Flux Capacitor

Vi skottade vitt och åkte skridskor på fotbollsplanen. Lusekoftorna luktade dött får och det snöade överallt. Det fortsatte snöa i hundra år efter det.    

Städade och städade och städade och panikade. Fantasysagor och sekelskiftsromantik - i vinterlandet finns ingen bättre flykt än enhörningar, magiska silverhår, tropikhjälmar och Djagilew. Ute i skogen, mellan bergstopparna, kristalliserade granbarr, rådjur, jultomten och cembalo - man blir lätt isolerad från omvärlden. Skogens spetsiga toppar är en kolsvart vålnad som vilar på horisonten och det skrämmer mig. Den vill plocka upp mig i nackskinnet, låsa in mig i en skabbig mögelhåla och tvinga mig att äta spindelväv och maggots till biofilmen.   

Frankie spelar julsånger hemma hos oss. Hettan från eldstaden luktar grillkorv och barrikaderar sig i soffan. Ingen orkar äta på normala tider. Pyjamas korsad med dansdräkt tjugofyra sju. Chokladpraliner i fucking massor.      

Lax i allsköns varianter, kaviar på blini och smördrypande escargots, halsbränna orsakad av glögg, citronte och bapapapapapa-pa-di-ja. Det sedvanliga familjebråket följt av sällskapsspel på blodigt allvar och ett förlåt lite sent men det är okej. (Det är generna från Bretagne säger dem). Clubmasters och skivor i sönderfallande fodral, opera, pop och Beatles. En mörkgrön sagobok, ett halsband gjort av frost och tårar, en röd kamera, en liten liten en. Farmors kyckling, orkidéesvammel och övriga samtal. Julen är trevlig. Påpälsad ett helt artilleri av mjukt och varmt lutar jag tinningen mot bilrutan och låtsas att jag är påväg hem från en datja någonstans, nedbäddad i en plingande släde som kränger fram mellan tallarna, försvinner i snö och stjärnhimmel och förvirrad magi.  

Nyårskalas med decenniumtema. Jag gick som flapper och bar massor av sjalar, pärlor, fjädrar, lockar, gnister och lila läppstift. Bland andra fanns 70-tal i awesome sliskskjorta, 80-tals powerlugg och folieaktig framtid representerade. Och så fanns det lite mods och lite jukeboxfluff och lite grunge och lite mer charleston. Somewhat. Vi åt vitlöksbröd, svettades runt ett bord, drack smultronvin (mycket sötsliskigt men det går över), tjöt och sjöng till diverse musikaliska verk. Ingen var beredd på tolvslaget och när det väl var dags skålade vi för tidigt och för efter ändå och tände tomtebloss och hoppade lite och skrek RING RING KLOCKFAN och frös arslena av oss och sprang in igen och spelade mer sällskapsspel. Och så någon gång väldigt, väldigt sent eller väldigt tidigt trängde vi ihop oss på en soffa för att ta vänskapliga gruppbilder och så blev vi kvar där och somnade i en märklig klump. Muppfejs. Aj.

Jag har nackspärr, magknip, huvudvärk och mest ont överallt också. Munnen smakar bajs och sand och hjärnsignalerna känns som mjölkig pannacotta. Personifierar för stunden uppenbarelsen av en uteliggare i skabbig flanell, raggsockor, filt, svintokvast till hår och ögon rinnande av silver och hopklistrade mascarakorvar. Och jag kan inte sova. Mjääääähk.      

Det kommer bli ett maaaarvellous, legend-wait for it-ary och alldeles, alldeles underbart år tror jag.

... Och Katastrofklubben levde lyckliga i alla sina dagar.