfarande föräldrarnas högborgerliga värderingar som styrde hans beteende då han hamnade i känslomässigt pressande situationer. Han var en multilayer paradox och en kliché, utåt sett en mycket charmig, atletisk attention-whore och mammor-fnittrar-typ, medan han inåt sett besatt talanger och engagemang som ingen såg eller ville se, något som både retade och lättade honom. Han dolde sin förlägenhet med en överdrivet välkomnade attityd; att han hade plats för precis alla i sitt liv, med inställningen att den bekant han stötte ihop med på gatan för honom var den absolut viktigaste personen i hela världen. Trots att han var mycket blyg och sentimental skulle han aldrig visa det, av simpel rädsla eller på grund av någon slags väl genomtänkt marknadsföringstaktik.

Han böjde sig ned och knöt hennes skosnöre då det hängde löst, mitt på öppen gata, vilket gjorde henne vansinnigt generad. Om hon kände sig sårad eller underminerad slog han gladeligen upp sina knogar för hennes skull, något hon både såg som onödigt och omoget, men samtidigt märkligt tilldragande. Han var skicklig med one-liners; och då det var dags att skåla i champagne citerade han Homeros. Ingen förstod men alla höll med. Han kunde övertala vem som helst att göra vad som helst. 

De flesta är så livrädda för perfekta proportioner att de lätt glömmer bort att de är uppbyggda av samma blodiga massa som precis allt annat.

Han hade själv hjälpt till att bygga upp sin image; carefree high roller, bekymmersfri och skimrande, slightly aloof but stikingly amiable. De flesta uppfattade honom som någon alltför upptagen att bry sitt vackra huvud i allvarsamhet; likt en omyndig överklassmadonna. Han hade förmodligen en anledning, men hon kunde aldrig förstå varför han själv bidrog till att nedvärdera sin egen potential. Han var så intelligent att han kunde få en mor att gråta. Han satte stolthet i att vara minutiöst påläst och delade gärna med sig av sitt vetande; han undervisade i enkla ord, utan att för den delen bli dumförklarande.

Han lade ned mycket tid och ansträngning på att försöka förstå och förklara politik; inrikes och utrikes, krig och fred. Om han hade ett livs kärlek, så var denna en idealistisk tro på att hans land en gång skulle arta sig så som det egentligen var menat. Han älskade det landet precis lika mycket som någon annan av dess medborgare, men drog sig knappast för att kritisera det.

Till skillnad från Dennis som ansåg att han kunde finna frihet genom att fly, visste han att frihet redan fanns men att den var osynlig, förklädd i lögner påhittade av folk med identiskt vattenkammade snedbenor. Han menade att om att begreppet frihet fortsatte att utnyttjas som ett slagord; för profit på bekostnad av andra, och behölls gömt för samma folk som i sin tur vägrade att tro annat, skulle fullständig folkmakt aldrig komma att existera. Då han pratade om politik, om att förbättra och förändra, att minska skillnader, fann hon mening i ett till synes omöjligt arbete och insåg hur förandet av en stimulerande konversation plötsligt utgjorde en givande aktivitet.  

Som ett offer för vår skönhetsdyrkande kultur var han medvetet och omedvetet hatad på förhand. Ingen skulle bry sig om vad han ansåg om global uppvärmning, valjakt, Mellanöstern och börsundergång, så länge han hans hår liknade en gnistrande rågåker och han var benådad rad efter rad med perfekta, vita tänder.



                                                                                 *



“Tom, I’m leaving you for Nick, we’re running away to Africa!”

There was music from my neighboor through the summer nights.

Varje lördag ekade ropen bland sockerlönnarna i trädgården med de blå skuggorna. Inifrån huset, överdrivet utsmyckat likt en sockerspritsad bröllopstårta eller ett normandiskt rådhus, kom och gick män och kvinnor likt solskuggor.

People were not invited to Gatsby’s’. They went there. They got into shiny automobiles which bore them from New York City to Long Island, and somehow they ended up at his door, at the end or in the beginning of the night.

Från och med klockan åtta på kvällen till klockan tre på morgonen processerade folk mot ytterdörren klädda i svart, vitt, ockra, blodrött, franskt glitter och strutsfjädrar, formades och upplöstes; strömmade ut på terrassen likt ett vattenflöde. Där inväntades de av en ten piece orchestra och tillräckligt med ljuslyktor för att kunna transformera gräsmattan till en andra stjärnhimmel, even more so vivid än den ovanför. Till deras förfogande fanns en ändlös ström av serveringsbrickor i silver; hors d’oevres upplagda i harlequinmönster, bakelser looking like flourishing roses, gnistrande små glas sprittande av citrinfärgad Moët och tillräckligt med hard liqour för att kunna smälta Hubbardglaciären.

Runt tioslaget är Gatsbys terrass och pooldäck, samt alla husets gemak, balkonger och balsalar fyllda till bristningsgränsen av tomma ögonhålor, gapskratt, pråliga färger och ljuva nyanser. Husets väggar och tak pulserar av liv; mindless chatter, senseless laughter. Folk som träffats förut presenteras för varandra. Entusiastiska skepparhistorier utbyts mellan gamla vänner som aldrig vetat varandras förnamn. Unga kvinnor lutar valpaktigt sina berusade huvuden mot smokingaxlar och kuttrar. Raffiga nyphets klädda i rassel tassel dansar hootchie-kootchie till den grälla musiken och plaskar runt som fåglar i fontänen på infarten.

”Gatsby gives large parties, and I like large parties, they’re so intimate. At small parties there isn’t any privacy.”

Hans ordval var på sätt och vis utsökt peculiar. Hon strök håret bakåt och maskerade sig med ett frostigt cocktailleende.  

”What a way to strike up a conversation…”

Han såg hennes kyliga bemötande som en invit och slog sig ned bredvid henne på det massiva balkongräcket. De småpratade litet men höll hela tiden en medveten distans; yttrade nyktra konstateranden och utbytte nyheter om vad som hände inne i stan. Hon märkte hur väl han valde sina ord; hans röst var lugn och knarrande på ett mycket klädsamt sätt, liksom hartsdoftande trä torkandes i solen. Champagnekuporna klirrade stillsamt då de slog ihop dem och skålade för hälsans skull. De tömde glasens innehåll under tystnad, en tystnad som fortgick och plötsligt skavde som en öm tand mellan dem. Hon iakttog honom med fem-sekunders-blickar, en i taget, och försökte bilda sig en uppfattning om hans karaktär. Han satt uppflugen mot en stor stenkruka och förde sig med ett pojkaktigt manér, knäna uppdragna mot bröstet, hakan lutad mot vänster knäskål. Hans mejslade, helamerikanska ansikte och taktfulla uppförande var liksom den informella linnekostymen han bar båda tidlösa klassiker. Hans utseende, vinkeln han höll hakan i då han med misslyckad diskretion betraktade klänningsveck och glimtar av hud, verkade på något sätt skrika Ivy League Wasp.

“You look like someone who was educated in the East”, sade hon medan hon försökte få det att låta som om hon bemödade sig att dölja uppenbar snorkighet.

He wasn’t.

Det visade sig att han växt upp i de latinamerikanska kvarteren i Santa Monica Bay och blivit antagen till ett universitet i Colorado tack vare ett baseballstipendium. Han hade blivit relegerad från samma universitet ett år senare på grund av ansvarslöshet och vandalism. Då han insett att han var utom räddning hade han tagit samma beslut som varenda liknande akademisk fuck-up före honom; att ett; ta långfärdsbussen österut, från destination till destination tills han så småningom nådde New York, två; våldgästa en elegant tillställning, och tre; slå följe med en ouppnåelig flicka som representerade allt han ville uppnå i livet.

Klädd i svart från topp till tå, med tredubbla lösögonfransar, diamanthundhalsband och aningar om ett flyktigt, ohälsosamt leverne, skvallrade hennes utseende om europeisk sofistikering.

”And you, you look like sheer pedigree”, sade han med rösten sammanpressad av undertryckt skratt, vilket tycktes komma till honom utifrån.

She wasn't.

Det var nu länge sedan, räknat i unga år, som hon senast satt sin fot på europeisk mark. Hon om någon visste att begreppet ”Europa” inte var synonymt med ordet förfining, en vilt utbredd missuppfattning även i dessa kretsar. Hennes attityd, vilken vi redan stiftat bekantskap med, var teatraliskt blasé, för att med jämna mellanrum blossa upp i maniskt vurm och fullständig medkänsla. Hon kände sig hemma i smuts, och var det något hon beundrade över allt så var det enkelhet, straight-forwardness. Hon bodde för tillfället i South Bronx där hon överlevde på sallad och kinamat, men det behövde ju ingen veta.  

Klockan var tio minuter över två, och där stod de, i ett färgglatt konfettiregn; ifrån vilket små högar av pappersflagor samlades på axlar, varav några enstaka eftersläntrare fastnade i hårslingor. Med smått dåligt samvete log de generat mot varandra; kände sig fullkomliga och underbara. Det här kunde nog bli något.

… Och det var så de träffades.

*

 

Klicka på Mr. Twains citat för en reflekterande spellista vilken kommer att picka hål på era ömtåliga små hjärtklaffar!

"Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to pause and reflect.”