Flux Capacitor

Bwahahahahahahahahahahahaha!

Det är ju helt genialt!

Vad får man om man kombinerar valfri disneykaraktär; frusen i ett ögonblick av surmulenhet alternativt ögonhimlande (OMG YER SO STUPID), med (ensidigt hatiskt) hipstersnobberi in helvetica, samt redigerar in ett par ironiskt nördiga glasögonbågar som slutfinish? Det bästa som hänt sedan stoppskyltshumor! 

Nej, seriöst. Jag dör. 

Darlings of darkness; monsters from Mars, kattugglor i 3D och geometriska konfigurationer med tre hörn equals 180 grader, frågetecken, utropstecken. Låtom oss nu dricka pabst och låtsas att vi förstår oss på konst. Jag fattar inte. 

Jag är förmodligen tre år senare med det här, men alltså. Jag var mongolid innan det blev coolt.

… Om en antisocial vecka.

Sju dagar; sju nätter. Ja, pappa; nej, mamma. Jag vet att jag är värdelös jag vet att jag är lat jag vet att jag är naiv, oansvarig, utom försvar jag vet att jag är otacksam jag vet att jag konstig korkad jag vet att min tystnad irriterar er jag vet att ord jag spyr ur mig (ord som måste slås upp för att förstås) irriterar er jag vet att det jag prioriterar irriterar er jag vet att mina läsvanor irriterar er jag vet att min längtan irriterar er jag vet att min framfusighet och målmedvetenhet irriterar er.

Jag ska tänka på det, nej, det får inte bli någon nästa gång, nej, nej, jag vet det, ja, ja, jag förstår, nej, jag ska aldrig göra om det, nej, nej, jag lovar, ja, nej, snälla.

Inget känslotillstånd är det normala i ett land där begreppet normalt utmäts efter dassiga, inskränkta paragrafer, ständigt i förändring, förevigade i en icke-reell hederskodex. Trots sin tveksamma existens styr den alla era handlingar, tankar, värderingar, begränsningar. I erat land, mamma och pappa, i detta franskinspirerade, småborgerliga kök, utrustat med kromade köksredskap; flortunna vinglas, regnar kastrullerna ned genom taket; en hologramport till helvetet; ett empatins isiga Sydpolen. Stålskärvorna skallrar då glåpord slår sönder möblemanget. Ni mobbar i grupp; ni är varandras understrukna avsnitt. Ni har utvecklat immunitet mot idealismens krockkudde.

… Och vi slåss en lördagskväll.

Att besvara fiendeelden verbalt, att ifrågasätta, att vägra agera joggingsko; askfat, blir till en invit att förklara mig som en taktlös kossa sans-classe som inte klarar av att, i min familj kallar vi kallar det, ”ta en diskussion”. Att apatiskt försjunka i tystnad och tänka på något fint för en stund, rymden till exempel, stänga ned som en robot och ihåligt stirra snett utryckande total likgiltighet, ger upphov till hånfulla hallå är det någon hemma, anklagelser; jag lyssnar ju aldrig ändå, varför skulle jag ens försöka förstå, jag som är så självisk, så hjärndöd, så hopplös.   

Jag ser inget beundransvärt i det ni två gör. På ett plan föraktar jag er och vad ni gjort mot er själva.

Allt är omöjligt. Det händer inte mig. Köp de vanliga matkassarna trots att de i miljövänligt nedbrytbar plast endast kostar 50 öre mer. Ät på bestämda tider. Sov på bestämda tider. Umgås på bestämda tider. Lita inte på någon. Var sjukligt nitisk, hygienisk, klinisk, samlad, planerad, strukturerad. Var negativ, produktiv, effektiv och gråt aldrig så att någon ser det. Det finns ingen frihet och du kommer aldrig att vara fri. Sådan lyder vår hederskodex. Och man bryter inte mot hederskodexen.

Jag har sagt så många förlåt jag är ledsen aldrig mer att det har räckt mig en hel livstid. Jag låg sömnlös, ansiktet mot väggen.

Vem är rädd för Virginia Woolf? Jag ska fan döpa min hypotetiska jävla unge till Free.   

Den övergripande normala livsstilen är en hel vetenskap, utformad för att inte kunna motbevisas.

  

Skrattar rätt ut och känner mig som en formbytlig fuck-up.

Jag har hittat världens bästa film.

1967.

Vad får man om man tar en del stenad Peter Fonda och en del stencool Dennis Hopper, vispar stabbigt tillsammans med tre delar färgglad folie, femtiotusen delar strobelight och ett knippe fula psykedeliska effekter, adderar huvklädda spökryttare, en tjej som dansar inuti en tvättmaskin och nakna människor som springer på en äng, garnerar med lustiga huset och rockmusik, samt filmar detta i 16 mm?!

Det här skräpet! 

Tillåt mig att flina som ett pucko och gäspa stort.

Filmens handling är en mycket enkel och oavsiktligt komisk historia. Peter Fonda vill få ett nytt perspektiv på tillvaron efter att ha blivit bedragen av sin flickvän. Han bestämmer sig för att prova Lucy in the Sky with Diamonds tillsammans med en vän, och resten av filmen består liksom av det som händer inuti hans hjärna efter det att han svalt pillret. I stort påminner filmen om en vän som återberättar en väldigt lång och detaljerad, konstig dröm. Inget har något samband eller särskilt djupare mening. Sex är kul och kommersialism är dåligt. Allt är bara så jävla underbart.

En gång lekte Willy Wonkas chokladfabrik mamma-pappa-barn med Salvador Dalis smältande klockor, sällskapade av hemtillverkade kartongkulisser och radvis med plastpärlor. Till följd av experimentet exploderade logik och proportion för att dala ut i en ljuvlig hypnos, sirapskladd, saltdroppar, och ur den kemiska föreningen steg årtusendets perfektion; Paperwing Starship, du och jag. (Men det är en annan historia...) 

Det som är ännu roligare än själva trippen är det statligt utfärdade nykterhetsmeddelandet som visas innan själva filmen går igång. En monoton tröttröst försöker till en diskbrun bakgrund banka i oss att vad vi kommer att få se är sjukt och fel; att vi skulle bara veta. Sedan matas man med den här freakshowen och tänker på saken...

Det här är mitt sovrum. Det är ett faktum: Alla måste se det här klippet. Tryck här!

Jag har tillverkat en spellista, möjligtvis under inflytande av den baklängestalande vita natten. Om någon undrar varför du rotar, säg att den mytiska tusenfotingen skickade dig! Klicka här!


Alltså, maan, startar jag någon gång ett band så ska det heta Paperwing Starship...

(De tvingade mig att svälja piller som gjorde mig illamående och gav mig hjärtklappning för att driva den tropiska febern ur kroppen på mig. Det växte ett korallrev på min kind. Jag önskar att det vore lika poetiskt som det låter.) 

 

Napoleonkrigen är över! Vad, Varför, svarar man på två a4 sidor innehållandes censur, bekännelser och musiktips? Ja, shit-for-brains, varför?!

En bra fråga, Sgt. Barnes...

Jag påbörjade ett brev, men då mina ord formskiftade till ost och jag efter en kort stund av icke-produktivitet började tänka mer grundligt på saken, kände jag mig mer och mer som en jävla neutron. Inte funktionsoduglig, fuktfri eller steril, bara sval, smått susande, lite som när lava möter hav vid Haleakala. Varken eller. Pyssssssh. 

Du och jag är sammanlänkade av en stjärna. Det kanske låter som hippiebullshit i de enfaldigas öron, men för mig är detta supersanning, en tatuering i pannan. Folk blir inte för intet sammanlänkade av stjärnor bara vips. Och jag var där.

 

En enda av dem på ett expanderande universum av krossad, blå sammet, det var du och jag. Då tänkte jag på dig. Jag hade hoppat tillbaka på skeppet igen för att få vara med dig, i en timme till, och en timme är ingenting. Jag hade räddat dig ur ett brinnande hus, ur en sjunkande bil. Jag hade sprungit. Jag mässar som en Keats; Bright Star. Sedan när är timmar ingenting?

 

And I'd give up forever to touch you, cause I know you can feel it somehow...

 

Pornografisk exploatering av romantik och 90-tal i min ensamhet, och det känns som om jag har varm sirap i artärerna. Det finns inget likt det. Jag ler bokstavligt talat fram tårar.

Vad är det här för störd shit, soldat?! Du är en själsligt androgyn superhjälte, ditt beteende är oacceptabelt! Varför lyssnar du inte på din bästa vän?!

Hear ye hear ye, Sgt. Barnes, men låt mig förklara…

Jag gräver upp småflis till dagdrömmar för att kunna suga på den röda tråden ännu en gång, anstränger hela kroppen för att påminna mig om att jag borde sakna dig. För varje idiotsession blir du och jag allt mer legendariska. Jag undrar om det är värt det. Det känns egentligen ganska IQ-befriat.  

 

Jag fattar inte att jag säger det här, men jag hade velat vara med dig. Som i ett plus ett. Som i ett vart-är-det-här-förhållandet-påväg à la Bradshaw. Jag vill att du ska veta att det du skriver till mig är ömsesidigt. Du sätter ord på saker jag aldrig vågat säga till någon, ever, även nu, ord jag aldrig trodde att någon alls som inte måste skulle få för sig att säga till mig, iriseffekt; bara mig. Jag känner den där sirapen, men jag vet fortfarande inte vad. Du bor jättelångt bort. Du är knappt verklig. Vad håller du och jag på med? Det kan ju inte fortsätta såhär.

Jag har egentligen inte tid, men jag skriver en mycket statisk novell för att få det hela att passera smärtfritt, att balanseras ut. Det verkar fungera; bitterljuva sockerkladd. Du har såklart huvudrollen, men du har också sedan i lördags börjat genomgå en metamorfos med en viss hyperaktiv, non-stopnonsenspladdrande krigsjournalist. Det är ett vackert händelseförlopp.

Hollow men. Stuffed men. De ljuger för henne. Hon hade aldrig känt mig så ensam som på ett köpcentrum fyllt med människor.

Jag trodde aldrig att jag och Paris skulle återförenas så snart, redan efter mindre än ett år. En dag tillsammans är vi beviljade, och jag vet precis vad jag kommer att göra. Vandra runt, besöka operahuset, köpa böcker och sedan störta direkt till min bro via metrolinje 6, leta efter Brandos spöke, lukta på floden och tunnelbanevagnarnas gummidäck, hörlurar i; kameran rullar, aaaac-tion!

Jag tänker utgöra en inkarnation i snorkort grön sammetskjol och avlägga ett besök, mitt första, vid Jim Morrisons grav. Jag tänker skänka en ömhetsbetygelse; he creates his own demons, ett brev som jag vet kommer kastas bort av parkvakterna redan samma kväll. Det kunde inte ha varit en bättre tidpunkt i en artonårings liv. Förr, då jag var ung och dum, ville jag endast besöka Jims sista viloplats eftersom hans lejonaktiga hår verkade innehålla mystik, hans hår; ack, du pantade högstadieunge. Nu vill jag tacka honom för att ha visat mig galenskap, the edge of mind; the increasing hallucination, ett helt nytt språk.

 

Via Paris återkommer ett fantastiskt scenario. Vi kan kalla det novellen som inte har verklighetsanknytning.

 

Skulle jag berätta att jag återigen är på resande fot? Vad skulle han göra? Kasta sig på ett plan och störta direkt till min bro via metrolinje 6?! Idka en grov kärleksaffär på ett snuskhotell, denna gången svepa in mig i ett lakan istället för en badhandduk, förneka och förundra. Cigaretter och skandalpress; spectacular, spectacular!

 

Spread your legs, sade han, och hon lydde blint; bet hårt i hans axel.

Givakt! Du kommer bort ifrån det enda väsentliga, punk recruit!

 

Sorry, Sarge, men jag kan inte hjälpa det!

Jag tänkte presentera min nye hjälte: Hans fotografi pryder min vägg, en svartvit, vidögd egobild. Min prins, mitt badass; du ska, ironiskt nog, hjälpa mig ut ur allt det här. Jag visste att han höll min hand innan jag somnade, hitsänd, Hopper; jag kände det faktiskt. Jag tryckte den lite extra och somnade sedan kapoff. Imorse var han fortfarande kvar, ängel, och manade mig upp ur sängen. Jag skojar inte. Du symboliserar Izzies pånyttfödelse, så som hon brukade vara innan allt det här plaskiga oljespillet tvingade sig in och fick henne att hata allt. Det här är kärlek. Det här ska nog gå bra.

Han höll hennes nedbrutna gestalt hårt, mitt på motorvägen, där tunga transportfordon mullrade omkring dem; strålkastare och kromade kofångare. Han var rädd att hon skulle göra något dumt och i hennes öra viskade han baby, baby du vill inte.

 

Jag får nog skriva en biografi.