Flux Capacitor

Under scenen finns ett land som ingen någonsin får se förutom vi. Det är en värld av kaos, en värld av avkrokar och tvära hörn och branta stegar och ventilationsrör och krypin och kostymberg och blottade glödlampor. I korridorer så trånga att två personer knappt kan mötas trängs och klättrar de halvklädda och halvnakna på varandra, ropar, skrattar, dansar, äter pastasallad och dricker det enda eftertraktade som finns ur plastmuggar. I en vrå under trappen visar vi varandra våra moves för att tygla nervositeten och hålla musklerna varma och spänstiga. En streetpojke tänder och släcker lampan jättefort och helt plötsligt har vi ett eget disko. Jag går ned i spagat och alla vrålar knasiga rapparfraser. Jag känner mig stolt och lite malplacerad. En behaglig smärta strålar ut genom höften.    
  Tjatter och kackel blandas med storband och hip hop. Väggarna är i grå betongputs och skärt badrumskakel, det finns dörrar överallt som leder till nya platser men inga fönster. Folk dras likt malar mot de enda ljuskällorna. Dräkter och sminkburkar kastas hit och dit över myllret. Doften av omklädningsrum, rökmaskin, pudervippa och mandarinskal är ogenomtränglig. 
   Jag kutar omkring i trosor och tröja och skriker "Vart är min hatt, någon snälla ge mig en hatt!", får en kastad till mig av en pojke i strumpor och kalsonger och med mer muskler än vad jag någonsin sett i verkligheten. Situationen ändå fullständigt asexuell. Ingen i landet under jord är fullt påklädd. Man vänjer sig fort. Det är för varmt och alla har för bråttom. Den kraftiga scensminkningen tynger ögonlocken i en trött personifiering av Marlene Dietrich, munnen är en blodröd reva, ett öppet sår, en brutal och underbar konfekt. Mitt hjärta är graverat med guldsticka. Med det här.  

Stand by for curtain-call. Så är det dags.             

Inbankat, inräknat, intränat. Dansen ska flyta ur midjan. Tårna ska plinga på ett högt C. Dräkten är yvig och uppburrad och omnålad och insydd och utlagd med explicit precision, sömmarna suger sig fast mot huden, tyget är genomsurt av svetten. En gredelin ljuspelare av virvlande dammkorn letar sig in i mörkret, ned i vingeltrappan, bland sladdar och lådor och teknik och avlagda skor. Allting kokar, det lilla vi har är olidligt het utandningsluft. Hårlockarna rinner utmed kinden. Skräcken i våra ögon. Det violetta skenet över våra ögonbryn, käkben, överläppar, medan jag knådar dina axlar och säger åt dig att dra djupa andetag och inte oroa dig, är en bild jag aldrig någonsin varken kommer att glömma eller vilja plocka bort. Jag känner mig så patetiskt liten och ynklig men samtidigt som en svan. Ifall riktig lycka finns, så känns det precis så här.