Flux Capacitor

”Jag tänker på dig, jag tänker på pizza också, men mest på dig.”

Då september dök upp för snart en månad sedan med ett definitivt slut på sommaren, fick jag mitt första riktiga jobb. Att kunna stå för sin egen omkostnad är sannerligen en befriande känsla, men det är inte till ett utökat skivbibliotek alternativt en utökad garderob som lilla lönen ska gå. Faktum är att jag snålar med alla utgifter jag har råd med och sparar allting annat i pengaväg jag kommer över. Bankkontots slutgiltiga ändamål är hemlighållet med undantag för några få inblandade, och det är mycket viktigt att denna status quo uppehålls. Om du lovar att inte sprida det vidare så berättar jag: Mina blygsamma besparingar ska användas för att finansiera den Stora Flykten från Apornas Planet. Den efterlängtade Flykten från ingenting och allting och Jakten efter den wanderlust som växer sig allt starkare, på en större sol och en mindre punktering, jakten på äventyret; något mer spännande, något mer fängslande och farligare. Och farligt kommer det med största säkerhet att bli, det kan jag försäkra er, likväl kan jag försäkra er om att det inte finns en enda textrad med skitsnack i dikten jag nu skriver. Jag har aldrig upplevt det som kallas misär och streetcred men förhoppningsvis kommer jag att förstå nu, då min överlevnad inte beror på någon annan än mig själv. Jag är måttlöst less på att gemene man antar att jag är helt aningslös angående känsloextremer så som sex, sorg och smärta, och att jag inte vet någonting livets skuggsidor, då jag egentligen vet mer än de flesta tillsammans. Sanningen är den att hela livet är farligt och att min beslutsamhet också är farlig.  Konsekvenserna av mitt val och alternativen att falla tillbaka på är farliga. Horror has a face, and you must make a friend out of horror. Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.

”Det är en hårfin linje mellan cynism och realism. Och det är en lika svår balansgång mellan framtidstro och naivitet.”

Åskmoln i öster. Björkarna dör långsamt i och med allt lägre midnattstemperaturer. Det luktar inte ens sommar i skogen längre, då vinden rasslar i det täta lövtaket. Det luktar friluftsdag, orientering och betungande tvångsarbete i trädgården. Stängda fönster till trots, är det helt otroligt ljusblå, krispiga dagar. Den här tiden på året längtar jag efter min amerikanske broder. Min amerikanska broder som nyss upplevt sin första kyss och sin första hjärtesorg och som gråtande ringer till mig efter ord som läker och jag vet inte vad jag ska säga trots att jag vet exakt hur det känns. Löv stora som solfjädrar cirklar ned över trottoarerna. Det är för kallt för att gå utan jacka men för varmt att faktiskt ha den på. På väg till jobbet cyklar jag. Den underliga känslan som slår till då jag passerar tegelinstitutionen Haga är ödesmättad och begriplig, fylld med avsky och sentimentalitet, ett sorts svek man på sätt och vis vill tillbaka till. Skolbyggnaden är ett akvarium omgivet av en för oss alumner ogenomtränglig men osynlig energisköld; och där inuti finns ett låtsasuniversum. I låtsasuniversumet vistas låtsasmänniskor och lärare med låtsasmakt som delar ut provresultat som är viktiga på låtsas. Fy fan vilket skämt är min kommentar. Men jag saknar Solveig. Jättemycket.

Visste ni att det finns ett ord som heter ”perfectability”? (Def: Skalan där man mäter hur pass perfekt någon/något är.)

Vad ger er rätten att tränga in mig i hörn och under förebrående blickar förhöra, ställa krav och begära en högre grad perfectability, ifall ni aldrig ens försökt lära känna mig? Vart ligger logiken?

Planen just nu är att jag, kluven i mitt allra innersta, jag som föraktar protegéer vilka skyfflas från en station till nästa och att göra så som folk gör mest, ska studera i fem år för ett tidskrävande, ansvarsfullt arbete jag inte vill ha och aldrig velat ha, i en svensk storstad. Auktoritetsdepartementet, föräldraenheten så att säga, är stenkåta på mitt överbetalda medelklassliv som komma skall. Med slutbetyg och språkkunskaper som mina har jag en framtid inom världspolitiken, sägs det. (Hur man kan förutspå det utefter ett dokument med lite siffror och bokstavskombinationer är dock bortom mina förmågor.) Ni säger att ni bara vill se mig lycklig, men jag vet redan att jag aldrig kan bli lycklig genom att försöka rädda mänskligheten genom byråkrati. Som att livets mening och min mening i det helt plötsligt skulle vara helt irrelevant. Det finns inget syfte. Jag har inget syfte om jag inte får upptäcka världen.

Det är väldigt svårt att svika folks förväntningar. Speciellt när man i 19 jävla år har blivit dresserad som en bordercollie att lydnad, behärskning, perfektionism och heterosexuella kärnfamiljsnormer är det enda som accepteras i tillvaron.

Jag har upptäckt att personer i allmänhet har svårigheter med att förstå mitt dilemma, vilket har gjort mig distanserad. Jag håller med om att det kan verka lite som när smala människor går till motattack och klagar på hur alla alltid klagar på att smala människor är ohälsosamma då jag försöker förklara, de få gånger jag tillåter mig själv att sucka högt i andras sällskap. Vad har jag att gnälla över, liksom, ett inomäktenskapligt avlat barn inackorderat i ett stort hus som förstår sig på klassisk litteratur och som har välsignats med ett relativt vackert yttre? Att jag sovit med de allra hemskaste av alla hemska tankar under sängen det senaste året är inte relevant i det här sammanhanget, eftersom mitt lidande bara är låtsaslidande. Låtsaslidandet är väldigt provocerande eftersom det påvisar min brist på medmänsklighet. Jag har bara hittat på för att kunna bidra till samtalet, sägs det, för att kunna bilda mig någon slags gemenskap med de som har verkliga problem att brottas med. Jag lider för att jag har valt det, sägs det. Det är en sådan där innegrej bland min sort.

Rik är den som nöjd är, sade Shakespeare. Jag kan hålla med, men vad gör det mig?

Jag kom fram till vart skon egentligen klämde. Det var perfektionens fel. Perfektionen, den odefinierbara, föraktande, krävande perfektionen, den är min riktiga fiende, ingen annan. Strävan efter perfektionen och vissheten att perfektionen är ouppnåelig och därför inte finns, det är mitt bekymmer. Perfektionen tar form inuti mig och lämnar fotspår i min skugga. Perfektionen är det duktiga, det hurtiga självhatet, den äppelkäcka mönstermänniskan som borde få sitt huvud mosat med en bräda precis som i den där mardrömmen jag hade. Ni andra uppmuntrar mig att följa henne och men jag tror inte att jag orkar det längre. Jag tror att jag förstod det, efter den där rutinmässiga avhyvlingen för några veckor sedan då jag kastade mig in i duschen bara för att få vara ifred. Hopkrupen på golvet som ett jävla offer satt jag och undrade ifall jag någonsin skulle komma att växa ifrån det, för att plötsligt slås utav tanken att inte den här gången, bitch. Att vi är färdiga med varandra nu. Att du får flyga bort och infektera någon annan. Att jag har kommit till mina sinnen igen, och ifall du kommer tillbaks så dödar jag dig med din egen dolk. (Det är ett löfte.)   

Sanningen är farlig och sanningen är den att jag inte känner för Universitetet. Inte nu. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Och jag vet att det är jävligt svårt att fatta, så jävla svårt att ta in, att jag inte borde tänka så och att jag inte får. Det är inte meningen att det är jag som ska fatta ett sådant beslut. Beslutet är redan fattat åt mig. Allting är på låtsas. Sanningen är farlig och sanningen är den att planer huggna i sten bara är skit. Om jag bara får lite tid, om jag tillåts att leva litegrann, så kommer jag i slutändan att göra det val som är helt rätt för mig.

KLONK!!!

Det var ljudet av ett dussin vuxna käkar som i chock föll till golvet. Wanna know the immensity of fucks I give? Zéro. Absolutement Zéro. Jag vill inte vara en del av er. Min värsta mardröm är ett kök där allting är dyrt, nytt och på sin rätta plats.

 

*

 

De sista sommardagarna med Katastrofklubben drog förbi som en störtflod. Den bästa sommaren tog slut, men ingen sörjde särskilt över det. Vi var en massa snorfulla hipsters i en källare, vi lekte med eld och vi halkade efter, tjöt och skrattade som våp och ramlade bakåt i blött gräs, i svarta hål.  

Vi väntade på nattbussar och åkte nattbussar och dog på nattbussar. Jag halvsov med kinden mot rutan, där fläckigt, blågrönt ljus sköljde förbi som formlösa, blanka ögon, ändå besittandes någon slags fysisk massa. Vi lyssnade slött på min ledsna musik och delade på ett ensamt par hörlurar av usel kvalitet, spruckna utav maxvolym och av sand i väskan. Han tycker inte om den där låten, han suckar och kallar den parkbänksdepressionen, men han förstår vad den betyder för mig och hur mycket jag förvarar mellan dess textrader. Under textraden ”Du och jag håller andan och håller händer i språnget”, fattade han tag om min hand, hårt, så hårt att känseln försvann helt, och såg mig benallvarligt rätt in i ögonen, för att sedan se bort igen. Då visste jag.   

Ha överseende med all min pop. Jag har ju aldrig varit kär förut. Fucking Kent.

Jag tycker inte om pojkvänner och har aldrig velat ha någon, inte på allvar, inte alls. När andra killar än du ler mot mig, med undantag från några få tusen fransmän, tre fyllon och en quarterback, finner jag det motbjudande – och det har jag alltid gjort. Jag har alltid sett till att hålla det på distans och på mina villkor, för att sedan leva ut de scenarios som kunde ha varit i närminnet, allt jag inte vill ha, sekunderna innan jag somnar. Jag ser bara pinsamma tystnader och inställsamma, valpiga ansikten. Jag ser en äcklig jävla massa utav typecastade Michael Ceras. Jag ser folk jag bara vill drämma stolsryggar och gitarrkroppar i ansiktet på. Jag ser regler och normer i allt. Jag ser mamma och pappa som sitter i varsin ände av soffan och inte skrattar åt någonting. Men du står utanför all neuros. De är inte som du; ingen är som du. Du är speciell. Du är Marlon på det slitna fotografiet. Du är bara guld. Jag ser bara guld i dig.

När vi klev av nattbussen i hemstaden så duggregnade det på polerad asfalt. Frisyrer blev snart klibbiga mot tinningar och skor så iskalla att det kändes längst upp i ryggraden.”Cause we are gonna be, forever you and me”, sjöng vi, hela vägen hem till dig, och upptäckte sedan det absurda i det vi just gjort. Vi låg vakna till klockan sex på morgonen och viskade; svamlade och rantade. Jag berättade saker för dig som ingen annan vet, inte ens Galenpanna, och du lyssnade. Solen gick upp, och jag somnade med näsan mosad mot din axel medan fågelkakafonin vaknade med stillsamma pip bortom persiennerna. Livet var som mjölk.

Jag får fortfarande samma Veronica-känsla när jag är på väg till dig, megalycklig, euforisk, som om jag är på väg att rädda livet på dig fastän det inte alls är bråttom. Som om jag skulle kunna sitta i ett plan i 18 timmar bara för att få träffa dig en dag. Som att fjärilar har sex med andra fjärilar i min mage. Som att jag rider på en silvergrå enhörning hela vägen hem till dig istället för att ta bussen samma väg, som att jag har lockigt hår ända ned till korsryggen som blåser bakåt i vinden. Jag springer alltid de sista 300 metrarna uppför gatan till huset där du bor.

Ligger jag nära nog kan jag se din pulsåder bulta.

Hon har upplevt sin beskärda del av att känna sig oälskad, ignorerad och fnyst åt. Bortsött, unwanted och ljugen inför.

De tog en gång för alla upp det jobbiga samtalsämnet de alltid undviker och hon blev med ens att tänka fruktansvärt jobbiga tankar. Trots att hon inte ville så berättade hon för honom. Hon berättade att hon inte visste vad, att ångest förökade sig som mask inuti, utan stopp. Hon förklarade sin ståndpunkt angående fortsättningar och avslut och det allra, allra värsta, om vassa törnen under huden. Hon började gråta. Han blev ledsen, kramade henne hårt och mjukt i desperation och berättade en rolig historia om sin kompis. Men det fungerade inte och hon grät ännu mer.  ”Jag följer med dig”, sade han då. ”Jag vet att du vill fly. Vart det nu är du ska, låt mig få följa med. Jag skulle vara glad varje dag. Det är du och jag nu, pussycat, och glöm aldrig det.”  Hon hade reagerat likadant som om han skulle ha slagit henne i ansiktet. Hon höll andan och stirrade på honom som om han vore helt sjuk i huvudet. Samtidigt tänkte hon tackvärldentacktacksnälla, omdugördethärförmigsåskajagaldrigmergöradummasakerdefinitivumåherregud. ”När vi är i Australien kommer ingen att göra dig ledsen. Jag lovar”.

Snälla Jesus, kan tänkas, så mycket ostpizza och bombardemang att det rent ut sagt kan framstå som outhärdligt för en cyniker att höra i andra hand, men det var inte alls så alls. Faktum är att det var precis det hon behövde höra. ”Det finns ingen plats för dig och mig i allt det här och det är bara du och jag kvar”.

Jag vet allt om dig nu, vill jag inbilla mig. Det som spelar roll. Det som är viktigast. Jag känner dig tillräckligt väl för att veta att du menar allvar, och jag litar på dig.

Jag skulle hungerstrejka i dagar om du bad mig. Jag skulle göra en Julia Capulet och fejka min egen död för din skull.  Jag vet att du skulle resa till galaxens utkant för att hitta botemedlet mot min sjukdom och aldrig förlåta dig själv om du misslyckades.

Jag är halvfri. Jag lär mig om begreppet frihet. Min sort.

Fortsätt bara att röra dig framåt. För det är nära nu.  

Klockan tre på morgonen ska vi rivstarta nedför en motorväg. Vi lämnar allting. Kanske sade vi inte ens hejdå.

Vad hände egentligen, kommer de att viska till varandra, då budskapet ännu inte sjunkit in. Det sägs att en blå bil med registreringsskylten USA SUX rör sig söderut längs vägarna i ljusets hastighet, bemannad av en rockerprins i läder och en peyoteprinsessa i rosa peruk. Är det verkligen sant? Är det verkligen på riktigt? Vi som trodde att det bara var ljug, hade vi fel all along? En realist kommer att fnysa i sitt te, om två veckor är de tillbaks, medan en annan, en bästa vän, kommer att krama närmaste prydnadskudde och ur höger öga fälla en tår för min evighet och tänka äntligen, äntligen får hon andas igen. Och en dag kommer ett brev till henne och till hennes likar. Tre meningar.

"Vi lever, och vi lever nu för första gången, länge leve! Glöm oss nu och för alltid eller förena er med oss i vår ödesmässiga revolution mot oskyldigheten, nykterheten, dumheten! Vi är bankrånare med historien på vår sida, vi har änglabomber; poesi, prosa och pappersduvor, och vi vrålar genom öknen."

Vi har ingenting annat att förlora än våra bojor. Det är dags för den stora flykten snart och jag känner det i hela kroppen. Du och jag, C. Nu jävlar. Peppen.

(Dessutom vill jag skicka mina regards till Julia som just tagit steget. Du är inspirerande och modig som fan och jag önskar dig all lycka i världen!  Det börjar nu, för oss alla. Den här låten är till dig. Det är den jag alltid tänkt mig att jag ska lyssna på när den gamla staden försvinner in i dimman.)

För när man sitter i en bil så ska man lyssna på Rush och Van Halen: Klicka här för en spellista!