Flux Capacitor

Jag föreställde mig en mer uttänkt, intelligent och konstnärlig version av Pearl Harbour och fick... det här...

Året är 1942. För Pvt. Witt känns det pågående kriget som förtär världen långt borta. Den grubblande men godhjärtade Witt har deserterat från armén med en likasinnad vän och lever ett fridfullt liv tillsammans med en söderhavsstam någonstans i Melanesien. Han observerar stamfolkets oskuldsfulla leverne, hur de lever i okomplicerad harmoni med omgivningen och avstår från våld; människans moraliska fullkomlighet. Solskenet strömmar oupphörligt ned över den välsignade atollen, passadvindarna får elefantgräset att vaja och fräsa, en kör hummar rogivande i slagljuset. Medan Witt i sakta mak vandrar genom palmdungarna ifrågasätter han den ondska han fått ta del av genom striderna.

Vad är det som skiljer människor åt, vart ifrån kommer hatet? Vad gör fienden till en fiende? Vad är det som driver oss till att döda en like? Hur förklaras öbornas beteende, om man rent hypotetiskt påstår att hat, liksom vår benägenhet att älska, är medfödda känslostormar?

Som en ensam siluett på en ödslig strand, anförtror sig Witt till en anonym lyssnare. Han är medveten om att den pastorala fristaden där han söker skydd är ämnad att upphöra inom en snar framtid, och närmast plågsamt säker på att han själv inte har lång tid kvar. Witt funderar över detta oundvikliga, en sinnesro som inte vill infinna sig; sin egen bräcklighet, och den gruvliga ångest han känner inför döden, dödsögonblicket. Han önskar endast att han kommer vara beredd då det händer. Att han kommer att kunna acceptera sitt sista andetag.  

Witts farhågor visar sig vara befogade. Ett amerikanskt fartyg hittar snart de två desertörerna då det patrullerar området. Witt kastas i arresten och Sgt. Welsh, en vid första anblicken spydig översittare, ger honom en sista chans: att listas som menig i ett avgörande slag som snart ska äga rum, eller att ställas inför krigsrätt.

Slaget som planeras kommer att äga rum på Guadalcanal, en frodig men ganska ogästvänlig plätt land, den största av Salomonöarna. Guadalcanal en vital japansk befästning och flygbas. Öns läge är idealiskt: skyddade av tät djungel och höga berg kan japanerna operera över ett mycket stort område; Söderhavet och Sydostasien, samt skära av handelsrutter till Australien och därmed finna en väg åt väst. C-kompaniet, en brokig skara på två hundra, ska sättas i land på ön och oskadliggöra en hårt beväpnad barrikad högt uppe på en gräskulle. Om uppdraget går vägen kan flygvapnet sedan bomba den japanska basen tillbaka till stenåldern och därmed garantera amerikanskt övertag.

Den illavarslande timmen anländer: trupperna stiger iland på en till synes öde strand; en olycksvarslande föraning, och ger sig sedan av mot linjen i fråga till fots. Moralen är låg, soldaterna duckar i buskarna för minsta ljud, minsta vindpust, och då Sgt. Welsh hittar ett lik i ett träsk de passerar igenom börjar många gråta som barn och vill vända om. Väl framme överraskas de överordnade av att det tilltänkta slagfältet ligger märkligt övergivet. Förvirrade klättrar männen långsamt uppför den branta sluttningen, i tron om att fienden har tagit till flykten, endast för att mötas av visslande kulsprutesmatter, kommandes från en gömd bunker nära kullens topp.

Trupperna nere i dalen är chanslösa, men istället för att beordra reträtt, kräver Gordon Tall, en obehaglig och nitisk överstelöjtnant, att ett frontanfall ska genomföras, en djärv men uppenbart tanklös manöver som närmast kan beskrivas som suicid. Två tredjedelar av kompaniet plöjs till marken, och inte förrän den samvetsgranne kaptenen ordervägrar avbryts vanvettet. Dammet lägger sig; avlägsna skrik på hjälp skär genom en vinande tystnad. Unket skinnflådd och drypande, skör och blek, står sanningen spöklikt naken och skramlar med tomma patronhus.

Hur många liv är värda att offras för herraväldet över en gräskulle?

Vi vet alla redan från början, trots Gordon Talls övertygelse om att Guadalcanal kommer att bli vändpunkten i kriget, att det här slaget inte kommer att skilja det minsta från något tidigare slag, att det med tidens gång kommer att falla i glömska och obetydelse. Vi vet att männen som dör här kommer att dö förgäves; likt soldaterna före dem som satt livet till under snarlika omständigheter. Namnlösa ansikten, stupade i oräkneliga sammandrabbningar; strider som verkade utgöra världens mittpunkt medan de pågick, men som nuförtiden endast existerar som någon fem-menings anekdot i valfri encyklopedi. 

Krigets verklighet skildras från ett känslomässigt drömperspektiv och fokus hoppar vilt mellan alla meniga, korpraler, befälhavare, kaptenen, Gordon Tall. Poetiska voice-overs återberättar männens reflekterande tankar och tvivel, deras mångfacetterade inre jag, minnen och moral, och hur dessa försvinner bit för bit, varje gång de kramar avtryckaren, för att ersättas av något främmande, äckligt; själslig pest.

Jag har dödat en människa.

 

Då gevärselden har lagt sig sitter Welsh och Witt sida vid sida på en vindpinad höjd och ser ned över skymningen genom det långstjälkade gräset. De pratar om hur kriget förgiftar dem inifrån och förvandlar dem till hundar.

“In this world, a man himself is nothing. And there ain’t no world, but this one.”

Welsh blick är livlös men ändå full av medlidande. Han är plågsamt medveten om sin egen maktlöshet och kan inte stänga ute det han ser trots att han försöker. Han klänger sig fast vid ett icke-avslöjande stenansikte och försöker ignorera ett samvete som enligt honom själv endast gör honom mer skada än nytta. Hans sätt att betrakta världen är närmast meditativt.  

“There’s not some other world out there where everything’s gonna be ok. There’s just this one. Just this rock.”

Welsh försök att ta ned Witt på jorden, att skydda eller punktera honom, lämnar den unge tänkaren oberörd. Hans utåt sett blåögda osjälviskhet framstår nästan som fräckhet i sergeantens ögon. Witt ler mjukt. För han vet.

“I’ve seen another world”, säger han och sneglar med barnslig upprymdhet mot den spräckliga kvällshimlen ovanför dem.”Sometimes I think it was just my imagination.”

Den tunna röda linjen är ingen run-with-a-gun-film. Filmen är svårplacerbar, att tolka den som ett experiment känns egentligen som det enda gångbara. Den utgör en studie av naturen och människans plats i den. Dess enda tydliga budskap är det att död, oavsett vem som drabbas, alltid är skit, och att det går emot människans egen natur att behöva döda.

Karaktärerna är lika svårplacerade som filmen själv. Vi uppfattar männen som lejda apor i bruna uniformer, allt medan glimtar av vänner, mammor och lillasystrar flimrar förbi för att påminna oss om motsatsen. Soldaterna har korta, opersonliga tilltalsnamn, inget man minns, och bland dem finns inga hjältar, ingen Ben Affleck med benknäckarkäke och grop i hakan. Tuffingar lipar och tar sig för munnen och kräks, liksom veklingar. Då man tror att man fäst sig vid någon som kanske kommer att vara av betydelse för den fortsatta handlingen, skjuts plötsligt den personen ned lika lätt som en bakgrundsstatist, utan förbarmande, en sekund tar det.

De enda två figurer som närmast kan liknas vid huvudkaraktärer är tidigarenämnda Sgt. Welsh och Pvt. Witt.

Welsh är tvetydig och tämligen svårgillad. Han är obotligt cynisk och hårt sluten, men samtidigt
mycket känslosam och ädel. Han är lika blyg och osocial liksom han är övertygande självsäker. Han basunerar ut att var-man-reder-sig-själv, men är också den ende som känner sig manad att rusa ut för att rädda en pojke som döende ligger och rapar blodbubblor på slagfältet då alla andra springer åt motsatt håll. Han läxar upp Witt och kallar honom snorvalp, för att sedan ha ett förtroligt samtal med honom, för att sedan överösa honom med pessimism, för att sedan gråta vid hans grav, för att sedan kaxigt muttra vad var det jag sa.

Witt är en annan sorts hjälte. Han är en mild, deltagande, fokuserad person som inte anser sig ha en särskild anledning att hata, eller bli hatad. Med änglalik uppsyn iakttar han de exotiska omgivningarna, på god väg att finna lösningar på stora hemligheter. Hans perspektiv är naivt, men hans grubblerier över livet, döden och dess mysterier ter sig oändliga. Witts osjälviskhet gör honom stark, men då endast för andras skull. Inuti är han precis lika rädd som någon annan. Witts osjälviskhet visar sig också bli hans slutgiltiga överman: då han gör det ultimata för sina kamrater, visar sådant mod som belönas med medaljer; ren dumhet, är det redan förutbestämt att han måste offras. Hans vän, Korpral Fife, som fegt flyr, han får överleva.

Älskling min.

Ifall jag dör först, så väntar jag på dig där.

En av de meniga är kär bortom gravitationen. Hans frus nariga överläpp återges i febriga återblickar bestående av skälvande viskningar, spetsgardiner och passionerad kärlek. Han riktar sina drömmande ömhetsbetygelser till hennes fotografi, vilket han bär i en kedja om halsen. Han är så vacker och jag lider då han lider. 

Är meningen med livet ett dubbelklipp föreställandes ett skratt? Att vältra eremitkräftor i sina kupade handflator? Solsken i ögat? Att le under vattenytan?

Jag stör mig på det överspelade naturfotot, där topografin konstant filmas i markhöjd och plötsliga sektioner föreställandes närbilder på fåglar, insekter och blad klipps in och avbryter. Jag kan uttyda symboliken, men det påminner mig fortfarande mer om Animal Planet än Plutonen. Den tunna röda linjen är, å andra sidan, lika mycket konstfilm som krigsfilm. Slumpmässigt koncentreras kameralinsen på en vältrande vågsvall, golvtexturen, en ljuslåga, mönstret på en flickas klänning; praktiskt taget stillbilder. Det förflutna är grådaskigt, sandfärgat, blygsamt, strävt muslin, tickande gökur och kalla molnbankar. Här ute i the Perimeter liknar solnedgångarna förstenade vätebombsexplosioner. Min favoritstund på dagen; blodet har aldrig varit så rött.  

En annan sak jag ofta stör mig på är filmer som ställer många frågor utan att ge några svar, och en stor del av den här filmen utgörs av oförståeliga filosofiska, och beroende på hur man vill se på saken, teologiska, funderingar. I vissa verk funkar det, men inte här, inte för mig, inte än. Ingen binder ihop det hela. Det känns halvt. Pretto. Abstrakt. Bortklippt.

(Det här är också en av de få filmer som fått mig att känna paranoia. Paranoia på riktigt. Så att man hyperventilerar och glömmer. Klaustrofobi. Skotten smattrar öronbedövande.)

Vadå, nej! Måste jag gå? Kommer jag att dö nu? Jag vill inte vill inte vill inte! Vad finns bakom den där sandbanken? Vem gömmer sig i dimman?! Huka dig för fan! Håll käften!

Tårarna sprutar då jag ser soldaternas vidögda, läppskakade skräck, lystrar till orderns känslokallhet, inser hur snabbt det går att låta en gevärskula passera genom ett människohjärta.

Klafs säger det, och så är det slut.

Jag vet inte vad jag ska tro om den här filmen. Jag vet inte ens om jag gillar den. Jag vet inte alls varför jag har skrivit nästan tre sidor om den. Men ni måste se den av någon anledning. Om ens för filmmusiken:

Älska fred, älska planeten jorden och älska mänskligheten! Klicka här!

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Min vänsterfot blomstrar i infektionens färgpalett. Smärtan som regelbundet återkommer bultar med tilltagande intensitet. Under bandagen är såren är sjukligt grå med skiftningar mot lila. Det rinner brun, kletig vätska ur dem som luktar hematofobi och bakjäst. Ett av såren liknar gälarna på en nyklubbad fisk, fortfarande öppet. Då jag vickar på foten verkar det utstöta krampaktiga, dödsryckande andetag. De ska läka i sinom tid, sades det med allvarlig min. Det sitter små, små bitar av korall kvar i köttet, ungefär som granatsplitter, alldeles bländvita bitar (tänk brosket i ett fårlår eller flisor från mjölktänder). Eftersom de är så pass små orsakar de inga komplikationer. Eftersom de ligger så pass djupt tänker ingen pilla ut dem heller. Bit för bit förvandlas jag långsamt till havet. Det gör så ont att jag kräks. Jag kräks.

Skola. Skoooooola. Ordet, fenomenet, faktumet; skola känns helt jävla värdelöst. Skrivuppgifterna som delas ut liksom dagssysslor i fängelset känns som icke-nödvändiga tingestar som egentligen inte angår mig. De är obehövliga. De är opåkallade. De är påhittade måsten. De lämnar mig omotiverad och i stort behov av sömnpiller, koffeinpiller och blåbärsyoghurt.  Ingens liv kommer att förändras till det bättre om jag gör dem. De kommer inte att göra någon skillnad i världen.

 

Intressanta människor och dubbelt så intressanta samtal i en tropisk Eden; Dominicaberg, potatismjölssand. Bekymmersfri. Bongotrummor:

 

HAKOOONA MATATA! DÄÄÄ ORD SOM Ä BRAAAAA!

 

Samma känslor som fullkomligt slet mig i småbitar då jag återvände från Frankrike i somras hemsöker mig nu, återigen, här där jag ligger höljd från världen i ett terrarium av förfruset slask. Denna gången; mer kraft bakom de mentala knuffarna, mer övertygelse bakom det jag redan vet, hopplösheten är ihållande; så mycket värre. Du Måste Här Ifrån Nu.

   Allt känns så långt borta. Ni är alla så långt borta. En allt större avgrund öppnas mellan mig och dem. Jag är en astronaut som precis ska rymma från sin rymdpromenad, kapa livlinan som håller mig samman med ISS för att på egen hand ge mig av i riktning mot Andromeda, utan varken instruktionsmanual eller förberedande träning. Jag svävar fritt så när som på en halvt avsliten sträng vävnad, repets sista kvarvarande lilla fiber. (Någon slags ostig symbolik.)

 Jag vet vad jag måste göra. Jag begriper vad det handlar om, jag förstår vad jag handlar om, ett samband, ett fragment (jag älskar det ordet) av en helhet. Hela kroppen tickar som ett golvur med ADHD.

   Jag går i tre tjocktröjor och mumlar könsord till snön. Regnskog, risfält, bufflar och this-is-the-end. Jag stirrar men ingenting händer.

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

Jag upplever mig själv i ett konstanttillstånd av otillräcklighet och total otillfredsställelse. Jag kan inte stilla den genom att utöva enkla livsnöjen; trycka i mig havreflarn, se på översexuell fransk film eller svepa ett tvådecilitersglas apelsinjuice i ett andetag, smacka och sedan säga ”aaaaaah!”. Om vi då riktar in oss på narkos och bedövning; alkohol är ett vågspel. Hur jag än gör är jag fullt medveten om att jag in på småtimmarna med säkerhet ändå kommer att sitta med ögonen i kors för att friskt sluddra om ämnen som både nedsätter min karaktär och skämmer ut mig.   
   Mat jag brukade älska står mig upp i halsen. Onani känns meningslöst. Jag vill inte sova men jag vill inte heller vara vaken.

Saknar jag den oförutsägbara förutsägbarheten? Upplevelser i den renaste bemärkelsen, tryckande hetta i januari? Känslan av att livet självt plötsligt knackar på, petar en i sidan, och utbrister, med Jokerns hesa målbrottsstämma, ”Alltså, du... Här i the Perimeter är ingenting förutbestämt. Jag styr dig inte längre, typ. Du vet att det är upp till dig nu va?” (Sedan försvinner livet in i ditt högra öra med ett fläktande ljud och du ser för första gången att himlen egentligen är blå).

 

Eller är det bara så enkelt? (Jag vill inte att det ska vara så enkelt.)

 

I drink you. Det sade någon i en film. Jag tyckte att det lät helt underbart.

Kroppsdelar och sånt.

Det konstiga är att jag knappt minns hur din hud känns. (Som min egen.)

Låt mig sammanfatta mina känslor så här:

 

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Jag känner mig som en sån där tjej. En riktig tjej i en overklig könsrollsvärld. Någon som tycker att Eat Pray Love hade ett helt okej slut, någon som samlar på bebiskläder inför den stora dagen som aldrig kommer. Tjejbaciller och fluff; vi har ju diskuterat det här. Min världsbild faller i bitar. (Sluta fnissa annars slår jag till dig!)

 

Önskningar istället för nyårslöften, en önskning per stjärnhimmel. Jag hade bara en enda önskning, och jag upprepade denna enda önskning tusen gånger, där jag låg i sanden med knastrande byxor och håret utbrett som solstrålar runt ett ansikte. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv.

Han såg henne rätt ned i ögonen, ”Ah wesh jeu well’ave an adventruss lahf, thein…”, ”Same to you”, sade hon och menade det på helt och fullt allvar. Samtidigt släppte de taget om rislyktan; hettan från vaxkoppen brände hennes fingertoppar. Med vidgade ögon riktade de sina ansikten för att se den stiga till väders rakt uppåt. Inte en enda vindpust slickade den ur kurs, och tillslut blev den en stjärna, en av stjärnorna, bara fylligare, gulare, mer kristallisk.

En sandstrand på syra i en centrifug; hennes huvud snurrade av romantik, alkohol och blod som rann ifrån huvudet för fort. Tätt inslagen vilade hon sin kind mot en skjortärm och kände något som kan liknas vid njutsamt illamående. Du och jag, tänkte hon, vi är en stjärna. Det här är det äkta.

 
Jag lyssnar på plutonens adagio. Det passar bra till havsskvalpet. Jag vill inte åka hem nu.

Det känns som att jag längtar efter dig, men jag vet inte ifall jag egentligen gör det, på riktigt. Jag vet inte ifall du är min sanning. Jag tror inte att du är en sanning. Jag känner sorgen som ett tarmvred, men jag vet samtidigt att det är en mycket självisk sorg. Om jag längtar så längtar jag endast för min egen skull. Jag kan ligga hukad i sängen och gråta hysteriskt för att jag längtar så mycket efter dig, tror att jag känner dig, tror att jag älskar dig. ( I och för sig tror jag att jag älskar de flesta människor så det jämnar väl ut sig kan antas.) Jag gråter ihjäl mig, och trots att jag känner sorg är jag är ändå inte särskilt ledsen. Att gråta känns som den enda känslomässiga respons jag över huvudtaget kan framkalla för att visa hur starkt jag liksom… känner, bultar, trycks nedåt i en hink vatten. Mest känner jag tomhet. Ihålighet. Eko.  

Och ett brev. Såklart betedde jag mig hormonellt. Jag vågade inte svara först men nu är det gjort. Den här gången försöker jag inte vara någon slags nobel Mildred Pierce, en surig men förlåtande Joan Crawford. Denna gången besitter jag en irresistible wittiness. Cracking jokes. Sgt. Barnes slåss för min heder. Jag är normal.  

Och jag tänker på honom HELA jävla tiden.

Symptom.

- Jag viskar ditt korta, en-stavelse, simpla namn om och om igen för mig själv som ett efterblivet freak. Så fort någon nämner det eller något annat jag relaterar till dig känns det som om någon typ river upp min magsäck eller annat valfritt invärtes organ, för att sedan slarvigt tejpa ihop det igen och lurpassa inför nästa stöt. Det är en underbart obehaglig känsla. (Som att försöka ta ett djupt andetag i en superhårt snörd korsett.)

-  Jag låtsas att min huvudkudde är lite fastare och lite hudigare och lite ludnare och samtidigt hävs up och ned i dåsande andetag.


- Jag lyssnar på sorglig musik och mår bra av det.

- Jag såg på en film igår och då anti-hjälten och anti-hjältinnan (ingen vill se på dygdemönster så som riktiga hjältar och hjältinnor längre) började kyssas passionerat, så som i att gatlyktorna slocknade, var jag tvungen att gå därifrån eftersom jag kunde identifiera mig med ljudet. Mm-mhh! Handleder.

Blåmärken och skrapsår över hela kroppen. Ingrott hår, tandmärken och nikotindoftande knogar. Sandiga underkläder i en plastpåse och ingen vet.

Jag ser omöjliga scenarion framför mig där vi återförenas på piren innan vi slits isär, hur vi träffas igen efter ett år i Kambodja, hur väskor släpps och hur ingenting har förändrats. Att vi är tillsammans för alltid och alltid, som bästa vänner, på lika villkor och utan pappersarbete, att vi bara säger Ah luv’yeu och båda gråter med slemklumpar i halsen. Suck. Det är Malibu Barbie i mig som pratar. Mamie van Doren. Sockerfen. Den goda häxan Glinda.

För jag vill ju egentligen inte vara med dig för alltid och alltid trots att det känns så. Tvåsamhet förstör mitt ideal. Fastsydd i dina drömmar, å hemska tanke. Men jag vill. Fast jag vill inte. Men jag… Å, alter egon bråkar och slåss.

 
Jag är ju sjuk i huvudet.

 
Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

(Läs gärna denna text till "Mr. Brightside")

Ingenmanslandet resande, där dagar och nätter flyter ihop i ändlöst väntande. Glasväggar; alla länder har ett nummer. Addis Abeba, Moskva, Bengali, Singapore, vattenhål, möjligheter. Samma världskarta; en petitess.  

Jag borstar tänderna inne på damtoaletten där fräscht, nylagt kakel (alltid) skär sig mot mitt mosiga, fläckiga ansikte. Min ryggsäck är min kompanjon. Mina skor faller i bitar och luktar motorolja.

Långsamt återvänder jag från knapp sömn med viss svårighet, igenklibbad av ögonvätska och kladd. En dålig film rullar i ryggstödet på stolen framför mig; blått, oförlåtande pormasksljus. Toalettskylten lyser grön, grönt ljus, jag är en hålögd marsian, insjunken, med djupt liggande ansiktsdrag. En människospillra fladdrar förbi mig i mittgång A, klick, låset skjuts till occupied. Toalettskylten lyser röd, rött ljus, jag är softad, glödande, med en något tillplattad frisyr och med fnasiga mungipor. I mitt knä ligger ett trassel av totalpajade hörlurar som läcker alldeles för mycket ljud (ett ihåligt fragment av den dialog som hör samman med filmen på ryggstödet), kexsmulor, kaksmulor, brödsmulor, ett exemplar av pocketshops ta-tre-betala-för-två. Jag drar in snoret och smackar med tungan i ett försök att dölja smaken av bajs; plastinpackad middag, osötat te och en kub brie menad att sväljas i en enda tugga. Jag försäkrar mig med fotens hjälp att min handväska (påsliknande grej med ett galet op-art psykomönster) ligger på sin plats, och sedan glor jag ut genom fönstret. Dess plexiplastiga ruta osar 65 minusgrader och rymmer precis mitt ansikte.

På 11 000 meters höjd över Agra, fullsändigt klar sikt, the rarest of rarities. Själva staden, en tolvuddig slum, ett utbrett bronsgult bälte, ligger ostört på ett avstånd av flera minuters fritt fall.

Universum är böjt, hävdar många teoretiker.

… And the stars appeared before my eyes.  

(En fraktion av det egna undrade om vi var en del av det nu. Om vi flöt omkring ibland dem likt en vanföreställning, en bläckfisk, hållandes min nyårsönskan som en gloria, som syrgasmask.)

Hur många stjärnor fanns där, hur mycket rymd? Rymd som i böckerna, ett utrymme utan hörn, en kupol utan botten.

Plötsligt spricker fönstret i bitar under trycket av förvåning och fascination, ett metalliskt klingande eko som snabbt dör ut i snöflingor och dödstystnad. Dessa skärvor sugs ut i evighetens ingenting alls och jag klättrar igenom, ut på flygplanskroppen, och slungar iväg mig själv liksom jag med fötterna skjuter ifrån för att påbörja en ny tjugofemmeterslängd i en simbassäng.

… Och istället för att falla nedåt som en sten finner jag mig själv i tyngdlöshet, benägen att röra mig i alla tre dimensioner, som om jag bars av vattnets lyftkraft.

Likt ett yngel simmar jag runt i det gnistrande, mjölkiga töcknet; silverflisor, svettpärlor, silkeslarvens ägg, armarna utsträckta likt Parvati, pyjamasen fladdrandes som en liksvepning.

Dessa brinnande gasplomber på årtusendens avstånd, de gamla grekernas föreställningar om gudom och gladiatorer, får synnerven att svindla och loberna att bulta. Alla röster blir förvridna i lowpitch, öppen slutare, mina pupiller vidgas till brunnar. Någon sätter sig på min bröstkorg, ögonlocken blir tunga, du ler och jag fattar allting.

Min kropp vandrar i rymden, medan min hjärna somnar med en whiplashskada.

… Och man landar i en annan rymdhamn, ett akvarium; andra glasväggar. Där allting, efter en taxitur, är vackrare, mer spännande, så annorlunda. Där folk äter med pinnar, fel hand eller bara med gaffeln, där fullständigt rationella lagar plötsligt inte gäller längre, där luften är tjock och doftande; ginseng, palmnektar, avlopp. Skogar av högspänningsledningar ligger insprängda bland skogar med palmträd. Pagoder och dess glimrande spiror står höljda i smogen från åttafiliga motorvägar. I en underbelyst betongkonstruktion torkar siluetten av en byggarbetare svetten ur pannan till tonerna av Jefferson Airplane. Värmechocken. Luftfuktighetens livmoderskänsla som långsamt kommer att gröpa ur dig och knäcka alla dina ben. Sårvätska, malaria, mardrömmar. Jag känner tatueringsnålen susa över mitt skinn.    

(Sanningen är att jag är skiträdd. Jag är skiträdd för att flyga till outforskat territorium, de vita fläckarna på min mentala karta, slagfältets omkrets, den tunna röda linjen. Jag är skiträdd för allt och jag kan upprepa detta i oändlighet.)

Vientiane, Shantaram, Da Nang, Angkor Wat, Phet Kasem Road. The perimeter. Tjugotusen Dong blir tio miljoner Riel (eller var det tvärs om eller inte alls?). Monopolsedlar förvandlas till piratkopierade dvd-skivor.  

… Och jag har en strategi, ett system, en krigstaktik, etsad i djungelns teak.

Alla länder är mitt hem.

Jag är en främling.

Jag är ensam.

Mitt namn är Iz. Så vad mer behöver du veta?