Flux Capacitor

Bilden ovan måste för övrigt vara min idyll.

Jag hade en sådan fantastisk dröm i natt. Jag drömde att jag var i Paris. Det var kastajehöst, luften var tjock och beige, på taknockarna glänste silver, glas och andravärldskrigspropaganda, knastrandes ut ur kompakta små vindsovrum och kök. Jag vandrade omkring barfota i mormors stora rävpäls. En trettonårig pojke i klädd i Versaillisk upppassardress, komplett med knästrumpor, vita handskar och peruk, gick två steg bakom mig med en rykande tallrik pannkakor i hand vilka han uppmuntrade mig att äta av. Han hade ett mycket artigt sätt, på ett blygt vis. Hans belevade tal avbröts då och då utav hemskt målbrott, halkandes upp och ned som felinställda frekvenser på radion. Detta gjorde honom mycket generad, jag tyckte otroligt synd om honom, och jag tror att det var därför jag tillät honom följa efter mig, trots att jag helst ville vara ensam. 

Jag gick ut på en bro och kastade en ring i vattnet. Sedan gick jag där ifrån.

Jag vet inte vad, men jag känner en väldigt stark längtan att fara till Paris just nu. Och fort ska det gå.

Efter honom, syndafloden.

Takplåten knastrade av frost under våra vinterjackor, då vi stjärnögda sände diffusa, pipgrå rökdansöser mot det oändliga, svarta tomrummet ovanför. Någonstans där ute finns the compression and collapse of time and space. Jag såg på dig och du såg på något annat. Det började snöa. Stjärnorna regnade ned över oss, doftlösa, ljudlösa, som silverglitter och ljusblå, spröd konfetti. De samlades i små högar på våra hattbrätten. De fastnade i mitt hår, de fastnade i ditt ansikte, och det stålade som pärlor i vatten. En surrealistisk sticka i verklighetens hand, liksom gelébönorna som växte i rabatterna i somras. Och den som upptäcker sånt fnissar bara åt tokigheterna.  

När världen kan gå under när som helst och samhällsstrukturen i sig är genomrutten, vad ska man då göra annat än att bestämma sig för att vara ung för alltid, söka utlevelse och frustrerat flacka omkring mot ingenstans?

 
"Min ängel, min hora, min like, mitt liv."

Om allt skiter sig, kan vi låta Australien bli allting och vara precis det vi vill att det ska vara, som i drömmen på taket. Australien, Australien, kontinenten, en gyllene kust, ett blodrött inre, men också, mer, en filosofisk idé, ett avlägset, symboliskt paradis och en ny världsbild. Jag drömmer om en ny världsbild. Jag drömmer om att leva trångt och varmt. Jag drömmer om hur kringelikrokigt livet skulle kunna vara.

Jag vill fälla en glad liten tår varje gång jag ser dig på avstånd. Mina känslor spelar piano. Precis som du gör.

Med röda knogar satt vi panna mot panna högst upp på utomhusläktaren vid mitt gamla högstadium. Där ligger gamla förortsvillor med trötta fönster och gamla träd med rostiga ansikten utspridda runt en gammal vidsträckt fotbollsplan. Sol och sol bortom en järnväg blixtrar, där ett godståg lastat med timmerstockar råmar in för att brinna i industrierna. Det här är mitt Garden State. Tidens slut.  

Jag älskar höstlöv. Spretiga, brokiga höstlöv, eldfärgade löv, tegelröda löv och giftigt mörklila löv, svarta löv, insjuknande, fläckiga löv och sommarlöv på efterkälken. Knallfärgade, nordamerikanska plastlöv från sirapsläckande jättelönnar. Bruna, smuliga franska löv, ifrån grå, sofistikerade träd i en grå, sofistikerad värld.  Ilskan och värdigheten. Så kallt. Jag gnuggar händerna, andas i händerna, och lägger dem på dina rodnande kinder. Jag har torkat näsblod på överläppen. Typiskt. Men jag är ett bedårande fotografi, jag stannar tiden för ett slag. Det är i alla fall vad du säger.

"Du är ett fotografi, du stannar tiden för ett slag".


Vi klättrar tillsammans genom revan i barriären som separerar fantasi från verklighet, vi blickar tillsammans in i den amerikanska dimensionen, i den fjärde världen. Du såg den först och petade mig i sidan. Jag ler, överväldigad. Vi glor på eftermiddagens footballpractice, där tjurliknande ynglingar i blåvita jerseys passar den äggformade läderbollen mellan varandra och vrålar hutt hutt hutt. Leran klafsar under deras skor, och då de regelbundet kastar sig över varandra för att få poäng hörs kvävda jämranden och fruktansvärda ljud; liksom om någon i närheten dängde köttfärs och hårdplast mot en betongvägg med jämna mellanrum. Vi sitter fortfarande högst upp på utomhusläktaren utanför mitt gamla högstadium, klädda i svart. Du kysser mig, en kyss lika svart som resten, och världen runt omkring sätts på paus. Solen skiner mitt emellan våra pannor och utesluts. Bortom oss har fotbollen fryst i luften, liksom grästuvorna under sportfånarnas fötter och delfinliknande språng.

Kan man skapa sig en egen värld? Visst kan man det?

*

 

Pratade med Galenpanna i tre timmar via telefon, nattetid. Vi åkte buss och åt nudelsoppa precis som i gamla dagar. Jag saknar de gamla dagarna. Tillvaron känns återigen lite klarare och lättare att behärska. Vi höll händer, tände ljus och såg in i framtiden. Nu vet vi en massa saker. Veckor har gått, men allt är som förut och kommer att förbli.

Min psykiatriker, min kära syster.

Jag satt vid det perfekta trädet, numera förkylt och gult, kände mig allmänt kentig och frös som en luffare utan skor. Jag satt vid trädet eftersom det numera är livsfarligt att vistas under det, då svullna, mogna kastanjer då man minst anar det faller ned likt höghöjdsbomber, kraftfulla nog att slå en hund eller mindre unge till marken.  Jag noterade att blommorna, och därmed även gelébönorna, hade dragits upp ur rabatterna. Några dagar senare kom ett stort regn-och-blåsväder. September föll ned ur träden mot sin slutgiltiga död och klibbade fast sig mot asfalt och under allas våra skor. Sommaren 2011 har nu utan tvekan nått sitt slut. Jag levde i den in i det sista.