Flux Capacitor

Jag är fast.

Objektet för min besatthet är ord. Precis som vanligt. Långa, eldiga ord.

"...Ett ögonblick stod de ensamma mitt emot varandra, och hur de sedan möttes hann jag knappast se, men Catherine gjorde ett språng, Heathcliff fångande upp henne, och de slöts i en omfamning så stormande att jag trodde att hon aldrig skulle slippa levande ur den - ..."

Den bruna, döda heden, marinblå oväder och ett murrigt, svampigt, mörkt hus högt upp på en kulle, enkelt i all sin dysterhet, utan några slags utsmyckningar eller leende fönster. Branta tak och ojämna stenmurar. Böcker inbundna i fläckat kalvskinn på hög, skälvande gula stearinljus, tennkärl på förbisedda, dammiga spiselhyllor, smattrande otämjt väder mot blyinfattade glasrutor. En lek och en grav. Två barn, två idioter. En ondskans häst, oljad, senig, rödögd och med vältrimmade hovskägg, riden av en man höljd i skuggor och svart, han som för åskan med sig vart han än går, över ett havsmonsters kala rygg, över en bortglömd kyrkogård där sjukligt uppsvälld mossa, blåbärsris och ljungtovor äter upp gravstenarna, vars kanter luckrar och förtvinar.

"Innan jag hann hindra henne hade hon glidit ned ifrån sängen och gick nu tvärs över rummet med osäkra steg, slängde upp fönstret och böjde sig ut utan att bry sig om den iskalla luften som svepte in över axlarna på henne, skarp som en knivsegg. Det var inget månsken, och allting nedanför fönstret låg insvept i en svart dimma. I sitt vansinne märkte jag att hon var mycket starkare än vad jag var."

Våldsamma regnstormar och kladdigt, grått gräs. Vårvinter. Marsdoft. Springer och snubblar. Vilse i dimman, nattlinnets kalla fiskfjäll, kjolfållen svart av lera, regndroppar linjerar smutsen på kinderna, knogarna, halsen. Sträcker ut tungan. Blixt och knall. Frihet.  

En kärlek så väldig att alla ord till för att beskriva storhet faller platt och dör, allt annat runt omkring så meningslöst, en kal månkrater. En kärlek som inte alls är fin, inga solnedgångar, ingen spaghetti, utan uppochnedvänt ärlig, ofrivillig, bisarr. Det går inte att vara nära nog, måste vara inuti näten av galenskap, måste krypa in under skinnet och lösas upp i hettan. Ett tillstånd där man sakta glömmer vem man är. En lömsk brutalitet som blir vackrare än ordet vacker och så mycket vackrare ändå. Orden rinner ut i det piskande havet.  

Kyssar.

"Jag svär att aldrig lämna dig, eller den här platsen, så länge du inte föråder mig. - Jag svär att alltid vara din vän, och aldrig älska någon mer än så som jag håller dig kär, så länge jag lever. Må vi båda bli levande begravda under dessa svarta klippor om vi någonsin bryter detta löfte."

En blek, feberyrande gestalt som skriker att hon inte tänker försvinna, klänger sig fast i axlar och lakan men som inte kan trotsa livet, en mörk siluett som vrålar åt luftslöjorna att du får hemsöka mig, skrämma mig, tortera mig, driva mig till vansinne och mörda mig, bara du inte lämnar mig. Skiljs åt av grymma lagar och klarar det inte.  
  
"Måtte hon vakna i helvetets plågor! skrek han. Ända in i det sista ljuger hon! Inte i himlen, inte i helvetet, vart är hon? O, Gud, det är ohyggligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! - Han dunkade sitt huvud mot den knottriga trädstammen, lyfte sina ögon och tjöt, inte som en människa utan som ett vilddjur som blir stunget till döds med knivar och spjut. Jag såg blodfläckar på trädets bark. både hans händer och panna var blodiga. Jag kände inget medlidande, endast förfäran. Jag kunde inte trösta honom."

Historien blir synonym med gråten och vinden, blir manodepressiv, vildvuxen, bindgalen, tuggar fradga och rullar med ögonen. En sinnessjuk människospillra gräver upp en grav, bryter upp kistan, lägger sig bredvid skelettet och gråter. Ett spöke i slöjor krossar burspråkets rutmönster med sina blodiga, stålgrå händer och kvider släpp in mig, släpp in mig. Han som offrat sitt eget liv i vansinne, griper tag i dem och skriker och gnäller Cathy, Cathy, du mitt käraste på jorden, gör slut på det, ta mig med, men skyfallet har redan dränkt henne, diset fört iväg henne, en mulen silkesscarf. 

De blottlade mig och drogs genom tiden, ända hit, dit regnet bor, och längre. Även på mitt fönster knackar hon, om natten. Jag ryser och lägger ifrån mig boken, den doftar skog, känns som skog, långt bort. Jag ser, och hon tystnar, lägger huvudet på sned. Händerna hänger slappt, hennes ögon svarta hålor. Jag kryper längre och längre ned under täcket. Är det en dröm? Låt mig vara, låt mig sova, viskar jag. Jag har inte tagit livet av dig, ge dig av. Men hon bara står kvar och glor och grinar. Släpp in mig, snälla, jag är så kall, släpp in mig. Viker bort filten och reser mig upp i fönsterskuggan. Allt är blått. Hon är i spegeln. Jag kan inte. 

Självisk. Frånvarande. Delad.       

Vi är för lika, hon och jag. Jag är fast.