Flux Capacitor

Jag älskar en särskild plats. En plats bestående av trånga och mörka korridorer, murrigt ljus, en liten toalett där lysrören blinkar och där det alltid är helt slut på pappershanddukar. Där allt går i bruna nyanser som hörde hemma under vräkighetens heydays, en nopprig soffa i manchester, en anslagstavla i orange krossad sammet. Där luktar det svettig trikå och gammal husvagn, fuktskadad panel och möglig plast, instängt, unket.

Kläderna smetar slickade mot kroppen, håret halkar ur knuten och klistrar mot pannan, fotsulorna känns flådda och tårna går av. Lårmusklerna böjs på mitten och slits isär, knäskålarna trycker till mot någon nerv som aldrig gjort sig uppmärksammad förrän precis nu, och synfältet blir fläckigt i vitt för ett ögonblick. Jag har ont på ställen jag aldrig haft ont på förut. Jag spänner ett knä i taget för att placera smärtan, fascineras av okänd träningsvärk. Jag lär mig massor av steg som jag inte kommer ihåg namnet på, men som musklerna minns som rena impulser. Tänka efter hinner jag inte göra förrän jag redan gjort dem. Bröstkorgen stramar, tinningarna pulserar, läpparna knastrar. Jag välkomnar varje fläkt av regnig blåst från det halvstängda fönstret och drar in djupa andetag, den råkalla luften slingrar sig ned i strupen och svalkar det kokande blodet. Känner mig lite förvirrad. Ibland förödmjukad men försöker att ignorera det.

Jag gör det ändå. Alltihopa.

Jag gör piruetter, jag vänder åt vänster, putar åt höger, jag skuttar fram och jag gör nästan för snabba pas de bourrées. Jag sträcker på tårna, på fingrarna, på hakan. Ser fruktansvärt benallvarligt sammanbiten ut då tårarna nästan väller över av (underligt skön) bedövande stretchsmärta, då innanlåren ska ut och överkroppen ska framåt, då det strålar som allra starkast genom ryggmärgen och förnuftet skriker åt mig att låta bli. Spagaten kommer lite i taget och det är det som är det värsta av allt. Samtidigt som jag dråsar till golvet av utmattning kan jag knappt förmå mig att förstå hur min kropp klarar av så vansinnigt mycket pina och ändå bara verkar bli starkare och starkare. 

För hur fruktansvärt och skrämmande det än kan te sig, bryr jag mig inte ett skit. Inte ett endaste litet dugg.

Jag ler som en solstråle, skrattar som den lyckligaste flickan i världen, gör skutt efter skutt och fäster inget avseende vid att jag är så trött att jag lika gärna skulle kunna falla död ned. Jag har aldrig gjort någonting roligare än det här, aldrig någonsin, ingenting slår den extratunga väskan som skär in i axeln hela eftermiddagen, kläderna som mer liknar klibbiga disktrasor då mörkrets inbrott tar vid, den nedslitna salen med stora speglar och klarlackade barrar så olik le foyer de la danse man kan komma. 
   Ansiktet blir rosigt och fuktigt, blankt som vax i pannan och över kinderna. Jag mimar till musiken (Moulin Rouge ju, det är för bra för att vara sant!) som dundrar ut ur det lilla stereoskåpet i hörnet, så högt att man hör ut på gatan. Lärarinnan ropar "Jättefint, Iz!" och jag känner mig så euforisk att jag är tvungen att stanna en sekund, knipa ihop ögonen och göra någon slags hoptryckt, fnissig grimas. När jag tar sats och hoppar känns det som om jag lyfter från backen och fortsätter flyga, ända tills jag landar igen såklart.

Jag kan dansa, jag kan dansa! Hörde ni, jag kan dansa!

Ni vet hur alla alltid snyftar som svampar och tackar övre makter för mammas och pappas stöd? Det är väl trevligt och så, men mina två kommer då aldrig att nämnas i några smäktande tacktal. Inte inom den närmaste tiden i alla fall. Deras inställning till livet (till mitt liv) kanske ändras någon gång då jag når medelåldern. Då kommer de klaga på allting jag borde ha gjort istället för på saker jag inte ens borde försöka ta mig an eftersom det är kört innan jag ens provat. 

De där två trodde aldrig att jag skulle lära mig att dansa. De sa det näst intill rakt ut. Det las huvuden på sned och yttrades många "men lilla gumman", det vill säga "kära efterblivna, stackars varelse, försök tänka som vi nu". De skulle vara så förstående med alldeles för slippriga silkesvantar och jävla subtilt påpekande, med all kraft försöka banka i mig att det här med dans nog inte var min grej. Alls. Fastän jag ville så hemskt att jag bara kunde skrika rakt ut. Att jag kanske passar bättre för mer stillasittande aktiviteter. Fastän jag inte kunde tänka mig något roligare än att skutta runt runt i timtal. De är numera något av experter på att pickedöda drömmar jag har.
   Författarfantasierna är dock halvt som halvt accepterade, trots att en trygg och svindyr journalistutbildning (eller något annat som väger tungt och som jag inte är ett skvatt intresserad av) är det som ständigt serveras på tallriken så fort min framtid kommer på tal. De där två är inte så förtjusta i idéerna om franskt bohemliv och ströjobb. De vill ha högavlönat men själsberövat arbete och björkbord från IKEA. Vi delar helt enkelt inte samma perspektiv på tillvaron, tror jag.  

Jag har alltid velat dansa, och det är ingenting jag bara spottar ut för att det låter bra. Ända sedan jag var väldigt, väldigt liten och någon gav mig den begagnade boken med nött rygg, betitlad; Balett, en introduktion till dansens värld av Cathereine Dell, förmodligen ett gratisexemplar som gavs bort på biblioteket, har jag velat snurra och frysa i pose och le. Jag kunde inte läsa då men bilderna i boken var underbara.
   På första uppslaget står säkert tretton dussin ballerinor på ett långt led i en parkettgolvsal, där varderas högerhand ligger runt midjan på dansösen framför och varderas vänsterhand sträcks upp mot taket. Vänsterfötterna är vridna utåt och högerfötterna pekar ned i golvet. Alla ser ut som prinsessor i krispiga tutuer, sidenskor och gnistrande hårsmycken, varannan klädd i svart, varannan klädd i vitt. Flickornas markerade drag tonas ut i det svaga sepialjuset från kristallkronorna, miljontals gyllengula prismor hopsatta till böljande juvelkonstverk, alla av samma underbart pompösa modell som man brukar finna i operabyggnadernas dramatiska gemak.
   Jag vill kliva in i den bilden och bo där. Vara dansösen längst fram i ledet med glittriga kattögon och båda händerna mot taket. Jag har en permanent, obrytbar förälskelse till de där kristallkronorna, till stora öppna rum med slitna, ljusa väggar, doften av harts, ansträngande slit, ett gravallvarligt stenansikte som vrålar: Snabbare, Ivanovna, snabbare!. Snöoväder från en stålgrå himmel utanför fönstren, men ångande värme innanför där stråkarna bara fortsätter spela. Sura benvärmare, rårivna skavsår, en sjudande yra av upprymdhet och exaltering. Disiga fönster, den omisskänliga slaskfrostiga januaridoften. Attityd, vänd, vink, position!     

Min lillasyster fick börja där och då med sina demi-pliés och battements tendus, men jag hade väntat alldeles för länge och var redan för gammal, sa dem på dansstudion. Jag var väl tio år då. Vart annars får man höra att man är för gammal vid tio års ålder, om inte på en plats där småflickor frivilligt förslavar sig själva under konsten för att kanske, kanske någon gång i framtiden kunna stå på stora scener i under fresktäckta, välvda tak, klädda i flytande tyg och håret smyckat med svanfjädrar, snurra på tåspetsen varv efter varv efter varv medan alla utbrister i fascinerande oooooh's och aaaaaaah's. Lillasyster fick rosa trikåer, en frasig kjol och mjuka små, små slippers i skär mocka. Jag fick ett par med, ett par svarta i satäng, som jag inte kunde använda till något förutom att låtsas. Precis som vanligt.    
   Syster slutade med dansen efter ett år därför att hon var tvungen att gå upp tidigt på lördagar. Jag tyckte att hon var vrickad. Jag hade fortsatt om så till världens ände, för att endast bli belönad med ömma leder och missbildade fötter i förtid. Jag hade gjort allt för att vara en av dem som repeterar i de ekande tomma salongerna om dagarna, de som får umgås i Paris, St:Petersburg och Wien på lediga söndagar, de som får se Metropolitan opera och La Scala och har smeknamn för korridorerna och sofforna precis som i skolan, de som får blommogram på toalettborden, de som tränar i åratal för att brinna lika starkt som smältande magnesium, för att sedan slockna lika fort som ett tomtebloss och pensioneras vid trettiofem.  
   Jag i en ballerinadräkt har på sätt och vis alltid varit mina drömmarnas dröm, det eller superhjälte, vilka jag båda varit tvungna att överge, den senaste på grund av upptäckten av att jag förmodligen inte har avlägsen släkt från planeten Krypton trots allt, den första av att jag faktiskt ville men inte fick och istället blev en oböjlig liten muskelknutte och okrönt drottning över alpinerna.

Min nutida dröm är att bli båtkapten, parisienne, författare, flerspråkig, den bästa av vänner och en äventyrens kvinna som sporadiskt hankar sig världen runt. Men jag vill också styra flygplan över skogsbeklädda dalar. Glöm inte bort att jag även vill fösa boskap över prärien i passade hatt. Någonstans däremellan kom också alla de där technicolour-musikalerna in.
   Jag vill lägga håret och bära pärlbroderade lammullskoftor inhandlade på Macy's någon gång under världskriget. Jag vill socialisera mig med Frankies storslagna röst, Judys luminous utstrålning, Freds hurtiga jag-är-för-gammal-för-dig-vänskap, Ritas röda hår, Kays bazzzzzääääss, Leslies plingande tår, Audreys charms and perfection. Cyd, Lucille, Debbie, Donald. Utföra diverse barnförbjudna aktiviteter med mörkhåriga män i loafers och luggslitna t-shirts. Ni vet vilka jag menar. 
   Plötsligt en dag ville jag steppa och springa runt och fjanta mig och skratta ut en massa lovely corniness mest hela tiden.

Och nu gör jag det. Jag har väntat i hur jävla många år som helst, men nu äntligen. Jag dansar den sortens dans som brukar utföras till bläckblåssolon. Började vid terminens start och kan inte tänka på annat sedan dess.  

Jag går till en plats jag alltid varit livrädd för, jag socialiserar med de där seniga styckena som kan klia sig i nacken med stortån, jag repeterar samma steg femton gånger i följd, svettas ihjäl. 

Det känns som om jag har överbevisat alla på något sätt. De sa att jag inte kunde. De lät mig gråta av ångest. Lät mig drömma. Ett slag i ansiktet är vad de har fått. Den överböjliga lärarinnan säger att ingen någonsin lärt sig lika fort.
   Jag känner mig graciös som en snöflinga när jag skuttar nedför trappan och ut på gatan, fortsätter att göra pas de bourrées längs trottoaren påväg därifrån. Är det såhär som lycka känns? En eftermiddags dansade räcker liksom inte. Det känns som om jag skulle kunna dansa istället för att sova och äta. Min värld av illusioner existerar för att jag vill det. Det kan lika gärna vara jag som hänger i trapets iklädd swarovski-gnistrande cirkusdräkt med svarta strutsplymer och liten hatt, hon med distinkta lår och vadmuskler som pumpar och buktar under skinnet, hon som får rosor och kärleksförklarande brev kastade till fötterna under dånande applåder.

Jag stannar kvar i något ögonblick efter alla sagt tack och adjö. Strumpor tas av och håret släpps ut. Gör någon liten kombination framför spegelväggen bara för att jag vet hur man gör.
   Sval, brusig stråkmusik. En iskall vindpust full av krispig rimfrost tar tag i gardinen. Gene Kelly står i dörröppningen till den halvt nedsläckta salen, lutar axeln mot karmen med händerna i fickorna, i upprullade filtbyxor och trång undertröja. Det gör han ofta nuförtiden. Citringlänsande ögon, pupillerna som smälter ihop med irisen, ett djupt, halvmåneformat ärr i kinden. Nasal baryton, sång, ciggaretter och en finstämd östkustdialekt. Kikar upp under ögonbrynen, en svagt krökt mungipa; "You're the greatest of them all, kid..." 
"I know...!" Med ett missklädsamt grin virvlar jag iväg över golvet, alla Odiles trettiotvå fouettèer.

Gene skakar på huvudet. Lamporna släcks. Long ago and Far away. Vi ska inte vara isär mer.  

15000 watt konstgjort stjärnljus. Körsbärsröda skuggor, vit andedräkt. En övergiven balsal med krossade tiometersfönster. Odygdig ironi. Ett alldeles för enkelt svar.     
  
Matt och kraftlös, fast i någon slags tangoliknande Pas de deux-omfamning, lika beslöjande som Cyd Charisses smaragdgröna flapperklänning, med svett glänsandes över nyckelbenen, rinnandes utefter halsen, tystnar det osynliga storbandet. En kompakt mur av tung andhämtning. Jag dör som en fläck på golvet.

"C'mon, I'll teach you a step..." Skrattrynkor. Feber. Jag nickar.
 
På fem minuter lär han mig the Aeroplane. Sedan går han långsamt igenom duetten i Place de la Concordes fontäner. En mindre censurerad version. Händer runt midjan, spända biceps och hävande bröstkorgar, fingrar i nacken, spelade fotarbete. Tänder mot axlar och naglar mot skulderblad. 
   En hel symfoniorkester komplett med pukor och harpa och tromboner och femhundra violiner. Ett åtsittande petrolblått klänningsliv och mystisk kondensdimma. Världen blir en karusell. Allt snurrar men är samtidigt fullständigt klart. Efter en snabb kyss i pannan är han borta igen, på en darrande bris som drar genom rummet och ut i kylan. Kvar finns endast jag. Hjärnan är dåsig. Musklerna bultar. 

Jag älskar att dansa. Så himla mycket. Och älska är egentligen ett alldeles för vekt ord i det här sammanhanget. Det är kemiskt. Eller magiskt.