Fraktioner av ett kapitel
Jag kan inte förklara, och kommer inte ens börja försöka.
För där stod hon. Hennes panna låg i små men hårda rynkor, ett utryck av djupt bekymmer eller besvikelse, besvikelse över själva världen hon simmade i. Det såg ut som om hon desperat försökte känna höstsolens, för oss andra, påtagliga värme med hela sin själ men omöjligt kunde det, trots att hon stod exponerad mitt på promenaden, som en syrebefriad ovädersö mitt ibland cyklisterna i de färgglada shortsen, bland hundarna utan ägare, under palmernas hjärtformade blad.
Om man nyper av en viss nerv i pelikanernas vingar kan de aldrig flyga mer; ännu ett av människans avskyvärda försök att manipulera naturens utseende, liksom det symboliska vanställandet av boskapsdjur, planterandet av spaljéer och principen att ha fiskar i skålar som dekoration. Vingstympningen görs med en liten avbitartång och går relativt fort, ett lätt snitt och ett litet knips med verktygen, blod spills, fågeln utstöter ett strypt kväkande och släpps sedan åter in i sin inhägnad. Då såren läks har de i realiteten vingbenådade berövats sin enda unikhet över oss landlevande, deras förlamade kroppsdelar lyder dem inte, i små aviarier står de och flaxar hjälplöst med sina fjädrar utan att något händer, medan snoriga barn argt knackar på glaset. Detta görs för att spara utrymme och byggnadsmaterial i djurparker, då det räcker med vanligt stängsel för stympade pelikaner som inte längre kan söka sin tillflykt hos de branta sluttningarna på åskmolnens södersidor ovanför. På sätt och vis är fåglarna fastspikade vid marken. Jag kunde aldrig låta bli att jämföra de stackars vegetativa, meningsberövade djurens öde med de vuxnas bisarra tillvaro.
Fastspikade vid marken på snabbgående rullband in i mörkret, förförda av sensationsmedia, av hushållsapparater, av kapitalismens grova praktlögn, dömda att i all evighet stampa i samma bur, dömda att aldrig kunna blicka över vår värld som en helhet med svindel i magen och ödmjukhet, ren ödmjukhet!
Ett långt tag var jag en pessimist. Jag resonerade att ett falskt liv var oundvikligt, och att jag endast hade möjlighet att med yttersta ansträngning av intellektet och mina begär försöka styra vilken nivå av falskhet jag skulle leva i. Men då jag blickar ut över detta oljelika, kopparblästrade hav i det abstrakta Santa Monica och känner doften av kall och hård sand, spunnet socker (det fastnar på flickors kragar, hakor, och de skrattar), lyssnar till de avlägsna, gälla skriken från piren (endast en mekaniskt glittrande siluett långt borta) där en skranglig berg-och-dal-bana stupar ned i färgglada svalg, inser jag att jag har ett trumfkort kvar, ett ögonblick som denna inbillade ålder, denna falska mask jag bär, inte lyckats förgifta med cynism och bitterhet. Skriken, som rungar högre och högre i nattluften ju snabbare mina egna fötter minskar avståndet mellan mig och dem, skulle sätta skräck i vilken förbipasserande som helst, men just nu, som ett stelnat ögonblick i tiden, som ett undantag från allt annat, endast för att de kommer inifrån denna puttrande, promiskuösa elektricitet till fredagsnöje, fyller de mig med en lycka som påminner mig om min ungdom, vilken känns så långt borta men samtidigt så nära, som om jag skulle befinna mig mitt uppe i den. Jag tänker på dig nu. Och jag tänker på att det går att leva ett icke-falskt liv.
När jag hade vänner och oron var så långt borta, när varje natt var en havsström färgad av mareld. Men det var mest du som gjorde allting kristallklart, och mitt i sin uppenbara bristfällighet var samtidigt allting i hela världen värt att leva för. Jag kände mig aldrig fattig med dig. Hungern gjorde ont men syntes aldrig på utsidan och jag har inget minne av den. Vi var, på ett sätt, det luxuös-bohemiska idealet som säljs per reklam för att locka semestergäster till nostalgiska bostadsområden där konstnärer en gång tog droger tillsammans, en gång i tiden, vi skrattade åt denna medelklassens romantiska fantasi, medan vi samtidigt levde den, "de romantiska fattiga", ett grymt skämt och vår verklighet. Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig.
Lycka var att snubbla längs med bränningarna med dig, bränningarna som sög oss utåt med obarmhärtig kraft vid dödens strand, medan tiotusen svarta fågelsiluetter lyfte mot himlen, röd som blod, röd som ditt blod som i en ensam, glänsande droppe rann ned mellan dina bröst där du rev dig på en törnkvist. Jag kände en underlig impuls att slicka upp det, längs med rispan i din hud, fortfarande varm trots att solen slutat lysa på oss, något jag både upphetsades och äcklades av.
Tysta satt vi och såg ut över staden som likt smältande järn ringlade sig i cirklar och kanaler av ljus. Jag svalde mycket hårt för att samla mod, men rodnade istället då det runda kluckandet i min hals tedde sig så extremt överdrivet. Jag hade visat mig intressant och ställt frågor i all vänskaplighet, jag hade slagit armarna om dig, idiotiskt, men trots att jag nu inte ens nuddade vid dig nu så var du alldeles för nära mig och jag kunde inte ens röra mig där jag satt, satt i ett bilsäte som svällde och svällde i storlek, eller var det jag som krympte? Plötsligt verkade avståndet till ratten vara meterlängder ovanför. Allting runt omkring var för intimt, naturen som tänkande varelse var emot mig. Mulholland Dr var inte ett planerat stopp på vägen, utan en fullständig omväg. Kustvägen hade blockerats av en bilolycka, en rattfyllerist som krockat med en herrgårdsvagn. Allting hade sett mycket otäckt ut, vi hade blivit lotsade från platsen av en ung polisman som rätt ut sagt såg pinsamt perfekt ut för jobbet (vita, stärkta handskar, ansikte med leninistisk struktur) och jag var överraskad hur lite jag brydde om de båda bilisternas bräckliga liv eller icke-liv. Då vi tyst susade genom kolsvart, doftande skog av låga pinjetallar funderade jag över mänsklighetens skeva beskaffenhet och moral.
Jag tillät mig själv att kasta blickar på dig. Du hade kurat ihop dig i sätet, liksom nästan sjunkit in i det en aning som i en djup fåtölj, du satt tyst med uppdragna axlar, förmodligen för att det blåste lite kallt, men du verkade inte det minsta beklämd. Snarare verkade du upprymd, road, uppfylld av hemliga känslor vilka skymtade på ytan som ett svagt, glasaktigt ljus. Stadens starka färger, ärtgrönt, silver, blänkte i dina två självlysande ögon, och jag kunde se hur din syn flög in och ut ur dessa ögon och hämtade intryck ovanifrån, som om du kunde se hela världen och framtiden bortom oss, liksom du tidigare stannat mitt på dödens strand, hur du, medan du höll andan, tittat på hur tiotusentals sjöfåglar gällt skrikade lyft mot himlen, och hur jag då, på avstånd men ändå, kunde avläsa att du var lycklig. Att det dina ögon såg var fantastiskt.
Kände jag dig redan?
Du tänkte inte avslöja något mer. Jag kände mig ytterst avundsjuk på dig och denna egenskap, bekvämligheten i till synes skavande tystnad, obryddheten i mitt sällskap.
Du hade håret knutet i nacken med ett vitt skosnöre. Det (icke för ändamålet) alldagliga bandet (med plaständar) i prydlig rosett såg anskrämligt ut, nära inpå plågsamt malplacerat. Dömande hårets omfattande längd och nästan barnsliga styrsel kunde jag döma at du inte höll efter det så ofta, så som det var vanligt att flickorna gjorde då. Alla ville likna presidenthustrun och promenerade fram och tillbaka under universitetens valvportar, in och ut ur skönhetssalongernas pälsklädda inre som små soldater doppade i glasyr, alla iförda kjolar, jackor och lackerade små hjälmar till frisyrer. Till färgen var ditt hår skarpt rödbrunt, tjocka strimmor av det blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, hårt brunbränt och prytt med ett par i jämförelse bleka läppar. På dina ben och armar växte hårstrån med samma röda färg, hela din kropp glänste i det konstgjorda, nattliga solskenet, ja, det gjorde den, i skenet som strålade rakt igenom våra ansikten som frätande rymdstormar, fick håren i nacken att resa sig. Du verkade brinna i din trygga stillhet, hela du stod i lågor och jag öppnade och slöt munnen väl snabbt i min inbillning och idioti, min längtan att få sticka min hand i elden och med obändig vilja och smärta se skelettet framträda underifrån, förtäras i värmen. Att våga se dig i ögonen. Att våga ta din hand.
En gudinna ur antikens tidsålder i min immediata närhet, helt omedveten om branden runt omkring bilen, inuti bilen, om mina känslor (Föreställde jag mig att jag visste någonting om dig, föreställde jag mig att jag kunde gissa dina tankar? Tog jag mig rättigheten?). En nyfödd Venus av vågorna, en Venus född rätt in i min värld, vilsen, barfota, draperad i blekt persikorosa av gudinnan konsumtion, bortslängt, jordiskt, höljd i vildrosor, i jasmin, regnandes från himlen, resultatet av öknens gud, galen och hallucinogen, och havsgudinnan, den vackra döden, deras förening.
Denna absoluta, koncentrerade förväntan var det icke-falska. Det svaga, envisa ljuset som mina egna ögon projicerade runt din hopkrupna gestalt var essensen av det icke-falska. Då solnedgången svartnade, då det regnade blod i gryningen-det-inte-får-talas-om, då den allseende simbassängen hittades helt igengrodd och dyig en dag och hur Ballerinan då var övertygad om sin egen närastående undergång, då var dina händer det icke-falska ögonblicket jag klängde mig fast i, som en drunknad famlar efter en räddare. I det ögonblicket ringde en gammal man med svag röst, lätt och sorgsen som flagnande färg, in till radioprataren och önskade en låt från en svunnen tid, och jag visste att den mannen var jag, då allt detta skulle vara över. Ögonblicket då dina gyllene duvvingar till händer grabbade tag i mitt hår, hårdare än vad jag förväntat mig, drog ditt ansikte mot mitt och beslutsamt slöt dina läppar runt mina, det ögonblicket håller mig flytande nu, nu när jag är rädd, rädd för gryningen-det-inte-får-talas-om, för dig, och för hur denna historia kommer att sluta.
Det finns inget ord jag föraktar mer än "naturlig", än de som avser sig värna om det naturliga, då det är det mest överreklamerade uttrycket i vår tid, i all tid, och avser någonting ytterst konstgjort. Tyvärr så är vokabulär ett av mina tillkortakommanden, och det fattas mig andra begrepp för att beskriva din självklarhet. Jag blundande och såg dig med glänsande pumor vaktandes vid dina fötter, blommor i håret, varm, mörkbrun och naken, omgiven av doftlösa, förvridna trädstammar och dallrande, vitaktig hetta. (Min drottning av giftiga öknar, av karg vildmark!) Jag tänkte på dig som en indianska innan engelsmännen satte sina fötter bortom Klippiga Bergen och försökte förändra de vilda och vackra, förse dem med puder, hårborstar och korsetter. Du stod utanför denna skönhet som för jämnan är en annan sorts skönhet, annan än de våldsamma vågorna vilka krossar berg vid Big Surs granklädda kust, annat än stenstäppens månlandskap i de blodutgjutande första solstrålarna. Denna skönhet som istället symboliseras av kemikalier och preparat, skönheten i den felfria ytan, ädelstenen vars symmetriska slipning bör hållas inlåst i valvskåp men ständigt putsas för att inte blekna, ovikta, hårda pengasedlar, det falska i biofilmer!
Den icke-perfekta ytan, den halva människan, är inte värd att älskas, sägs det, bilden du skapat av dig själv. Det mediokra kan aldrig älskas, endast tolereras.
Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig. De stal vår tvål, och doften som svävade i min ökenros armhålor var sur och söt, och allting älskade jag med henne. Hennes ilska, hennes medkänsla. Allting.
Här står jag i det abstrakta Santa Monica, framför pirens väldiga massa, vilken balanserandes på en skog av musselklädda trästolpar utger stöttepelare för plast, magi och ungdomens kåthet. Solnedgången har svartnat, och kvar finns endast elektricitet som sticker i ögonen. Jag svävar några centimeter över marken, jag borrar ned tårna i sanden. Havet väser, det är döden som undrar varför jag har lämnat den undangömda plats som tilldelats mig och jag ryser, men jag måste få veta. Därför tänker jag fortsätta söka.
Jag själv undrar vart mina tankar är någonstans, då jag krockar med tankar tänkta förut, tänkta innan mig, kanske ärligare. Ovetenskap; minnen, och ett viskande som utslitet förlorat sin rätta klang:
"Bli aldrig en fastspikad fågel. Bli aldrig en fisk i en skål."
Tjocka strimmor av rödbrunt hår blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, över mitt ansikte, då du lutade dig närmare.
Dina hårda, svarta fotsulor vilka jag ville kyssa, smeka i cirkulära mönster, eftersom dem, med stor ansträngning, brända av ångande asfalt och glödande småsten, burit dig hit, till andra sidan av denna breda genomfartsled i detta tättbebyggda men folktomma kvarter, här där min arbetsplats just händelsevis låg då, där jag händelsevis just gått på rast, exponerat mig själv för avgaser, solljus, något värt att leva för. Och jag skulle alltid undra vad du gjorde där, tvärs över vägen. Varför du kom till mig.
Hur du var så tragisk, så patetisk, och hur jag verkligen ville rädda dig. Min feghet är mitt värsta brott.
