Flux Capacitor

På ett skepp över havet mitt i en storm, där jag ensam släntrar omkring i klaustrofobiskt smala korridorer och trycker näsan mot hyttventiler. Världen kränger från sida till sida med noll meters fri sikt; ett daskigt, mjöligt töcken utan varken slut eller början på andra sidan plexiglaset. Spökfartygens massiva skenbilder fladdrar; fasettlågor i mörkret, ett pickande barnhjärta hamrar sönder små revben och jag vänder ansiktet mot väggen, en trång järnkoj, en platt kudde.

Autobahn. Tristessen och utmattningen. Smörgåsar med korv och paprika; äckliga tyska pannkakor. Registreringsskyltar. Sova på mormors arm och sakna sin bästis.

En kletig, dallrande strand utanför Rochefort, strimmig i grönt och koppar; blåstång och sjögräs mellan tårna. Bronsglänsande havsfolk med uppkavlade byxben och svettiga bröst fiskar ostron i bukten. Mamma pekar på en ockragul fläck vid horisonten, flera sjömil ut, ur fokus i soldiset. Hon berättar om Napoleonkrigen. Att det är på den klumpen jag låtsas att jag är när jag svingar mig i klätterställningar, leker att jag letar efter nycklar och skatter, slåss mot tigrar och Amazoner.

Eftersom vi färdas mitt under det pågående Tour de France tar resan veckor på grund av alla de vägblockeringar och trafikstockningar vi ständigt hamnar i. Ökenhetta råder. Folkvagnsbussen saknar luftkonditionering och kan under dagtid likställas med en hermetiskt försluten plåtburk, rostig som ett gammalt kex. Att rulla ned rutorna är det inte tal om; torkan blåser upp damm till sandstormar som letar sig in överallt. Vi bär badbyxor, underkläder, klunkar hinkvis med buteljerat vatten, flämtar efter syre, svettas som djur. Om mornarna vaknar vi med finkornigt grus in på bara skinnet.

Lilleplutteländer. Luxembourg är som Belgien. De äter pommes frites till allt. Andorra är en by på ett berg, omgiven av blå, snötäckta alper. På de branta kullerstensgatorna står skrytiga vrålåk fickparkerade utanför blygsamma bistroer. Bilsjuka följer med på köpet. Ät inte franska sötsaker på serpentinvägar! I Monaco får flickor inte ha shorts på allmän plats. Och så har de ett jättestort Casino.  
  
En nattligt rå och fruktig Riviera, snidade kalkfasader, kondenserat gasljus. Staden doftar salt, citrusskal och hett stendamm. En sirlig byggnad i jugend, kristallkronor i vestibulen, en egen balkong med keruber; stenansikten med tomma, söndervittrade ögon. Jag fick en enorm grand lit alldeles för mig själv och morgonen därpå pannkakor med sirap och grädde uppskickade på rummet. 
Kontrast. En liten fiskestad invid kajen. Persiska mattor finns i hela hotellet, till och med upphäftade på väggarna som isolering eller som kompensation för de buckliga tapeterna. En gemensam toalett finns till förfogande på varje våning och hela hotellet delar på en dusch, belägen på bottenplan. Sex personer sover i ett rum, två stycken på golvet. Täckena luktar rutten vegetation och fiskrens. 

Kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, hela lata dagen lång. Stränder av klappersten mellan ravinväggar och klippstup, fältspatsblått saltvatten, toviga, kliande hårkorvar; torra och vita, axlar brända till blåsor och bärnstensvarma ben. Skaldjur och snäckor, feta såser, massor av fotsvettstinkande ost, tomma tictacaskar och jordklotets äckligaste mjölk i plastdunkar. Rundmagade krögare och svartmuskiga matmödrar nyper en i kinderna, ger en så mycket glass man orkar få i sig och piper förtjust les petits enfants, les petits enfants! Fotbollsmatcher som ingen vinner utkämpas i dånande vattenmassor av vitt skum. Att dansa till impopulär Eurotrash runt en swimmingpool, samla på blommiga drinkparasoll och stanna uppe hur länge man vill. Att luta sig ut genom sovrumsfönstret, böja nacken i en konstig vinkel och på så sätt skymta havsviken bortom blänkande tegeltak, en onyxskimrande paljettyta, ett svart djup som döljer väsande hemligheter. 

Vaga minnesbilder; stillbilder, finns staplade i anonyma dokumentskåp, gömda i hjärnans eget freudianska infinitum. Dessa består av de överblivna remsor som sopades upp från klipprummens golv, de som egentligen inte behövdes för mer än nöjes skull, de som smusslades undan av någon fanatiker för att aldrig mer se ljuset. Det har gått mer än tio år sedan dess, men jag glömmer inte. Sommaren -97. Sommaren vi bodde i mormors folkabuss, då vi lämnade stan, landet, bara fortsatte köra. Jag var oförstående, stum och såg sakerna bortom förgrunden. Jag trodde bara att vi var på väg till en annan del av Sverige. Sverige var oändligt stort men världens var ännu större, det visste jag. Jag hade dock ingen aning om vart det ena slutade och det andra började, när vi befann oss i den där mystiska, mytiska världen det var sådant ståhej om. Inte förrän vi började se palmer längs vägarna började jag fatta. Jag hade precis fyllt fem år.

Anledningen varför vi plötsligt en dag packade ihop och drog fick jag aldrig förklarad. De kanske bara glömde att berätta för mig.

Ventures, Del-tones, the Lively ones, spela för mig när jag springer i vattenlinjen med brädan under armen. En kyss för varje våg jag fångar. Be för vackert väder och att jag inte blir uppäten av en glufsglufsfisk.

Nio månader om året sölar nederbörd och ömsesidigt missnöje ned våra gator och tak. Trafiken gnäller under gångbroar av betong, slasket skvätter, trädgrenarna gråter, det enda som lyser upp är grafittin på bangården. Den bottenfrusna kölden, bitande och slukande, tränger ända in till skinnet, under disgrå skyar och plasksnö. Stadskärnan är till för konsumenterna, skogen är till för rovdjuren och resten lämnas åt drömmar. Om nätterna kan man höra blåsten vina runt husknutarna. Anstränger man sig ordentligt kanske man till och med får syn på enstaka stäpplöpare som sällsamt rullar över centrumparkeringen.   
   På trottoarerna möts inga blickar; utbyts inga hälsningar. Vi kryper in i flyttlådor och bleknar med tiden. Varenda sate lider av tungt mod och ingen ska påstå motsatsen. Man går och väntar och längtar och döljer sig under tröjor som kliar, snyftar i sin hönsbuljong och drunknar i pessimism. 

Men så spricker molnen upp, skolorna låser portarna, glassen säljer slut, bärpriserna skjuter i höjden och inget är riktigt sig likt. 
  
Bladen slår ut, bergen blir gröna för en tid, näsan rinner av nyklippt gräs och plötsligt vill man vältra sig i parkernas djungel istället för att gå omvägar runt dem. De tomma torgen pyntas av blomsterarrangemang skänkta av kommunen, fontänerna fräser i morgonens långa skuggor, markiser rullas ut. Plåttaken tickar och asfalten blir nylagd och stinkande het. Allt luktar så gott; mustigt järnverk, tobak, tropik, solkräm, brännäslor och varma häggblommor, kvällarna är ljumma, man huttrar inte ens då man susar i nedförsbackarna mot badbryggan. Byggnaderna är plötsligt inte smutsvita längre, utan gula, orangea, precis som i Spanien, och man har aldrig lagt märke till det förut trots att förvandlingen sker varje år. 
   Helt plötsligt sitter det folk på uteserveringar; tar ett glas och äter tårta, shortsklädda människor cyklar till jobbet, pensionärerna går i armkrok och ler för en gångs skull, fashionistorna strosar runt med sin take-away kaffe i hand; låtsas att fotograferna förföljer dem, indiekidsen sitter i gräset, försöker överträffa varandra i alternativhet; låtsas att de är i Berlin och inte har sovit på fem dygn. Folk hänger på balkongräcken och spelar musik, de solar på tak i röda badbyxor, de röker i öppna fönster. Gubbar diskuterar det och det bandets nya platta på parkbänkar och en pojke går förbi utanför mitt fönster med en sliten gitarr, spelar och sjunger. Helt plötsligt känns det okej att vilja saker eller att inte vilja något över huvudtaget.

Och sedan, i månadsskiftet av vem-håller-koll och vem-bryr-sig, bestämmer sig stan för att bygga in sig i kravallstaket, langosstånd och bajamajor och under en veckas tid förvandlas till en egen multikulturell nation där musiken dånar och röda banderoller vajar från lyktstolparna. Suggan Buggan blir New York City; en underbar plats där oljudet aldrig tystnar och enorma, glada folkmassor blockerar passagerna. Överallt syns färgglada, häftiga solbrillor, sönderbrända axlar och tatuerade torson, folk som hoppar i takt, folk som sitter sida vid sida på refugen, folk som visar sin kärlek öppet. I fem korta dagar och nätter kretsar universum kring oss istället för tvärs om. Där i mitten av alltihopa finns Katastrofklubben som iakttar allt från sin plats i solen, under de korslagda trumpinnarna. Käkar flott, glider runt och har det bra. 

Vilket språk som helst förutom svenska, vart som helst förutom här, men inte just nu. Just nu vill jag bara vara precis där jag är.

Peace and Love 2010. Vilka är på?    

Jag har häromsistens blivit anförtrodd att jag härstammar, i rätt nedstigande led, från den man som var Sveriges mest efterlysta gangster under den sena halvan av 1800-talet. Denne man hade en hel liga bakom sig som under årens lopp kopplades samman med åtskilliga olagliga sammansvärjningar, mord, smärre lagöverträdelser och mystiska försvinnanden som aldrig kunde fastställas eller uppklaras. Min skjutglade släkting åtalades flera gånger men hamnade aldrig bakom galler, troligtvis för att ingen vågade vittna mot honom. År 1904 lurades han till skogs av en man på insidan som tog lagen i egna händer och satte en blyskur i ryggen på honom.  Ligan fortsatte verka och härja i trakten i över trettio år efter hans död. Bevismaterial som använts mot mina anfäder finns utställda på Polismuseet i Stockholm.    

Vällustiga, handgripliga svin från Bretagne och galna mördare och mafiosos... Det känns ju som en riktigt trygg diagnos för en fullkomligt frisk och väl bibehållen genetisk kod...   

Det var en rosig och klar natt och vi grillade sönderhackat kött och bönsås för vildar och marshmallows på pinne och en halvt uppäten pirog, även tallkottar, chips, kexpaket och pringelsrör, vi ylade mot månen och trummade helt ur takt, sjöng i stämmor med basröst till the House of the Rising sun, rullade joints av gamla kvitton. Vi låtsades att vi satt bland dynerna på stranden i Cape Cod och vi återvände inte till inre gemak förrän regnet plötsligt öste ned. Lågorna började fräsa och glöden förvandlades till sand, grodorna gömde sig i rabatterna, äppelträden slingrade sina grenar runt huset och vi sov.

Tack vare detta så har jag lärt mig att älska varenda liten skruvad låt som Velvet Underground någonsin alstrat fram.

Den här till exempel. Och det här. Och lite av det här.  

I 80-talets begynnelse, fanns det en gång ett sextonårigt litet idlewild med ett ton blå kajal och axellångt spretigt hår. På fotot, i största hemlighet gömt i mitten av en tjock bokvolym, sitter hon i ett rum med småblommig, solskadad tapet och lutar sig mot en affisch som förblir okänd. Hon bär baseballjacka, danstights och tubsockor. Det skarpa läppstiftet gör hennes smala mun svart, ett stramt svärordsleende. Hennes kinder är blanka och hennes nävar kramar en bucklig huvudkudde. Hon stirrar med trött blick rätt in i kameran. 

Hon bodde i en slumrande småstad omgiven av blå, disiga berg, en händelselös plats där livet gick sin dystra gång och där ruljansen dött ut med gruvan. En huvudgata, en biograf, ett gymnasium. I sammanbiten tystnad förbannade varenda olycklig unge sina föräldrar som någon gång på stenåldern bestämt sig för att slå rot i myllan här ute, i livlösheten. De drömde sig bort genom ljudspåren på gnässande vinylskivor och längtade efter brusande asfaltsdjungler där något nytt och spännande hände varje natt. Att fly fältet direkt efter studenten var ungdomens mentalitet, dra och överge pensionärsskocken; tankarna som aldrig behövde nämnas i något sammanhang eftersom de delades av så många. Den hopplösa känslan av att bli lämnad på efterkälken var aldrig starkare än här, och samtidigt verkade det inte finnas någon ambition över till denna hålögda generation.      

Detta sextonåriga lilla idlewild var annorlunda, precis som de flesta tonåringar är; de som ännu inte gett upp tilltron till de egna fantasierna. Hon hatade jantelagen, sin diaboliskt onde lillebror och sina föräldrar som inte förstod henne och aldrig stöttade henne genom någonting. Hon hatade hur de försökte köpa hennes kärlek med ponnyer och kanariefåglar, med barnsliga klänningar som mamma valt ut. Hon hatade det knytnävshårda hugget hon kände i hjärtat, vetskapen om att de aldrig skulle förändras, aldrig vidga sina vyer, aldrig absorbera någon annans åsikter än varandras och aldrig erkänna ett misstag.
   Varje dag cyklade hon hem till sin farmor och satt i hennes trädgård och åt plättar med sylt, läste böcker och såg på färg-TV. Hennes farfar var synsk och ägde ett kondis med glasdisk och små bås, han lärde henne att baka, men var tyvärr tvungen att slå igen så småningom, eftersom han aldrig haft något sinne för ekonomi och budgetplanering.  
   Hon ville bli läkare men fick underkänt i både Matte A och B, och stod plötsligt ensam utan plan. Hon hade inte många vänner, om hon ens hade någon, men hon hade vitalitet. Hon höll ut och hon väntade. Skolan tog slut en dag, och då skulle hon aldrig behöva se de andra igen.     

På andra sidan stan bodde ett artonårigt monster, yngst i en syskonskara på fyra, långhårig, svartklädd, storväxt och lång som fan. Hans familj hade flyttat runt likt nomader under barndomsåren, men aldrig lämnat stan. En gång var de tvungna att överge huset då taket brakat ihop under ett oväder. Då bröderna och systern allihop flyttat och slussats ut i världen, njöt han av att för första gången i sitt liv bo själv i ett eget rum och härska över skivtallriken. Hans mamma, en svarthårig vikingakvinna, arbetade som sjuksköterska. Hans pappa, en atletisk och fri själ, reste jorden runt och var sällan hemma.

Detta monster var målvakt i skolans fotbollslag och hade engagerat sig i varenda idrottsaktivitet arkiverad i registret så länge han kunde minnas. Han sprang fortast, girande skickligast, kastade längst, sköt hårdast. Men då han i slutet av sjuttiotalet, nästan ett decennium efter rockikonens död, för första gången hörde Jimi Hendrix på en äldre kompis grammofonspelare, skulle världen som han kände till den ställas på ända. Kärleken till musiken kom att svälja kärleken till sporten som en lättuggad munsbit. Han var omsluten i drömmar. Han hade försetts med en livsuppgift. Han skulle bli Hendrix. Han skulle bli Gud.  
    Monstret byggde en elgitarr av gammalt vägglaminat, delar han fått gratis och prylar han snott från skroten. Han satte sig med instrumentet i famnen och började experimentera. Han lärde sig aldrig namn och noter. Han bara spelade. Efter ett år tyckte han sig oöverträfflig.
Monstret träffade däremellan sin like i läroverkets korridorer. Han spelade bas och ville vara Paul McCartney. Monstret, som var ett stort fan av punken, basunerade högljutt att han avskydde beatlarnas snälla pop, trots att han i hemlighet lyssnade på Sgt. Peppers underliga konceptpsykedelia. Han skämdes som en hund över detta dubbelspel, men det handlade om image, och ingen fattade ju ändå. Genom the Who kunde de två mötas på ett gemensamt territorium, och de var snart oskiljaktiga.   
   Tillsammans med två andra intresserade startade de ett band, nihilistiskt döpt till "I'm a Mess". Deras paradnummer var Who's "My Generation" och Ramones "Loudmouth", vilket nu i efterhand kanske säger en del om musikkvaliteten, men vad spelade det för roll. De tillverkade pins och satte upp affischer, sparade ständigt till bättre speldon och fler skivor. För att finansiera projektet arbetade de extra på plantgården, vattnade tagetes och snattade jordgubbar.  

När punkmonstret tog studenten 1981 gick solen aldrig ned. Då han under nattens kortaste timmar av festligheter och larm stapplade ut ifrån stadens enda ölträdgård, ramlade han av misstag in i ett sextonårigt litet idlewild, som försökte ta sig in utan leg.

Han gillade Pistols hon gillade Depeche, men det var okej. Hon var 1.59, han var 1.90, men det var helt okej.

De drog ut på kontinenten tillsammans och gifte sig sex år senare. De spenderade månader i Paris och skiftade mellan att bo på vandrarhem, på skumraskhotell i Pigalle eller inte alls, roam the streets, luta sig mot ryggsäckar och trädstammar, rävsova och se solen gå upp över kyrktornen. De liftade till Portugal och drunknade nästan i Atlanten. De tågluffade till Madrid, balmade vin i det mässingsgula solgasset och blev haffade av polisen eftersom punkmonstret råkade efterlikna en ökänd, spansk kriminell. Efter en omskakande natt i häktet och haranger av generade ursäkter från myndigheterna, släpptes de iväg till Frankrike igen. Solkusten, Monaco, Loire. De lapade sol, sörplade skaldjur och funderade över sina livsplaner. De pratade om att skaffa en vingård ihop och fostra en familj där.

Men tacka vet jag det ödet som utvecklar sig så som man haft avsikt att planera det.

Istället for de tillbaka.

Till utgångsläget de svurit på att aldrig återvända till.  

Punkmonstret satte på sig en slips.

Den vilda sextonåringen log förbannat åt folk från andra sidan kassaapparaten.

Han blev aldrig rockstjärna. Han blev aldrig Gud. Han lät drömmen dö ut med sin ungdomliga frenesi.

Hon blev aldrig en flerspråkig äventyrare som skulle döpa sina barn till ovanliga namn, alltid förstå vad de gick igenom. Hon besökte aldrig Indien. Hon blev rädd. Hon blev precis som alla andra.

IKEA.

Jag vet inte varför jag vill gråta.

Mamma och Pappa.

Vad hände?

 Billy boy har rafsat ihop sina sönderrivna utstyrslar, sina nedklottrade struntlappar och tomma flaskor, kysst mig farväl och lämnat mig ensam kvar, invirad i täcket, strupen djup som en brunn. En kvarhängande doft av handtvål, cigarettaska och varma tatueringar nästlar sig in i min nimbus, en skivsamling, en blek spegelbild, viskar glöm mig inte kiddo, nej aldrig baby; viskar tillbaka. Jag älskar kattblicken du ger mig, stålknogarna, vansinnessjälen, du kollrade bort mitt fokus, du var min ängel och mitt febriga mörker, men det känns som om det är dags att byta fas nu. Jag kommer att sakna dig.  

Jag stapplar runt i mitt eget universum av överblommad astrakan och körsbärsdal, blommorna hänger ned mot marken i stora klasar, ljuvliga girlanger. En bris dallrar i solljuset och silkiga kronblad regnar ned i gräsmattan, en urtvättad mjuk nyans av puder och saltvatten i handflatan. Humlor, honungssöta lupiner.   

Molnen ovanför, disigt blå, formade som fågelvingar, dinosaurier, Jim Morrison, Joey Ramone. Svalorna cirklar om varandra högt upp the nothingness och torpederar ljudvallen. De skrattar så sorglöst, väsnas så vackert. De är upptäckare av avlägsna öar, tropiska kryddor; de som ofrivilligt utger sig vara ofängslade; de som förefaller sig besitta den renaste form av frihet, orörd lycka, då de i själva verket är djurrikets mest tragiska väsen. Hårdrocksfåglar. De har sitt sommartorp bakom gaveln utanför mitt fönster. Hittills har de hittat tillbaka varje år.    

Jag kurar ned mig i gräset mellan rötterna, gräver ned tårna i jorden, lutar mig mot stammen och läser en bok. Å, berättarkonsten, historiens kraft och tidsportal, min älskade! Jag läser tre böcker. Sidorna blir solkiga och tummade; vågor i bläcket, saftfläckar. Jag läser tio. I sträck. De handlar om allt, lite, viktigt, inget. Om Che och om Japan, om Woodstock, om the Blitz Kids och om omöjlig kärlek. Jag sugs in i pappersdjungeln, i hypnos, och utvecklar en slags krypande fasa och bävan för omvärlden och allting i den, den otäcka verkligheten som inte ryms innanför pärmarna, i mitt mikrokosmos. Off to Zombieland.

Jag har skurit mig i foten på björnbärsbusken. Jag hatar den. Den och dess tentakler till torra små grenar är överallt trots att den bara växer på ett ställe. De vassa små taggarna är försedda med magneter förprogrammerade att dras till knäveck, fotsulor, armar och ansikten, jag lovar. Jag låter blodet sippra ut. Det stelnar, en pytteliten, svart droppe. Det gör inte ont. Så exquisite.  

Ovädret brakar isär uppe i en rökgrå sockervadd med blåmärken. Det låter som om någon håller på att spränga bort stratosfären eller något, ta sig in. Sur vinsmak på en snustorr tunga tidigt på morgonen och vaga minnen från igår natt. Dripp dropp dripp dropp på fönsterkarmen. Jag samlar regnet. I ett glas. Den här sommaren har lite av en ödestiger sfär runt sig. Jag saknar er redan.

Vi svär en ed. Fas ett av planen sätts i verket idag.

Stora förväntningar på det motsatta men alltid samma slutresultat. Det är alltid kallt på skolavslutningar. Disigt och rått och fisigt duggregn. Väder i förpackning förtret light som aldrig riktigt vill braka loss och ösa ned över hundratals skrikande fjortisgäng i likadana vita klänningar. Vi duckar och gömmer oss under blommande rönnträd med axlarna uppdragna till öronen, det slafsiga gräsklippet kryper upp och in mellan tårna, frisyren är kletig, platt, gåshud, otrevligt. Ändå minns jag bara det fina vädret. Bara en sextiondels minut, löften om bättre dagar värmde huttrande ryggtavlor.    

När man tänker efter finns det väl inget mer bedrövligt.

En tondöv kör som ställer upp och lutar sig mot kontraktet, får ett M bifogat bredvid VG, egentligen undrar man, rektorn som anser sig ha förståelse för vår labila fiskaktighet i ett tal som ingen vill höra, ett gäng energidrycksstinna primater med rakad hjässa av lägre rang på raden bakom som brölar obsceniteter och vi vill bara sticka saxar i ansiktet på dem, det avgudade musikaliska underbarnet som tar i ända från tårna och ylar Halleluja eller Gabriellas sång och alla vuxna får tårar i ögonen. Vi sitter där och fnyser eftersom vi vet vilket as hon alltid varit mot oss och alltid kommer att vara mot alla andra. Jag lovar. Vi var bittra cyniker redan i sexan.

Allt vi ville var att få komma ut i solen igen. Vi ville paddla fram på läckande baddjur, somna under äppelträd, sno med oss betygen, springa bort ifrån det som gjorde oss så arga och bara vara i ett land där ingen tankeverksamhet krävs för att säkerställa någon slags sanning.
   Denna bottenlösa brunn av outtömlig romantisering, smultron, ängsblommor, bryggor och grillsot, denna stiltje, dessa frihetskänslor, denna isolering, denna ensamhet.

Hon gick sin väg ifrån trängseln ned till det gamla mellanstadiet. Hon balanserade på gräsplättarnas stenkant och slank in genom häcken, rev smalbenen och halsen, trampade på gamla rönnbär. Den vidsträckta asfaltsgården var brun och varm, cykelstället var i skugga och tomt på cyklar så hon satte sig där på en järnstång och segnade ihop i dålig, skön hållning. Hon sjöng någonting, vad är oväsentligt. Hon sjunger alltid när hon är ensam. Tyst. Viskar låttexter. Hägg och maskrosfrön yrde upp i hennes tjocka, gula lugg. Och hon minns att det var fint väder. 
   Hej, sade han och satte sig i gruset. Hej, sade hon. 
De satt bredvid varandra på lektionerna, letade huvudstäder på världskartan, samarbetade på kemin. Han gjorde henne så glad att hon trillade ned från staketstolpar i skrattkramper och så arg att hon gormade åt sin egen spegelbild och kastade petrisskålar i väggen. Varje dag flöt hon omkring i ett turbulent känslotillstånd och försökte lägga band på häftiga impulser, att antingen vilja krama honom jättehårt, hela tiden, eller ge honom knogmackor mellan ögonen, gång på gång, tills där inte fanns någonting kvar. Såta vänner. Hon hatade honom. Hon hatade honom så mycket att hennes blick blev svart så fort hon ens försökte föreställa sig en helhet, detaljer, allt. Deras insidor var för otäckt lika. Deras personligheter alldeles för kontrasterande olika. Han var bättre på att vara henne än vad hon var. Efter detta kommer bara svärord.  
   När han vinkade med tre fingrar och långsamt gick därifrån, sparkade i sprickorna, är det lustigt och samtidigt ett spöklikt sammanträffande hur denna situation kom att likna en annan berömd sorti tre och ett halvt år senare, en annan årstid, längdskillnad, samma infantila, omdömeslösa, känslokalla själar, pundade hjärnor. Då rusade hon nedför gator med en halsduk hårt inflätad i munnen, då grät hon i snödimman, nedbruten och frusen ända in i benmärgen, hela vägen hem, hela natten. Hon skolkade i två dagar och bara rann bort, tuggade på örngottsnibbar och såg på TV utan ljud. Men det är en annan historia. Och jag borde inte berätta det här. Man ska inte läsa ett och ett halvt år gamla sms innan man raderar hela inkorgen och fälla äckliga krokodiltårar över det egna jagets känslomässiga sketenhet. Inte.   
   "Vi måste göra någonting med den här sommaren", sade han. Hon nickade. Det ville hon också. Självklart gjorde de ingenting. Ingen ville bada. Ingen ringde.

Ett blurr av färgglad, billig satäng och crêpe de chine, styva kjolar frasar över parkettgolv, handsvett, lossade flugor, sockerdricka i glasflaska, At the Hop och Living on a Prayer. Vi utförde en egen tolkning av jitterbuggen, minns någon vilsesnurren och den femfaldiga supersaltomortalen, åtta timmar i sträck och kallade Martin för Håkan-Bråkan eftersom han hela tiden tog all potatis som ställdes fram. Alla tuffingar rökte smugglade stinkcigg på lastkajen och blippade uttråkat med sina mobiliseringar ute i galleriet; äh, tänkte vi, sparkade av oss skorna och dansade pogo till Speedy Gonzales.  
    Jag såg ut som pundsedeln. Jag kände mig som en tops, ett troll utklätt till Aurora på speed, en isdansare i flamencoutstyrsel, en dragqueen i sitt esse. Mamma hade bestämt allt i minsta detalj, från tygvalet av tungt, vinrött råsiden till det odiskutabla beslutet att jag inte fick bära lösögonfransar, inte under några omständigheter. Förmodligen var det även den stoltaste dagen i hennes liv. Jag kunde inte vinna. Men det är okej. Mitt tydligaste minne av Vårbalen är ändå det som hände efteråt. 

Jag hade avlägsnat glacéhandskar och strasstiara, smycken, smink, stil, etikett. Så skönt att bara vara. Strumporna var upprivna från hälen upp till låret av dans och asfalt, hela frisyren var på väg att trilla isär, en formlös amöba av hårlockar och pärlor. Vi satt ute på en bänk, såg ut i natten, tävlade om vem som kunde spotta längst. De såg båda ut som James Bond och jag var så stolt. Oliver hade till och med kammat sig. Jag fick låna någons kavaj för jag frös så jag skakade.  
   Vi diskuterade något. Vi ville bada nattbad i någons swimmingpool. Vi sörjde att gänget skulle splittras nu. Slutet på en era.

Sommarlov, en paus ifrån realiteten, och beroende på vilken stig man väljer, att slungas ut i världen, krypa in i tysta rum. Att vilja bli rädd för människor ett tag, glömma logiken. Att följa rebellmanifestet, utsätta sig för skräck, ifrågasätta allt, följa instinkter. Att förstå. Även det här.  

Om det kejserliga galaktiska imperiets rymdflotta och stolthet just nu störtar rätt ned i fotbollsfältet och demolerar hela läroverket, sätter flaggorna i brand, krossar varenda fönsterruta, står jag här och ser på. Lite urholkat. Lite schizofrent. Lite skräckfilmsunge, lite torkat näsblod på överläppen. Jag lockade hit dem, de hörde mitt nödanrop. Det pyr inne bland kolsvarta glödspillror, det snöar askflagor och utrivna sidor från matteböcker, biologiböcker, kemiböcker, ekonomiböcker. Jag hämtar mer bensin. Alla har ändå gått hem nu. 

Livet är absurt.

Egentligen.

Jag gick över skolgården igår. Det var mulet. Rätt fult. Alla tegelväggar, alltid tegelväggar, inmurade i rönnridåer, omgivna av bruna, trasiga gräsmattor, cykelställ, en ständigt opålitligt växlande molnighet. Skjutsar en kompis, vinglar från sida till sida, en kärringhonda med cykelkorg som skakar i de buckliga sprickorna, upp och nedför trottoarkanter. Ett inkarvat namn i ryggstödet på en bänk. Förevigat i röd tusch.

... Och jag tänkte att det förmodligen var sista gången jag såg det såhär. Och Veronica Maggio var verklighet. 

Nu är det bara härifrån och upp. Eller ned. Nu är vi 18 år. Herregud.

Musiken ekar över taken ikväll. Och kvällen är det enda som betyder något, idag, imorgon, det vi andas in, drömmer. Citrushimmel, inga moln, ingen sol, men utomhus blir det aldrig natt. Juni. Småspringa över gator utan övergångsställen, utan trafik, livlösa, dystra glasrutor, plastpersienner och plåtbalkonger. Slammer slammer slammer. Ingen är hemma. Eller så trivs de i skuggorna. Ett träd petar in genom ett öppet fönster. Det enda fönstret i ett innehållslöst, oälskat rum.

Av skratten hal runt munnen, av pollenallergin röd runt näsan. Tuggar tuggummi som sedan länge smakar sudd.
  
Ni med era fula jackor, make way. Vi är alla prinsar och prinsessor i dramatiskt svart. I natt är vi odödliga.
   "I live serenly for the sole sake of pleasure and enjoyment", citerar vi unisont, begeistrade kallgrin. Allt är så bra. Allt är så vackert. Vi dräller runt, höga på hägg och sommar. Fipplar med cigarettändare.
 
Du kan stötta mig i gryningen, min vän. Vi ska se daggen i parken droppa från trädtopparna imorgon bitti, älskade vän. Imorgon är allt som finns. Ännu.

En röd korridor och sönderrivna affischer, en misshandlad trappa, glödlampor, där finns en källare, en bultande källare, hårda soffor och spruckna Marshalls och fula, tjocka mattor och klibb och stank. Ledsna varelser dansar på borden. Så bisarrt. Skalbaggar, råa ägg, lila läppstiftsmärken på kudden och Marilyn Monroe på ett krucifix. Öppna sår som inte gör ont. Droger som inte dödar. Vi studsar i mörkret, ljudet är skit och det är fint.   
   Jag vill rusa tills vi leviterar, yla; vråla i gränderna, väcka varenda hund, locka på farbror blå. Kalla strålkastare, flaxande tyg, klapprande fötter, snubbla och skrubba knäet men resa sig och bara fortsätta jaga något. Välkomnande armar vinkar in oss i en trappuppgång längre fram. Hjärtat bankar så hårt i bröstet. Skorna dinglar ur händerna. Fotsulorna är grå.

Jadeblick. Silverblick. Indigoblick. En blick på 3000 meters havsdjup. Jag älskar blickar. Ärliga blickar.

Vi ligger som snöänglar på en gräsmatta, det är faktiskt är varmt nu, istället för att sitta bakom fönster, dörrar, väggar, näsan i böcker, fast vi borde. Allt är ändå slut nu. Det är över, för den här gången. Vi stampar takten i jorden. Solskenet surrar i björkar och limeträd. Asfalten här har alltid varit brun.  

Jag vill inte spendera mitt liv med att spara till saker jag inte vill ha, lägga pengar på fasadfärg, takfaner, parkettgolv. Jag vill inte bilda en familj, ifall allt det innebär är att ge bort dagar och stjärnor gratis, gratis till snorungar som aldrig ens säger tack. Jag vill inte hänge mig åt befordringar, stapla burkar, fjäska runt, smyga omkring mellan tidsepokerna tyst som en skosula.

Stanna på jobb jag hatar bara för att lönen är bra. Stanna inne och inte föra något oväsen.

Jag vill inte vara säker. Jag vill inte stå i en lång kö i väntan på att få stupa i gruset. Jag vill inte följa dumma oskrivna regler för att andra ska kunna nicka belåtet åt mina kedjor och konstatera att allt är precis i sin ordning. Jag vill inte avstå från något. Inte för någons skull. För fåraktiga anledningar.

Att alltid prestera, alltid vara effektiv, alltid vinna, men aldrig för sin egen skull. Att aldrig förstå varför. Det som är rimligt. Symmetriska mönster. Fraktal. Det känns som om jag är färdig med sånt.

Jag ska ha så roligt jag bara kan. Jag ska exponera mig själv för så mycket att fägring och fantasia att jag blir kroniskt lidande av the sunshine disease, the post-concert syndrome, the ravishing personality disorder. Jag vill bara stanna kvar i den här kroppen, inga kompromisser, inte visa någon hänsyn, förutom mot dem som förtjänat min lojalitet; mild magnetism och instinktiva skratt. Jag vill inte le, så stelt jag kan, slå in mig själv i gladpack, för att andra ska känna att deras dag är en dag med vackert väder, så att de kan blunda för andras sorger och blixtstormar, för att stora flickor inte gråter och surar. Jag vill inte prioritera måsten över impulser, viktigt på rutin, göra saker för mitt eget bästa. Jag vill inte att de lär mig hur det egentligen ska vara. Jag vill inte fatta vad livet egentligen går ut på. Och jag vill inte att någon påstår sig veta.

Jag vill leva på femman, på högvarv, mitt i språnget och fånga det, jag vill resa, jag vill vara ditt heart throb, wild child, din runaway girl. En dagdrömmare som dräper andras illvilja, enfald, inskränkthet med mondäna, toxiska repliker, en okontrollerbar tänkare, ett monster, en sjöjungfru, en rockstjärna, en äventyrare, en ängel och en helt vanlig människa. Låter det oansvarigt så har du inget här att göra. Vänd om. Jag ser på regnet!
   Jag är hellre oansvarig än snackar mycket om ansvar, utan att egentligen bry mig ett skit. Man kan ta parti för olika sorters ansvar. Man kan hålla en planet i sina kupade händer.   

Som när vi pratar i metaforer, som när vi rusar bilen i 180 nedför vägen längs det gula råghavet, som när vi har alla fönster neddragna, som när en skog av korsdrag och hår fladdrar i taket, som när vi lyssnar på typ Van Halen eller något. Sånt vill jag leva för.  

På denna lilla prick i vintergalaxens utkant vi kallar Tellurius är du den som står mig närmast. Jag tror att det var menat så. Plocka upp mig med en pincett, Universum, omplacera mig. Men snälla världen. Sära inte på oss. Det du och jag har finns bara i böcker. 

(Till Galenpanna)  

Stradivarius, Amalthea. Getingbo, kranium, rostfri puls.

Ord.

De behöver inte betyda något fint. Något exceptionellt. Vara oförståeliga. Pretto. Bara de smakar, bara jag fortsätter svälja; sötman fastnar i gommen, kolasås som gått över datumet, eminent sommarlov, perfektion, plastsäten. Jag vill inte ha rumsrena meningar, något gulligt sagt; alla ballader, bra och hemska, de är redan skrivna, sjungna. Ge mig sanning. Ge mig destillerade, störda formuleringar som bara jag fattar. Blåmärken, tandmärken, brännmärken, tandkräm i mungipor, metaforisk cyanid. Ge mig och jag dyrkar vartenda jävla trappräcke dörrhandtag plektrum askfat konjakskupa lysknapp din hand rör vid.  

Jag beskriver dig med kemiska termer och latinska ord och dödslängtan och svett och födelsemärken. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och jag vill ha dig så mycket att jag river mig själv.

Ett hav av koagulerat blod och armar och skrik, plaskvåta varslelser krälar i moln av hetta och pölar av rök. Det skulle kunna vara skärselden. Men det bränns alldeles för skönt. Och egentligen är det bara ljuset som spelar ett spratt.

Ondska och ängel har samma ansikte. Tatueringar, peroxid, ett spökes silverögon; de rinner av kol, dina ögon tillhör en förtvivlad trettonåring. Du gör mig modig, rovgirig och omättlig. Och egentligen bryr jag mig inte. Egentligen håller jag på att förvandlas till en liten nihilist. 

Tog du tag i mina höfter och drog mig till dig? Hur hamnade jag här med ditt hår i mina handflator? Hur får du det så stelt? Tapetklister, äggvita, sockerlösning, det trögflytande kletet, damm, flott, längst ned i burkar och tuber. Det klibbar mot min kind. En säkerhetsnål dinglar i ditt öra. Och säkerhetsnålen trycks djupare och djupare in i min hjärttrakt.

Dina ögonfransar är vita, de är spindeltråd, de är tunga, de är veka. Åh, pisksnärtleende; du andas.

”You’re still just a child, love. A child needs good toys.”   

Låt mig slicka din tandsten. Injicera ditt gift i mina ådror. Pressa din amorbåge mot min interspinallinje.

Om du skrivit Rebel Yell åt mig, om mig, hade jag förtvinat av genans, kurat ihop mig i ett hörn, fnittrat, gråtit, tuggat på läppen, nagelband, knölat ihop kvitton och förstört hårsnoddar, frenetiskt, hysteriskt, okontrollerat.

Jag skulle stampa fängelsebetong för dig, baby, jag skulle fånga dina tårar, briljanter längst ut på en tungspets, jag skulle stjäla en bil och vi skulle vråla genom öknen, åtta miljoner mil, gömma oss i Las Vegas och tappa bort natt och dag i ett töcken bakom persienner. Jag skulle pantsätta mitt hjärta för att få pengar till pulver och påfåglar och extaser, brinna med dig, baby, jag skulle köpslå med mitt förstånd för att rädda dig, baby, ljuga liemannen rätt i ansiktet, bara för att ha dig hos mig, baby.

En vecka. Hade jag två tusen. Då skulle jag kasta iväg dem på dumdristigheter och skriva historia. Då skulle jag rymma hemifrån, dansa på tåget, sova i skift och vara punk för en dag.

Att inhalera/exhalera omänsklig längtan känns som att hålla tillbaks galla i halsen. Denna infernaliska aptit, detta köttsliga smuts, dessa själsliga handfängsel, denna omänskliga hypnos. Ständig mental prygel. Stjärnformad eldsvåda, hänförelse. Det är outhärdligt.


Jag gör som jag alltid gör. Bakom ögonlocken finns alltid en fallucka. Jag flyger. Jag flyr i skrift för att dölja mina vrål.