Saknad
Hon höll om honom så länge att hon fick kramp i armarna. Hon borrade ned näsan i hans axel. Han luktade frost, schampoo och kanelbulle. Medan en iskall tår stelnade på väg nedför kinden fick hon fram ett snuvigt hest:
"Jag måste krama dig länge, för jag jag vet inte när jag kommer se dig igen"
Lycklig hörde hon hur han mumlade tillbaka och höll om henne ännu lite längre. Han log mot henne. Sedan var han borta.
När han försvann i folkmyllret kändes det som ett knivhugg i hjärtat. Den kalla luften lade sig i spetsmönster över hennes ögonfransar. Luften luktade starkt av bensinångor, betong och asfalt. Hennes andedräkt kom ut ut munnen som snövit dimma. En mascaratår flöt ihop med näsvingen, röd i kylan. Med bröstet fullt av vemod och kroppen fortfarande påmind om hur trycket av hans armar kändes på hennes rygg, vände hon sig om och promenerade iväg.
I ett ögonblick var hon försvunnen även hon. Personerna runt omkring henne var en enda stor, utblandad gegga av bleka färger och mörker. Allt som fanns kvar var det öronbedövande, eviga mullret från trafiken. Och hans andetag, spelandes om och om igen, som den plinkande melodin i en speldosa...
Amelie från Montmartre
"Amelie tycker om att känslan av att låta handen glida ned i en säck med frön, och hon lugnas av att kasta macka i St:Denis kanalen"
"Klockan är 16.00, det är 24 grader celcius, luftfuktigheten är 75 % och på baksidan av Sacre Coeur övar nunnorna på sin backhand."
Amelie
Je t'aime, je t'aime, je t'aime....
Fantomen på operan
Fantomen på operan
Filmen utspelar sig i ett fiktivt operahus i Paris, och handlar om att en galet snygg flicka, Christine, som kan sjunga så vackert att alla smäller av, blir kär i ett vanställt musikgeni, fantomen, och en tvålfager adelspojke, Raoul, samtidigt. Allteftersom hon blivt villigt kidnappad ned till fantomens grotta men får se hans äckliga ansikte utan masken på blir hon så skärrad att hon förlovar sig med Raoul, som för det mesta är en riktig wuss men som har några prince-charming-moments. Fantomen blir galen av svartsjuka, och försöker med utpressning få Christine att gifta sig med honom, och modige Roaul måste rädda henne, även fast hon säkert klarat sig själv. Det slutar med att hon måste välja mellan den sexige fantomen och helylle-Raoul. Allt till fatastiska dekorer, operamusik, levande ljus, 1800-talskrinoliner och diamamanter.
Christine och Raoul
Fantomen på operan som är mycket het från ena sidan sett
Jullov
Det har varit en paus från bloggandet nu ett tag. Istället har jag varit ute och åkt skidor varje dag, det allra roligaste jag vet. Det har varit kallt som attan, så kallt att luften i näsan blir till frost när man andas in, men det är det värt. På juldagen hade vi nästan hela berget för oss själva, för då var alla andra hemma och sov! :D
Den här julen har varit en av de bästa jularna någonsin. Jag fick en laptop i julklapp, så att jag kan skriva överallt, när som helst i hela huset och i världen utanför om jag vill också.
Jag tänker sitta på en parkbänk i en trenchcoat med A-kjol, känna mig som Holly Golightly och skriva om våren, sitta på ängen vid järnvägen och skriva i solnedgången bland maskrosluddet och skrika när tåget kör förbi om sommaren och sitta i min stol under äppelträdet i höstsolen. Det kommer att bli underbart, det lovar jag er.
Jag fick två nya pyjamasar, två stycken klassiska i herrmodell med blå ränder i flannel. Mycket tur eftersom mina andra pyjamasbyxor sprack när jag böjde mig ned. De var typ forntida.
Jag fick nya, stora, vita block att klistra in alla mina fotografier i.
Jag fick ett underbart vacker berlock i diamant som ser ut som en blandning av en snöflinga, en bakelse och en karusell sedd ovanifrån.
Självklart fick jag också mina favoriter, vita champagnechokladpraliner pudrade med hallon och blåbär. De tog slut fort måste jag erkänna.
Vad fick ni då, cheries? Jag är nyfiken!
It's the time of year... When the world falls in love.
När jag vaknar upp har tomten varit här och lämnat mig massor med julklappar! God Jul allihopa!
Jag är kär...
Tonårsmagi
Som av ett trollslag kan allt fult, kornigt och grått lysa upp i en miljon små juleljus, som i jul-coca cola reklamen ungefär.
Mina ben darrar fortfarande som asplöv. Fan ta högklackade skor. Jag skojar bara. Men över tolv centimeter kan vara farligt för hälsan i vissa fall då hjärtat vill skena iväg lite väl fort och hårt.
Jag känner mig som en total idiot. Men samtidigt så är det en mycket skön känsla. Han är sig lik, men ändå så annorlunda. Han är vacker. När han slog armarna om mig ville jag nästan gråta och aldrig släppa taget. Jag insåg inte hur mycket jag saknat honom tills han sa hej.
Jag är kär, mes cheriés. Jag är så kär att jag inte vet vad.
Glöm inte det här. Aldrig:
Oavsett hur tjock dimman du irrar runt i kan vara, oavsett hur hopplöst allting känns, så lättar den när du minst anar det. Det är kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Det finaste som finns.
Granen står i vardagsrummet. Det luktar pepparkakor. Snöflingorna faller tätt. Det blir en vit jul trots allt. Den bästa, vita julen någonsin. Kärlek.
Den är död!
Jag försökte väcka den, men istället flimmrade den bara till lite, och sedan ville den inte ens flimmra. "NEEEEEJ! MP3!! LÄMNA MEJ INTE!!!!" skrek jag förtvivlat, men mp3 hörde inte. Mp3 är nog död. Förhoppningsvis ligger den bara i koma. Jag har så inte råd med det här...
Lyssna på musik bör man annars dör man
Jag tappade bort min mp3 förra helgen. jag har inte riktigt vetat vad sedan dess. Vad jag ska göra nör jag plötsligt sitter ned, inte vet vart jag ska göra av fötterna och allt är ... tyst... tyst... tyst... Då får jag fan Panik! Fy för tystnad, det gör mig nervös. Kanske för att det aldrig, aldrig är tyst hemma hos mig. jag måste ha ljud!
Därför har jag lånat ungefär 100 skivor på biblioteket, och lyssnar nu konstant. De är mycket bra, förutom att man måste sparka till skrivbordet lite då och då för att Håkan hellström inte ska haka upp sig.
De här låtarna lyssnar jag väldigt mycket på just nu: (100 skivor, mina skivor samt musikfiler)
- Forever young - Bob Dylan (Enligt mej en av hans bästa låtar)
- The kids aren't all right - Offspring (Min far hatar den här låten. Så jag älskar den)
- Ironic - Alanis Morisette (perfekt för en vintemorgon då man är så trött att man knappt kan stå rakt)
- I Want you to want me - Cheap Trick (Så enkel, så bra. Denna gör mig så glad.)
- Angie - Rolling Stones (Världens bästa låt nästan. jag lyssnade på den för första gången när jag satt under mitt äppelträd efter det hade regnat. Varje gång jag hör den tänker jag på blött gräs och äppledoft.)
- Wild Horses - Rolling Stones (stryk ovan, det här är den bästa låten som finns. Jag älskar allt med den. Just nu har jag hittat en väldigt sällsynt version.)
- Your Precious love - Marvin Gaye och Tammi Terrel (Åh, den är så mysig. Jag sjunger alltid med mycket i refrängen. Väldigt falskt såklart.)
- Close your eyes - ??? (Jag hörde den i en video på youtube och blev kär. Har ingen aning om vem som sjunger)
- Over my head - Fray (Jag hörde den i en fanvideo på Youtube till Factory Girl. Den verkar fånga vemod och tragisk dekadens i en och samma punkt)
- Iris - The Goo goo dolls (Olycklig kärlek från 90-talet. Mys...)
- Bad news - Rilo Kiley (Bad news, baby, I'm bad news...)
- Den fulaste flickan i världen - Håkan Hellström (Åh, Tonårsmagi...)
- La vie en rose - Josephine baker (En vacker version på Ediths vackra låt)
- The Prime ministers love theme - Love actually (Ni vet när den lilla pojken springer igenom säkerhetskontrollen på Heathrow för att han vill säga hejdå innan den lilla flickan han är kär i reser iväg. Åhhh, den ger mej kärlekssvallningar!)
- A little help from my friends - Beatles (Denna låt gör mig glad eftersom den får mej att tänka på alla som gör mej glad)
- Satisfaction - Rolling Stones (Jag vill se denna låt live! nu!)
- All you need is love - Beatles (Ja, vad säger man. Denna låt ska spelas på mitt bröllop. Oliver ska spela trummor.)
- Det är så jag säger det - Håkan Hellström (Flashback till Peace and Love. Underbara ögonblick!)
- The waltz - julie Delpy (Jättefin akustisk sång som julie har skrivit själv. Den känns väldit Paris.)
- Vi två, 17 år - Håkan Hellström (Den här låten gör mej kär.)
- 99 red ballons - Goldfinger (En gång ska jag stå på toppen av ett hus, lyssna på denna och släppa ut 99 röda heliumballonger. Oui!)
- Come here - Kathy McCarty (Det här är en av de finaste jag vet just nu.)
- Uppsnärjd i det blå - Håkan Hellström (Japp, det är jag rätt ofta numera känns det som)
- Living Life - Kathy McCarty (Den här är fin)
- All I want is (Julie Delpy) - ??? (Hörde låten i en tribute till min idol. Väldigt fin, men jag vet inte vem som sjunger.)
- Moi je joue - Brigitte Bardot (Jätteglad, jättekul, livet i rosa. Denna gör mig väldigt, väldigt glad.)
- Pretty Fly (For a white guy) - Offspring (Flashback till skoldiskot där. Alla killar dansar breakdance och jag tycker att de är jättefula. Haha!)
- Kom igen lena! - Håkan hellström (Det går att vara hög på musik. Denna får mej att hoppa runt som en iller på centralstimulerande.)
Förlåt
Förlåt.
Jag har tappat bort henne tror jag. Izzie.
Izzie har varit jag sedan en dag för mycket länge sedan som jag brukar kalla den "stora personlighetsförvandlingen". Men nu är jag inte så säker längre. Izzie är bortblåst. Jag känner för att ha på mig - jag kan knappt skiva det men så är det - jeans.
Stenen i min mage. Stenen som aldrig vill försvinna. Det gör ont. Så ont att jag dör. Jag tycker om att sova numera. Det är den enda tidpunkten då jag inte känner den där jävla stenen gnaga inuti mig. Stenen vill att jag ska ställa saker till rätta, men det går inte. Inte den här gången.
Jag vill inte, men just nu verkar jag hata allt. Allt är mycket, mycket jobbigt just nu. Allt utlöstes av en liten skithändelse, och sedan dess verkar alla plötsligt störa sig på allt och alla. Jag vill inte att folk ska störa mig på andra, för jag störde mig inte på någon alls över huvud taget. Fram tills nu alltså. Jag vantrivs. Jag pratar inte. Jag skämtar aldrig. Jag hänger bara med huvudet. Om bara någon kunde märka att jag inte mår bra. Eller döljer jag det för väl?
Vet inte ens du om det? Du vet, du som aldrig är med mig numera, aldrig ringer mig, aldrig flamsar med mig, aldrig någonting. Du som på nåt sätt också är förändrad. Vart tog vi vägen? Varför känner jag mig lämnad utanför precis hela tiden? Fast jag är bland mina kompisar. Kompisar som inte ens är elaka mot mig eller nåt. Det skrämmer mig, för det påminner mig om jävla Skabb. (fast hon var ju elak) Jag kände mig precis lika dan då, varje dag. Jag skrämmer mig själv nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad skulle Izzie göra? Allt känns bara som ett utdraget piiiiip. Hon är borta. Men istället för en fjortis på skalet finns där istället en grå mus. Izzie blev en grå mus. Är det så här det var meningen att saker skulle sluta?
Ett tag i Paris ensam är vad jag skulle behöva nu. Ett helt år kanske. Komma bort ifrån allt. Glömma allt. Och få tillbaka mig själv.
Fyra på morgonen
Ibland blir man både trött och glad. Eller bara trött. Jättetrött. Varför ringer en pojke en klockan fyra på morgonen på en torsdag egentligen, när han vet att man sover då? Är han bara dryg som vanligt? Vad ville han egentligen? Anna sade att han ringt henne förut och bara flamsat mitt i natten. Vad ville han säga till mig? Bara flamsa eller faktiskt säga något viktigt? Ibland blir jag tokig.
Nu är det snart jul. Jag har på mig tomteluva idag. Jag känner mig lite söt. Funderar på att ge honom en julklapp också. Medan jag väntade på att jag skulle somna funderade jag ut hur det skulle gå till. Man måste ju bry sig om de personer man tänker på ungefär hundra procent av sin tid. För det gör jag.
Joyeux Noël et Bonne Anné tout le monde!
Raindrops are falling on my head
Å... Vad är det med oss flickor egentligen? Vad är det som gör att man skapar alla dessa allianser och skyttegravar och pakter mellan varandra som byggs uppåt i det oändliga tills man knappt vet vem man vågar prata med? Jag är så frusterarad. Varför, varför, varför, när jag trodde att allt var till sin rätt igen. Hur kan man känna sig i centrum, i kläm och utanför samtidigt? Att allt känns som regn (den plaskiga, mögliga sorten) och som svart (den klibbiga, kvävande sorten, som olja ungefär). Jag saknar killkompisarna. Jag orkar inte med det här.
Vad brukar ni göra för att känna er glada igen när ni känner er som grå möss eller är olyckligt kära i någon? Jag är båda just nu. Tomten hjälpe mig. Jag tror nämligen inte på Gud.
Frustration
- När folk låter bli att förklara för att de säger at jag ändå inte begriper något. För det gör jag. det är bara de som inte har en vettig förklaring.
- När folk försöker pusha mig till att göra något jag inte vill. Det hatar jag verkligen, verkligen. Sådan skit tar vi alla alldeles för mycket av. Det slutar bara med att vi känner oss dubbelt så töntiga, obekväma och utanför än vad vi gjorde från början. Stå på dig. Du vet alltid vad som är bäst för dig.
- Jag är smart. Väldigt smart, faktiskt. Jag är väl ordentlig, punktlig, sådär, jag klarar mig, men jag är väl inte världens flitiga lisa precis. Därför hatar jag, verkligen hatar jag, när folk försöker använda mig som ett slags levande schema eller något och det enda de kan koma på att fråga mig någonsin är "öh, izzä, nä börja vi??". Numera ger jag dem alltid fel tid för att de ska lära sig att titta själva.
- Vi har redan konstaterat att jag är smart. Jag är väl lite blyg ibland, lite hormoner i kroppen som gör att jag inte vet vad jag ska säga. Jag håller koll på det jag gillar, jag trivs bättre att skratta med mina kompisar än att slabba med människor jag aldrig sett förut. Detta gör mig inte präktig. Jag hatar när folk försöker genera mig. Folk som på något sätt har inbillat sig att orden (ursäkta mig) kuk och fitta på något vis skulle få mig att rodna. Folk som utbrister "Men aaaah, lyssna, izzie svor ju!" när jag råkar säga något av de förbjudna orden. Jag fattar helt enkelt inte. Vem har fått för sig detta? Jag svär ju som en irländare! De här människorna känner mig uppenbarligen inte. och jag kan knappast föreställa sig att någon skulle vilja lära känna någon som bara vill få folk att känna sig obekväma.
- Att storlekarna på HM plötsligt är barnstorlekar! På alla andra affärer kan jag lätt passa i en storlek M, men på HM passar jag knappt i en 42a. Vad är detta? Har de sjuka skönhetsidealen tillslut nåt mig ändå? Vad är det för dubbelbudskap? Man ska ha stora bröst, men om man har det finns det inget annat än tält att skyla sig i. Om man inte är 34a, förstjänar man då inte att visa upp sina kurvor som man tycker är vackra? vad hände med att vi dög som vi var? Å, frustration...
Mer lycka
Jag glömde visst, oj så det kan gå.
Gå in på youtube och se på reklamfilmen till parfymen Miss Dior Chérie. Något så underbart har jag inte sett sedan reklamen till Chanel no5 med Nicole Kidman (så Moulin Rouge). När jag ser den så längtar jag så innerligt till min favorit stad. Efter cirka 3 sekunder så springer hon på place de la concorde. Å, Paris, vad gör jag så långt bort ifrån dig?
Jag längtar så mycket till Paris att jag förövrigt köpte parfymen i förrgår. Den luktar jättegott. Lite som nya skor eller som glass. Underbart alltså. Gud vad jag älskar det ordet.
Skratta i technicolour
Fem saker som gör mig lycklig
- Ni vet den där känslan i magen när man skrattar? När man måste luta sig framåt, blunda, göra grimaser och kippa efter luft för att klara sig från att explodera? När man sitter med sina vänner, oliver drar ett skämt, rebecka berättar om drömmar med element i, när johanna börjar skratta så näsan hoppar upp och ned eller när evelina spärrar upp sina enorma ögon och skriker "What aaaahhhr you doin??". Då skrattar jag. Jag älskar att skratta.
- Att åka båt. För när man åker båt så är det sommar. Då känner man doften av tallskog, fernissa och bensin, kisar mot solen och låter stortån glida på vattenytan. Man stannar vid det där enorma trädet man kan hoppa i vattnet från (som i pippi långstrump), man åker ut till klipporna eller bara ut och fiskar. Huden är solbränd och ansiktet liksom strålar av fräknar och det där glaset som alla får bort med puder och glitter på vattnet. Och helt plötsligt skriker man till och blir iputtad. Alla skrattar igen.
- När jag har massor att göra är jag lycklig. Om jag inte hade massor att göra, vad skulle jag då göra? Göra hur? Göra inget? jag kan helt enkelt inte vara sysslolös. Jag blir så lätt uttråkad. Att planera våra roliga saker, att skriva noveller, att lära mig franska, att läsa en svår bok, att åka skidor för att sedan åka på middag eller på bio. jag älskar att vara upptagen. Upptagen med sånt som spelar roll såklart.
- Gamla filmer gör mig hemskt lycklig. Elegant och dekadent i svartvitt eller vulgärt färglatt i technicolour. Språket är krystat, könsrollerna mycket stereotypa och agerandet träigt (förutom Brando och Dean) men på något vis älskar jag det, de dramatiska tårarna i ögonvråna, de storslagna musikalnumrena och när hjälten och hjältinnan kysser varandra medan musiken sväller i det oändliga. Det får mig att vilja leva i en annan tid, en tid då alla bar hatt, läppstift och handskar och männen kysste kvinnorna på händerna och faktiskt var män. jag är feminist, men vad gör man...
- Paris. Här har vi verkligen något som gör mig lycklig. Att stå mitt på place de la concorde, att vandra utefter västra stranden där boquinisterna finns, att bläddra i böckerna inne på shakespeare an co. , att se opera på opéra garniér, att äta pain au chocolats till frukost, att stå på Pont de Bir Hakeims mitt och se när eiffeltornet glittrar, att sent ta en flodbåt utefter Seine, lyssna till la vie en rose och sucka av välbehag (och frys-rys), vänta på tunnelbanan, hela montmatre, moulin rouge och can can musiken, la caveau de la huchette, la sorbonne, place vêndome, kajerna, att hålla för öronen och skrika när metron passerar ovanför i passy-viadukten, stilen de har, sminket som inte syns och håret som inte är borstat. Allt i världens vackraste stad.
På Place de la Concorde
Det här måste vara den vackraste bilden jag vet. När jag skrivit min bok tänker jag låta den bli omslaget.
Har ni varit på Place de la concorde någon gång? Det är en rektangulär "rondell" i centrala paris (egentligen är de en "plats", men vad säger det en egentligen) dit man tillslut kommer ifall man orkar igenom hela den långa tuileriträdgården, eller efter hela långa Champs-Elysées från andra hållet. Place de la concorde ligger precis mitt i smeten, skulle man bokstavligt kunna säga.
På Place de la concorde gäller inte trafiken lagar. Det finns inga vita linjer på kullerstensgatan. Alla kör huller om buller, motorer vrålar och biltutorna tjuter. Det är fullt med svettiga turister på väg från Louvren mot Champs-Elysées, och det stinker bensinångor så fort man vågar dra ett djupt andetag. Många säger säkert motsatsen, men enligt mig är det en av de vackraste platserna som finns.
På vardera sidor av platsen står två enorma (enorma!) fontäner som i duggregnet glimmar av mörkgrönt och guld. Vattenkaskaderna bildar regnbågar när solen då och då tittar fram bakom molnen. De är så vackra att man svimmar.
Personerna på bilden står i en av de fontänerna. Enligt stadens lagar är det förbjudet att bada i någon av Paris fontäner, men de gör det ändå. Det jag tycker mest om på bilden är kvinnans ansikte mot vattenfallet bakom hennes huvud. Hon skrattar, men vi vet inte varför. Vad gör hennes kavaljer? Viskar han något som får hennes hjärta att slå hårdare så att hon bara skrattar av rena reflexen? Säger han något så roligt att hon inte kan låta bli? Håller de helt enkelt på att ramla i, med festkläderna på? Hur som helst verkar de inte bry sig, utan är bara uppslukade av ögonblicket.
Chiffongen i hennes klänning blir mörkare i vattnet och slabbar mot hennes ben, hans kostym droppar och hänger oklädsamt. Tillvaron är som otroligt löjlig och lättsam. Det rycker i mungiporna. Långt borta vid Eiffeltornet hör man fyrverkeriernas kanonskott. Det är fortfarande varmt i luften sedan dagen och det luktar solgass, träd och avgaser från alla bilar som oavbrutet cirkulerar runt Place de la concorde. Place de la Concorde. C'est la vie, mes amis, c'est la vie...
Lågan
Hon älskade doften av gitarrsträngar, smusiga golv, hårspray och publik. Värmen från strålkastarna som bländade henne. Skriken från förstärkarna när man spelade alldeles för högt. Tusentals människor, det hårda livet. Att vara klädd i hon visste inte vad, vara lite flottig i pannan, känna träningsvärken efter att ha dansat runt som en galning. Hon hade något. Det var därför kameran fastnade på henne. Tovigt hår, Glittrande hårband, tamburin. Frusen i en pose, magmusklerna spända för att hålla ut den sista tonen. Kunde hon skulle hon stanna där, frusen för alltid, hjärtat hårt bankandes, med applåderna sköljandes över henne som varma vågor, som strålning. För henne var det lycka. Lycka som värmde innifrån, lycka som pirrade i tårna och kliade i håret. Den allra finaste formen av den, som man bara upplever när man gör det man brinner för. Hon brann för mikrofonen. För sommarnatten. Hon tycktes alltid stå i lågor. Och det var just det som gjorde henne så fruktansvärt intressant. Lågan.
