War is not healthy for children and other things







Bilden ovan måste för övrigt vara min idyll.

Jag hade en sådan fantastisk dröm i natt. Jag drömde att jag var i Paris. Det var kastajehöst, luften var tjock och beige, på taknockarna glänste silver, glas och andravärldskrigspropaganda, knastrandes ut ur kompakta små vindsovrum och kök. Jag vandrade omkring barfota i mormors stora rävpäls. En trettonårig pojke i klädd i Versaillisk upppassardress, komplett med knästrumpor, vita handskar och peruk, gick två steg bakom mig med en rykande tallrik pannkakor i hand vilka han uppmuntrade mig att äta av. Han hade ett mycket artigt sätt, på ett blygt vis. Hans belevade tal avbröts då och då utav hemskt målbrott, halkandes upp och ned som felinställda frekvenser på radion. Detta gjorde honom mycket generad, jag tyckte otroligt synd om honom, och jag tror att det var därför jag tillät honom följa efter mig, trots att jag helst ville vara ensam. 

Jag gick ut på en bro och kastade en ring i vattnet. Sedan gick jag där ifrån.

Jag vet inte vad, men jag känner en väldigt stark längtan att fara till Paris just nu. Och fort ska det gå.




Only love can kill the demon





Efter honom, syndafloden.

Takplåten knastrade av frost under våra vinterjackor, då vi stjärnögda sände diffusa, pipgrå rökdansöser mot det oändliga, svarta tomrummet ovanför. Någonstans där ute finns the compression and collapse of time and space. Jag såg på dig och du såg på något annat. Det började snöa. Stjärnorna regnade ned över oss, doftlösa, ljudlösa, som silverglitter och ljusblå, spröd konfetti. De samlades i små högar på våra hattbrätten. De fastnade i mitt hår, de fastnade i ditt ansikte, och det stålade som pärlor i vatten. En surrealistisk sticka i verklighetens hand, liksom gelébönorna som växte i rabatterna i somras. Och den som upptäcker sånt fnissar bara åt tokigheterna.  

När världen kan gå under när som helst och samhällsstrukturen i sig är genomrutten, vad ska man då göra annat än att bestämma sig för att vara ung för alltid, söka utlevelse och frustrerat flacka omkring mot ingenstans?

 
"Min ängel, min hora, min like, mitt liv."

Om allt skiter sig, kan vi låta Australien bli allting och vara precis det vi vill att det ska vara, som i drömmen på taket. Australien, Australien, kontinenten, en gyllene kust, ett blodrött inre, men också, mer, en filosofisk idé, ett avlägset, symboliskt paradis och en ny världsbild. Jag drömmer om en ny världsbild. Jag drömmer om att leva trångt och varmt. Jag drömmer om hur kringelikrokigt livet skulle kunna vara.

Jag vill fälla en glad liten tår varje gång jag ser dig på avstånd. Mina känslor spelar piano. Precis som du gör.

Med röda knogar satt vi panna mot panna högst upp på utomhusläktaren vid mitt gamla högstadium. Där ligger gamla förortsvillor med trötta fönster och gamla träd med rostiga ansikten utspridda runt en gammal vidsträckt fotbollsplan. Sol och sol bortom en järnväg blixtrar, där ett godståg lastat med timmerstockar råmar in för att brinna i industrierna. Det här är mitt Garden State. Tidens slut.  


Jag älskar höstlöv. Spretiga, brokiga höstlöv, eldfärgade löv, tegelröda löv och giftigt mörklila löv, svarta löv, insjuknande, fläckiga löv och sommarlöv på efterkälken. Knallfärgade, nordamerikanska plastlöv från sirapsläckande jättelönnar. Bruna, smuliga franska löv, ifrån grå, sofistikerade träd i en grå, sofistikerad värld.  Ilskan och värdigheten. Så kallt. Jag gnuggar händerna, andas i händerna, och lägger dem på dina rodnande kinder. Jag har torkat näsblod på överläppen
. Typiskt. Men jag är ett bedårande fotografi, jag stannar tiden för ett slag. Det är i alla fall vad du säger.

"Du är ett fotografi, du stannar tiden för ett slag".


Vi klättrar tillsammans genom revan i barriären som separerar fantasi från verklighet, vi blickar tillsammans in i den amerikanska dimensionen, i den fjärde världen. Du såg den först och petade mig i sidan. Jag ler, överväldigad. Vi glor på eftermiddagens footballpractice, där tjurliknande ynglingar i blåvita jerseys passar den äggformade läderbollen mellan varandra och vrålar hutt hutt hutt. Leran klafsar under deras skor, och då de regelbundet kastar sig över varandra för att få poäng hörs kvävda jämranden och fruktansvärda ljud; liksom om någon i närheten dängde köttfärs och hårdplast mot en betongvägg med jämna mellanrum. Vi sitter fortfarande högst upp på utomhusläktaren utanför mitt gamla högstadium, klädda i svart. Du kysser mig, en kyss lika svart som resten, och världen runt omkring sätts på paus. Solen skiner mitt emellan våra pannor och utesluts. Bortom oss har fotbollen fryst i luften, liksom grästuvorna under sportfånarnas fötter och delfinliknande språng.


Kan man skapa sig en egen värld? Visst kan man det?



*

 

Pratade med Galenpanna i tre timmar via telefon, nattetid. Vi åkte buss och åt nudelsoppa precis som i gamla dagar. Jag saknar de gamla dagarna. Tillvaron känns återigen lite klarare och lättare att behärska. Vi höll händer, tände ljus och såg in i framtiden. Nu vet vi en massa saker. Veckor har gått, men allt är som förut och kommer att förbli.


Min psykiatriker, min kära syster.


Jag satt vid det perfekta trädet, numera förkylt och gult, kände mig allmänt kentig och frös som en luffare utan skor. Jag satt vid trädet eftersom det numera är livsfarligt att vistas under det, då svullna, mogna kastanjer då man minst anar det faller ned likt höghöjdsbomber, kraftfulla nog att slå en hund eller mindre unge till marken.  Jag noterade att blommorna, och därmed även gelébönorna, hade dragits upp ur rabatterna. Några dagar senare kom ett stort regn-och-blåsväder. September föll ned ur träden mot sin slutgiltiga död och klibbade fast sig mot asfalt och under allas våra skor. Sommaren 2011 har nu utan tvekan nått sitt slut. Jag levde i den in i det sista.




I don't care who's protecting freedom of anything, because real freedom isn't a privilege




Thelma & Louise


”Jag tänker på dig, jag tänker på pizza också, men mest på dig.”


Då september dök upp för snart en månad sedan med ett definitivt slut på sommaren, fick jag mitt första riktiga jobb. Att kunna stå för sin egen omkostnad är sannerligen en befriande känsla, men det är inte till ett utökat skivbibliotek alternativt en utökad garderob som lilla lönen ska gå. Faktum är att jag snålar med alla utgifter jag har råd med och sparar allting annat i pengaväg jag kommer över. Bankkontots slutgiltiga ändamål är hemlighållet med undantag för några få inblandade, och det är mycket viktigt att denna status quo uppehålls. Om du lovar att inte sprida det vidare så berättar jag: Mina blygsamma besparingar ska användas för att finansiera den Stora Flykten från Apornas Planet. Den efterlängtade Flykten från ingenting och allting och Jakten efter den wanderlust som växer sig allt starkare, på en större sol och en mindre punktering, jakten på äventyret; något mer spännande, något mer fängslande och farligare. Och farligt kommer det med största säkerhet att bli, det kan jag försäkra er, likväl kan jag försäkra er om att det inte finns en enda textrad med skitsnack i dikten jag nu skriver. Jag har aldrig upplevt det som kallas misär och streetcred men förhoppningsvis kommer jag att förstå nu, då min överlevnad inte beror på någon annan än mig själv. Jag är måttlöst less på att gemene man antar att jag är helt aningslös angående känsloextremer så som sex, sorg och smärta, och att jag inte vet någonting livets skuggsidor, då jag egentligen vet mer än de flesta tillsammans. Sanningen är den att hela livet är farligt och att min beslutsamhet också är farlig.  Konsekvenserna av mitt val och alternativen att falla tillbaka på är farliga. Horror has a face, and you must make a friend out of horror. Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.


”Det är en hårfin linje mellan cynism och realism. Och det är en lika svår balansgång mellan framtidstro och naivitet.”


Åskmoln i öster. Björkarna dör långsamt i och med allt lägre midnattstemperaturer. Det luktar inte ens sommar i skogen längre, då vinden rasslar i det täta lövtaket. Det luktar friluftsdag, orientering och betungande tvångsarbete i trädgården. Stängda fönster till trots, är det helt otroligt ljusblå, krispiga dagar. Den här tiden på året längtar jag efter min amerikanske broder. Min amerikanska broder som nyss upplevt sin första kyss och sin första hjärtesorg och som gråtande ringer till mig efter ord som läker och jag vet inte vad jag ska säga trots att jag vet exakt hur det känns. Löv stora som solfjädrar cirklar ned över trottoarerna. Det är för kallt för att gå utan jacka men för varmt att faktiskt ha den på. På väg till jobbet cyklar jag. Den underliga känslan som slår till då jag passerar tegelinstitutionen Haga är ödesmättad och begriplig, fylld med avsky och sentimentalitet, ett sorts svek man på sätt och vis vill tillbaka till. Skolbyggnaden är ett akvarium omgivet av en för oss alumner ogenomtränglig men osynlig energisköld; och där inuti finns ett låtsasuniversum. I låtsasuniversumet vistas låtsasmänniskor och lärare med låtsasmakt som delar ut provresultat som är viktiga på låtsas. Fy fan vilket skämt är min kommentar. Men jag saknar Solveig. Jättemycket.


Visste ni att det finns ett ord som heter ”perfectability”?
(Def: Skalan där man mäter hur pass perfekt någon/något är.)


Vad ger er rätten att tränga in mig i hörn och under förebrående blickar förhöra, ställa krav och begära en högre grad perfectability, ifall ni aldrig ens försökt lära känna mig? Vart ligger logiken?


Planen just nu är att jag, kluven i mitt allra innersta, jag som föraktar protegéer vilka skyfflas från en station till nästa och att göra så som folk gör mest, ska studera i fem år för ett tidskrävande, ansvarsfullt arbete jag inte vill ha och aldrig velat ha, i en svensk storstad. Auktoritetsdepartementet, föräldraenheten så att säga, är stenkåta på mitt överbetalda medelklassliv som komma skall. Med slutbetyg och språkkunskaper som mina har jag en framtid inom världspolitiken, sägs det. (Hur man kan förutspå det utefter ett dokument med lite siffror och bokstavskombinationer är dock bortom mina förmågor.) Ni säger att ni bara vill se mig lycklig, men jag vet redan att jag aldrig kan bli lycklig genom att försöka rädda mänskligheten genom byråkrati. Som att livets mening och min mening i det helt plötsligt skulle vara helt irrelevant. Det finns inget syfte. Jag har inget syfte om jag inte får upptäcka världen.


Det är väldigt svårt att svika folks förväntningar. Speciellt när man i 19 jävla år har blivit dresserad som en bordercollie att lydnad, behärskning, perfektionism och heterosexuella kärnfamiljsnormer är det enda som accepteras i tillvaron.


Jag har upptäckt att personer i allmänhet har svårigheter med att förstå mitt dilemma, vilket har gjort mig distanserad. Jag håller med om att det kan verka lite som när smala människor går till motattack och klagar på hur alla alltid klagar på att smala människor är ohälsosamma då jag försöker förklara, de få gånger jag tillåter mig själv att sucka högt i andras sällskap. Vad har jag att gnälla över, liksom, ett inomäktenskapligt avlat barn inackorderat i ett stort hus som förstår sig på klassisk litteratur och som har välsignats med ett relativt vackert yttre? Att jag sovit med de allra hemskaste av alla hemska tankar under sängen det senaste året är inte relevant i det här sammanhanget, eftersom mitt lidande bara är låtsaslidande. Låtsaslidandet är väldigt provocerande eftersom det påvisar min brist på medmänsklighet. Jag har bara hittat på för att kunna bidra till samtalet, sägs det, för att kunna bilda mig någon slags gemenskap med de som har verkliga problem att brottas med. Jag lider för att jag har valt det, sägs det. Det är en sådan där innegrej bland min sort.


Rik är den som nöjd är, sade Shakespeare. Jag kan hålla med, men vad gör det mig?


Jag kom fram till vart skon egentligen klämde. Det var perfektionens fel. Perfektionen, den odefinierbara, föraktande, krävande perfektionen, den är min riktiga fiende, ingen annan. Strävan efter perfektionen och vissheten att perfektionen är ouppnåelig och därför inte finns, det är mitt bekymmer. Perfektionen tar form inuti mig och lämnar fotspår i min skugga. Perfektionen är det duktiga, det hurtiga självhatet, den äppelkäcka mönstermänniskan som borde få sitt huvud mosat med en bräda precis som i den där mardrömmen jag hade. Ni andra uppmuntrar mig att följa henne och men jag tror inte att jag orkar det längre. Jag tror att jag förstod det, efter den där rutinmässiga avhyvlingen för några veckor sedan då jag kastade mig in i duschen bara för att få vara ifred. Hopkrupen på golvet som ett jävla offer satt jag och undrade ifall jag någonsin skulle komma att växa ifrån det, för att plötsligt slås utav tanken att inte den här gången, bitch. Att vi är färdiga med varandra nu. Att du får flyga bort och infektera någon annan. Att jag har kommit till mina sinnen igen, och ifall du kommer tillbaks så dödar jag dig med din egen dolk. (Det är ett löfte.)   


Sanningen är farlig och sanningen är den att jag inte känner för Universitetet. Inte nu. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Och jag vet att det är jävligt svårt att fatta, så jävla svårt att ta in, att jag inte borde tänka så och att jag inte får. Det är inte meningen att det är jag som ska fatta ett sådant beslut. Beslutet är redan fattat åt mig. Allting är på låtsas. Sanningen är farlig och sanningen är den att planer huggna i sten bara är skit. Om jag bara får lite tid, om jag tillåts att leva litegrann, så kommer jag i slutändan att göra det val som är helt rätt för mig.


KLONK!!!


Det var ljudet av ett dussin vuxna käkar som i chock föll till golvet. Wanna know the immensity of fucks I give? Zéro. Absolutement Zéro. Jag vill inte vara en del av er. Min värsta mardröm är ett kök där allting är dyrt, nytt och på sin rätta plats.

 


*

 


De sista sommardagarna med Katastrofklubben drog förbi som en störtflod. Den bästa sommaren tog slut, men ingen sörjde särskilt över det. Vi var en massa snorfulla hipsters i en källare, vi lekte med eld och vi halkade efter, tjöt och skrattade som våp och ramlade bakåt i blött gräs, i svarta hål.  


Vi väntade på nattbussar och åkte nattbussar och dog på nattbussar. Jag halvsov med kinden mot rutan, där fläckigt, blågrönt ljus sköljde förbi som formlösa, blanka ögon, ändå besittandes någon slags fysisk massa. Vi lyssnade slött på min ledsna musik och delade på ett ensamt par hörlurar av usel kvalitet, spruckna utav maxvolym och av sand i väskan. Han tycker inte om den där låten, han suckar och kallar den parkbänksdepressionen, men han förstår vad den betyder för mig och hur mycket jag förvarar mellan dess textrader. Under textraden ”Du och jag håller andan och håller händer i språnget”, fattade han tag om min hand, hårt, så hårt att känseln försvann helt, och såg mig benallvarligt rätt in i ögonen, för att sedan se bort igen. Då visste jag.   


Ha överseende med all min pop. Jag har ju aldrig varit kär förut. Fucking Kent.


Jag tycker inte om pojkvänner och har aldrig velat ha någon, inte på allvar, inte alls. När andra killar än du ler mot mig, med undantag från några få tusen fransmän, tre fyllon och en quarterback, finner jag det motbjudande – och det har jag alltid gjort. Jag har alltid sett till att hålla det på distans och på mina villkor, för att sedan leva ut de scenarios som kunde ha varit i närminnet, allt jag inte vill ha, sekunderna innan jag somnar. Jag ser bara pinsamma tystnader och inställsamma, valpiga ansikten. Jag ser en äcklig jävla massa utav typecastade Michael Ceras. Jag ser folk jag bara vill drämma stolsryggar och gitarrkroppar i ansiktet på. Jag ser regler och normer i allt. Jag ser mamma och pappa som sitter i varsin ände av soffan och inte skrattar åt någonting. Men du står utanför all neuros. De är inte som du; ingen är som du. Du är speciell. Du är Marlon på det slitna fotografiet. Du är bara guld. Jag ser bara guld i dig.


När vi klev av nattbussen i hemstaden så duggregnade det på polerad asfalt. Frisyrer blev snart klibbiga mot tinningar och skor så iskalla att det kändes längst upp i ryggraden.”Cause we are gonna be, forever you and me”, sjöng vi, hela vägen hem till dig, och upptäckte sedan det absurda i det vi just gjort. Vi låg vakna till klockan sex på morgonen och viskade; svamlade och rantade. Jag berättade saker för dig som ingen annan vet, inte ens Galenpanna, och du lyssnade. Solen gick upp, och jag somnade med näsan mosad mot din axel medan fågelkakafonin vaknade med stillsamma pip bortom persiennerna. Livet var som mjölk.


Jag får fortfarande samma Veronica-känsla när jag är på väg till dig, megalycklig, euforisk, som om jag är på väg att rädda livet på dig fastän det inte alls är bråttom. Som om jag skulle kunna sitta i ett plan i 18 timmar bara för att få träffa dig en dag. Som att fjärilar har sex med andra fjärilar i min mage. Som att jag rider på en silvergrå enhörning hela vägen hem till dig istället för att ta bussen samma väg, som att jag har lockigt hår ända ned till korsryggen som blåser bakåt i vinden. Jag springer alltid de sista 300 metrarna uppför gatan till huset där du bor.


Ligger jag nära nog kan jag se din pulsåder bulta.


Hon har upplevt sin beskärda del av att känna sig oälskad, ignorerad och fnyst åt. Bortsött, unwanted och ljugen inför.

De tog en gång för alla upp det jobbiga samtalsämnet de alltid undviker och hon blev med ens att tänka fruktansvärt jobbiga tankar. Trots att hon inte ville så berättade hon för honom. Hon berättade att hon inte visste vad, att ångest förökade sig som mask inuti, utan stopp. Hon förklarade sin ståndpunkt angående fortsättningar och avslut och det allra, allra värsta, om vassa törnen under huden. Hon började gråta. Han blev ledsen, kramade henne hårt och mjukt i desperation och berättade en rolig historia om sin kompis. Men det fungerade inte och hon grät ännu mer.  ”Jag följer med dig”, sade han då. ”Jag vet att du vill fly. Vart det nu är du ska, låt mig få följa med. Jag skulle vara glad varje dag. Det är du och jag nu, pussycat, och glöm aldrig det.”  Hon hade reagerat likadant som om han skulle ha slagit henne i ansiktet. Hon höll andan och stirrade på honom som om han vore helt sjuk i huvudet. Samtidigt tänkte hon tackvärldentacktacksnälla, omdugördethärförmigsåskajagaldrigmergöradummasakerdefinitivumåherregud. ”När vi är i Australien kommer ingen att göra dig ledsen. Jag lovar”.

Snälla Jesus, kan tänkas, så mycket ostpizza och bombardemang att det rent ut sagt kan framstå som outhärdligt för en cyniker att höra i andra hand, men det var inte alls så alls. Faktum är att det var precis det hon behövde höra. ”Det finns ingen plats för dig och mig i allt det här och det är bara du och jag kvar”.


Jag vet allt om dig nu, vill jag inbilla mig. Det som spelar roll. Det som är viktigast. Jag känner dig tillräckligt väl för att veta att du menar allvar, och jag litar på dig.


Jag skulle hungerstrejka i dagar om du bad mig. Jag skulle göra en Julia Capulet och fejka min egen död för din skull.  Jag vet att du skulle resa till galaxens utkant för att hitta botemedlet mot min sjukdom och aldrig förlåta dig själv om du misslyckades.

Jag är halvfri. Jag lär mig om begreppet frihet. Min sort.

Fortsätt bara att röra dig framåt. För det är nära nu.  

Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.


Vad hände egentligen, kommer de att viska till varandra, då budskapet ännu inte sjunkit in. Det sägs att en blå bil med registreringsskylten USA SUX rör sig söderut längs vägarna i ljusets hastighet, bemannad av en rockerprins i läder och en peyoteprinsessa i rosa peruk. Är det verkligen sant? Är det verkligen på riktigt? Vi som trodde att det bara var ljug, hade vi fel all along? En realist kommer att fnysa i sitt te, om två veckor är de tillbaks, medan en annan, en bästa vän, kommer att krama närmaste prydnadskudde och ur höger öga fälla en tår för min evighet och tänka äntligen, äntligen får hon andas igen. Och en dag kommer ett brev till henne och till hennes likar. Tre meningar.

"Vi lever, och vi lever nu för första gången, länge leve! Glöm oss nu och för alltid eller förena er med oss i vår ödesmässiga revolution mot oskyldigheten, nykterheten, dumheten! Vi är bankrånare med historien på vår sida, vi har änglabomber; poesi, prosa och pappersduvor, och vi vrålar genom öknen."

Vi har ingenting annat att förlora än våra bojor. Det är dags för den stora flykten snart och jag känner det i hela kroppen. Du och jag, C. Nu jävlar. Peppen.


(Dessutom vill jag skicka mina regards till Julia som just tagit steget. Du är inspirerande och modig som fan och jag önskar dig all lycka i världen!  Det börjar nu, för oss alla. Den här låten är till dig. Det är den jag alltid tänkt mig att jag ska lyssna på när den gamla staden försvinner in i dimman.)


För när man sitter i en bil så ska man lyssna på Rush och Van Halen: Klicka här för en spellista!



They'll name a city after us







Han kom till tågstationen i gryningen precis som han lovat. Genom villervallan av flackande ögon och guppande bakhuvuden höll han min hand i ett ångestfyllt järngrepp. Omgivningen smälte samman i en otydlig, slaskgrå gröt, flytandes bort från oss genom en tub men samtidigt störtandes ned över våra huvuden. Som i en konstig, luddig dröm andades jag in dig en sista gång, slöt läpparna om din halsringning, höll blickfokus stadigt på fåglar, svävandes i det grå, långt bort. (Jag vet hur förtvivlad du blir då du ser mig gråta.) Dörr 7 gled igen mellan oss med samma blixtrande smäll likt klingan som i revolutionära tider separerar huvud från kropp, du lade handen mot den skitiga glasrutan, liksom jag, du log ett ”det är okej, prinsessan” och började gå, småspringa till och med, då tåget sakta dunkade ut från perrongen, bort från betongen.


Trycker näsan mot grumliga smutsränder, och jag ler tillbaka, skrattar till och med, jag skrattar så att tårarna sölar ned skjortkragen. Hjärtat detonerar likt en klump sprängdeg i bröstet och splittras i fem zillioner småbitar, din söta saliv torkar på min haka, den sista lilla tråden av närhet förångas och himlen sätts i lågor, men jag skrattar likväl. Hastigheten ökar drastiskt. Plötsligt är du försvunnen. Endast ett flottigt handavtryck finns kvar utav dig. Det glänser på rutan. Ensamt, rinnandes. Bara sådär. Jag andas in ny luft och glider krampaktigt ned mot golvet, ryggen mot väggen, armarna hängandes slött efter sidorna. Jag sitter där och grinar, hopkrupen i min egen skolort, i kanske tjugo minuter, innan tar mig samman, torkar kinderna med jackärmen och går till en tom plats. Musiken jag skruvar upp till max, så pass att ett sprakande, plåtburksaktigt ljud når ut till omgivningen, är utav ledsen sort. Kanske till och med Kent. Mörka träddungar smattrar förbi utanför fönstret, vilket inte kan öppnas. Blåa berg blir snart till platt, intetsägande bondgårdslandskap. Men älskling, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö.    


På tågstationen sätter han händerna i byxfickorna och vänder sorgset om, stirrar på skorna, lunkar iväg. Han är en svartklädd ryggtavla, han klättrar uppför icke-fungerande rulltrappor, han korsar tomma parkeringsplatser, han promenerar över gångbroar där trafiken inunder är obefintlig, där tidningspapper prasslar runt i virvelvindar orsakade av en eller två långtradare som dånar förbi. Han passerar fabriksskorstenar, plank och stängsel, han smular sönder ett löv och ser ut över vattnet. Han traskar långsamt uppför den slumrande, frodiga gatan där han bor, han sätter sig vid köksbordet och berättar för sin mamma att vi är det vackraste i hela världen. Han menar det, och fäller inte en endaste tår.


Jag drömde om att vi ouppfostrat lutade oss tillbaka i korgstolarna på Le Fontaine och fnissandes beställde in det allra billigaste, iakttog och anmärkte, att min fot gled uppför ditt ben och att du skakade på huvudet men samtidigt log ett leende som spred sig från en mungipa till nästa. Jag drömde att vi hånglade, under vartenda träd precis som du sa, att vi hånglade bland folk på det överdrivna, slibbigt hungriga viset som nyktra människor finner obehagligt, men som i Frankrike anses vara fullt normalt beteende, ja, kanske rentav hälsosamt beteende. Jag drömde om att vi gick omkring på trottoarerna i mörkret med en damejeanne vin, precis som de vilda bohemerna i Dharmadårarna, rabblandes en massa nonsens om politik och skönhet, skrämde vettet ur förbipasserande, räckte ut tungan då polisen kollade åt andra hållet och var sådär oförskämt lyckliga som egentligen inte är tillåtet om man inte är väldigt rik eller väldigt fattig. Vi är ingetdera av dessa, men det är nästan exakt så det känns då vi är tillsammans. Frankrike var drömmar. Drömmar om din näsa i min nacke, om en gräsmatta full utav taggar, om natten då jag äntligen skulle återse dig. Jag stod inte ut med att se mina läppar läka.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt det (Ingen utomjordiskt amerikansk kvällssol blixtrandes i fönsterrutor, inget rugbytacklande igenom obligatoriskt osamarbetsvillig trängsel, ingen magiskt försvinnande tjugofemkilospackning och, överraskande, inga tårar). Då vi närmade oss slutdestinationen verkade allt utom själva perrongplattformen höljt i dimma, oformlig likt utsuddad blyerts, konsekvensen av en het, fuktig dag åtföljd av en kylslagen natt. ”Höst?” tänkte jag besviket och fingrade på fönstrets gummiisolering. Då jag under inbromsningssträckan såg din frisyr och ett tillhörande, abstrakt ansikte flimra förbi utanför hade du redan väntat i trettiofem minuter. Bortsett från några sluggon vilka satt och kastade sten mot glas stod du helt ensam i förgrunden av en bioreklam för the Green Lantern, overkligt megavacker och i min värld fulländad. Under iskalla lysrör drogs du och jag mot varandra likt aktiverade elektromagneter; jag andades in dig igen, smakade dig igen, du var klunkar med perfekt drickstempererat sötvatten, du var en varm sköld gentemot den råa nattluften. Äntligen. Äntligen.


Jag visste inte att man kan vara så snäll så som du är snäll mot mig. Du höll mig hårdare än sådana där feta djungelormar som kramas på liv och död, då vi möttes åter, där i perrongens tomrum. Då du svepte din jacka runt mina axlar, då du suckade i mitt hår, då visste jag att du var värd fullständig ärlighet och alla kanaliserade popsångskänslor jag någonsin känt.  


Jag erkänner att jag behöver dig, inte som rovdjur behöver förtära kött, mer liksom hur livet föddes ur havet och hur allt hela tiden behöver vatten för att inte skrumpna ihop till damm. Jag vill inte att du missförstår, men vad finns egentligen bortom jag älskar dig? Finns det inget större? Vem uppfann just det uttryckssättet? Det är urdumt. Det räcker inte, inte för oss. Vi har diskuterat det här över lemonad i en amfiteater.



*

 


Vår vänskap blockerar solen och utplånar allt annat runt omkring
; när vi kysser varandra stannar jordklotet. Alla runt omkring ramlar, står på näsan, tappar matkassar, jonglerar med grönsaker, trafiken seriekrockar och spårar ur, skogar välter och höghus skakas om likt snökulor, allt blir totalkaos men vi står still, vi står kvar, och bara fortsätter, i regnet.  


Jag bär din favorit T-shirt med stolthet när du inte är hos mig. Jag bär den som svart pyjamas under det perfekta trädet där jag läser ut samma Dharmadårarna, hysteriska litteratur, på en eftermiddag. Jag har allt oftare börjat sitta i gräset under det perfekta trädet, stans enda kastanjeträd, för att spendera dagar, för att slå ihjäl tid, för att skriva ned de idéer som trillar ned i min skalle direkt ur lövverket. Jag antecknar varje dag nu. Det blir en bok, ett episkt diktverk, en livskrönika; vår film. En kväll hittade du mig sovandes under det enorma trädets friskt gröna tak, dess labyrint utav ynkligt fågelkvitter och knottrig, oätlig frukt. Du kysste mig och jag vaknade till liv. Solen hade gått ned och jag hade gåshud över hela kroppen. Du frågade om vi skulle gå på bio. Naaeh, sade jag.


I rummet glömmer man bort att äta. I rummet är det varken natt eller dag, bara plötsligt bådadera. Han älskar att borsta mitt hår i timmar, den sjuke pojken. Längs min ryggrad bär jag dina initialer. Vi är två nakna själar i en guldfiskskål. Åskan rasar utanför, och jag sjunker.


(I want to hurt you just to hear you screaming my name, sjöng jag i ditt öra, och jag kände hur det ryckte till i dina lår.)


Fuck arbetsförmedlingen, säger vi, fuck pissjobb och karriär, fuck körkort om det ska användas till något annat än frihetsbejakande roadtrips, fuck förberedande studier inför glassiga högutbildningar, fuck Mill och Marx och litteraturhistoria, fuck sömn och alla primära behov, fuck kärringarna, manliga som kvinnliga, de som tror sig veta. Du och jag, vi är definitiva. Varför vilja bry sig om någonting, när nuet är underbart och fullt tillräckligt?  


Jag vill hänga i träd och fotografera grodor, sa du med blicken naglad i taket. Jag vill bara leva ett äventyrsfullt liv, sade jag och ryckte på axlarna.

Året jag fyllde nitton var mitt bästa år. Det var året vi var panka som kyrkråttor (knappt hade råd med bussbiljetter och ljög ansiktena av oss för att komma ombord), året vi ville så jävla mycket på en och samma gång och var häftigt förälskade i vår egen förvirring. Det var året vi träffades över cigaretter och varma drycker och alkoholhaltiga drycker och egentligen inte gjorde så mycket mer än att bara vara tokigt lyckliga. Äntligen fick vi andas ut och be folk dra åt. Året jag fyllde nitton var jag kär i dig.

Vi dansade vals på en tom scen i en park i stort behov utav restaurering. Vi ristade i väggen med en slö pennudd. C och Iz. The greatest thing you'll ever learn. Älven är så sentimentalt vacker i kvällskylan.


Taxi to heaven





En allmännt knarkarromantisk tönthistoria:

Till han som fattar vad jag snackar om;

Det finns ett hemligt rum skymt från all insyn någonstans, bakom bruna persienner; Stairway to heaven.

Ligger det i en gräshydda, bland kokospalmer, i tikirytmens skugga, där atollens skälvande, livgivande vatten möter land? Är det ett hemligt gemak gömt bakom en mörk lönndörr i biblioteket, dold bakom en bokhylla liksom vilken som helst, vars klickande mekanismer aktiveras av ett finurligt lösenord eller varför inte vickandet fram och tillbaka på en utav gipsbysterna föreställandes berömda, tyska kompositörer? Är det ett hotellrum, hotell flagnande tapeter, hotell fulla askoppar, där regnridån ständigt strilar och skvalpar genom hålrummen i brandstegen utanför det enda fönstret, lufttrumman, duvkutter?

Ingen vet. För det är ett hemligt rum. Fast det finns ju någonstans. Det hade vi redan klart för oss från början.

Det var en gång en prinsessa som inte kunde sova, brukar det heta när jag klöser dina axlar i mörkret.

Det var en gång en rockerprins (med nördiga intressen) och hans flicka, hans egna, prinsessan. Och en R2-D2 klocka (vilken låter precis som den soptunneformade roboten då man klickar på en knapp). Och en säng. Lakanen tenderar att vara fulla av revor. Rockerprinsen misstänker prinsessan.

Inne i värmen lever de, i feber, inuti en försluten mikrodjungel av extremly loud and incredibly close. Inga kläder har de, och inga pengar har de, rullar runt på golvet, ringer ständigt efter roomservice och notan är trehundra mil lång. 

Sagan om ringen är allt som Klonerna anfaller borde ha varit (Och du och jag var Eowýn och Faramir). Och jag älskar svettpärlorna som rullar längs din rygg. Och jag älskar dig.

En transperant dröm. Hon bär honom med sig i sin silvermedaljong, och hittar så småningom tillbaks igen.

(Flyttfåglarna hittar tillbaks igen.)
   


The rock of the world is founded securely on a fairy's wing






This is us.


Vi är the greatest song in the world.
Så jävla coola i mörka solglasögon och Chesterfields instuckna i överläppen. Champs Élysées var aldrig detsamma efter vår slackerpromenad längs dess dieselångande, diamantinsatta majestät.

Jag springer tillbaks till dig och jag är inte rädd längre. Jag var tvungen att yla till musiken, andas högt bakom nedvevade bilrutor där sommaren sköljde in med alla sina cykelställ och lupiner.


För första gången känns det nästan, otroligt så som det ändå är, att det tar emot, lite som en vaccination, att resa till Frankrike. (Symboliken being att kommer att vara obehagligt men värt det). Samtidigt känns en uppsluppen flykt till moderlandet-där-regnet-luktar-sockerlag som det enda rätta att göra en tidpunkt som denna. Det jag egentligen vill är att kunna plocka upp dig i handen och smyga med dig i kjolfickan, för att sedan, under sprakande glitterkaskader i parkernas dunkel, skifta dig tillbaka till hundranittiotvå centimeter igen, ta din hand och viska att nu är vi framme. Jag vill ta med dig till Paris, visa dig vartenda administrativt palats, varenda kringelikrok och varenda strykarkatt så att du förstår varför jag hittar överallt, varför jag måste leva där, gå med dig längs rues och passages och quais och lumiéres, krama din arm och diskutera världspolitik, peka på skönhetsfläckar och skratta extatiskt i slow-mo.   


Världen är en återigen en underbar komedi till bossanovamusik, fnittrande filmstråkar och frukost i berömda juvelerarbutiker. Klocharderna dricker samma vin som jag, på samma makadam.


How wonderful life is, now you’re in the world.


Medan festen rasade nedanför, medan jag hulkade med ett klafs och spydde köttfärssåsgift, strök du mitt hår sade att du älskade mig. Och jag vet inte om jag grät för att hela situationen var så bisarr och pinsam eller för att du enligt uppoffrande mått mätta egentligen visat mig den ultimata gesten av tillgivenhet (som inte innefattar fysiskt lidande). Du såg förbi mitt exponerade maginnehåll.


(Och jag älskar dig, som i mer än vänner, så jävla mycket tillbaka. Och jag har aldrig sagt det till någon och verkligen fattat vad i helvete det innebär.)


Du luktar som solen luktar då badkläder torkar på stranden.


Ligger med huvudet i ditt knä och berättar, medan jag studerar linjerna i din hand. Vi diskuterar frihet, du och jag, mitt favoritämne, och lever i ett samförstånd av nördighet och skruvad förståelse. Han passar perfekt i min koreapaj, min Prometheus. Som askungens fot i glasskon.

Jag kan inte sova numera. Ligger på rygg. Hjärtat bankar ut genom mellanrummet där revbenen delas. Vänder mig på mage. Hjärtat bankar ut mellan skulderbladen. Förväntansfull och har egentligen inga förväntningar på något. Varje natt känns som natten innan en lång resa till Afrikas mörkaste hörn.


Han lär mig att spela gitarr. "Jag ska lära dig alla ackord, allt, tills jag inte kan lära dig mer och du blir bättre än vad jag är". Och jag strök dig över örat och ned över skäggstubben och kände mig så glad utan motstycke, i hela inuti, att jag nästan blev ledsen.


Hennes värld består av danser i underkläder till brölande rockmusik. Hon vill inte få ordning på sitt liv, vill vara en slarver in love och äta nudlar och kyssas och bli kysst och fördärvad.


Och jag har aldrig varit så lycklig som när levde under duntäcken i en rosa säng, när min underläpp blödde och jag var mitt fulaste och samtidigt vackraste hippiejag. Där du smakade fjärilsnatt och där jag vaknade och där du såg ut som en dödligt sårad prins, där jag lade handen på din arm och du vaknade och log och jag dog istället.  


Jag vill ingjuta mig själv i cement med dig, kyssandes.


My huckleberry friend, the end.

 


In this kiss I'll change your bore for my bliss





Jag är flickan i frack, jag är Lucy in the Sky.

Hon glömmer bort lunch och middag, hon vistas i kaos. Massor av vattenupplöslig paracetamol. Så utmattad och allting vindlar. Flashar peacetecknet. Lever.

I ett silvrigt duggregn tog du min hand. Jag planerade det inte direkt. Vi stod på ett tak bland knubbiga skolgårdsträd med en smäktande powerballad i lungorna.


En grumlig soluppgång från ett vattentorn, en klassiker, och låg sedan tätt bredvid i en husvagn, under ett täcke med tillsammans med fem andra vänner och slogs plötsligt av blixten av att hjälp vad gott du luktar. (Små pustar av bedövningsmedel som får tårna att knorvla ihop sig). Jag var full och du var full, alla andra var fulla och alla fnissade och det var myggor på fönsterrutan och jag höll andan. Kände konturen av en varm kropp under jeans. Tänkte att det här måste hända igen, inom snar framtid.

En massa löjliga textrader av kanske kanske kanske hoppas hoppas hoppas utanför Rebeccas port, där nässelfjärliar tillgivet landade i mitt hår, där jag såg lila glitter forma susande syramönster då jag slöt ögonen.

Och senare sade du att du hade velat lägga armen om mig redan då, men att modet sviktade. Och det lät så älskvärt självklart (ensam och kall) när du sa det, att nu kan du få mig så lätt, att jag hade hoppats på något, hoppats på något. (crescendo).

Och så kom Carnivale, peace and music. Där dansade vi som hippies i leran och sträckte törstigt handflatorna mot skälvande moln av såpbubblor.


Rödvin i gräset, gick hit och gick dit och chillade över en cigg och ostpizza framför en tom miljonscen. Du lade armen om mig och jag kände att hjärtat klappar sönder och att yes yes yes. En svartflammande kontur av en ballong lyfte till väders och vi pekade ut den, "som en stjärna" sa du, precis innan den försvann, och jag svalde hårt och tänkte att shit, allt hänger ihop. (Livet fladdrar runt axlarna likt en värmande mantel av guld.) Och någonstans, you know that I could use somebody, someone like youuuuuaaaaaah aaaah ow aaaaah, sågs det upp och det sågs ned och jag svalde igen och ditt nackhår lockar sig kring mina fingrar och kysstes och kysstes och ler mot dimmiga ljus och epilepsi. Ett stormigt hav av handflator och låttexter och smutsig fest till lunchtid nästa dag.

Du drog mig nära och jag klagade högljutt: "Jag är jättesjuk! Det är smittsamt och smärtsamt! Du kommer att bli asförkyld!"  Och du sa: "Det är det värt." Det perfekta svaret. Det finaste någon någonsin sagt till mig.


Och där blev du och jag, konstant i upptakten på en riktigt jävla bra låt, som man lyssnar sönder och sedan fortsätter lyssna på ändå.

Kom, kom, atombomb, du skriver ord som mord i handen.


Under det bästa trädet i världen, ett paraply av djungel, känns undergången nära. Bultande fläskläpp och sockrigt saliv på tänderna. Favoritsmaken gör ont, men vad annars gör man när jag vill vara på insidan av dig, kura ihop mig, bita mig fast, viska och försöka få dig att förstå. Doften av din hud slingrar sig runt mina ben, yrseln slingrar sig in och ut genom öronen. Jag har dina plommongrå tandmärken på axlarna och jag har glass på fingrarna.

För jag får någon slags konstig astma när du inte är här. Andas bara vart annat, var tredje, och drömmer, drömmer, drömmer bort en väntetid, längtar efter att få stirra i ögon och känna sig som tretton år och skaka.

Jag vill att vi ska vara de två sista människorna kvar på jorden i en bubbla där det alltid är sommar, gräsdamm, nyckelpigor och vita nätter. Dessutom har vi likadana skor.

Det är såhär det ska vara. Att man ska behöva fundera i en vecka ens för att hitta orden.


Och missförstådda, klena lilla Genny fick tillslut hångla på gryningsgator.




Beads Flowers Freedom Happiness







Mitt rum är belamrat i rosor. Fylligt röda, aptitretande rosor, putslustigt solgula rosor och rosor av okänd ursprungsfärg vilka har färgats kitschigt blåa inför detta festliga tillfälle, benägna att lämna fläckar på allt och alla, hopskrumpnande redan efter en dag. Liljekonvaljer i små glas. Bruna, knastrande sommarbuketter från kusiner. 
   Det ligger en studentmössa i min fåtölj, botten upp, lite intryckt, liksom den landade då jag slängde iväg den en dimmig fredag kväll/lördag morgon, krypandes mot sängen, döv och blind, skorna på, munnen öppen. Dess småtufsiga inre bär signaturer och allt möjligt annat klotter. Rage från Rebecca, Turbo-Bass från Anna, kärlek från Köttet. Alla pojkar vilka jag irriterat mig på i tre år och som jag senast igår upptäckte att jag innerligt tycker om, sådär lagom i otid, (åtminstone i fyllans gråzon); de har ritat små hjärtan, vilka tillsammans bildar en skrovlig, blågulmönstrad tapet. Det är jättefula hjärtan kan lovas, men alltså, det gör inget. 


Det är som tryckluft som dallrande stiger uppåt. Vi andas i takt, stampar i golvet. Signaltutor, visselpipor, hejaramsor. Kramar. Snyftar. Nu händer det. Har du något att säga så bör du säga det nu.  Skakande underläppar. Pannor mot axlar. Fattar armkrokar som klibbar loss. Yrselblickar. Svindelsuckar.  Plötsligt pressas vi ut genom portarna då ett kraftfullt undertryck skapas i skolan glas-och-ståliga éntrehallar. 35 grader i skuggan (Fast inte, men visst kändes det så?). Vi skriker och vi hoppar. Den sekunden.


Krama mamma.  Tårexplotionen som följer summerar tre års karaktärsdanande fostran, hejdlösa hovbanketter, ryggdunksmoments och självsvek; en hel storhetstid, vår klippa, i en omedelbar detonation. En skälvande heliumballong lyfter till väders från punkten där mina fötter nuddar jorden, och i och med att en kastvind fattar tag i den och blåser den långt, långt bort här ifrån, andas jag ut. Ändå kan jag inte fatta.  


Allting händer i slow motion. Molnfria fototillfällen. Armarna i vädret. Vidöppna tjutande munnar, så öppna att de skapar groteska dubbelhakor på foton, för alltid. Blanka pannor och lossade slipsknutar, klirrande tomglas och knastertorra stämband. Ett ton gratulationer i skavande blågula presentband vägandes runt halsen. Vi dansar hula på en höskrinda vilken studsar framåt likt en pimpad stadsjeep i Downtown LA.


Och vi skulle ha gett våra unga liv för en vindpust. Fast nej.


Ett VARV TILL! ETT VARV TILL!

En dyr, varm, nästan avslagen Moët, untz untz och schtek schtek och varma ärmar och hafsiga, uppsluppna kyssar; en svajande himmel. Allting är på topp; det har faktiskt aldrig känts bättre än så här. Alla skriker åt varandra, skriker åt andra, skriker och känner sig som de vackraste på hela gatan. För vi är bättre, vi är inte som ni; skriker vi. Vi dränker oss i sprit, men har bäst betyg för det! Vi orkar inte mer, vi sticker ifrån stan! Det är vår tur nu! Så förhoppningsfullt, smäktande och uttryckligt naivt, men idag så får det vara sanning. Idag är vi tillåtna att tro på Hoffmaestro-carpe, broderskap och systerskap, på ett framtida äventyrligt liv vilket ska te sig likt en oändlig rad av zooliknande fester där folk alltjämt hoppar i poolen med kläderna på. Så jävla mycket John Keating och så helvetes mycket Sandra Dee. Detta är vår partydiktatur. Är det så här som lycka ska kännas? I så fall vill jag inte veta och förstöra allting.   


Den ultimata peaken pågår i några timmar framåt och avtar sedan sakta, sakta över pommes frites på en iskall bänk. Att veta att det här aldrig kommer igen, att det är en gång och bara nu, gör det bättre på sätt och vis. Solen har redan gått upp. Regnmoln; rosa galjonsskepp, svävar över staden.


Vi posade på en fucking polisbil. Jag vet inte riktigt hur jag ska utrycka mig på bästa, mest rättframma sätt för att beskriva hur häftiga ni är.  


Oförklarliga fläckar och en halvt stukad fot.

Sedan tog det slut. Chockarna återvänder regelbundet, skylda från regnet. Ingenting är svart på vitt längre; inga due dates, inga betygskriterier. För första gången känns det som att jag är utan ett syfte och bara existerar i världen. Lite som en sten eller en fjäder i vinden. Som Förenta Staterna efter Kalla kriget. Jag känner mig lättad med ihålig. Tillfredställd, men hemlös.  


Jag vill ha ett ställe att gå till, ett ställe där mångfald i personligheter uppskattas högre än ett samtida tonåringsideal, och ett ställe där jag vet att jag kommer att finna er alla, runt ett bord, i köket, i det kalla favoritklassrummet med fönstren åt gården. Jag vill veta vart ni är och vad ni bestämmer er för att göra. Jag vill att ni fortsätter att dela mitt liv och inte bara är en del utav det. Jag sänder min kärlek till er allihop. Jag älskar er. Jag älskar er. Katastrofklubben, min egen Pickwickklubb, påhittad i bibliotekets toalett, förverkligad genom tidiga kaneläppelgryningar i Violettas kök. Det är du och jag, det är oss och dem, det är vi tillsammans, hjärta och för alltid. De bästa och enda riktiga vänner jag någonsin haft.

Alla minnen jag har från studenten liknar Abraham Zapruders 16 mm film på presidentmordet. Utan ljud, korniga, fördröjda rörelser när in-zommade, men i så starka, varma färger, så slående oförglömliga, så omvälvande.


Jag vill tänka mig att det här inte är hejdå. Bara ett vi ses.


En gång S3eb, alltid S3eb: Klicka här för en spellista.


Är det hippien som hittat hem?



image

"Only those who dare to fail greatly can ever achieve greatly."

Jag sluter mig i mitt Hyannis och min skumgodisfärgade pullover; min 1700-tals trädgård, min vitklöverbiosfär. Här ligger jag i ett moln av varmt gräs och hafsigt redigerad hemmaklippning; välmedicinerad, bland insekterna, iakttar fladdrande tvåmastare ute i sundet, åtnjuter en fin cigarr och karismatiskt sällskap. Jag och Jefferson Airplane. Jag skriver ett väldigt viktigt brev.

Kommentarer är tillväxtvirus för slaskhinken i buken, den som sväljer allt och omvandlar osäkerhet till himlande ögon, ironiska suckar och stön. De störmoment man finner i andra och ser på med avsmak är oftast något personligt man ursprungligen hatar hos sig själv.

Jag antar att jag upplever ett återfall, att jag rider på fallet i återfallet, och att jag måste försöka förklara det utan att såra någon.  Jag älskar er så, men jag har aldrig känt ett större behov av miljöombyte än nu, en längtan att få lämna allt där bakom och bara uppleva nytt nyare nyast, ungefär eller kanske exakt så som andra kände efter högstadiet, då jag inte fattade alls utan endast slets bort med hälften lämnat kvar på andra fotbollsplaner. (Femtonåringen som inte kom ikapp förrän ett år efteråt).


Det känns som om någonting är fruktansvärt fel, som om det finns ett brännsår eller en klåda vilken jag inte kan rå bot på.

Dennis Hopper hälsade på igår kväll. Han såg så annorlunda ut än vad jag minns honom; clean cut, straighten out, frisk och kry. Han har ätit upp sig och rakat av sig skägget, bytt ut poppies mot cheerios, högvarv mot självbehärskning. Han bar ren skjorta och en lappad luffarsäck, höll blicken fokuserad, gav mig en kamratlig kyss på kinden i sovrumsdörren. Jag blev väldigt glad och nyfiken men inte särskilt förvånad. I färd med att älskvärt syna hans filmskurksvänliga ansikte, beslutade jag mig snabbt för att inte fråga varför han dykt upp så spontant, ens för att fråga vad han möjligtvis kan ha sett under sitt korståg genom jordklotets allra skitigaste, mest bakteriehärdade bakgator. ”You look like the Stars and the Stripes”, hade han förr sagt upprepade gånger då jag kommit ned till frukosten efter min morgontoalett. Jag förstod aldrig varför han likvärderade mig med en symbol han annars så öppet kritiserade (en gång jämförde han mig med ett hangarfartyg), men jag har alltid antagit att det fanns en mening bakom liksom allt annat hokus pokus han vräkte ur sig då vi var tillsammans. För gångna månaders skull bestämde jag mig för att återvinna komplimangen, och på så sätt visa min uppskattning rörande hans frisyrskifte. Han avbröt mig mitt i min ansats, i mitt tekokande, med en förfrågan. ”Resan är bara till hälften avklarad, Iz. Och den här gången vill jag ha dig. You dig?”

Och jag funderar allvarligt på det. Av hela mitt hjärta.


Woodstockdokumentären göra sig påmind.

Det är såhär som jag vill minnas oss - som en klump i skogen, Super 8, Grateful Dead. Som hippiekollektivet. Inte som ett förhastat äktenskap som gick överstyr.

Jag har aldrig hört Mumford and sons. Aldrig. Och jag hoppas att det inte gör något.

Jag har försökt att inte ge er någon anledning. Jag har ansträngt mig så. Jag har avstått. Jag har försökt att inte vara självisk, att inte ställa till det. På fredag är det över. Jag vill att vi gör det allra bästa av den lilla fraktion av tid som vi har kvar.

Take trips get high laugh joke and goodbye.




Hypophrenia






Parental advisory. Explicit content.


Detta är en terapeutisk hattext.

Jag tänker inte tillägna dig, manipulativa, äckliga lilla råtta i människoskepnad, fler ord än vad som känns nödvändigt. Trots det vet jag att jag ändå kommer att ha plitat ned minst två sidor med väl genomtänkta ordföljder innan jag fullt anser att denna text är perfekt ned till minsta kommatecken. Det är så det funkar i min värld. (En tillfredsställande perfektionsim).


Jag är så arg. Jag är så arg.


Jag vill finna ett värre, snuskigare, hätskare, mer mordiskt ord som ger starkare avtryck på papperet och kraftfullare intryck på omvärlden, ett ord som bättre beskriver exakt hur jag känner mig när det kommer till att prata om, att tänka på, och att konfrontera dig.


Irriterad, förbannad och upprörd är ord som din mamma använder då hon via telefon tillrättavisar dig framför sina tesippande väninnor för att framstå som en gränssättande och bestämd förälder, vilken samtidigt är mån om sin förfining och sin kvinnlighet. Orden ilsken, vredgad och rasande är underdrifter som i detta tillstånd av fullständig frustration får mig att tänka på hjälplösa ting likt Lambi-lammet eller My Little Pony. Denna böljande ilska knuffas runt likt en mobbad unge i en ring med översittare; pulserande influensasymtom, en önskan att få skjuta för att döda, samt ett vämjeligt välbehag vilket de vita blodkropparna gör allt för att slå i spillror. Jag kan inte förklara för någon vad det egentligen är jag undviker, vad som egentligen hände, vad som pågått i vågor och svängningar mellan oss sedan tolvårsåldern. Och det är ingen idé att berätta varför. Jag viftar bort det, för att sedan sätta mig någonstans avskilt, och snor och tårar och snor och tårar och "LEAVE ME THE FUCK ALONE!". Jag är så arg. På något vänster har du kommit att symbolisera allt jag hatar hos mig själv.

Du är en psykopat i enkla ordalag. På något sätt (jag vet inte hur men du har alltid besuttit den egenskapen, ända sedan vi var barn till och med) nästlar du dig in i min hjärna och leker med den, planterar din infektion. Du svingar dig framåt, moshar och skjuter likt en helvetets TV-spelsriddare med skarpslipad laser och glansigt valnötstorso, du hugger sönder allting där inne, gör mig rädd och förvirrad och så jävla arg.


Hur började det? Ett grupparbete i Geografi? Första jullovsdagen, tre missande bussar och en vinterpromenad till Burger King; snöbollar i nacken? När du skickade lappar till mig under engelskan där du skrev att ”du är en tusen gånger bättre kompis är Viktoria och du ska inte vara ledsen”? Hur som haver är det helt fucking meningslöst. Jag minns ingenting längre, ingenting förutom det här hatet som gnager på kroppen likt en fucking termithord. Jag har i åratal gett dig all romantisk angst jag kan utvinna from my own pitiful self, hela Håkan Hellströms första skiva, när det enda du egentligen förtjänar är motorsågsbrum och spikklubbor i skallen för att du gör mig så illa inuti.


Du behöver inte ens vara här, inom min tvåmetersradie, för att jag ska påminnas av hur mycket och hur innerligt jag hatar dig.


Det går inte att avläsa din blick och döma. Du luktar osyntetisk, varm kram. Du är inte attraktiv i mina ögon. På sätt och vis liknar vi varandra. Lite för mycket kropp på för liten kroppsyta, intetsägande skandinavisk hårfärg och leenden som allt igenom utstrålar överlägsenhet och illvilja. Du besitter vissa klassiska drag men det är också allt; en föga tilldragande aning av en ondskefull, barnslig personlighet utgör ett allt för starkt första intryck för att man med gott samvete ska komma att kalla dig beautiful. Du är fucking motbjudande. Jag vill kräkas upp gårdagens osmakliga kasslermiddag på din fula, mjuka, blå tröja och sedan stampa på ditt ansikte.  


Kärlek
. Man kan skratta högt och ta sig för magen som hoppar upp och ned i och med muskelsammandragningarna och slå sig på knäet och torka bort en tår och skjuta skallen av någon. Detta sitter så mycket djupare än, bebisspråk, kärlek, mjämjämjä. Detta är någonting giftigt. Voodoo. Du är ett biologiskt stridsmedel framtaget för att knäcka mig.

Jag hade gjort vad som helst för dig. Vad som helst. Jag hade följt med dig in på toaletten och trevat mig fram i mörkret om du bett mig.

Du bröt ned min självbild till en dvärgs och kunde sedan forma mig precis som du ville, härda mig, intala mig att det var för min egen skull. Det var du som förbipassade mig till den duktiga; din favorit. Det var du som skapade den Gretchen Wiener som bara är värd något då hon låter dig skriva av och imponerar på dig med sin höga smärttröskel. En curlingmamma, en postorderfru, som egentligen borde slåss och spotta för sina rättigheter men som nöjer sig med att le och huka. Pojkflickan som ändå vet vart gränsen går. Du sade alltid förlåt efteråt men lät mig alltid leva med vetandet att jag var en utbytbar skugga. Du slog mig där det gjorde som mest ont för att jag sagt åt dig att det gjorde som mest ont om du slog mig där. Jag är egentligen bara avbilden du skapat. Jag är Du.

Obetydliga ögonblick (sida vid sida på  busshållsplatsen, sida vid sida böjda över en kartbok, rygg mot rygg på en tom parkering i juni), dina sårande kommentarer och våra bråk; de täcker en hel jävla Tolstoyroman i dagboksidor.

JÄVLA FITTFEJS. JÄVLA KUKHUVUDSHELVETE. I FUCKING LOVE THE WAY YOU LIE.

För du betyder inte shit för mig. Du är ångande djurspillning och stinkande kadaver. Du är Benny Shacklett, en jävla svikare. Du fick inte finnas längre, så jag raderade dig ur mitt register. Du är en laglös loser.

Jag har flytt, gömt mig och ursäktat in i det sista, men nu så ska jag träffa dig, högst ofrivilligt, efter två och ett halvt år av tystnad. Du vill att jag bara ska släppa allt jag håller i, eftersom jag ändå inte har något liv nu längre, när jag inte springer efter dig dagarna i ända. Du vill att jag glatt pladdrandes ska mötas upp och säga att det är så roligt att äntligen ses igen och låt det aldrig gå så här lång tid igen. Du vill inte att jag ska nämna att ingen av oss har sagt något på två och ett halvt jävla år. Du vill att jag ska sitta inne med kvicka, manshatande svar-på-tal likt ett jävla Woody Allen-manus, underhålla dig och desperat försöka få dig att inse hur mycket du behöver mig; låta dig dricka av min extra starka romdrink ur ett andra sugrör mitt emot då ingen ser åt vårt håll. Du vill att jag ska låtsas ge dig kalla handen, allt medan jag känner hur din kodlås-blick ytterst diskret följer mig när jag dansar. Precis så som det förväntas av mig.  


Jag är livrädd. Och jag är så arg. Och livrädd. För jag vet inte ifall jag kommer att bli femton år igen, bara sådär, i och med att du slår armarna om mig, håller lite för hårt och lite för länge och genom hårsprayångor mumlar att du har saknat mig så jävla mycket, allt medan din flickvän ser på.

Så fucking förödmjukande. Femton år och krypandes för din bekräftelse.

Ta dig samman. Hon har upplevt en massa sedan han for. Hon är inte samma. Hon är en valkyria, en Marianne svingandes svärd på barrikaderna med ena bröstet bart.


Jag ska blåsa cigarettrök i ditt oförstående ansikte. Jag ska arkebusera dig med ignorans.


Jag har gjort en spellista till dig, ditt fuckwad: Dra åt helvete.


To an athlete dying young






And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strenghless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl's

De satt på bränd jord och stirrade in i de krispiga molnen, kände sig som skrala steckgubbar i en omätlig volym, smäktande filosofer vilkas åsikter för en gångs skull stämde överrens. Hon kände fransk, filmkamerafalsk sentimentalitet krypa någonstans långt in i hjärnan, vilken per helautomatik fuktade globerna med överdriven tilltagenhet. Hon vände bort sitt allt mer ansträngt röda ansikte, snörpte på munnen, rynkade på näsan. Hon knep ihop ögonen i blåsten.

"Will you move to Paris with me?"
Som svar fick hon ett nickande, ett icke-leende, fullständigt allvarligt konstaterande:
"Yes".

Stålmannen som inför en stor folkmassa uppvisat en störtdykning nedför skyskrapans linjerade yttre svepte smidigt upp henne i sin famn sekunden innan hon slog i asfalten nedanför. En skarp smak av rått kött och kortslutning genomsyrade hennes mun. Hon höll andan men pustade ändå ut, bet sig hårt i underläppen som alltid då hon upplevde nervositet och förväntan. I ett tänjbart men ändå totalt orörligt tillstånd, rörd av sin väns beslutsamhet, kvävde hon ännu en kall pärla i ögonvrån. Hennes fingrar korsade spindellikt avståndet emellan dem och fattade försiktigt, tröstlöst och tacksamt, en välbekant hand. Någon slags gest.


*

 


Hon for till städernas stad, gröngråa, trasiga älsklingsmetropolis; ensam denna gång, upprymd över att återigen få vistas sin oföränderliga dröm, sitt mantra förkroppsligat, undrandes vem hon skulle få träffa där.

 

Hon hade stämt träff med Gatsby, såklart, Gatsby som drömde sig fördärvad i sin utsvävande ensamhet i det beskt gräsmattefuktiga West Egg. Gatsby var punktlig, välklädd och föredrog medelmåttlig livlighet och rörelse. Förmodligen skulle han vänta på henne i foyeren i Palace de Garniér, ivrigt skruvandes sina handskar, mjukare än de silkigaste damfodral, i händerna, klädd i en medvetet hysterisk pastellkombination. Han skulle skina som en hel sommar då han fick syn på henne, ge henne en hastig men intim kram och erbjuda henne sin arm, biljetter och vad-har-hänt-sedan-sist-frågor. Höjdskillnaden mellan dem var komisk, lika så skillnaderna i uppförande och taktfullhet (Han minutiöst samlad, åtnjutandes käpprak hållning och passande känslobehärskning, hon kutandes omkring med ett dagisbarns nyfikenhet, med hänförelse inspekterandes varenda kandelaber och bronsstaty ingjuten i marmortrappans imponerande massivitet.) ”Ska vi”? Tillsammans skulle de träda in i operahusets sjögräsgröna, oceanångar-inre. Då utflykten av båda parter uppfattades vara genomförd, skulle de träda ut igen, hand i hand likt två flickbästisar, skuttandes över klapperstenen för att sedan susa runt i varandras sällskap på Café de la Paix.


Sångerna de gråtit över skulle inte spela någon roll om de inte kunde reflektera över deras mening så här i efterhand. Hon längtade redan efter att få stryka Gatsbys rågblonda hårslingor ur pannan på honom och samtidigt viska ”Here’s looking at you, kid”; så pass tyst att replikens berömmelse upphörde, samtidigt så högt att ingen runt omkring skulle undgå att höra henne och förstå att den nu tillhörde deras liv och bara deras.


På sin favoritbro nedan Eiffeltornet och svulstiga etagelägenheter i högborgerliga 16e (där folk endast bär svarta skor) längtade hon efter att få se sin älskade X komma vandrande med tunga steg under akvedukten, skrikandes ohörbara anklagelser då métron passerade ovanför med skärande dån. Hennes låtsasfarliga rebellprins, hennes eviga flottigt kolsvarta hårvirvlar, hennes Alexander, hennes oförskämda anti-hjälte, han skulle svepa in henne i en kokong av läderjacka och överarmsstyrka, han skulle gripa tag i hennes nackhår och hon skulle möjligtvis knappt hinna säga aj innan hon kapitulerat handlöst och lät sig kyssas till döds likt en lealös grönsak. Hon mindes deras senaste möte likt en halvt bortgallrad dröm, en dröm i oljeglatt svart, akvamarin och guld. Det är X som väntar på henne i sångerna vilka hon och Gatsby endast gråter till; diskuterar vid trottoarserveringarnas dockskåpsbord över kylda glas och kryddiga bjudciggaretter, sånger de försöker chockera varandra med och komma varandra närmare genom. X är hennes flygplanskrasch, hennes adoptivälskare och hennes sensuella alter-ego. I hans blick sammanfattas stadens illuminerade men lite sönderspruckna magnetism i en enda, oförliknelig mening.


Hon tänkte på Cat och Johnny. Hon har iakttagit dem på avstånd i åratal nu. Hon har aldrig pratat med dem, endast tjuvlyssnat på samtalen de för med varandra, under tjut, gråt och hysteriskt handviftande. Det känns som om hon känner dem båda så väl att hon misstänker att de från början är någon annans idé än hennes, en annan regnsmittad och förvirrad femtonårings idolbilder. Hon har sett dem korsa samma bro, hon har sett dem hänga i porten och retas med varandra, hon har sett dem handla stapelvaror i hörnbutiken, hon har sett Johnny försöka få Cat att ta tag i sin ekonomi och hur Cat likväl struntar i det. Hon har sett dem, sländlikt springandes, över Place de la Concorde, som på luftkuddar längs fula gator i fula kvarter, våldgästandes släktfester; skapandes rabalder. Hon har sett Cat sömnigt luta sitt huvud mot Johnnys axel på väg hem i tunnelbanans zick-zackande klotterinferno. Hon har sett dem som på bio, i förtvivlan; som bittra fiender i taxis. Hon har sett dem ge igen och hon har sett dem kräkas över broräcken på julafton. Hon har sett dem dansa tango och hångla sig fnasiga vid kajen på Johnnys trettionde födelsedag.


Mest av allt hoppades hon på att springa rätt in i livet – en vän till henne hade över flottig isbergssallad berättat hur det kändes då livet puttade ut en i kylan och man plötsligt insåg, att nu. Än så länge hade livet, hennes verklighet, den verkligaste av dessa verkligheter, endast knackat på, som senast i ett slags ogripbart och fuktigt semi-Vietnam. Hon har egentligen hela tiden misstänkt att denne hese röst som manar henne att bryta sig loss tillhör Sgt. Barnes. Hon misstänker även att livet bor i den här staden, vilken hon alltid talar till och längtar till. Livet spionerar på henne och inväntar det rätta tillfället att avslöja sin egentliga existens. Hon ser det bakom en indiskret upp-och-nedvänd dagstidning på caféet där hon och Gatsby diskuterar tonsatt poesi. Hon ser det stå på samma brospets, rökandes, muttrandes; hjälplöst utlämnat.


Natten hon for hade stjärnorna aldrig lyst så klart. Och hon litade på stjärnorna. För hon var en utav dem.


Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.



Come be in Shady's world





"...Och alla blir kära i dig, precis som i filmerna!"


Joey Ramone, en anti-materia-svart hårkvast, en köttigt bred reva till mun, ryckte uppgivet på axlarna och småskrattade uppmuntrande. Han sparkade ut en sten över stupet. Då stenen slog emot utstickande bucklor i berget nedanför ekade dess färd genom staden och sköt upp blixtar mot den ovan skymningsgula molnigheten, klack-klack-klack. Han satte sig framför henne och såg henne i ögonen, liksom redo att anfalla med kramar och ord om någonting i den ologiska, ovetenskapliga nästföljande processen skulle gå fel. Skelettet vid hans sida lade armen om henne; en försäkring och ett plåster på nervositeten; skakade hennes axlar lite vänskapligt.  


"Det här är en film..." Sade hon med lugn och allvarlig röst, den sortens röst utvalda människor använder då de berättar upprörande nyheter eller kommer till insikt rörande något mycket viktigt. "Det här är en film."

Hon fattade skelettets hand och tog försiktigt emot det leendet som Joey Ramone räckte över till henne, sprittande mellan hans kupade handflator likt en skrämd fågelunge. Skelettets magra fingrar smulade likt gamla tavelkritor i hennes grepp då hon tvingade sig själv till att genomlida en extra minut för eftertänksamhetens skull. Sedan svalde hon leendet i en tugga och kände ögonblickligen hur hennes artärer fylldes av dynamit, druvsocker och vanish-pulver.


Då den sista knuten, belägen i en icke-kartlagd vrå, löstes upp, kändes leendet ända in i mjälten och hypofysen. Den grå häxperuken vilken häckat på hennes hjässa i över ett halvårs tid vecklade ut sina vingar och lyfte till väders likt en gam – kvar runt henne fanns ett rosigt, omedelbart sken, en inre popcorn-gloria, liksom om hon ätit stjärnor med mjölk till frukost. Efter att ha mottagit intensiv, oduglig CPR i månader, drog hon nu ett obehindrat, glupskt andetag, likt en halvt drunknad som gått igenom isen och efter att i blindo ha letat i panik äntligen funnit vaken.

NU.

JAG MÅR BRA NU.

JAG MÅR SÅ BRA JUST NU.

Detta är ingen duktig inlärd reflex man använder för att omgivningen inte ska behöva bry sig i och utvärdera ens tillfälliga hjärnaktivitet, och särskilt den sorten vilken sänder signaler till hålet i magen att agera emotionell soptunna och hjärtat att krasa i bitar likt torrt äggskal vid minsta friktion. Detta är ingen vit lögn man drar inne på psykiatrikerns kulturtantsglada mottagningsrum; ett motvilligt försök att lirka fram en positiv diagnos och därmed slippa ännu en inbokad tid i kalendern. Detta är så på riktigt som det kan bli och jag tänker inte ens svära för att understryka min poäng.

Jag vill bara skrika. Jag vill sjunga fult och sparka på saker.

WWAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! WHOOOOOOOAAAAAAAAAAH! WAWAWAWAWA! WAHAHAHAHA!

ALLT ÄR OKEJ.


JAG MÅR BRA NU. 



O Mr. Gatsby, take off your clothes



fromme-toyou:  New York can be a magical place. Taxi cabs & Columbus Circle/ the view from the Blog Lovin awards





Allt hon någonsin önskat var att hon för en dag skulle få vara uttråkad i New York.


(Ännu) en text om slitstark gemenskap och oregerligt begär 


Del I                 


Our well-travelled and well-read heroine had always been a stranger to fidelity.


Analytikerna talade för att hennes beslutsförmåga liknade kvicksilver; varaktigheten av hennes intresse en årstid med oregelbundet klimat. Hon kastade ut sin uppmärksamhet likt en livlina till en drunknad, håvade in subjektet i fråga, älskade med fullständig inlevelse; heart and mind, sög sig fast likt en blodsugande parasit; idoliserade och grävde sig djupare, för att efter en tid börja ge efter centimeter efter centimeter, släppa taget, förblekna och slutligen vanish like smoke; men inte utan att först lämna kvar beståndsdelar av det egna, oförglömliga sådana; ett soundtrack, ifall hon någonsin skulle komma att längta tillbaka.


(Nostalgi är allt som hände för två veckor sedan).


Det var helt och fullt sant att hon inte led några kval för Dennis skull. I sitt senaste brev hade han berättat att han befann sig i Hue och rökte på med indianer. Hon hade inte brytt sig om att skriva tillbaka den här gången. Deras avslut var ett sådant som ingen på förhand väntat sig, men ett avslut likväl, och någonstans mellan deep down och shallow visste hon att denna tillgivenhet var ömsesidig. Ingen hade någonsin varit så känslomässigt överösande; uppoffrande, som Dennis varit; förstått hennes humörsvängningar så fördomsfritt, liksom immun mot någon slags smitta. Hon hade utnyttjat hans välvilja till max, lapat i sig alla It’s alright, beautiful likt ett undernärt flyktingbarn, och han hade låtit henne; fast besluten att rädda hennes liv, once upon a time. Hennes farväl hade inte varit ett sorgligt. Dennis hade aldrig varit någon traditionalist.


Då den andre (inte han) bett henne följa med honom till Long Island över helgen hade gesten endast varit menad som ett kort samarbete, ett ögonblicksbesök i filmskapandets slutgiltiga guldålder; en engångsföreteelse och som högst en obetydlig affär; inga fotografier, ingen dregel och goo.    


Hon hade, som det såg ut, inte haft något val: Hans babyblå aura av Harvard, East Egg och hello gorgeous hade snärjt henne som en rävsax; imploderat likt en landmina. Dess sharpnel borrade sig, whilst we speak, långt in i hennes flesh and bone, oförutsägbart; omedelbart. Hon tindrade, försatt i ett mållöst tillstånd; hänförd till andnöd, och många cyniker ifrågasatte med tvivel: Sedan när lät hon sig själv bli bländad utav Pretty Boys?     


Sanningen var den att det inte fanns någon matematisk lösning till denna universella undran:


I slutändan hade hon dukat under av frustration; en annan slags intellektuell (sexuell) utsvultenhet. En onsdagsmorgon hade hon vaknat tvärt; med ett lätt snöfall utanför fönstret, inhandlat nybakad paj hos Mrs. Schivoutz på 110th Street och iförd skjortklänning och öronmuffar gett sig av mot Newbridge.
Acknowledging an invitation, to fall insanely and contagiously in love. Det var så hon fungerade. Det fanns inget hon älskade mer än att isolera sig.


East Coast Sea shore i slutet av februari.


Verandaräcket flagnar, torra strimlor under kaffemuggen; iakttagelser. Vågsvallet är rynkigt och blaskigt, horisontstrecket osynligt. Det är något särskilt med havet på vintern. En livlös men ändå älskvärd gråhet
.   


Han joggade längs stranden i gryningsdimman. I blåjeans. Med soligt, flickigt blont hår, vildvuxet nog att ställa honom utanför etablissemanget, såg han ut som en sexig ärkeängel.


En karaktärsstudie av honom skulle visa sig bli en motsägelsefull sådan. Han var uppfostrad av en välmenande mor enligt den gamla skolan, vilket gjorde honom pleasant to be around. Han var omhändertagande och divinely courteous, men knappast faderlig. Han hatade fäder - deras förtryck och förväntningar hade satt djupa spår i hans livsstil; ända sedan högstadietiden hade han haft problem med auktoriteter. Men trots sitt avståndstagande från Park Fifth Avenue-perspektivet, var det fortfarande föräldrarnas högborgerliga värderingar som styrde hans beteende då han hamnade i känslomässigt pressande situationer. Han var en multilayer paradox och en kliché, utåt sett en mycket charmig, atletisk attention-whore och mammor-fnittrar-typ, medan han inåt sett besatt talanger och engagemang som ingen såg eller ville se, något som både retade och lättade honom. Han dolde sin förlägenhet med en överdrivet välkomnade attityd; att han hade plats för precis alla i sitt liv, med inställningen att den bekant han stötte ihop med på gatan för honom var den absolut viktigaste personen i hela världen. Trots att han var mycket blyg och sentimental skulle han aldrig visa det, av simpel rädsla eller på grund av någon slags väl genomtänkt marknadsföringstaktik.


Han böjde sig ned och knöt hennes skosnöre då det hängde löst, mitt på öppen gata, vilket gjorde henne vansinnigt generad. Om hon kände sig sårad eller underminerad slog han gladeligen upp sina knogar för hennes skull, något hon både såg som onödigt och omoget, men samtidigt märkligt tilldragande. Han var skicklig med one-liners; och då det var dags att skåla i champagne citerade han Homeros. Ingen förstod men alla höll med. Han kunde övertala vem som helst att göra vad som helst. 


De flesta är så livrädda för perfekta proportioner att de lätt glömmer bort att de är uppbyggda av samma blodiga massa som precis allt annat.


Han hade själv hjälpt till att bygga upp sin image; carefree high roller, bekymmersfri och skimrande, slightly aloof but stikingly amiable. De flesta uppfattade honom som någon alltför upptagen att bry sitt vackra huvud i allvarsamhet; likt en omyndig överklassmadonna. Han hade förmodligen en anledning, men hon kunde aldrig förstå varför han själv bidrog till att nedvärdera sin egen potential. Han var så intelligent att han kunde få en mor att gråta. Han satte stolthet i att vara minutiöst påläst och delade gärna med sig av sitt vetande; han undervisade i enkla ord, utan att för den delen bli dumförklarande.


Han lade ned mycket tid och ansträngning på att försöka förstå och förklara politik; inrikes och utrikes, krig och fred. Om han hade ett livs kärlek, så var denna en idealistisk tro på att hans land en gång skulle arta sig så som det egentligen var menat. Han älskade det landet precis lika mycket som någon annan av dess medborgare, men drog sig knappast för att kritisera det.


Till skillnad från Dennis som ansåg att han kunde finna frihet genom att fly, visste han att frihet redan fanns men att den var osynlig, förklädd i lögner påhittade av folk med identiskt vattenkammade snedbenor. Han menade att om att begreppet frihet fortsatte att utnyttjas som ett slagord; för profit på bekostnad av andra, och behölls gömt för samma folk som i sin tur vägrade att tro annat, skulle fullständig folkmakt aldrig komma att existera. Då han pratade om politik, om att förbättra och förändra, att minska skillnader, fann hon mening i ett till synes omöjligt arbete och insåg hur förandet av en stimulerande konversation plötsligt utgjorde en givande aktivitet.  


Som ett offer för vår skönhetsdyrkande kultur var han medvetet och omedvetet hatad på förhand. Ingen skulle bry sig om vad han ansåg om global uppvärmning, valjakt, Mellanöstern och börsundergång, så länge han hans hår liknade en gnistrande rågåker och han var benådad rad efter rad med perfekta, vita tänder.



                                                                                 *



“Tom, I’m leaving you for Nick, we’re running away to Africa!”


There was music from my neighboor through the summer nights.

Varje lördag ekade ropen bland sockerlönnarna i trädgården med de blå skuggorna. Inifrån huset, överdrivet utsmyckat likt en sockerspritsad bröllopstårta eller ett normandiskt rådhus, kom och gick män och kvinnor likt solskuggor.


People were not invited to Gatsby’s’. They went there. They got into shiny automobiles which bore them from New York City to Long Island, and somehow they ended up at his door, at the end or in the beginning of the night.


Från och med klockan åtta på kvällen till klockan tre på morgonen processerade folk mot ytterdörren klädda i svart, vitt, ockra, blodrött, franskt glitter och strutsfjädrar, formades och upplöstes; strömmade ut på terrassen likt ett vattenflöde. Där inväntades de av en ten piece orchestra och tillräckligt med ljuslyktor för att kunna transformera gräsmattan till en andra stjärnhimmel, even more so vivid än den ovanför. Till deras förfogande fanns en ändlös ström av serveringsbrickor i silver; hors d’oevres upplagda i harlequinmönster, bakelser looking like flourishing roses, gnistrande små glas sprittande av citrinfärgad Moët och tillräckligt med hard liqour för att kunna smälta Hubbardglaciären.


Runt tioslaget är Gatsbys terrass och pooldäck, samt alla husets gemak, balkonger och balsalar fyllda till bristningsgränsen av tomma ögonhålor, gapskratt, pråliga färger och ljuva nyanser. Husets väggar och tak pulserar av liv; mindless chatter, senseless laughter. Folk som träffats förut presenteras för varandra. Entusiastiska skepparhistorier utbyts mellan gamla vänner som aldrig vetat varandras förnamn. Unga kvinnor lutar valpaktigt sina berusade huvuden mot smokingaxlar och kuttrar. Raffiga nyphets klädda i rassel tassel dansar hootchie-kootchie till den grälla musiken och plaskar runt som fåglar i fontänen på infarten.


”Gatsby gives large parties, and I like large parties, they’re so intimate. At small parties there isn’t any privacy.”


Hans ordval var på sätt och vis utsökt peculiar. Hon strök håret bakåt och maskerade sig med ett frostigt cocktailleende.  


”What a way to strike up a conversation…”


Han såg hennes kyliga bemötande som en invit och slog sig ned bredvid henne på det massiva balkongräcket. De småpratade litet men höll hela tiden en medveten distans; yttrade nyktra konstateranden och utbytte nyheter om vad som hände inne i stan. Hon märkte hur väl han valde sina ord; hans röst var lugn och knarrande på ett mycket klädsamt sätt, liksom hartsdoftande trä torkandes i solen. Champagnekuporna klirrade stillsamt då de slog ihop dem och skålade för hälsans skull. De tömde glasens innehåll under tystnad, en tystnad som fortgick och plötsligt skavde som en öm tand mellan dem. Hon iakttog honom med fem-sekunders-blickar, en i taget, och försökte bilda sig en uppfattning om hans karaktär. Han satt uppflugen mot en stor stenkruka och förde sig med ett pojkaktigt manér, knäna uppdragna mot bröstet, hakan lutad mot vänster knäskål. Hans mejslade, helamerikanska ansikte och taktfulla uppförande var liksom den informella linnekostymen han bar båda tidlösa klassiker. Hans utseende, vinkeln han höll hakan i då han med misslyckad diskretion betraktade klänningsveck och glimtar av hud, verkade på något sätt skrika Ivy League Wasp.


“You look like someone who was educated in the East”, sade hon medan hon försökte få det att låta som om hon bemödade sig att dölja uppenbar snorkighet.


He wasn’t.


Det visade sig att han växt upp i de latinamerikanska kvarteren i Santa Monica Bay och blivit antagen till ett universitet i Colorado tack vare ett baseballstipendium. Han hade blivit relegerad från samma universitet ett år senare på grund av ansvarslöshet och vandalism. Då han insett att han var utom räddning hade han tagit samma beslut som varenda liknande akademisk fuck-up före honom; att ett; ta långfärdsbussen österut, från destination till destination tills han så småningom nådde New York, två; våldgästa en elegant tillställning, och tre; slå följe med en ouppnåelig flicka som representerade allt han ville uppnå i livet.


Klädd i svart från topp till tå, med tredubbla lösögonfransar, diamanthundhalsband och aningar om ett flyktigt, ohälsosamt leverne, skvallrade hennes utseende om europeisk sofistikering.


”And you, you look like sheer pedigree”, sade han med rösten sammanpressad av undertryckt skratt, vilket tycktes komma till honom utifrån.


She wasn't.


Det var nu länge sedan, räknat i unga år, som hon senast satt sin fot på europeisk mark. Hon om någon visste att begreppet ”Europa” inte var synonymt med ordet förfining, en vilt utbredd missuppfattning även i dessa kretsar. Hennes attityd, vilken vi redan stiftat bekantskap med, var teatraliskt blasé, för att med jämna mellanrum blossa upp i maniskt vurm och fullständig medkänsla. Hon kände sig hemma i smuts, och var det något hon beundrade över allt så var det enkelhet, straight-forwardness. Hon bodde för tillfället i South Bronx där hon överlevde på sallad och kinamat, men det behövde ju ingen veta.  


Klockan var tio minuter över två, och där stod de, i ett färgglatt konfettiregn; ifrån vilket små högar av pappersflagor samlades på axlar, varav några enstaka eftersläntrare fastnade i hårslingor. Med smått dåligt samvete log de generat mot varandra; kände sig fullkomliga och underbara. Det här kunde nog bli något.


… Och det var så de träffades.


*

 



Klicka på Mr. Twains citat för en reflekterande spellista vilken kommer att picka hål på era ömtåliga små hjärtklaffar!


"Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to pause and reflect.”


Schadenfreude











Bwahahahahahahahahahahahaha!

Det är ju helt genialt!

Vad får man om man kombinerar valfri disneykaraktär; frusen i ett ögonblick av surmulenhet alternativt ögonhimlande (OMG YER SO STUPID), med (ensidigt hatiskt) hipstersnobberi in helvetica, samt redigerar in ett par ironiskt nördiga glasögonbågar som slutfinish? Det bästa som hänt sedan stoppskyltshumor

Nej, seriöst. Jag dör. 

Darlings of darkness; monsters from Mars, kattugglor i 3D och geometriska konfigurationer med tre hörn equals 180 grader, frågetecken, utropstecken. Låtom oss nu dricka pabst och låtsas att vi förstår oss på konst. Jag fattar inte. 

Jag är förmodligen tre år senare med det här, men alltså. Jag var mongolid innan det blev coolt.



Freunlaven







… Om en antisocial vecka.

Sju dagar; sju nätter. Ja, pappa; nej, mamma. Jag vet att jag är värdelös jag vet att jag är lat jag vet att jag är naiv, oansvarig, utom försvar jag vet att jag är otacksam jag vet att jag konstig korkad jag vet att min tystnad irriterar er jag vet att ord jag spyr ur mig (ord som måste slås upp för att förstås) irriterar er jag vet att det jag prioriterar irriterar er jag vet att mina läsvanor irriterar er jag vet att min längtan irriterar er jag vet att min framfusighet och målmedvetenhet irriterar er.


Jag ska tänka på det, nej, det får inte bli någon nästa gång, nej, nej, jag vet det, ja, ja, jag förstår, nej, jag ska aldrig göra om det, nej, nej, jag lovar, ja, nej, snälla.


Inget känslotillstånd är det normala i ett land där begreppet normalt utmäts efter dassiga, inskränkta paragrafer, ständigt i förändring, förevigade i en icke-reell hederskodex. Trots sin tveksamma existens styr den alla era handlingar, tankar, värderingar, begränsningar. I erat land, mamma och pappa, i detta franskinspirerade, småborgerliga kök, utrustat med kromade köksredskap; flortunna vinglas, regnar kastrullerna ned genom taket; en hologramport till helvetet; ett empatins isiga Sydpolen. Stålskärvorna skallrar då glåpord slår sönder möblemanget. Ni mobbar i grupp; ni är varandras understrukna avsnitt. Ni har utvecklat immunitet mot idealismens krockkudde.


… Och vi slåss en lördagskväll.


Att besvara fiendeelden verbalt, att ifrågasätta, att vägra agera joggingsko; askfat, blir till en invit att förklara mig som en taktlös kossa sans-classe som inte klarar av att, i min familj kallar vi kallar det, ”ta en diskussion”. Att apatiskt försjunka i tystnad och tänka på något fint för en stund, rymden till exempel, stänga ned som en robot och ihåligt stirra snett utryckande total likgiltighet, ger upphov till hånfulla hallå är det någon hemma, anklagelser; jag lyssnar ju aldrig ändå, varför skulle jag ens försöka förstå, jag som är så självisk, så hjärndöd, så hopplös.   


Jag ser inget beundransvärt i det ni två gör. På ett plan föraktar jag er och vad ni gjort mot er själva.


Allt är omöjligt. Det händer inte mig. Köp de vanliga matkassarna trots att de i miljövänligt nedbrytbar plast endast kostar 50 öre mer. Ät på bestämda tider. Sov på bestämda tider. Umgås på bestämda tider. Lita inte på någon. Var sjukligt nitisk, hygienisk, klinisk, samlad, planerad, strukturerad. Var negativ, produktiv, effektiv och gråt aldrig så att någon ser det. Det finns ingen frihet och du kommer aldrig att vara fri. Sådan lyder vår hederskodex. Och man bryter inte mot hederskodexen.


Jag har sagt så många förlåt jag är ledsen aldrig mer att det har räckt mig en hel livstid. Jag låg sömnlös, ansiktet mot väggen.


Vem är rädd för Virginia Woolf? Jag ska fan döpa min hypotetiska jävla unge till Free.   

Den övergripande normala livsstilen är en hel vetenskap, utformad för att inte kunna motbevisas.

  


Paperwing starship







Skrattar rätt ut och känner mig som en formbytlig fuck-up.

Jag har hittat världens bästa film.

1967.

Vad får man om man tar en del stenad Peter Fonda och en del stencool Dennis Hopper, vispar stabbigt tillsammans med tre delar färgglad folie, femtiotusen delar strobelight och ett knippe fula psykedeliska effekter, adderar huvklädda spökryttare, en tjej som dansar inuti en tvättmaskin och nakna människor som springer på en äng, garnerar med lustiga huset och rockmusik, samt filmar detta i 16 mm?!

Det här skräpet! 

Tillåt mig att flina som ett pucko och gäspa stort.

Filmens handling är en mycket enkel och oavsiktligt komisk historia. Peter Fonda vill få ett nytt perspektiv på tillvaron efter att ha blivit bedragen av sin flickvän. Han bestämmer sig för att prova Lucy in the Sky with Diamonds tillsammans med en vän, och resten av filmen består liksom av det som händer inuti hans hjärna efter det att han svalt pillret. I stort påminner filmen om en vän som återberättar en väldigt lång och detaljerad, konstig dröm. Inget har något samband eller särskilt djupare mening. Sex är kul och kommersialism är dåligt. Allt är bara så jävla underbart.

En gång lekte Willy Wonkas chokladfabrik mamma-pappa-barn med Salvador Dalis smältande klockor, sällskapade av hemtillverkade kartongkulisser och radvis med plastpärlor. Till följd av experimentet exploderade logik och proportion för att dala ut i en ljuvlig hypnos, sirapskladd, saltdroppar, och ur den kemiska föreningen steg årtusendets perfektion; Paperwing Starship, du och jag. (Men det är en annan historia...) 

Det som är ännu roligare än själva trippen är det statligt utfärdade nykterhetsmeddelandet som visas innan själva filmen går igång. En monoton tröttröst försöker till en diskbrun bakgrund banka i oss att vad vi kommer att få se är sjukt och fel; att vi skulle bara veta. Sedan matas man med den här freakshowen och tänker på saken...

Det här är mitt sovrum. Det är ett faktum: Alla måste se det här klippet. Tryck här!

Jag har tillverkat en spellista, möjligtvis under inflytande av den baklängestalande vita natten. Om någon undrar varför du rotar, säg att den mytiska tusenfotingen skickade dig! Klicka här!


Alltså, maan, startar jag någon gång ett band så ska det heta Paperwing Starship...



The bubble puppy velvet opera








(De tvingade mig att svälja piller som gjorde mig illamående och gav mig hjärtklappning för att driva den tropiska febern ur kroppen på mig. Det växte ett korallrev på min kind. Jag önskar att det vore lika poetiskt som det låter.) 

 

Napoleonkrigen är över! Vad, Varför, svarar man på två a4 sidor innehållandes censur, bekännelser och musiktips? Ja, shit-for-brains, varför?!

En bra fråga, Sgt. Barnes...

Jag påbörjade ett brev, men då mina ord formskiftade till ost och jag efter en kort stund av icke-produktivitet började tänka mer grundligt på saken, kände jag mig mer och mer som en jävla neutron. Inte funktionsoduglig, fuktfri eller steril, bara sval, smått susande, lite som när lava möter hav vid Haleakala. Varken eller. Pyssssssh. 

Du och jag är sammanlänkade av en stjärna. Det kanske låter som hippiebullshit i de enfaldigas öron, men för mig är detta supersanning, en tatuering i pannan. Folk blir inte för intet sammanlänkade av stjärnor bara vips. Och jag var där.

 

En enda av dem på ett expanderande universum av krossad, blå sammet, det var du och jag. Då tänkte jag på dig. Jag hade hoppat tillbaka på skeppet igen för att få vara med dig, i en timme till, och en timme är ingenting. Jag hade räddat dig ur ett brinnande hus, ur en sjunkande bil. Jag hade sprungit. Jag mässar som en Keats; Bright Star. Sedan när är timmar ingenting?

 

And I'd give up forever to touch you, cause I know you can feel it somehow...

 

Pornografisk exploatering av romantik och 90-tal i min ensamhet, och det känns som om jag har varm sirap i artärerna. Det finns inget likt det. Jag ler bokstavligt talat fram tårar.

Vad är det här för störd shit, soldat?! Du är en själsligt androgyn superhjälte, ditt beteende är oacceptabelt! Varför lyssnar du inte på din bästa vän?!

Hear ye hear ye, Sgt. Barnes, men låt mig förklara…


Jag gräver upp småflis till dagdrömmar för att kunna suga på den röda tråden ännu en gång, anstränger hela kroppen för att påminna mig om att jag borde sakna dig. För varje idiotsession blir du och jag allt mer legendariska. Jag undrar om det är värt det. Det känns egentligen ganska IQ-befriat.  

 

Jag fattar inte att jag säger det här, men jag hade velat vara med dig. Som i ett plus ett. Som i ett vart-är-det-här-förhållandet-påväg à la Bradshaw. Jag vill att du ska veta att det du skriver till mig är ömsesidigt. Du sätter ord på saker jag aldrig vågat säga till någon, ever, även nu, ord jag aldrig trodde att någon alls som inte måste skulle få för sig att säga till mig, iriseffekt; bara mig. Jag känner den där sirapen, men jag vet fortfarande inte vad. Du bor jättelångt bort. Du är knappt verklig. Vad håller du och jag på med? Det kan ju inte fortsätta såhär.

Jag har egentligen inte tid, men jag skriver en mycket statisk novell för att få det hela att passera smärtfritt, att balanseras ut. Det verkar fungera; bitterljuva sockerkladd. Du har såklart huvudrollen, men du har också sedan i lördags börjat genomgå en metamorfos med en viss hyperaktiv, non-stopnonsenspladdrande krigsjournalist. Det är ett vackert händelseförlopp.

Hollow men. Stuffed men. De ljuger för henne. Hon hade aldrig känt mig så ensam som på ett köpcentrum fyllt med människor.

Jag trodde aldrig att jag och Paris skulle återförenas så snart, redan efter mindre än ett år. En dag tillsammans är vi beviljade, och jag vet precis vad jag kommer att göra. Vandra runt, besöka operahuset, köpa böcker och sedan störta direkt till min bro via metrolinje 6, leta efter Brandos spöke, lukta på floden och tunnelbanevagnarnas gummidäck, hörlurar i; kameran rullar, aaaac-tion!

Jag tänker utgöra en inkarnation i snorkort grön sammetskjol och avlägga ett besök, mitt första, vid Jim Morrisons grav. Jag tänker skänka en ömhetsbetygelse; he creates his own demons, ett brev som jag vet kommer kastas bort av parkvakterna redan samma kväll. Det kunde inte ha varit en bättre tidpunkt i en artonårings liv. Förr, då jag var ung och dum, ville jag endast besöka Jims sista viloplats eftersom hans lejonaktiga hår verkade innehålla mystik, hans hår; ack, du pantade högstadieunge. Nu vill jag tacka honom för att ha visat mig galenskap, the edge of mind; the increasing hallucination, ett helt nytt språk.

 

Via Paris återkommer ett fantastiskt scenario. Vi kan kalla det novellen som inte har verklighetsanknytning.

 

Skulle jag berätta att jag återigen är på resande fot? Vad skulle han göra? Kasta sig på ett plan och störta direkt till min bro via metrolinje 6?! Idka en grov kärleksaffär på ett snuskhotell, denna gången svepa in mig i ett lakan istället för en badhandduk, förneka och förundra. Cigaretter och skandalpress; spectacular, spectacular!

 

Spread your legs, sade han, och hon lydde blint; bet hårt i hans axel.

Givakt! Du kommer bort ifrån det enda väsentliga, punk recruit!

 

Sorry, Sarge, men jag kan inte hjälpa det!

Jag tänkte presentera min nye hjälte: Hans fotografi pryder min vägg, en svartvit, vidögd egobild. Min prins, mitt badass; du ska, ironiskt nog, hjälpa mig ut ur allt det här. Jag visste att han höll min hand innan jag somnade, hitsänd, Hopper; jag kände det faktiskt. Jag tryckte den lite extra och somnade sedan kapoff. Imorse var han fortfarande kvar, ängel, och manade mig upp ur sängen. Jag skojar inte. Du symboliserar Izzies pånyttfödelse, så som hon brukade vara innan allt det här plaskiga oljespillet tvingade sig in och fick henne att hata allt. Det här är kärlek. Det här ska nog gå bra.

Han höll hennes nedbrutna gestalt hårt, mitt på motorvägen, där tunga transportfordon mullrade omkring dem; strålkastare och kromade kofångare. Han var rädd att hon skulle göra något dumt och i hennes öra viskade han baby, baby du vill inte.

 

Jag får nog skriva en biografi.


There's no where we can hide, except in each other














Jag föreställde mig en mer uttänkt, intelligent och konstnärlig version av Pearl Harbour och fick... det här...


Året är 1942. För Pvt. Witt känns det pågående kriget som förtär världen långt borta. Den grubblande men godhjärtade Witt har deserterat från armén med en likasinnad vän och lever ett fridfullt liv tillsammans med en söderhavsstam någonstans i Melanesien. Han observerar stamfolkets oskuldsfulla leverne, hur de lever i okomplicerad harmoni med omgivningen och avstår från våld; människans moraliska fullkomlighet. Solskenet strömmar oupphörligt ned över den välsignade atollen, passadvindarna får elefantgräset att vaja och fräsa, en kör hummar rogivande i slagljuset. Medan Witt i sakta mak vandrar genom palmdungarna ifrågasätter han den ondska han fått ta del av genom striderna.


Vad är det som skiljer människor åt, vart ifrån kommer hatet? Vad gör fienden till en fiende? Vad är det som driver oss till att döda en like? Hur förklaras öbornas beteende, om man rent hypotetiskt påstår att hat, liksom vår benägenhet att älska, är medfödda känslostormar?


Som en ensam siluett på en ödslig strand, anförtror sig Witt till en anonym lyssnare. Han är medveten om att den pastorala fristaden där han söker skydd är ämnad att upphöra inom en snar framtid, och närmast plågsamt säker på att han själv inte har lång tid kvar. Witt funderar över detta oundvikliga, en sinnesro som inte vill infinna sig; sin egen bräcklighet, och den gruvliga ångest han känner inför döden, dödsögonblicket. Han önskar endast att han kommer vara beredd då det händer. Att han kommer att kunna acceptera sitt sista andetag.  


Witts farhågor visar sig vara befogade. Ett amerikanskt fartyg hittar snart de två desertörerna då det patrullerar området. Witt kastas i arresten och Sgt. Welsh, en vid första anblicken spydig översittare, ger honom en sista chans: att listas som menig i ett avgörande slag som snart ska äga rum, eller att ställas inför krigsrätt.


Slaget som planeras kommer att äga rum på Guadalcanal, en frodig men ganska ogästvänlig plätt land, den största av Salomonöarna. Guadalcanal en vital japansk befästning och flygbas. Öns läge är idealiskt: skyddade av tät djungel och höga berg kan japanerna operera över ett mycket stort område; Söderhavet och Sydostasien, samt skära av handelsrutter till Australien och därmed finna en väg åt väst. C-kompaniet, en brokig skara på två hundra, ska sättas i land på ön och oskadliggöra en hårt beväpnad barrikad högt uppe på en gräskulle. Om uppdraget går vägen kan flygvapnet sedan bomba den japanska basen tillbaka till stenåldern och därmed garantera amerikanskt övertag.


Den illavarslande timmen anländer: trupperna stiger iland på en till synes öde strand; en olycksvarslande föraning, och ger sig sedan av mot linjen i fråga till fots. Moralen är låg, soldaterna duckar i buskarna för minsta ljud, minsta vindpust, och då Sgt. Welsh hittar ett lik i ett träsk de passerar igenom börjar många gråta som barn och vill vända om. Väl framme överraskas de överordnade av att det tilltänkta slagfältet ligger märkligt övergivet. Förvirrade klättrar männen långsamt uppför den branta sluttningen, i tron om att fienden har tagit till flykten, endast för att mötas av visslande kulsprutesmatter, kommandes från en gömd bunker nära kullens topp.


Trupperna nere i dalen är chanslösa, men istället för att beordra reträtt, kräver Gordon Tall, en obehaglig och nitisk överstelöjtnant, att ett frontanfall ska genomföras, en djärv men uppenbart tanklös manöver som närmast kan beskrivas som suicid. Två tredjedelar av kompaniet plöjs till marken, och inte förrän den samvetsgranne kaptenen ordervägrar avbryts vanvettet. Dammet lägger sig; avlägsna skrik på hjälp skär genom en vinande tystnad. Unket skinnflådd och drypande, skör och blek, står sanningen spöklikt naken och skramlar med tomma patronhus.


Hur många liv är värda att offras för herraväldet över en gräskulle?


Vi vet alla redan från början, trots Gordon Talls övertygelse om att Guadalcanal kommer att bli vändpunkten i kriget, att det här slaget inte kommer att skilja det minsta från något tidigare slag, att det med tidens gång kommer att falla i glömska och obetydelse. Vi vet att männen som dör här kommer att dö förgäves; likt soldaterna före dem som satt livet till under snarlika omständigheter. Namnlösa ansikten, stupade i oräkneliga sammandrabbningar; strider som verkade utgöra världens mittpunkt medan de pågick, men som nuförtiden endast existerar som någon fem-menings anekdot i valfri encyklopedi. 


Krigets verklighet skildras från ett känslomässigt drömperspektiv och fokus hoppar vilt mellan alla meniga, korpraler, befälhavare, kaptenen, Gordon Tall. Poetiska voice-overs återberättar männens reflekterande tankar och tvivel, deras mångfacetterade inre jag, minnen och moral, och hur dessa försvinner bit för bit, varje gång de kramar avtryckaren, för att ersättas av något främmande, äckligt; själslig pest.


Jag har dödat en människa.

 

Då gevärselden har lagt sig sitter Welsh och Witt sida vid sida på en vindpinad höjd och ser ned över skymningen genom det långstjälkade gräset. De pratar om hur kriget förgiftar dem inifrån och förvandlar dem till hundar.


“In this world, a man himself is nothing. And there ain’t no world, but this one.”


Welsh blick är livlös men ändå full av medlidande. Han är plågsamt medveten om sin egen maktlöshet och kan inte stänga ute det han ser trots att han försöker. Han klänger sig fast vid ett icke-avslöjande stenansikte och försöker ignorera ett samvete som enligt honom själv endast gör honom mer skada än nytta. Hans sätt att betrakta världen är närmast meditativt.  


“There’s not some other world out there where everything’s gonna be ok.
There’s just this one. Just this rock.”


Welsh försök att ta ned Witt på jorden, att skydda eller punktera honom, lämnar den unge tänkaren oberörd. Hans utåt sett blåögda osjälviskhet framstår nästan som fräckhet i sergeantens ögon. Witt ler mjukt. För han vet.


“I’ve seen another world”,
säger han och sneglar med barnslig upprymdhet mot den spräckliga kvällshimlen ovanför dem.”Sometimes I think it was just my imagination.”


Den tunna röda linjen är ingen run-with-a-gun-film. Filmen är svårplacerbar, att tolka den som ett experiment känns egentligen som det enda gångbara. Den utgör en studie av naturen och människans plats i den. Dess enda tydliga budskap är det att död, oavsett vem som drabbas, alltid är skit, och att det går emot människans egen natur att behöva döda.


Karaktärerna är lika svårplacerade som filmen själv. Vi uppfattar männen som lejda apor i bruna uniformer, allt medan glimtar av vänner, mammor och lillasystrar flimrar förbi för att påminna oss om motsatsen. Soldaterna har korta, opersonliga tilltalsnamn, inget man minns, och bland dem finns inga hjältar, ingen Ben Affleck med benknäckarkäke och grop i hakan. Tuffingar lipar och tar sig för munnen och kräks, liksom veklingar. Då man tror att man fäst sig vid någon som kanske kommer att vara av betydelse för den fortsatta handlingen, skjuts plötsligt den personen ned lika lätt som en bakgrundsstatist, utan förbarmande, en sekund tar det.


De enda två figurer som närmast kan liknas vid huvudkaraktärer är tidigarenämnda Sgt. Welsh och Pvt. Witt.


Welsh är tvetydig och tämligen svårgillad. Han är obotligt cynisk och hårt sluten, men samtidigt
mycket känslosam och ädel. Han är lika blyg och osocial liksom han är övertygande självsäker. Han basunerar ut att var-man-reder-sig-själv, men är också den ende som känner sig manad att rusa ut för att rädda en pojke som döende ligger och rapar blodbubblor på slagfältet då alla andra springer åt motsatt håll. Han läxar upp Witt och kallar honom snorvalp, för att sedan ha ett förtroligt samtal med honom, för att sedan överösa honom med pessimism, för att sedan gråta vid hans grav, för att sedan kaxigt muttra vad var det jag sa.


Witt är en annan sorts hjälte. Han är en mild, deltagande, fokuserad person som inte anser sig ha en särskild anledning att hata, eller bli hatad. Med änglalik uppsyn iakttar han de exotiska omgivningarna, på god väg att finna lösningar på stora hemligheter. Hans perspektiv är naivt, men hans grubblerier över livet, döden och dess mysterier ter sig oändliga. Witts osjälviskhet gör honom stark, men då endast för andras skull. Inuti är han precis lika rädd som någon annan. Witts osjälviskhet visar sig också bli hans slutgiltiga överman: då han gör det ultimata för sina kamrater, visar sådant mod som belönas med medaljer; ren dumhet, är det redan förutbestämt att han måste offras. Hans vän, Korpral Fife, som fegt flyr, han får överleva.


Älskling min.

Ifall jag dör först, så väntar jag på dig där.


En av de meniga är kär bortom gravitationen. Hans frus nariga överläpp återges i febriga återblickar bestående av skälvande viskningar, spetsgardiner och passionerad kärlek. Han riktar sina drömmande ömhetsbetygelser till hennes fotografi, vilket han bär i en kedja om halsen. Han är så vacker och jag lider då han lider. 

Är meningen med livet ett dubbelklipp föreställandes ett skratt? Att vältra eremitkräftor i sina kupade handflator? Solsken i ögat? Att le under vattenytan?


Jag stör mig på det överspelade naturfotot, där topografin konstant filmas i markhöjd och plötsliga sektioner föreställandes närbilder på fåglar, insekter och blad klipps in och avbryter. Jag kan uttyda symboliken, men det påminner mig fortfarande mer om Animal Planet än Plutonen. Den tunna röda linjen är, å andra sidan, lika mycket konstfilm som krigsfilm. Slumpmässigt koncentreras kameralinsen på en vältrande vågsvall, golvtexturen, en ljuslåga, mönstret på en flickas klänning; praktiskt taget stillbilder. Det förflutna är grådaskigt, sandfärgat, blygsamt, strävt muslin, tickande gökur och kalla molnbankar. Här ute i the Perimeter liknar solnedgångarna förstenade vätebombsexplosioner. Min favoritstund på dagen; blodet har aldrig varit så rött.  


En annan sak jag ofta stör mig på är filmer som ställer många frågor utan att ge några svar, och en stor del av den här filmen utgörs av oförståeliga filosofiska, och beroende på hur man vill se på saken, teologiska, funderingar. I vissa verk funkar det, men inte här, inte för mig, inte än. Ingen binder ihop det hela. Det känns halvt. Pretto. Abstrakt. Bortklippt.


(Det här är också en av de få filmer som fått mig att känna paranoia. Paranoia på riktigt. Så att man hyperventilerar och glömmer. Klaustrofobi. Skotten smattrar öronbedövande.)


Vadå, nej! Måste jag gå? Kommer jag att dö nu? Jag vill inte vill inte vill inte! Vad finns bakom den där sandbanken? Vem gömmer sig i dimman?! Huka dig för fan! Håll käften!


Tårarna sprutar då jag ser soldaternas vidögda, läppskakade skräck, lystrar till orderns känslokallhet, inser hur snabbt det går att låta en gevärskula passera genom ett människohjärta.


Klafs säger det, och så är det slut.

Jag vet inte vad jag ska tro om den här filmen. Jag vet inte ens om jag gillar den. Jag vet inte alls varför jag har skrivit nästan tre sidor om den. Men ni måste se den av någon anledning. Om ens för filmmusiken:


Älska fred, älska planeten jorden och älska mänskligheten! Klicka här!


Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där






Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Min vänsterfot blomstrar i infektionens färgpalett. Smärtan som regelbundet återkommer bultar med tilltagande intensitet. Under bandagen är såren är sjukligt grå med skiftningar mot lila. Det rinner brun, kletig vätska ur dem som luktar hematofobi och bakjäst. Ett av såren liknar gälarna på en nyklubbad fisk, fortfarande öppet. Då jag vickar på foten verkar det utstöta krampaktiga, dödsryckande andetag. De ska läka i sinom tid, sades det med allvarlig min. Det sitter små, små bitar av korall kvar i köttet, ungefär som granatsplitter, alldeles bländvita bitar (tänk brosket i ett fårlår eller flisor från mjölktänder). Eftersom de är så pass små orsakar de inga komplikationer. Eftersom de ligger så pass djupt tänker ingen pilla ut dem heller. Bit för bit förvandlas jag långsamt till havet. Det gör så ont att jag kräks. Jag kräks.


Skola. Skoooooola. Ordet, fenomenet, faktumet; skola känns helt jävla värdelöst. Skrivuppgifterna som delas ut liksom dagssysslor i fängelset känns som icke-nödvändiga tingestar som egentligen inte angår mig. De är obehövliga. De är opåkallade. De är påhittade måsten. De lämnar mig omotiverad och i stort behov av sömnpiller, koffeinpiller och blåbärsyoghurt.  Ingens liv kommer att förändras till det bättre om jag gör dem. De kommer inte att göra någon skillnad i världen.

 

Intressanta människor och dubbelt så intressanta samtal i en tropisk Eden; Dominicaberg, potatismjölssand. Bekymmersfri. Bongotrummor:

 

HAKOOONA MATATA! DÄÄÄ ORD SOM Ä BRAAAAA!

 

Samma känslor som fullkomligt slet mig i småbitar då jag återvände från Frankrike i somras hemsöker mig nu, återigen, här där jag ligger höljd från världen i ett terrarium av förfruset slask. Denna gången; mer kraft bakom de mentala knuffarna, mer övertygelse bakom det jag redan vet, hopplösheten är ihållande; så mycket värre. Du Måste Här Ifrån Nu.

   Allt känns så långt borta. Ni är alla så långt borta. En allt större avgrund öppnas mellan mig och dem. Jag är en astronaut som precis ska rymma från sin rymdpromenad, kapa livlinan som håller mig samman med ISS för att på egen hand ge mig av i riktning mot Andromeda, utan varken instruktionsmanual eller förberedande träning. Jag svävar fritt så när som på en halvt avsliten sträng vävnad, repets sista kvarvarande lilla fiber. (Någon slags ostig symbolik.)


 Jag vet vad jag måste göra. Jag begriper vad det handlar om, jag förstår vad jag handlar om, ett samband, ett fragment (jag älskar det ordet) av en helhet. Hela kroppen tickar som ett golvur med ADHD.

   Jag går i tre tjocktröjor och mumlar könsord till snön. Regnskog, risfält, bufflar och this-is-the-end. Jag stirrar men ingenting händer.

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

Jag upplever mig själv i ett konstanttillstånd av otillräcklighet och total otillfredsställelse. Jag kan inte stilla den genom att utöva enkla livsnöjen; trycka i mig havreflarn, se på översexuell fransk film eller svepa ett tvådecilitersglas apelsinjuice i ett andetag, smacka och sedan säga ”aaaaaah!”. Om vi då riktar in oss på narkos och bedövning; alkohol är ett vågspel. Hur jag än gör är jag fullt medveten om att jag in på småtimmarna med säkerhet ändå kommer att sitta med ögonen i kors för att friskt sluddra om ämnen som både nedsätter min karaktär och skämmer ut mig.   
   Mat jag brukade älska står mig upp i halsen. Onani känns meningslöst. Jag vill inte sova men jag vill inte heller vara vaken.


Saknar jag den oförutsägbara förutsägbarheten? Upplevelser i den renaste bemärkelsen, tryckande hetta i januari? Känslan av att livet självt plötsligt knackar på, petar en i sidan, och utbrister, med Jokerns hesa målbrottsstämma, ”Alltså, du... Här i the Perimeter är ingenting förutbestämt. Jag styr dig inte längre, typ. Du vet att det är upp till dig nu va?” (Sedan försvinner livet in i ditt högra öra med ett fläktande ljud och du ser för första gången att himlen egentligen är blå).

 

Eller är det bara enkelt? (Jag vill inte att det ska vara så enkelt.)

 

I drink you. Det sade någon i en film. Jag tyckte att det lät helt underbart.

Kroppsdelar och sånt.

Det konstiga är att jag knappt minns hur din hud känns. (Som min egen.)

Låt mig sammanfatta mina känslor så här:

 

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Jag känner mig som en sån där tjej. En riktig tjej i en overklig könsrollsvärld. Någon som tycker att Eat Pray Love hade ett helt okej slut, någon som samlar på bebiskläder inför den stora dagen som aldrig kommer. Tjejbaciller och fluff; vi har ju diskuterat det här. Min världsbild faller i bitar. (Sluta fnissa annars slår jag till dig!)

 

Önskningar istället för nyårslöften, en önskning per stjärnhimmel. Jag hade bara en enda önskning, och jag upprepade denna enda önskning tusen gånger, där jag låg i sanden med knastrande byxor och håret utbrett som solstrålar runt ett ansikte. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv.


Han såg henne rätt ned i ögonen, ”Ah wesh jeu well’ave an adventruss lahf, thein…”, ”Same to you”, sade hon och menade det på helt och fullt allvar. Samtidigt släppte de taget om rislyktan; hettan från vaxkoppen brände hennes fingertoppar. Med vidgade ögon riktade de sina ansikten för att se den stiga till väders rakt uppåt. Inte en enda vindpust slickade den ur kurs, och tillslut blev den en stjärna, en av stjärnorna, bara fylligare, gulare, mer kristallisk.


En sandstrand på syra i en centrifug; hennes huvud snurrade av romantik, alkohol och blod som rann ifrån huvudet för fort. Tätt inslagen vilade hon sin kind mot en skjortärm och kände något som kan liknas vid njutsamt illamående. Du och jag, tänkte hon, vi är en stjärna. Det här är det äkta.

 
Jag lyssnar på plutonens adagio. Det passar bra till havsskvalpet. Jag vill inte åka hem nu.


Det känns som att jag längtar efter dig, men jag vet inte ifall jag egentligen gör det, på riktigt. Jag vet inte ifall du är min sanning. Jag tror inte att du är en sanning. Jag känner sorgen som ett tarmvred, men jag vet samtidigt att det är en mycket självisk sorg. Om jag längtar så längtar jag endast för min egen skull. Jag kan ligga hukad i sängen och gråta hysteriskt för att jag längtar så mycket efter dig, tror att jag känner dig, tror att jag älskar dig. ( I och för sig tror jag att jag älskar de flesta människor så det jämnar väl ut sig kan antas.) Jag gråter ihjäl mig, och trots att jag känner sorg är jag är ändå inte särskilt ledsen. Att gråta känns som den enda känslomässiga respons jag över huvudtaget kan framkalla för att visa hur starkt jag liksom… känner, bultar, trycks nedåt i en hink vatten. Mest känner jag tomhet. Ihålighet. Eko.  


Och ett brev. Såklart betedde jag mig hormonellt. Jag vågade inte svara först men nu är det gjort. Den här gången försöker jag inte vara någon slags nobel Mildred Pierce, en surig men förlåtande Joan Crawford. Denna gången besitter jag en irresistible wittiness. Cracking jokes. Sgt. Barnes slåss för min heder. Jag är normal.  


Och jag tänker på honom HELA jävla tiden.


Symptom.


- Jag viskar ditt korta, en-stavelse, simpla namn om och om igen för mig själv som ett efterblivet freak. Så fort någon nämner det eller något annat jag relaterar till dig känns det som om någon typ river upp min magsäck eller annat valfritt invärtes organ, för att sedan slarvigt tejpa ihop det igen och lurpassa inför nästa stöt. Det är en underbart obehaglig känsla. (Som att försöka ta ett djupt andetag i en superhårt snörd korsett.)


-  Jag låtsas att min huvudkudde är lite fastare och lite hudigare och lite ludnare och samtidigt hävs up och ned i dåsande andetag.


- Jag lyssnar på sorglig musik och mår bra av det.


- Jag såg på en film igår och då anti-hjälten och anti-hjältinnan (ingen vill se på dygdemönster så som riktiga hjältar och hjältinnor längre) började kyssas passionerat, så som i att gatlyktorna slocknade, var jag tvungen att gå därifrån eftersom jag kunde identifiera mig med ljudet. Mm-mhh! Handleder.


Blåmärken och skrapsår över hela kroppen. Ingrott hår, tandmärken och nikotindoftande knogar. Sandiga underkläder i en plastpåse och ingen vet.


Jag ser omöjliga scenarion framför mig där vi återförenas på piren innan vi slits isär, hur vi träffas igen efter ett år i Kambodja, hur väskor släpps och hur ingenting har förändrats. Att vi är tillsammans för alltid och alltid, som bästa vänner, på lika villkor och utan pappersarbete, att vi bara säger Ah luv’yeu och båda gråter med slemklumpar i halsen. Suck. Det är Malibu Barbie i mig som pratar. Mamie van Doren. Sockerfen. Den goda häxan Glinda.


För jag vill ju egentligen inte vara med dig för alltid och alltid trots att det känns så. Tvåsamhet förstör mitt ideal. Fastsydd i dina drömmar, å hemska tanke. Men jag vill. Fast jag vill inte. Men jag… Å, alter egon bråkar och slåss.

 
Jag är ju sjuk i huvudet.

 
Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 


År noll





(Läs gärna denna text till "Mr. Brightside")

Ingenmanslandet resande, där dagar och nätter flyter ihop i ändlöst väntande. Glasväggar; alla länder har ett nummer. Addis Abeba, Moskva, Bengali, Singapore, vattenhål, möjligheter. Samma världskarta; en petitess.  

Jag borstar tänderna inne på damtoaletten där fräscht, nylagt kakel (alltid) skär sig mot mitt mosiga, fläckiga ansikte. Min ryggsäck är min kompanjon. Mina skor faller i bitar och luktar motorolja.


Långsamt återvänder jag från knapp sömn med viss svårighet, igenklibbad av ögonvätska och kladd. En dålig film rullar i ryggstödet på stolen framför mig; blått, oförlåtande pormasksljus. Toalettskylten lyser grön, grönt ljus, jag är en hålögd marsian, insjunken, med djupt liggande ansiktsdrag. En människospillra fladdrar förbi mig i mittgång A, klick, låset skjuts till occupied. Toalettskylten lyser röd, rött ljus, jag är softad, glödande, med en något tillplattad frisyr och med fnasiga mungipor. I mitt knä ligger ett trassel av totalpajade hörlurar som läcker alldeles för mycket ljud (ett ihåligt fragment av den dialog som hör samman med filmen på ryggstödet), kexsmulor, kaksmulor, brödsmulor, ett exemplar av pocketshops ta-tre-betala-för-två. Jag drar in snoret och smackar med tungan i ett försök att dölja smaken av bajs; plastinpackad middag, osötat te och en kub brie menad att sväljas i en enda tugga. Jag försäkrar mig med fotens hjälp att min handväska (påsliknande grej med ett galet op-art psykomönster) ligger på sin plats, och sedan glor jag ut genom fönstret. Dess plexiplastiga ruta osar 65 minusgrader och rymmer precis mitt ansikte.


På 11 000 meters höjd över Agra, fullsändigt klar sikt, the rarest of rarities. Själva staden, en tolvuddig slum, ett utbrett bronsgult bälte, ligger ostört på ett avstånd av flera minuters fritt fall.


Universum är böjt, hävdar många teoretiker.


… And the stars appeared before my eyes.  


(En fraktion av det egna undrade om vi var en del av det nu. Om vi flöt omkring ibland dem likt en vanföreställning, en bläckfisk, hållandes min nyårsönskan som en gloria, som syrgasmask.)


Hur många stjärnor fanns där, hur mycket rymd? Rymd som i böckerna, ett utrymme utan hörn, en kupol utan botten.


Plötsligt spricker fönstret i bitar under trycket av förvåning och fascination, ett metalliskt klingande eko som snabbt dör ut i snöflingor och dödstystnad. Dessa skärvor sugs ut i evighetens ingenting alls och jag klättrar igenom, ut på flygplanskroppen, och slungar iväg mig själv liksom jag med fötterna skjuter ifrån för att påbörja en ny tjugofemmeterslängd i en simbassäng.


… Och istället för att falla nedåt som en sten finner jag mig själv i tyngdlöshet, benägen att röra mig i alla tre dimensioner, som om jag bars av vattnets lyftkraft.


Likt ett yngel simmar jag runt i det gnistrande, mjölkiga töcknet; silverflisor, svettpärlor, silkeslarvens ägg, armarna utsträckta likt Parvati, pyjamasen fladdrandes som en liksvepning.


Dessa brinnande gasplomber på årtusendens avstånd, de gamla grekernas föreställningar om gudom och gladiatorer, får synnerven att svindla och loberna att bulta. Alla röster blir förvridna i lowpitch, öppen slutare, mina pupiller vidgas till brunnar. Någon sätter sig på min bröstkorg, ögonlocken blir tunga, du ler och jag fattar allting.


Min kropp vandrar i rymden, medan min hjärna somnar med en whiplashskada.

… Och man landar i en annan rymdhamn, ett akvarium; andra glasväggar. Där allting, efter en taxitur, är vackrare, mer spännande, så annorlunda. Där folk äter med pinnar, fel hand eller bara med gaffeln, där fullständigt rationella lagar plötsligt inte gäller längre, där luften är tjock och doftande; ginseng, palmnektar, avlopp. Skogar av högspänningsledningar ligger insprängda bland skogar med palmträd. Pagoder och dess glimrande spiror står höljda i smogen från åttafiliga motorvägar. I en underbelyst betongkonstruktion torkar siluetten av en byggarbetare svetten ur pannan till tonerna av Jefferson Airplane. Värmechocken. Luftfuktighetens livmoderskänsla som långsamt kommer att gröpa ur dig och knäcka alla dina ben. Sårvätska, malaria, mardrömmar. Jag känner tatueringsnålen susa över mitt skinn.    

(Sanningen är att jag är skiträdd. Jag är skiträdd för att flyga till outforskat territorium, de vita fläckarna på min mentala karta, slagfältets omkrets, den tunna röda linjen. Jag är skiträdd för allt och jag kan upprepa detta i oändlighet.)


Vientiane, Shantaram, Da Nang, Angkor Wat, Phet Kasem Road. The perimeter. Tjugotusen Dong blir tio miljoner Riel (eller var det tvärs om eller inte alls?). Monopolsedlar förvandlas till piratkopierade dvd-skivor.  


… Och jag har en strategi, ett system, en krigstaktik, etsad i djungelns teak.


Alla länder är mitt hem.

Jag är en främling.


Jag är ensam.


Mitt namn är Iz. Så vad mer behöver du veta?



Tidigare inlägg
RSS 2.0