Flux Capacitor

Stradivarius, Amalthea. Getingbo, kranium, rostfri puls.

Ord.

De behöver inte betyda något fint. Något exceptionellt. Vara oförståeliga. Pretto. Bara de smakar, bara jag fortsätter svälja; sötman fastnar i gommen, kolasås som gått över datumet, eminent sommarlov, perfektion, plastsäten. Jag vill inte ha rumsrena meningar, något gulligt sagt; alla ballader, bra och hemska, de är redan skrivna, sjungna. Ge mig sanning. Ge mig destillerade, störda formuleringar som bara jag fattar. Blåmärken, tandmärken, brännmärken, tandkräm i mungipor, metaforisk cyanid. Ge mig och jag dyrkar vartenda jävla trappräcke dörrhandtag plektrum askfat konjakskupa lysknapp din hand rör vid.  

Jag beskriver dig med kemiska termer och latinska ord och dödslängtan och svett och födelsemärken. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och jag vill ha dig så mycket att jag river mig själv.

Ett hav av koagulerat blod och armar och skrik, plaskvåta varslelser krälar i moln av hetta och pölar av rök. Det skulle kunna vara skärselden. Men det bränns alldeles för skönt. Och egentligen är det bara ljuset som spelar ett spratt.

Ondska och ängel har samma ansikte. Tatueringar, peroxid, ett spökes silverögon; de rinner av kol, dina ögon tillhör en förtvivlad trettonåring. Du gör mig modig, rovgirig och omättlig. Och egentligen bryr jag mig inte. Egentligen håller jag på att förvandlas till en liten nihilist. 

Tog du tag i mina höfter och drog mig till dig? Hur hamnade jag här med ditt hår i mina handflator? Hur får du det så stelt? Tapetklister, äggvita, sockerlösning, det trögflytande kletet, damm, flott, längst ned i burkar och tuber. Det klibbar mot min kind. En säkerhetsnål dinglar i ditt öra. Och säkerhetsnålen trycks djupare och djupare in i min hjärttrakt.

Dina ögonfransar är vita, de är spindeltråd, de är tunga, de är veka. Åh, pisksnärtleende; du andas.

”You’re still just a child, love. A child needs good toys.”   

Låt mig slicka din tandsten. Injicera ditt gift i mina ådror. Pressa din amorbåge mot min interspinallinje.

Om du skrivit Rebel Yell åt mig, om mig, hade jag förtvinat av genans, kurat ihop mig i ett hörn, fnittrat, gråtit, tuggat på läppen, nagelband, knölat ihop kvitton och förstört hårsnoddar, frenetiskt, hysteriskt, okontrollerat.

Jag skulle stampa fängelsebetong för dig, baby, jag skulle fånga dina tårar, briljanter längst ut på en tungspets, jag skulle stjäla en bil och vi skulle vråla genom öknen, åtta miljoner mil, gömma oss i Las Vegas och tappa bort natt och dag i ett töcken bakom persienner. Jag skulle pantsätta mitt hjärta för att få pengar till pulver och påfåglar och extaser, brinna med dig, baby, jag skulle köpslå med mitt förstånd för att rädda dig, baby, ljuga liemannen rätt i ansiktet, bara för att ha dig hos mig, baby.

En vecka. Hade jag två tusen. Då skulle jag kasta iväg dem på dumdristigheter och skriva historia. Då skulle jag rymma hemifrån, dansa på tåget, sova i skift och vara punk för en dag.

Att inhalera/exhalera omänsklig längtan känns som att hålla tillbaks galla i halsen. Denna infernaliska aptit, detta köttsliga smuts, dessa själsliga handfängsel, denna omänskliga hypnos. Ständig mental prygel. Stjärnformad eldsvåda, hänförelse. Det är outhärdligt.


Jag gör som jag alltid gör. Bakom ögonlocken finns alltid en fallucka. Jag flyger. Jag flyr i skrift för att dölja mina vrål.

 

Jag tror inte att det är sant.

Svalorna är tillbaka.

Historien, historier, historia.

De hänför mig. Slickar min hals. 

Trafiken brusar genom alléer av stuckaturfasader. Tjutande putter, det är vesporna som kryssar mellan hostande, svarta taxibilar i vansinne. Illuminering, trädtoppar och järn.

Plankorna dallrar.  

Isvindar. Mensvärk. Eiffeltornets spira.

Rosa moln kreverar. Ju fler smutspartiklar desto rödare skymning. Har de sagt.

Ruskiga kvarter, klaustrofobiska passager, mörka miniatyrtorg. Smattrar i kör utanför gallerier. St:Germain de Prés. Billie.   

De sitter mot broräcket i en klump. De har filtar och vantar, de har gitarrer, de har bongos. De har kedjat fast sina namn i staketet. Hänglås för struntmynt. Stearin. Drick upp för drickandets skull. De sjunger, rah rah rah rah rah rah rah rah rah. 

En spontan mupporkester. Kan vi inte också skriva låtar?

Jag saknade er så mycket. Jättemycket.  

I tunnelbanan sitter en liten gubbe med fransk flint och fingrar på sin Ipad, en liten flicka i stor halsduk och läser Oliver Twist, en adonisk yngling med en diktsamlig i fickformat, en mattebok, knotiga händer. I taket finns litteraturens stora autografer. På kakelväggarna sitter svartvita affischer, föreställandes en ung man som håller en pilbåge spänd mot en ung kvinnas bröstkorg, de västra trakterna, en frasig blus. Emporte-moi. Sweep me off my feet. Står det. 

Precis.

Det var en gång en stad. Staden var askgrå rakt igenom men ändå så mycket mer levande än någon annan stad, inte för att hon varit i alla städer, men det var bara något hon kände, tryggt skavande i solar plexus. Det var den vackraste staden i världen, den platsade i alla kategorier, och i den bodde de vackraste människorna. Dök man ned i den blev man genast en del av dem. Bara man vågade släppa taget lite. Slänga iväg locket. Och det är så sant som det är sagt att hon gjorde det.
    Hon bände upp skalet med ett stämjärn och hon rann ut. Och nu är hon kär. Och hon verkar inte veta om att det är stadens fel. Perfekta, galna, vilda stad, sammanhållen av konventioner och stenväggar.  

Hon visste att hon gjort sig till åtlöje, igen, och att hon knappast skulle lära sig av misstaget, igen. Hennes blåögda infall skulle alltid kasta ut snubbelben, sätta henne i skrämmande situationer. Hennes tankar har inget stopp, just därför. Hon kan sätta ord på allt, minnas saker som aldrig hänt, hon diktar upp, hon tror på bluff och båg och gastkramande hemskheter. Hon om någon borde veta. Lidelse. Lögn.  

Hon är sorglös. Nu vet hon, säkert. Det existerar en värld utanför denna. Utanför döda samhällen med döda trottoarer och dött folkliv och dött nattliv och döda fönster och tufsiga ölandstokhäckar och sönderslagna busskurer. Och tänka sig, hon hade nästan glömt.
   Den ska bli hennes, och snart. Hon flyr småheten snart, fan också, det gör hon, och på ett riktigt flygplan den här gången, inte med vingarna hon själv konstruerat. Hon och staden hörde ihop, hör ihop, nu, jämt. Den som drämmer omkull henne framlänges och gör henne pinsamt mållös. Aldrig mer ska hon ha tråkigt. Depraverad, ensam och dramatiskt döende, men aldrig mera tråkigt. Nu vet hon, säkert, att lidelsen existerar.

Shit alltså, vad kär hon är. 

Place Blanche har förändrats. La Diva, peep-show teatern, kraftigt översminkad, ligger kvar i hörnet av Rue Puget, men porrpalatsen och latexbutikerna har bytts ut mot souvenirshoppar, barnvänligt krimskrams, ett apotek och ett Starbucks, ringlande kö.

Jag trivs i Pigalle.

Det grälla, det exhibitionistiska. Man går med stålblick och hårda steg helt enkelt, och är någon ändå till besvär, räcker det oftast med att ropa jamais monsieur alternativt forget about it man, då lämnar de en ifred. Men å andra sidan, jag tror inte ens att rånarna vågar sig ned till gatan där jag bor. Jag huserar på nio kvadratcentimeter och ett fönster, fjärde våningen, ovanför klubb Dirty Dick, där de sitter som varor bakom glaset i svarta raffset eller neonbikini. Jag har sett en man utan ben, rökande nunnor och ett riktigt slagsmål. Jag tror inte att något chockerar mig längre.  

Jag måste skriva ned det här nu. Jag får aldrig glömma det. Aldrig.

"Qu'est-ce que vous desirez, mademoiselle?"

Pip. Ditt hjärta på ett fat. Nej, vad fan, jag menar, kanske, dig på ett fat, nej, för i, dig på min säng, helst avklädd, salt och rufsig, näääj, helvete, sluta, jag menar... Jag tror inte... Je ne crois pas… att... jag har bestämt mig än...

”Pas de problème, mademoiselle. Je reviens.”

Dina skrattrynkor snärtade mig i ansiktet, klatsch, och jag vaknade och jag öppnade ögonen spärrade upp dem och dreglet kröp och jag höll andan i gommen och mimade oh my gaaaah och blev en ynklig fläck och dog.

Du kom tillbaka såklart, inte minst för att det är ditt jobb och för att du får betalt för det, klottra ned beställningar, gravat ankbröst och vattenkrasse, mille feuille, vin rouge, i ditt ringblock, vara subtil, artig. Jag öppnade munnen och ut kom en knarrig dörr, gnisslande grind. Jag ramlade över alla vokalerna, fastnade i mina svaga R utan halsrossel. Jag krockade med dig. Full frontal. Pang. 
   Så fin. Så universalt omfattande fucking asfin att det blir löjligt. Fransmanlooken men du bar den så mycket bättre än de andra. Och olivbleka händer och hals och läppskåra. Du frågade mig andra saker. Onödiga saker. Vart har ni lärt er så bra franska, mademoiselle? Eller hur, din franske fjant. Snälla sluta inte ge mig mer.  

Och jag utrustades med zyborgögon, värmesökande kamera, röntgensyn. Vartenda steg blev en notering, vartenda kliv innanför min bedövade sfär, min meter i diameter. Mitt i stressen av runda silverbrickor och ishinkar slog du blickar åt mitt håll. Konstanta. Mitt kikarsikte skannade salongen, fann, blipp, zoomade in på din nacke, din profil, men undvek stadigt ditt eget, ögonkontakt, eftersom jag är helt dum i huvudet. Nyckeln i låset och klick. Jag glor ned i hallonsåsen. Fiskgaffeln är så intressant. Bestick över huvud taget. Å, jag suger.

Ridån gick upp. Färgexplosion rassel-tassel plymhattar påfågelstjärtar tivolilyktor paraplyer turbaner Fred-och-Ginger plastjuveler cirkuskonster pirater-med-rena-randiga-byxor hundkoppel boaconstrictor pancake-make magdansöser clowner shejkbyxor läderpiskor dresserade hästar lindy hop kosacker bröstvårtor skrik-och-spagat Can Can. Ridån gick ned. Så var det dags att gå.
 
Vi samlade ihop våra läder och chica små clutchväskor och sorlade och tackade och bockade bon-soir så som man gör. Massan av turistfläsk pressade iväg mig ut i klungan av kostymtyger och anonyma frisyrer, bort från bordet, bort ifrån dig. Jag gick, men jag minns ingen rörelse. Något annat släpade iväg mig. Jag såg din ryggtavla, du plockade bort våra kuvert och bouteilles, skakade linneservetter. Du slank ut ur mig och jag lät dig utan motstånd och jag skakade för jag fattade inte. Gör någonting, skanderade min förbannelse, min skyddsängel, gör någonting! Jag svor. Mekanisk.       

Du vet inte hans namn. Du vet inte ens hans namn.

Vi nådde tröskeln. Ute låg den regntunga natten.

Och jag vet inte alls vad som hände, ifall det var på grund av frikostigt intag av den förförande, mousserande lyxens gift, längtan efter en annan tillvaro där frasen bums i säng innebär något annat än trista rutiner, den plågsamma vetskapen om att tiden är en ständigt minskade produkt, särskilt nu och för alltid, om jag tänkte alls. Blackout. Allt raderades ur loberna och jag agerade.

Jag bröt mig loss. Jag vände på klacken. Jag rusade. Tillbaka till dig. Å, sentimentalitet, å, patos!

Och han var kvar.

Monsieur, ni gör mig så het på gröten att jag biter mig i tungan för att inte skrika då ni går förbi. Kyss mig. Ät upp mig. Ät mitt hjärta. 

Banalitet. Den enklaste av alla ursäkter och utvägar. Och jag strök dig på axeln.  

"Excuse-moi, monsieur! I believe I dropped something while leaving! Can you help me look for it?"
"Oui, mademoiselle, uf course!"

Självklart hade jag inte tappat något. Men det gjorde ingenting. För jag satt under bordet, på stickiga baguettesmulor, bland malplacerade stolsben, med en pojke på 25 och en diodficklampa under hakan. Och jag darrade inte ens på rösten.

"I cannot zi anything, mademoiselle... Exactli-ö, what is it that you lost?"                                           
Du lät förvirrad. Jag tror jag flämtade, vätte läpparna mot varandra.  
"Öhhhh... Ahhhh.... A... lipstick."
"A lipsticku-ö...?" 

Jag borrar mig in i din franskt bruna regnbågshinna, kanske i en hel minut i taget. Minuter är långa. De sänker blodtrycket. De är kletiga. Gapar som en gös. Hur dum får man bli? Du log. Jag tror du visste att jag ljög. Och vi satt fortfarande under bordet. 

"Öhhhh... I must have dropped it in the bathroom!"

Öh; detta charmanta primatläte. Likt ett dåligt manus överlever jag genom att rädda situationen med plattityd, bombasm. Kunde jag inte bara ha sagt som det var? 

Kravlar ut. Och han ställer sig ivägen. Med skorna på når min nästipp till din nästipp. 

Både vill säga någonting, fast ingen vet egentligen vad, i en tom, släckt restaurang, och ingen vill gå först. Schack matt. 

Just ja. Du vet inte ens hans namn.
  
"So what's your name?"
"Ät's Vänzzz-ö". And you, wöts yeur nejm-ö?"
"Isabella. Or Izzie. Or simply Iz." 
"Izye? C'est trés jolie."

Atombomb. Defibrillator. Andades jag ens mellan orden?

"So-ö, whör did you say yeu wöh fromm-ö?"
"La Suéde."
"Ouais. Is it nice?"
"Slightly."
 
Jag skulle ha frågat dig ifall du utövade något annat förutom kyparyrket, ifall du studerade eller hade gjort det, ifall du bodde i Paris, ifall du bodde i kvarteret, att jag bodde i kvarteret, att showen och middagen varit alldeles, alldeles underbar, vad du tyckte om filmen och ifall du inte sett den rekommendera den med entusiastiska lovord, att vi låtsades att det var min födelsedag idag, min artonårsdag, att jag reste hem till landet betong redan imorgon, vad du skulle göra ikväll, i natt, imorgon, för resten av ditt liv, att...
   Men nej. Jag ville inte vara normal. Jag ville vara Marlene Dietrich. Jag sade "Bon soir, Vince" med min djupaste cognacröst och bara gick.

Men då.

"Izye! Attendez!"

Jag vet inte vart gränsen går för hur många hjärtinfarkter ett stackars tonårsmonster fixar på en och samma kväll, men jag tror inte att jag klarar så mycket mer nu.   

Du tog fram något vinrött ur innerfickan på din kavaj och placerade det på livslinjen i min handflata. De haranger som strömmade ut ur dig var komplicerade. Det jag tydde ur ditt brutna smatter var dock att denna lilla plastbit fungerade som inträdesbiljett, ett vip-pass om jag så ville, till ett ställe som hette La Machine. Du förklarade att det låg runt hörnet, inte alls långt bort, bara runt hörnet, och att jag fick titta in om jag ville, om jag hade lust, någon gång. 

"Thank you”, flämtade jag som en efterbliven. "How kind".

Och i det ögonblicket rämnade min värld. För det var inte katastrofklubben som otåligt väntade på mig ute i kylan, katastrofklubben som alltid är redo för nya äventyr, katastrofklubben som alltid ställer upp och släpar hem de halvdöda. Det var mor lilla. Och mor lilla är rädd för gatorna, går helst och lägger sig, medan jag helst inte gör det, inte förrän jag svimmar och inte har så mycket mer att välja på.
   Jag skulle aldrig gå dit, till La Machine, och istället för att hångla sönder ditt vackra ansikte i ett hörn skulle jag spara biljetten och sniffa på den och minnas att den legat i din ficka mot bröstet. Jag vill ligga i din ficka mot bröstet. 

En månad senare, och hon hade rymt.

Vince, hon andades det, Vince, Vince, Vince. Hela vägen uppför gatan, nedför gatan, i trappuppgången, Vince, Vince Vince, kastade sig på sängen, gned benen mot varandra, öppnade fönstret på vid gavel, släppte in trafiken och kloakdoften och lutade sig över järnräcket och drog frenetiska, djupa andetag och åt helvete med om hon blev förkyld. Vince Vince Vince. Hon sjöng och skrek men han kom inte dit.

Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince.  

I efterhand kom hon på att hon borde ha frågat ifall han skulle ha väntat på henne. Att de skulle ha funderat ut en genialisk plan, smugglat ut henne, ut från hotellrummet, in i elektron. Att hon skulle ha berättat för honom att hans svarta ögon gjorde henne galen. Pastisch och Bal Musette, men helvete, det är ju Paris. 

Och det var där jag klev ut ur mig själv.  

Morgonen därpå var hon frånvarande. Hon kunde inte haspla ur sig mer än nej, ja och tvåordsmeningar. Hon kunde inte äta någon frukost. Hon bet läppen blodig. Hon hade ont hela kroppen. Hon visste att något hade hänt med henne.

Sista kvällen. Rue Poulbout. La ville de lumiére bländade under fötterna, dess likgiltiga magnificens och ljuvlighet, lavakanaler i regnlandskapet. Gatstenar och trappräcken glänste som lakrits mot horskyltarna. 

Middagste. Jag stirrade ned i det kallnande citronvattnet. Blahblahblah, gnällde mor lilla. Blahblahblah. Det gjorde mig förbannat ledsen, allt meningslöst blahblahblah.
   I Paris finns lika många ansikten som i hela Sverige. Hur stor tror du sannolikheten är att du stöter ihop med den där, ja, han den där...
   Jag tror inte på matematik, på siffror, på skit. Jag tror på stormar, på malströmmar. Jag kan förbigå omöjligt. Intala mig fucking inte att någonting är omöjligt! 

Hon bad kyparen om ett papper och en penna och skrev snabbt ned ett brev, skar ut en bit av sitt inre och omformulerade allt till pyttebokstäver, plumpar, understruket. På två gula post-its hällde hon ut sin kärleksförklaring, signerade den med sitt rumsnummer och kysste den med sitt namn.

Vince, dearest. Please don't be embarrassed by this. I'm leaving the city tomorrow, and if I don't get this off my chest, I feel I will regret it... 

Man måste göra sådana här saker. Det är menat så. Det skulle inte finnas något alfabet annars, ingen konst, ingen musik, inga bergskedjor.

Hon svepte sitt återstående yellow label, lämnade dricks i belevat artiga procent, tackade och bockade bon-soir så som man gör, fick skinnjackan påträdd över axlarna så som en fin dam får assistans med sin glätta aftonkappa, merci, merci beaucoup, au revoir, monsieur, madame, et une bon soirée. 
   Regnet strilade ned över tegelpannornas kanter, plaskade ned i gatan ur oljesvarta träd. Hon kan kvarteret utan och innan. Raka vägen nedför, Rue Gabrielle, Berthe, de Trois Frères, Abesses, Lepic, trappor, trappor, trappor. Hemligheten ligger egentligen bara i att söka backen som sluttar brantast. Fiskhandlaren har stängt, mannen i tidningspappershatten sover mot järnräcket, les 2 Moulins är fullsatt. Det är mörkt, det är guld. Klockan är kvart i midnatt. 

Place Blanche. Du svulstiga pärla. 

Jag hoppades att du var ute och söp in olovlig nattluft, tog en rökpaus, stod inne i skuggorna för att hugga tag i min arm och dra in mig i dig och viska vart har du varit mitt lilla rådjur, men sånt händer inte. Sånt händer inte.  

Hon går förbi kön. Högljudda protester. Andas in. Röda mattan. Rakt på.

Tyvärr kom hon inte längre än några meter. Det stod en vaktgorilla ivägen.

"Bon soir, mademoiselle! Vous avez un réservation?"

Det prydligt ondulerade håret, av vädret transformerat till droppande halmkorvar, piskar runt ansiktet då hon skakar på huvudet. Hon rotar fram sin bräckliga pappersfotboll ur jackfickan och trycker den in vaktens enorma näve.    

"Parlez-vous anglais, monsieur?" 
"Un peu, mademoiselle."   
"Bon, could you, please..."
"Attendez, sil vous plaît, mademoiselle!" 

En ny köttig varelse uppenbarar sig. Han håller dvärgbrevet mellan tummen och pekfingret.

"Do you have a reservation, mademoiselle?
"No, monsieur, it's nothing like that, I don't, but there's… I… Could you be so kind and please, please give this letter to a Vince inside! His name is Vince! He is a waiter! It's very important that you give this to him! Sil vous plaît, monsieur, c'est trés important!

Desperation. Rädsla. Gorillorna smattrar i grupp. Köttfejset tar ton.

"You want me to...  Thäs Vänzzz-ö, he is a boy who wörk inside le Moulin, yes?
"Yes, he works here, he is a waiter. Can you, please, give the letter to him? Just, please!

Sanningens minut.

"Sure, sure, I can do that, mademoiselle. Do yeu... Have you a description of..." Köttfejset gör yviga gester med händerna runt de egna ögonen och kinderna, "Haircolour, he is a white or black man...?"

Sånt här händer inte heller.

"I will give it to him, mademoiselle, don't you worri-ö, I will make sure that he gets it."

Hon är perplex. Hon flinar grisaktigt och kvittar tusen tack på alla språk hon känner till. Hon skuttar iväg in i myllret och vet inte vad hon har gett sig in på. Men hon vet att det är så här det känns.
   Kvarnen snurrar makligt och lyser signalröd i kontrast och regnet öser ned. Det doftar sommar.   

Jag satt vaken i fönstret i min filt och vred mig, för hela magen vred sig inuti, och trots att jag nöp mig själv i knävecket och armen lyckades jag inte hålla mig vaken. Jag somnade som en boll. Klockan tre. Jag vill inte åka.  

Det existerar en värld utanför denna. En värld där vi trängs på sent-på-natten-öppna brasserier till salsa och rockmusik, pratar med händerna, grälar bland folk, dricker vin till lunch, hånglar runt hörnet. Där alla röker och faktiskt skiter i det medan vi ändå är unga och fria. Vivre et laisser vivre. Där folk säger att hon är vacker och hon faktiskt tror dem.

Oavsett hur hon vred och vände på jordklotet, hamnade hon i slutändan alltid i samma utgångsläge, i sällskap med en penna, ett papper och Paris. Den här staden byggdes för hennes skull. Hon förstår den och är mätt hos den. Och hon flyger om två timmar, hem till Ica-affärer och centrum utan träd som stänger klockan sju. Radhuslängor där man äter makaroner och falukorv varje dag. Hon känner sig bortsliten och avklippt.

Höll köttfejset sitt löfte? Hamnade brevet hos rätt Vince? Och i så fall, vad gjorde han med det? Slängde han det? Lade han det i bröstfickan för att läsa det vid ett senare tillfälle? Glömde han det i bröstfickan, löstes ömhetsbetygelserna upp i tvättvatten och sköljmedel? Och i så fall, äppeldoft eller rosdoft? Läste han det direkt? Fick han obehagliga vibbar? Blev han irriterad? Skrämd från vettet? Kåt? Glad? Visade han det för någon eller behöll han det inom sig? Ligger det mosat i en skrivbordslåda eller prydligt uppställt på ett nattduksbord? Ryckte han på axlarna och bestämde sig för att en okänd flickas eldiga berusning var rien de rien, eller rusade han, följande morgon, ned i métro Pigalle precis då mitt tåg dunkade ut från stationen, tyngt av resväskor och förtvivlan? 

Hon är så kär att det är helt stört vad kär hon är.

Pojken hette Vince. Flickan hette Iz.

Och det här är inte fiktion.

Detta är inte uppdiktat. 

Det här är en alldeles, alldeles sann historia.

 

Säg ingenting. Nu flyger jag iväg. Inofficiellt officiellt är jag smittad med feber och snor, utslag och pest. Kräks upp middagen efter midnatt och trycker i mig mer socker efteråt, mår vetedeg och dreglar i huvudkudden. Men det är bara vad de tror! För egentligen är jag en riktig dubbelspelande liten ligist som rymmer ifrån allt viktigt i några dagar, uppslukas av jorden bara för en helg och uppstår på nytt i ett världsvant alter-ego på annan, kontinental mark, bara för att dricka kir på La paix, hänga i bokantikvariat runt Louis-Lépine och dance my ass of på Caveau de la Huchette. Förhoppningsvis punkt tre. Var det katastrofklubben som agerade resesällskap och inte mor lilla, vet jag lika säkert som att havet är djupt att vi skulle dance our asses of på Caveau de la Huchette. Utom Oliver såklart. Men han är ju å andra sidan våldtäktsman. Uh! Pun intended.   

Cat bar ett par skor jag aldrig sett förut. Jag måste säga att jag hade svårt att slita ögonen från de nya små konstverken. Hon måste ha köpt dem den där dagen då hon viftat bort alla frågor med att det enda hon gjort tout le jour merde var att ligga halvsovande, halvvaken, halvnaken och halvdöd på sin säng med fördragna jalusier och stängd dörr, nedstämd av ångest, bakis på cognac. De var nätta, enkla och hade inga klackar, en riktig raritet, burgundyröd sammet och små bollfransar runt öppningen. Rackarunge. Jag visste väl att hon ljög. 
   Cats klänning återgav ett helt spektrum av regnbågsfärger, utkastade i lager som på en Pollocktavla, så intensiva att det rörde till i huvudet av att fokusera ögonen på henne. Hon bar säkerhetsnålar genom öronen, papiljotter i håret och en stor gnistrande dödskalle på fingret. Hon flängde runt överallt i den tomma lägenheten och letade efter ingenting, ett halvfullt juiceglas i handen, hennes ordinära klockan-fyra humör, kedjerökte, verkade uppåt.

Alla fönster var vidöppna. Regndoften, den gröna doften, susade in genom lakanen som blåste upp mot taket och fylldes likt grå segel.  
   För ett ögonblick stannade Cat upp och svepte glasets mosiga innehåll i ett drag. Hennes panna låg i djupa rynkor. Hon såg in i mig, och verkade inte riktigt veta vad hon egentligen tog på.   

"Jag är så jävla jävla trött på att gråta hela tiden och alltid landa hårt på golvet och upptäcka att det aldrig känns bättre efteråt som när man var liten, tappade glassar i gruset eller dödade en spindel eller en mask eller vad vet jag egentligen. Jag hittar aldrig någon bakdörr. Trevliga saker folk säger, fågelungar, den här stan, alltihop föresten, allt lämnar mig så kall och tom. Jag är fed up with it. Så nu tänker jag börja ett nytt liv."  

Hon sprätte iväg cigaretten över balkongräcket ned i gud vet vad och jag hoppas nästan att det var i någons flint bara för effekten i det ögonblicket.

"Jag kan inte gömma mig längre", sade hon, lömsk blick. Hennes röst fladdrade av sorg. Eller var det cynisk ironi? Jag verkade aldrig ha en minsta aning vad som fanns där innanför all sidenduchesse och den tunna bröstkorgen innanför det. Det var alltid just den funderingen som höll mig vaken om nätterna.
    Skinnjackan låg i ett strävt knöckel på golvet. Jag sträckte ut handen, men Cat hann före. Hon höll upp händerna mot mina axlar, som i skolpolisens vis att säga stopp låt barnen gå över, som i en gest att försvara sig, som Scarlett mot Rhett.
   "Stå still!" skrek hon. Jag frös. Hennes runda ögon blänkte i skuggorna. "Jag vill spara dig”, sade hon. "Du har solskenet precis i ryggen. Jag kan inte se ditt ansikte men jag kan se alla små hår som rymmer i små virvlar i håret på dig. Du ser ut som ett spöke. Du är så vacker".

Hon gav mig sina akvamariner och jag sänkte blicken. Från skivtallriken i hörnet snurrade Mony Mony på repeat. Kyss mig, tänkte jag. Hela kroppen bultar, bultar, bultar. Varför säger du sådana bedårande saker till mig? Du slår in mig i presentpapper. Varför beter du dig som en bok? Varför är du så underbar?

Hon kysste mig inte. Såklart, ärtskalle. Hon grep tag i min skinnjacka och svepte den över axlarna på sig. Den gick nedanför skinkorna på henne, och ur ärmarna stack bara fingertopparna ut, alla små tottar och lilla tummeliten.  

"Nu går vi och dränker oss, Johnny-boy!" ropade hon illmarigt utifrån trappuppgången och jag fattade inte riktigt vad hon menade. Men jag följde efter. Jag skulle alltid följa efter. Ut i metropolen. 

Det kan inte förklaras. Paris är ett myllrande konstverk av glas stål stenhus stengator stenkajer stenhimmel kastanjer catalpor tygdraperingar gargoyler stuckatur gröngrått vatten plåttak tegelskorstenar métrovagnar gångbroar gamla broar fula broar bilbroar akvedukter kvarterskrogar turistkrogar lyxkrogar konditorier bagerier brasserier markiser biografer parker utsikt smidesbalkonger baletten galetten soluppgång solnedgång spontanpicknick sjuttiotalstema efterfest d'after d'afters vaudeville strutsplymer sprit jazz böcker musettdragspel elektro individer stora näsor Concorden Eiffeltornet operan Chaillot.
   Det måste kännas. Det måste ses från en bakgata genom ett djupt andetag. Genom ett fönster mitt i natten då man lider av vilda resfjärilar. Från en obekväm korgstol på en trottoar mitt emot Olympia. Från utkiksplatsen på Pont de Bir-Hakeim precis tio i elva.   

I'M GOING TO PARIS, PUNKS, AND I'M NEVER COMIN BACK

Det fanns cheetos i en stor skål. Jag åt fem, sedan gick det inte mer. Jag hade rätt. Jag har för evig tid tröttnat på den där porösa ostigheten, det gula flottet som grisar sig in under nagelbanden och smetar i mungiporna. Aldrig mer. Inte ens en överdos listerine tar bort smaken. 
   Det var en bänk och det var böljande uppspruckna molnskärvor och det var en katt och det var en fot med svullen häl och tjockt bandage. Det var filtar också, och det var utomhus och det var daggfuktig, kall kväll. Det var vi. Det var världens bästa tisdag den där sista tisdagen i april.

Spökligt likgiltiga pannor utan rynkor, utmattade, hängande käkar och ögon som natten tagit hårt på. Donnie Darkos kanin. Joy Division. Svartvita beroenden. Hångla i en främmande säng. Mitt vackra odjur. Vi som aldrig vill bli vuxna. Hålla varandras händer och lyssna på rock och tända ljus och spå framtiden. De ljumma knottkvällarna som komma skall. Kasta allt ingenium åt sidan, veva med armarna, tappa orienteringen. Spotta, skrik, representera vedervärdigheter och frenesi; vitaliteten, vitaliteten! Ko-ko-ka-choo!

Det planlösa omkringirrandet som hör valborgskaoset till blev inställt; vi kunde inte flänga runt halva stan i år, väsnas i parkerna. Vänta på en buss som aldrig kommer i två timmar mot en mur under trafikljusen på en tom genomfartsled efter midnatt och frysa ihjäl sådär lite lagom så att knogarna långsamt tynar bort i vithet. Bli skjutsad av Oliver tvärs över öde skolgårdar, upp och ned för backar med slarvig, sprucken asfaltering och upp och nedför ojämna trottoarkanter och tappa skorna och frukta för mitt liv. Inga välmenande tjafs om vem som trots allt borde bära den varma tröjan. Ingen vill ju liksom vara Karlsson på taket och ta den största kolan på artighetens bekostnad.

Jävla högerfot. Var den tvungen att bara gå av sådär? 

Fuck fötter och fuck hälsenor och fuck bortslitna naglar och muskelblödningar och Wolverines bicepsådror, fuck fotpallar, fuck stödstrumpor i dubbelvikt beige tantresår. Jag tänker inte sitta still. Mes sœurs et mes frères, ce soir, nous vivrons! Drink up meh harties, yo-ho! 

Och det är så jag vill minnas detta;

Vi dansade till punk. Till och med sexigt. Det är en upprörande paradox. Det går ju liksom inte. 
   Vi lutade oss ut över altanräcket, ut i den dånande vinden, en storm av kall mint, allihop, vi ylade. Fyrverkerier i fjärran, gyllene djungelblommor, pang och ett utdraget tjuuuuuuut och en explosion och krutdoften.
   Jag somnade inne på toa med tandborsten hängandes ur käften. The morning after the night before; dåsa i köket och tänka att så här borde vi alltid ha det, tillsammans, bara sitta och lyssna på the Mario Kart love song och vara awesome-awesome. 

Nu kastar vi oss rätt ned i den djupaste brunnen, nedför det högsta hyreshuset, in i den brantaste vattenrutschkanan, rätt ned i något osynligt. Det kan bara gå vertikalt nu. Söderut. Åt helvete. Och det känns så bra.

Nu är det sommar. Nu så. Nu så. Nu så. Det doftar regn. Grönt. Storslagna romantiska eskapader. Denna sommaren skall bli episk. Jag ska leva på dessa dagar för resten av mitt liv.

En sådan där mjukt formad kulle som några välmenande föräldrar eller kommunen skottade ihop och sådde gräsmatta på för tio år sedan som barnen åkte pulka nedför och BMX nedför och rutschkana nedför och sprang uppför en gång i tiden men nu har de växt upp och ingen bryr sig egentligen särskilt mycket om den längre.
   Svinkalla, fuktiga löv från förra hösten borrar sig in i ryggen. Något grönt strå och lejongult tufs. Det luktar lera och lite sommar faktiskt, men det är så långt kvar. Det är för kallt för glass. Fingrarna trillar ju av.

Någon högg ned tjugometersbjörken för att rädda de fula små skitträden på andra sidan häcken. Perversa värderingar kallas det.  

Vart var du när de blå bergen växte sig så höga och allt kändes så hopplöst? Vart var du då sängen kändes för stor och jag behövde dragkedjor och toalettkakel mot hud, då jag behövde ge utlopp för mina inre plågor på någon annans hud? Jag ville förfalla, jag behövde dig egentligen aldrig. Jag andades ju, och andas gör jag fortfarande. Ändå är jag så arg på dig, att du gömmer dig. Eller är det jag som gömmer mig? Jag vet att du aldrig skulle kunna vara osynlig för mig. 
   Vem tog din tröja som jag klippte sönder? Jag hatade den. Sover den i någon annans byrålåda nu? I en papperskorg? Under din huvudkudde?   

Dessa fnasiga stavar fullsprängda med giftet din kropp kräver. I verkligheten står jag knappt ut men i svartvitt stinker det inget.
   Jag bryr mig inte. Faktiskt. Det är din tandläkares bekymmer. De hör ihop med dig. Dimslöjan som dinglar från din mungipa, pyser ned över amorbågen, gör mig helt kollrig, mitt forna pubertetsjag slår kullerbyttor någonstans, fortsätt, bara du inte dör innan mig. Får cancer eller så. 

"Röker du?" frågade jag och överraskades av min egen likgiltighet inför ämnet.
Jag fick inget svar. Såklart.  
"Såklart", muttrade jag.

Jag vred den ur hans grepp, slöt läpparna om den, drog in, sög hårt som på en joint. Skiten sved i ögonen. Du slet ut den och sprätte iväg stumpen åt helvete. Jag svalde alltihop; jag hostade inte, så som pappas lilla flicka är menad att göra då hon nervöst fumlar med sin första cigarett, men jag svor att aldrig göra om det. Unken, svampig bajssmak. Jag dömer aldrig något jag inte experimenterat med. Jag nöjer mig med att passivröka från din axel.

Du bär handskar med avklippta fingrar. Som pundare har.  

Och jag såg att du grät. Bara en smula. Men du grät. Och din käke låste sig. De små dropparna rann bakåt mot örat för det blåste för det var kväll ute. Jag slickade bort dem och flätade mina ben runt dig och var din tröja. Du har lite av havet i dig. Och havets skoningslöshet är min stora kärlek. Och jag tror du vet det.   

Du bad mig kyssa dig vart som helst. Jag blottade din handled och kysste det blå nätet som lyste igenom där under, din puls, ditt liv. Du kilade in en ny cigarett mellan tänderna, knyckte fram en gul låga, tände på, snäste ut ett violett moln. Du såg mig rätt in i ögonen. Jag sväljer fan tungan när du ser på mig sådär. Du räckte mig den pyrande cigaretten. Du bad mig att märka dig för livet.

"Gör det". 

Så jag fimpade askpelaren rakt ned där hand möter arm.
 
Mitt hjärta stannade när askan korvade upp skinnet in till det blanka, röda. Du fällde inga tårar. De finns inuti mig nu. Du pressade ihop läpparna, blundar. Jag kände din arm skaka i mitt knä. Du skrek inte. Du lät. Den sortens smärtostön som gör omgivningen illamående. Det som varslar om brutna ben. Du bet i din egen knytnäve.  

Skrovliga kanter, stekt organisk materia. En flådd tatuering, en mörkbrun punkt. Såret verkar koka men köttet är svartbränt. Inget blod sipprar ut. Jag drar efter andan. Ditt lidande genomborrar mig.

Then he starts cussing like a motherfucker.

Du brottade ned mig på rygg och höll mig. Hårt. Jättehårt. Jag höll dig tillbaka. Hårt. Jättehårt.

Från och med då visste hon with absolute certainty att hon aldrig skulle dra utan att säga hejdå.  

Det finns liksom inget mig utan dig.

Vi ska förstöra allt. Vi ska riva stan. Vi ska slåss. Jag ville aldrig bli hon som ler vackert och kvittrar fram ett tack på födelsedagen åt skit hon aldrig önskade sig. Vara tacksam för tacksamhetens skull och aldrig klara något på egen hand. Vi ska vråla bort varenda vettig hjärncell.

Din bikerjacka är grovt misshandlad. Du har petat dit nitar, sytt dit kedjor, nålat fast pins och klistrat dit tygmärken. Med spretiga bokstäver står orden "you throw parties we throw knives" i vit fingerfärg tvärs över ryggtavlan.

Du svalde mig hel och bad mig bära den och dansa för dig. Den och nylonet. 

Och jag skrek efter mer och mer.

Jag tänker inte fastställa mitt öde. Jag vill bara älska. Och hoppa upp och ned till funkpunken tills jag ramlar.

Bwahahahahahahahahahahahihihihahahahahahahahahahaha!

Stoppskyltsvandalism. Nej, seriöst.

Jag dör.

Dansa på borden. Sprätta sand. Äta glass direkt ur lådan med femton skedar. Grilla blodig biff. Skejtpunk. Surfsommar. Allsångsdagar. Lavenderdagar.

Asfalten upphörde för flera dagar sedan. Gruset rasslar i handskfacket. Underredet skramlar. Packningen hoppar runt på plåten som tickar i gasset. Vindrutetorkarna sopar fram en randig, brun halvmåne i fönsterglaset. Den snöar snart igen.

En frän doft av skogsbrand kravlar sig in genom ac-gallret. Röken är tjock och allt pustar sönder i samma färg. Trasorna som hänger på kroppen är pressade, blekta, tegelröda. Läpparna är leriga. Ögonvitorna strålar i kontrast.
   Jag rev av ärmarna på skjortan redan vid Port Hedland. Solglasögonen glider oavbrutet nedför näsryggen. Hatten i plastaktig krokodil, nedtryckt över öronen, köpte jag i ett skjul på Cogee för några struntmynt. Ett numera gråaktigt broderi föreställande en känguru samt den korta frasen ”Oz” är fastsytt i pannan. Hatten är massproducerat löjlig och enligt vildmarkens schablon men funkar bra. Och vem ska egentligen se?

Jag trummar på ratten, slickar mig i mungiporna och sjunger till radion. Liknande låtar spelas hela tiden, något halvgammalt som det gjorts alldeles för många covers på. Radioprataren ylar mellan musikstyckena. Han ska tala engelska men jag fattar egentligen inte ett ord av vad han säger. Reklampauserna hackas prydligt upp i fräsande mottagningsstörningar.

Jag vet inget om exakta klockslag. Exakta dagar. Datum. Jag har glömt hur ett moln ser ut.

Landskapet är obeskrivligt monotont. Dallrande. Tufsigt och platt, uppsprucket. En böljande bergsrygg skjuter upp ur slätten i väst. Dess skrovliga pass skälver mot solen.     

I passagerarsätet rävsover Quiggers med tinningen mot rutan, munnen öppen och händerna slappt hängandes över en enorm karta som svallar ned över växelspaken. Han bär något slags linne i oidentifierbar kulör och samma blåa badshorts som när vi lämnade de sydliga förorterna. Att han skulle hänga på så långt. Hans öron luktar fortfarande sjögräs. 

Vi sitter tysta i långa perioder. I långa perioder finns det liksom inte något särskilt att påpeka. Men det är okej. Man märker det på densiteten i luften mitt emellan, då man inte längre behöver vara rädd för sånt.      
   I långa perioder sjunger vi till radion. Radion är vår medbrottsling och förtrogne. Vi tjuter ohämmat och blir sedan förbannade när en munvig främling från någon håla norröver ringer och önskar samma låt igen. Skräp dagarna i ända, grymtar vi bittert, men snart sjunger vi lika glatt igen.
   I långa perioder pratar vi. Extemsporter, religion och marint liv är återkommande ämnen. Ibland ytligt lära-känna-snack, ibland livsfilosofi på omvägar. Vi verkar ha lösning på vartenda världsproblem. Orden är medryckande men makes knappast någon sense. Och så trivs jag.  

Jag fascineras av hans vokaler. Av alla hans uttryck. Ett av de mest speciella inkluderar en feg krokodil, ett sönderbränt arsel, premiärministern, ett salladsblad samt åtskilliga svordomar i samma mening. Jag har aldrig hört något så fantastiskt.
   "Nah, shei'll bei råit", säger han och svimmar som en sten i sovsäcken. Han gillar att referera till havet och fisk och så då han pratar om kärlek.  Jag vänder ryggen mot för att han inte ska se hur jag kämpar med att hålla inne skrattfrustningarna, då han plötsligt brister ut i sin bisarra poesi. Krigsstrategin vänds emot mig då jag själv sätter igång och diktar; han avfyrar det ena två-tomater-skämtet efter det andra för att gardera sig själv mot mina hemska liknelser.    

”Du har tusen ansikten”, säger han. ”Du är ju otäck”.                                                                     
”Jävla hippie”,” muttrar jag och slår på strålkastarna.

Han har fortfarande inte talat om vad han heter. Quiggers har blivit Quigs. Jag börjar bli för febrig för att tänka och för lat för att uttala ord längre än två stavelser.    

Vägen är utsträckt, linjalrak och egentligen bara två rostgula hjulspår i marken. Håller vi den här farten kommer vi förhoppningsvis att nå Freeway 87 om två dagar. En välkomnande lättnad, vi har börjat ransonera vattnet. Vi kanske till och med får se ett träd. Men klumpen växer mer och mer för varje dag.    

En konstig känsla kväver mig, ibland ofta, och ibland inte alls. Att jag vill bära hans barn samtidigt som jag aldrig vill se honom igen då vi tillslut når kusten. Inte ens världens största ö är stor nog. Han pratar om strimmiga dyningar vid Point Catastrophe. Samtidigt vet jag att mina pengar inte räcker längre än tillbaka. Jag hatar verkligen farväl.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan

Jag svär på min baskersamling att om det där helvetiska vulkanskitmolnet hindrar mina närastående resplaner så kommer jag att utkräva hämnd på den här skruttplaneten! Jag stänger in mig i en konservburk och kommer aldrig ut igen! Jag tänder eld på någonting jätteviktigt! Jag hoppar på någonting skört! Jag ... dör!

Det skulle ju bli du och jag, sedeslöshet, du och jag, Marlon Brando. Fürstenberg, l'Archevêche. Du och jag svepningar över Galetten. Bir Hakeim, Louis Lépine. Du och jag, älskling. 

Sprängs, äckelklump, sprängs! 

Ett år; längtan och kolsyra. Och nu försvinner du till Alderaan på en tornardo.

Merci beaucoup, fucking volcan du crap, merci beaucoup!      

 

De var barfota. Trådiga flanellskjortor kolorerade veckvis, färgglada asiatsjalar som höftskynken, tovigt hår, pärlor. Händer fläckade med mörk, intorkad motorolja. Tennisskorna är inte vita mer. Regnbågsbussen dundrar iväg genom den syrliga, bronsgula röken.

Awesome hangout. Skedkrig. Fotbollstomater. Solslafsig glass. Yla åt månen. Skaffa en get. Spela musik. Kör. We'll walk hand in hand, we are not afraid, someday, today.

Jag hade för små prasselbyxor och en enorm rosa axelremsväska med blomapplikationer. Du hade för stor tröja med klichéklistriga eldsflammor och rasslande fickor fulla med allt annat utom busskortet. Vi satt under klockan, bakom trasiga persienner. Vi läste en bok. Boken lades åt sidan, för den var mest störd. Du var roligare. 

Du argumenterade på ditt lite snedvridna sätt. Jag var arg på dig en dag. Jag hyperventilerade, du tröstade mig utan att egentligen veta om det. Du sa aldrig att jag var dum i huvudet, som de andra gjorde.

Fem år firar vi. Du är den ende av hankön som aldrig, aldrig, nevah evah blivit offer för mitt spydiga hat. Du är lat. Du är flegmatisk. Du är bäst. Du är min vän. Nu är du man också. Och ändå ser du likadan ut som du gjorde igår. 

Gratulationer på bemärkelsedagen Oliver! 

Må du och dina trummor alltid finnas och bullra i mitt liv. Jag behöver oredan.

Jag vet inte vad. Jag lyssnade på London Symphonics. Det låter som i slutet när allt blir bra igen. Jag fick en sjudande längtan, ett slitande begär.

Att leva.

Jag älskar.

Jag ställde mig framför spegeln med en kökssax. Nu är det kort. En liten, svart spindel har trasslat in sig i det.

Jag tog min cykel och så cyklade jag.

Långt bort. 

Jag ställde mig på krönet av en tufsig kulle, sträckte ut armarna och kände lufthänder ta tag i mina. Låtsades att jag flög iväg. Uppåt. Söderut. Tusen mil. Ihåliga vindar visslar mellan nakna små spröt. En gnyende blåval. Solen svider i ögonen. Håret torkar. Wellpappbollen i munnen är borta nu. Jag kan äntligen andas igen.

Renande blåsväder. Allt som behövdes var en penna och ett papper och lite järnväg och solsken.

Det finns några få musikstycken som får en att känna sig så förälskad att man sväljer sin egen maggrop och kvävs. Filtrera med illamående. De behöver inte ens handla om moonlight, kiss, baby, forever you and me. Ingenting spelar någon roll.
   Endogent morfin som intensifieras och destilleras till klarhet, då man skrattar och gråter och hickar samtidigt och skriver mycket snabbare än man gör annars. Man tänker på regnmoln och på att springa på perronger. Och sedan efteråt känner man bara en tomhet, avgrundsdjup. Plötsligt.

Jag har några sådana.

Jag säger att de är bättre. De är hjärtakrobatik on the drop of a hat. En prismaglimrande såpbubbla som försvinner då den når äppelträdet.  
   För det känns precis som kärlek i kroppen, fair dinkum, om för så bara för fem minuter, när man hör dem, och sedan säger det ingenting, som allra hastigast. Och det tragiska är, att när stråkarnas raketramp tonar ut och pukornas mullrande efterskalv tystnar, tynar djungeln bort lika fort som den växte fram. Det fanns egentligen aldrig någonting där från början förutom jag och min vän vinyl.

Jag såg två svanar simma hand i hand idag. Det kan vara något av det vackraste jag bevittnat. De simmar runt, runt om varandra i sin brungrå, översvämmade bäck mitt i leråkern och slasket, runt, runt i hjärtmönster och med krökta, släta halsar. Allt utom de två symboliserar en förgången sommars flagnade, knotiga flärd, de är något nytt, ett löfte. De flaxar med sina enorma vingar. De är så vita att florsockret i burken skäms för sina leriga skor.

Det finns alltså monogama djur. Man brukar ju skylla på djuren. Att djuren är naturliga. Djuriskt sex och inga känslor. Känslor som är så kletigt och pinsamt privat.

Koalahannarna våldtar koalahonorna och för att slippa släpper honorna hellre taget om trädstammen och mosas i backen nedanför.

Bergsgorillorna lever under silverryggens råmande beskydd. För säkerhetsskull. Fatta.

Svarta änkan biter huvudet av hannen efter parning, så fock you. Kom inte hit med din jävla föreläsning. Det finns homosexuella lejon. Det finns självlysande fjärilar. 

Tornsvalor kan inte landa. Deras vingar är för långa. Slår de i marken ligger de kvar i gräset tills hösten kommer och de svälter ihjäl, om inte katten drar iväg med dem och lemlästar dem på något köksgolv. Sätter de ned en endaste liten pytteklo är det kört. Och om någon störtar följer en annan efter. De dör tillsammans. Det är snorsorgligt. Naturen är inte naturlig. Naturen have mercy. 

Funderingar om allt och inget.

Varför var Steve Irwin tvungen att dö? Kunde inte någon värdelös abortmotståndare blivit spetsad rätt i hjärtat av en stingrocka istället?

Dataåldern. Det är så hemskt. Jag blir så arg och ledsen av den där korkade telenorreklamen. Technologic... beeeh beeeh...

Personligen har jag alltid avskytt ringar. Speciellt graverade guldringar som krymper och aldrig släpper taget. De är ivägen när jag skriver.  

Det som skrämmer mig mest är hur tomma orden låter ibland. Hur vet jag vad jag egentligen vill? Vad vet man över huvudtaget när man tvivlar på vad som kommer att göra en lycklig? Hur mycket kostar en enkel till Australien?

Sand i hårbotten. Knastrig ryggsäckskudde. Resebiblioteket skaver i nacken. Fötterna spricker upp och små violetta eremitkräftor kryper in. Blåstångsruskor kravlar sig upp utmed vaderna. Vågor slår in. Dånande florit, spottade skum. Infernot släcks. Dessa solnedgångar.  

Han kommer ned hit allt oftare. Han säger god natt och påminner mig om att inte simma i gryningen, bara simma mellan flaggorna, simma för att svalka mig, simma för att det är skönt idag; strömmarna är inte lika starka vid Flat Rock, han vet; han fångade själv några fina pipeliners imorse. Han väcker mig och ger mig kaffe. Jag hatar kaffe, men jag säger tack ändå. Han stämplar ut, byter om och ger mig halva pizzan och två öl. Jag hatar pizza och jag hatar öl, men jag säger tack ändå. Jag misstänker att han spionerar på mig. Men det är okej. Det känns bra.

Han säger att han heter Quiggers men jag vet att han ljuger, Quiggers är en täckmantel för ett namn han skäms för. Leslie. Ashley. Eller Bruce. Alla i det här landet heter Bruce. Alla har för många tänder, och de lyckas alla ådstakomma samma störda kombination av blont hår och bruna ögon. Kinderna, igenmurade med zinkpasta, lyser mot det guldröda ansiktet. Hans panna och händer korsas av den skrovlighet uppkommandes på dem som ständigt befinner sig i sol.  

En kväll gav han mig en filt och frågade. Jag lade mig ned i det pudermjuka, sockervita och svarade honom. ”Jag ville bara gå vilse. Springa åt helvete. Och här tar vägen slut.”

Tamma, Maroubra, Shark Bay. Elden knastrar. Det doftar varmt och vinsås och grillad ylletröja. Quiggers hår är strävt och luktar som sjögräs. Jag tror det är sjögräs.

Tillsammans viskade vi fram en plan. Bara vi fick ihop nog pengar till en hostande gammal ute, med ett stort flak att sova på, lasta fullt med surfbrädor, plastbackar och taggtråd. Det regnar aldrig över de dammande slätterna i Diamantina. 400 inlandsmil. Egentligen vill jag inget hellre än att supa med dig, Never Never.*

Ibland fattar jag knappt hur mycket jag bara skulle vilja leva som en luffare i ett varmt land. Inte äga någonting alls. Det är en förbjuden önskan. Man får inte tänka så. 

Jag knäpper på pianosträng efter pianosträng, sänker mig ned i ett badkar med rock och träder sedan sakta ut i nutid igen.

Vart var vi?

¨

Travis Bickle bär en urtvättad koreapaj, ständig tredagarsstubb och lider av kronisk sömnlöshet. Han spenderar nätterna med att driva runt på tunnelbanor och bussar, inser att ha lika gärna kan ta betalt för det och börjar köra taxi, överallt från Yonkers till Brooklyn, i tolvtimmarsskift, sju dagar i veckan. Genom den regnrandiga vindrutans utsmetade signalfärger urskiljer Travis Noo Yokes mest ogenomträngligt svarta skuggor och bakgator, natt efter natt. Han frustreras av våldet och äcklet han ser runt omkring sig; hororna, knarket, smutsen, rånarna, gängen, vinos, avskum, svin och skit. Bakom ratten i sin gula taxi blir han en förmörkad gestalt, en åskådare, en enmanspublik av en föreställning de flesta aldrig behöver se.     

Då man inte kan sova är man heller aldrig riktigt vaken. Vad är det som pågår inuti Travis dimmiga huvud? Söker vi efter ett svar som inte finns? Ya talkin'o me?   

Veckor blir månader, dagarna, kvällarna, småtimmarna flyter ihop med varandra. Allteftersom tiden går blir Travis alltmer förhärdad; helvetet han iakttar genom blodröda nätter utan slut påvekar honom inte längre. Han är en osynlig varelse. En likgiltig existens som glor på världen likt en brusig TV-skärm, genom halvslutna, rödsprängda ögon. Han finns inte. Han är oåterkalleligt isolerad. En anonym motsägelse. Bickles största dilemma är inte det sociala förfall som omringar honom utan det hjärtslitande faktumet att han inte längre känner till någonting annat.

Efter ett sista misslyckat försök att integrera sig själv i samhället bestämmer han sig för att krossa det. Han köper en .44 Magnum, ett långpipat svart monster. Han rakar av sig håret och gör sig redo för revolutionen. Nu ska Iris få ett bättre liv.

Äntligen.

Så. Bra. Film. Så. Bra. Film. Så. Bra. Film.

Det droppar och duggar. Det disar. Jävla fissnö. Det kan aldrig braka loss ordentligt. Åska hit sommaren åt mig, blixtra hit bladen. Jag står inte ut mycket längre med blöta skor och blöta strumpor och blöta fotsulor och blöt muskel och blött skelett. Här finns inga solnedgångar. Här finns inga brännjärn.   

Jag är i ständig strid med mig själv. Det kanske låter stört. Jag skulle vilja tillåta mig själv att vara störd. Riva bort alla garder och gå balansgång på taket, spela över så mycket att de blir tvungna att bura in mig. Jag är så arg inuti. Jag vill slå någon. Jag vill sova.   

Jag vill inte sitta under min filt, snora ur ögonen, bita loss blodiga köttbitar ur kinden, lyssna på Angie och längta efter någon som aldrig funnits. Det känns som om havstulpaner äter upp mig, en bit i taget, suger isär mig. Det är så kallt här. Mitt huvud är så kallt. 
  
Jag vill ha någon.

Hur gör man. 

Jag vill ha någon för en tid som till och med kan göra slut med mig och få mig att må så kasst att jag längtar efter döden, bara det kommer någon, någon jag kastar hela mig själv till, någon som förkroppsligar alla sånger och inte bara lämnar en fucking tomhet efter sig.     

Ledsna, vackra sånger påminner mig om vår förra skola. Jag förstår inte riktigt, eftersom skolan var ful. Där fanns rönnblommor. Gropar i asfalten. Det finaste vädret och de torraste gräsmattorna. Vårt Kalifornien. Alla jönsiga TV-serier och all ösig rockmusik som gjorde oss coolast på jorden. Jag känner kärlek, men jag undrar till vem.

Gympalektioner förskonade från all aggressivitet evah. Hej-och-hå-upp-på-tå. Känner mig som en jävla djungelkatt i en fågelbur. Jag får riva mig själv.

Fucktards som inte plockar upp hundbajset från trottoaren så man kliver i det (nästan halkar) och är tvungen att bränna skorna efteråt.

Mannen/Kvinnan som bestämt sig för att sitta och hålla på sig och aldrig lämna tillbaka Taxi Driver till biblioteket. Din räkning är förmodligen högre än Empire State.

Personen som snodde mina stavar utanför värmestugan i Romme Alpin. Må du dö i helvetets plågor.    

Klibbiga vaxluggar. Hånskratt. Fotbollsspelarnas abdominala äckellöner i Champions League.    

Folk som tar kultur på för stort allvar och de som struntar totalt i det. Folk som tycker att viss kultur är värdelös bara för att den är så icke-pretentiös, folk som tycker att annan kultur är helt lame bara för att den kom tre decennier för tidigt. Folk som aldrig skulle kunna erkänna att de är into någonting annat som inte är så fruktansvärt alternativt att folk aldrig hört talas om det. Folk utan åsikter. Folk som hatar Dan Brown för att hans böcker kanske har lite för förutsägbara slut och dålig dialog. Folk som skakar på huvudet åt gamla filmer och vägrar se dem eftersom de stör sig på det svartvita.   

Folköl. 

Foton på Facebook där jag bara råkar se ut som ett mongo i mitt naturliga tillstånd.

IG-varning i Matematik B.

Att klä av sig precis allt, se sig i spegeln och inte se det man vill se. Huttrande, gröna lemmar.  

Tvekan.

Snösär.

Att tappa tron på sig själv. Att vara belönad med två föräldrar som inte tror ett skit på mig. De kallar mig en städad flicka. Ett rum kan vara städat. Förhandlare vill de att jag ska bli. EU-politiker. Rädda världen genom byråkrati. 

Att inte våga berätta. Att riskera allt utåt men inget inåt. Att tänka jag klarar det aldrig. Att tänka.

Bröstcancer. Att stoppa om lilla mamma i soffan med tusen filtar och sjunga tills hon somnar och laga middag eftersom hon inte orkar samtidigt som jag försöker läsa i den jävla körkortsboken, hämta mer ved, hänga upp tvätten och prata med min lillasyster och bråka med min pappa.   

Denna äckliga känsla av otillräcklighet. Trötthet. Värdelöshet. Oduglighet. Tråk.  

FOCK YOU!

Om det finns en plats med björkskogar och solsken och pressad citron och surfbrädor, befinner jag mig på punkten i universum som ligger längst bort därifrån.

 Nu lyssnar vi på något fint.

Ya know what y'are?
What am I?
You're ma gurl. 

Inte förrän man är djupt rotad i beroendet vet man with absolute certainty att man är besatt. Hooked på en crazy crush. För en månad sedan bestämde jag mig för att befinna mig i New York City. Jag berättade för ingen, flög långt bort och sov inte en blund, jag anlände till bright lights och gränder. Jag är kvar än. Datumet jag återvänder är inte spikat. Men jag har one helluva' time här runt omkring, med Bobby, Alfredo och Johnny boy, neurotiker, flickor med slips och vänner med jackor och dåraktiga idéer. Och det är mitt. Bara mitt. Och ändå inte. 
  
För egentligen sitter jag bara här i fönstret med raggsockor och glor ut i slagljus och droppande granar, vill agera pyroman på mattebokens illmariga kliniskhet och kunde inte känna mig längre bort ifrån ett South Bronx i sepia. Så jag vänder mig inåt. Jag tystnar. Jag somnar. Flyr till ensamheten. Där jag är din och ditt är mitt.

Är det inte konstigt att man kan känna sig som lyckligast när man sitter i ett tomt rum och blundar med öppna ögon?   

Chapter One. He adored New York City. He idolised it all out of proportion. Uh, no. Make that he romanticised it all out of proportion. To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin.  

(Till trots förknippar jag inte alls New York med Gershwin. De två bröderna tillhör Paris. Irving Berlin kanske. Leonard Bernstein, definitivt.)

Ett lergrått Manhattan, fram till sjuttiotalets första hälft. New York innan det blev en solig, helorganisk, mjölkrosa lekplats, hemmet för de rika och sysslolösa, New York då det fortfarande var Noo Yoke, smältpunkten av gatlyktor och riff raff, då det var mörkt, fult, hårdhudat och bara galningar ville bo där. Vart blev jag kär? Vem står i skuld till mig?  

Chic-litens strypgrepp runt Carrie Bradshaw, som var tvungen att lägga sin permanent och sin själ på hyllan i förmån för rollen som klädhängare, tusentals xoxos, oigenkännlighet, de slinker skamset iväg och får ge plats för bred utåtvriden gång, uppvikta kragar, murriga färger och mulna ögonbryn. Flygigt flaxande hår, nötta kappor, händer i fickor, maggropsleenden som man ler dem och snorig gråt som man gråter den, bagelsmaskande, gimme anotha' one, Francis, loafers på tunnelbanor. 

Jag tror att det var Audrey med de svarta solglasögonen och den ljusgrå gryningskylan i april. Det var Simon and Garfunkel och hur deras sånger luktar lakan och persiennränder och Brooklyn Bridge långt långt bort utanför fönstret. Det var Actor’s Studio och alla svartvita, plågsamt vackra personligheter som passerade igenom dess portar under ett regnigt femtiotal. Det var Titanics undergång, hyreskaserner i sotigt tegel och alla dessa cypressdoftade efternamn, Santino, Ricci, Moretti... Det var stammishak med speglar och signerade foton på baseballspelare, crap games på tak, ylande flottister som fyllevalsar under vägbanan och gulbruna boxningsmatcher där näsblodet och tänderna flyger, där någon slår på klockan och en småfet domare vrålar aw'right, dats'nuf, dats'nuf!. Billy Joel och hur han lärde mig om ensamhet, den som omsluter en trots att tre billioner namnlösa armbågar dagligen knuffar runt en och låter en driva. Edward Hoppers mörkgröna "Nighthawks". Mitt drömmarnas 42nd street där allt började, min älskade. Den där taxichauffören som ser sig själv i spegeln och frågar ifall det är honom jag pratar med. Den som hellre vill bo där än hos skvallerflickan räcker upp handen nu.

Wiseguys.

Jag är kär i en verklighet som är grymmare än verkligheten men som samtidigt är helt verklig, och på samma gång är jag glad att jag inte lever där utan bara svärmar, försjunken i luftslott. Är jag kär i en smutsig stad eller bara i tanken på att vara förälskad där ingen ömkan finns, högt upp på ett regnigt Manhattan? Att vi är de enda och att ingen skit kan nå oss in på skinnet, vi är för äkta för jag ser det i sättet du fastnar då jag låtsas att jag inte vet att du ser mig. Älska någon och kyssa någon med hela hjärtat. Sniffa på någons korpsvarta nacke under en nopprig filt. Sova för alltid.

Wiseguys. 

Jag skulle vara en. En wisegurl. Hon som blev ifrågasatt av andra och försvarad av mina, hon som log så vackert och sedan kastade iväg en rak höger från ingenstans, muttrande, hon som gör det som krävs men som helst inte skitar ned sig i onödan, hon som alltid har ett svar men aldrig klagar, hon som skrämmer dem som är större än henne själv, hon som blandar ormgift i nagellacket, hon som säger everyday 'bove ground is a good day, hon som tänker på världen, natten, kärlek, och sedan då och inte på så mycket mer. Jag skulle vara hon jag brukade vara och önskade att jag varit. Hon som försvann och som alltid funnits, men som aldrig varit perfekt nog.

Panic.  

Jag kan räkna upp så många filmer från samma plats tid ämne, men detta är nog det bästa. Det är en film som doftar. En infekterad kärlekshistoria. Gamla blåmärken där det endast finns en gulaktig hinna kvar av det förgångna mörklila. Kornig cinéma vérité, trafikbrus, tunnelbanerassel och råmande tutor genom fönster med limränder och dålig isolering, tråkig, regnig utsikt över 110th street, min fantasi rörande en efterlängtad självständighet, en känsla av att I'm gonna go wherev'I wanna go eller så stannar jag kvar här ett slag men det här lilla bruna skitrummet är bara mitt och jag är fri. I fönstret sitter man med ett munspel och kan inte somna för Times blinkar ända in i badrummet med stängd dörr. Hur kommer det sig att ett munspel är det perfekta instrumentet för den stora, stora staden?

Crazy child.

En tumspets utmed en hakspets. Varför har jag ingen som kallar mig baby?

Bobby är en andraklassens småsvindlare som stjäl TV-apparater och kaffelårar, langar dåligt gräs och ständigt försöker överleva på pant och andras generositet. Helen är en ung, rastlös amatörkonstnär som precis genomgått en abort och som funderar på att flytta tillbaka, hem till Indiana. Högt uppe på Upper West ligger en liten, värdelös, triangelformad betongplätt som utgör refugen i korsningen av 71st, Broadway och Amsterdam Avenue. Sherman Square heter den säger dem. Urblekta neonmaskar slingrar sig ovanför överbelamrade skyltfönster. Fem isande kalla stenbänkar, klibbigt glaskross, färglösa människospillror i allmoseskänkta kläder och rinnande smink, en rutten doft av kasserade kanyler och kasserade liv. Nålparken. Man vill inte gå förbi där. Man tar omvägar runt den. Man vill inte bli sedd samtidigt som man inte vill se. Les Miserablès. De trasiga. De förlorade.

Betongen är hårdare, taxibilarna hostar i köerna. Det är ingen fin del av gatan. Alls.

Där träffar Helen Bobby. Mitt i allt det otäcka. Han lånar henne sin halsduk. De blir oskiljaktiga.

Panic är en historia om råkall höstdoft. Om spretiga brandstegar. Fläkttrummor och vattentankar och tvätt som hänger mellan husen. Om gator som alltid ligger i skugga där man måste böja nacken ur led för att se himmel. En historia om en plats där ambulansernas krigstjut ligger som en tjock deg mellan höga, höga hus, randig stuckatur, tusen fönsterrutor. Om fasettögon i psykadeliafärger och skimmer i den våta asfalten. Om att springa över korsningar och övergångsställen. Om tidningstravar. Om ett skabbigt fik med galonsoffor och blaskigt automatkaffe. Om Bobby och Helen, om det äckliga giftet som håller dem samman och sliter isär dem, om jättevacker och hemsk kärlek och Noo Yoke, hemmet de aldrig lämnar, som inte verkar ha någon plats längre.     

I tried to see him, but I never got a chance to explain to him, Bobby. What it's like to need someone. You can only betray someone you need. Otherwise it doesn't matter. I need Bobby. I mean, we need each other. And maybe you wouldn't call that love... But maybe you don't know anymore than anybody else knows about love.

Bobby vrider sig och svänger runt oupphörligen, ser sig över axeln. Påminner på sätt och vis om en dum hundvalp som försöker fånga en solstråle med nosen. Ful halsduk har han, klanrutig och riktigt gubbgrön och förmodligen obehagligt stickig, har går ryckigt, aningen hukat, hela kroppshyddan och axlarna studsar upp och ned. Han står still, hakan mot bröstet, händerna i fickorna, tuggar frenetiskt på sitt tuggummi, pratar med det i munnen, blicken flackar runt. Han är dvärgaktigt kort i jämförelse med de andra, men samtidigt längre, för rösten, rösten som är ganska blyg, gnällig och mesig, den exploderar ibland. På ett ögonblick är han skräckinjagande. Han skuttar över gatan och spottar ut den sista cigarettröken i trottoaren. Det går inte att fånga hans rörelser, att pausa. Han är en rörelse, en ständig. Brinnande färg. Han är boyfriend from hell och samtidigt någon slags bisarr dröm.

Esta… I’m a dopeaddict. I’m a sexcrazed dopeface. Esta, Esta, I’m dying, I'm dying from it!

Bobby. Al. Alfredo. Likamed. Al är Bobby. Bobby ergo Al. Al har oregerlig poplugg och en slips knuten i håret. Al har vackra polisonger, Al har ett overkligt utmärglat ansikte och inåtlutande vitt bröst. Al har rödkantade, läskigt nyckfulla, insjunkna, pyrande bruna ögon stora som tennisbollar som skalar av tyg och resår och underkläder och allt det nakna, utan att han ens säger något. Hans ögon talar italienska när det viskas. Träffar en med en jävla kulsalva. Han ler sällan, och då han ler kommer någon vanligtvis att dö. Han säger w istället för r och t istället för d.

Luca Bwatsi helt a gun to his hett ent my fathew sett that eithew his bwains ow his signatuw woult be on the contwact. Twue Stowy.  

På något sätt ryser jag av perverst välbehag då Bobby tar en överdos och ligger och vrider sig på golvet i epilepsikramper och kvävs av sin egen fradga. Det är så jävla hemskt, och så verkligt. Ett fucking konstverk. Jag gråter. Han får mig att gråta. Han behöver inte säga något. Han behöver ingen orkester. Och det är det som är grejen. Han är absorberad av sina egna illusioner, är aldrig sig själv och när han är det blir han förvirrad för han vet inte riktigt vem det är längre. Jag beundrar honom så mycket att jag blir tokig.

Lika trovärdig som grym mafioso, psykotisk knarkkung, skäggprydd polis, homosexuell bankrånare och en snabbkäftad, tangodansande blind före detta överstelöjtnant som vrålar Whoo-ahh och utbrister sådana saker som "when in doubt - fuck", utan att få en att tänka på någon annan eller att han någonsin skulle ha varit något annat. Han blir. Han är. Man är tvungen att vända sig bort och ta sig för hjärttrakten. Jag skrattar åt dem som sprätter omkring på historisk mark idag med sina latte-moshi-moshi, sina vaxluggar och sina handväskor i strutsskinn. Vem behöver någon jävla Edward?

You know I think about you all the time, right? No no no no, don't go, you can't go. Jag ska inte ta något mer i nålparken. Allt jag någonsin ville ha var du. Have-no-fun-city. You should split.
You don't have to tell me when to leave.

En hög smutstvätt på en stol och en tom påse cheetos, en Tribune, ett askfat. Det svarthåriga penntrollet är borta. Ljumskar och nyckelben. Lånar Bobbys duffel som luktar gåshud, andas in. Rusar nedför 110th. Inget smink, bara badrumsljus. Turbinskrik.   

När de går iväg tillsammans ser ingen av dem lyckliga ut, men de älskar varandra likväl. Ögonen tänker och tackar. Världen är blek, världen är tyst och världen doftar olja, fiskrens och sly, men de är.

Jag vill.  

 


Förför mig. Förgör mig.

Det där med historier är så svårt. Det är så lätt att brodera ut dem likt trådiga grenverk, akvareller, täcka hundratals sidor av imaginär målarcanvas och papyrus för att sedan sitta med tunghäfta och stirra rätt in i det blanka, vita papperet, bläcket droppandes ur handen. Plask.

Jag vill inte skriva om slaskdoftande yllevantar, dillschips på fredag och ett grått ingenting. Jag vill fly, jag vill skriva om fantastiska saker, underliga varelser som åker vespa, äter lakrits och mest beter sig som man inte ska bete sig, platser där vårt kvarter är så mycket trevligare än alla andra kvarter, om gasljus, där allting inte är så fruktansvärt viktigt jämt, platser långt bort, platser som är lite som The Fairest of Seasons eller som Place de Fürstenberg. Ett ställe där folk säger:

"She's kind of a funny kid. She's sore because she's got diamonds in her feet. Can you imagine that? Rusty, not many people have diamonds in their feet."

Jag älskar ord. Speciellt långa ord, komplicerade titlar med underrubriker, ovanliga synonymer, halvädelstenar, Broadway, näsblod och saker nedkrafsade på baksidan av knöliga kvitton. Attackships on fire above the shoulder of Orion, C-beams glittering in the darkness at the Tännhauser gate. Om man så sökt alla universums hörn finner man inget vackrare än orden eftersom orden beskriver allt man sett sväva förbi utanför rymdkapselns fönster. Orden, har jag upptäckt och lärt mig, kan göra vilken skit som helst till perfektion, näst intill. Man står ut och längtar efter en grönare dag, en saltare dag, dagen då allt ska vara lika spännande som man föreställer sig att det ska vara då man verkligen lever fullt ut. Jag skriver ned dem, mina ord, och försöker förstå. Smakar. De finns där inne någonstans, och de strömmar ut genom ögonen och fingrarna. Jag kan alltid se dem men jag vet inte vart jag får dem ifrån.   

Jag vill att mina meningar ska vara som impressionistmålningar, en roddarnas frukost, skapade i ögonblicket och fångandes det flyktiga ljuset. Jag vill skriva teleportörer, för jag är först och främst en tankeresenär, jag har varit precis överallt i den här världen och bortom den men ändå inte. Jag vill skriva om kärlek och på riktigt. Det är så jävla svårt. 

Det här är de första raderna av en idé jag fick i min miserabla ensamhet ett sommarlov för två år sedan. Det regnade varje dag och jag kände fortfarande doften från Seine sitta i kläderna. Jag längtade bort så att det värkte i vartenda hårstrå och överrumplades för allra första gången av ett infall som fick mig att stänga ute precis allt annat. Jag pratade inte med någon på två veckor och skrev ut tio collegeblock. Sedan hände något och jag slutade bara sådär. Kanske kom solen fram tillslut och jag sprang ut i gräset igen och glömde bort alltihopa. Det var varmt i vattnet och jag och min eka är kära i varandra.  

Jag har försökt tänka ut många versioner sedan dess, men mitt epos har aldrig riktigt kommit ut som jag vill att det ska. Idag öppnade jag det nya, mörkblå inbundna blocket som legat orört i mitt fönster i ett halvår. Jag tror nämligen att jag har hittat rätt. Äntligen.


Jag tillägnar mitt första utkast till Z som gav mig ordet nebulosa. 


An X-rated musical fantasy

Dygnet innan 

Det var oktober, aprilafton, sommarnatt och nyår. Vem bryr sig om vad det var. När det var. Jag var inte ens där.

Hon fryser tiden, spottar från balkongen och är min bäste vän. Hon visste inte om det än förstås.

Mörkret på La Butte var alltid en slags blåslagen lila. Husfasaderna bringades till liv i skenet från gamla smideslyktor, vars färgspektrum sträcktes från bärnsten till minttandkräm, deras verk en surrealistisk havsbotten, Cats klänning en flammande sjögräsruska. Hon bet sig i underläppen och skyndade på stegen. Det var för kallt att gå utan skinn och dragkedjor men Cat sket i det liksom allt annat. Hon svävade på brisen, svagt framåtlutad, klev stadigt mitt på varje kullersten, drog in snoret, knölade in händerna i armhålorna.

Hon lärde mig allt. Det är lustigt egentligen.

Om inte Cat plötsligt tvärstannat ett kvarter ifrån det halvsjaskiga La Cocos sidoentré, där hon arbetade udda torsdagar och helger, slagit en blick ut över skogen av pipskorstenar och slumrande malvamoln nedanför, ryckt på axlarna, devil may care, vänt om i samma steg och flytt alla förpliktelser åt andra hållet, hade jag kanske aldrig träffat henne. Att jag så småningom skulle upptäcka och alltid se henne hade varit oundvikligt, vi kan säga att hon var lite av en paradisfågel bland vita svanar och att det var menat så, men jag hade varit livrädd för henne och inget du och jag alltid hade någonsin hänt. Jag hade stirrat, fascinerats, blivit galen, besatt på avstånd men inget mer än så. Alla våra omvända dygn, ändlösa expeditioner, vårt tårtfrosseri och våra spektakulära tidsresor, allt hade varit borta i inget (eftersom det på sätt och vis aldrig varit) och ersatta med ett år av leda, svett och hutlösa kaffepriser, allt förgäves, en önskan att tyna bort bit för bit i en Hemingwayesque bourbondimma på Ritz och dö där. 

Det är en underlig overklighet bortspolad i limbo. Visste hon på något vis att hon var tvungen att vända om den kvällen?  

En katedralklockas bottenlösa klang förgicks i vilset vingflax från duvor och korpar. Ett trångt led av bilar i olika storlek stod inklämda längs med catalporna, svarta och övergivna. De fyra kvinnostatyerna och dricksfontänen sken som bläck. Den första svepningen av tidig natt kastades ned över taken.

Cat svängde in på en tvärgata, klapprade genom ett kloakliknande stenvalv med sönderfallande reliefer. På en grön innergård låg det obefintliga Le Lierres, rustikt och grovhugget likt ett medeltida värdshus. Glasrutan i dörren skallrade. Rökfyllt tak, dämpat skrammel av kastruller och skitiga bestick, ett ostört apeterifsurr, doften av något varmt och rött i konjaksås. Madame Martin dök upp bakom zinkdisken som ett rådjur i skogen. Hennes ansikte var samma gamla hjärtformade och askgråa, innehållandes rödkantade, vänliga koögon och ett hjärtligt leende, en samling färglösa, långa tänder. Bonsoir, Mademoiselle Catherine, men mon dieu kära ni fryser ni inte, kom och sätt er framför brasan, jag har just tänt en brasa förstår ni, den första i år, skorstenen gnäller lite, hösten kommer nog tidigt i år Mademoiselle, så vad kan ni tänkas vilja ha, jag kan erbjuda Soup Gratin eller Gås á congac, sacre bleu, ni är verkligen stelfrusen, ni vill väl ha någonting varmt förstår jag, ni behöver det, jag ska laga till någonting varmt åt er.

Och Cat kurade ihop sig i öronlappsfåtöljen intill spisen där lågorna slickade gallret, drog upp fötterna under klänningen och försvann från världens förebrående ögon. Hennes ansiktsuttryck, då ingen såg henne, då hon var sin egen katta och inte Cat eller Catherine heller för den delen, var en blandning av sorg och tillfredställd likgiltighet. Samtidigt som hennes ögon log grät hennes läppar, och inte ens dödens finger hade kunnat rubba henne. Klänningen hängde ned ur fåtöljen och flöt ut över golvet i stora sjok, azurgröna trasor och indigoblå vågor. 
   Madame Martin räckte henne med vördnad en djup tallrik i emaljerat porslin och torkade av händerna på förklädet. Cat åt den skållheta rotfruktsgrytan med fjäderlätt försiktighet, bordskick värdig en stadsmiddag, strök skralt av skeden mot kanten, blåste tyst på den syrliga skyn och svalde sedan alltihopa utan att tugga. Hon åt mycket långsamt. Så långsamt, att när hon väl satt där med den tomma tallriken i knäet, hade varenda gäst redan betalat sin nota och gått.    
   Cat borstade sitt hår över ryggen, lämnade två klirrande mynt på träet, lappade ihop sitt skal, reste sig och gick. Hon blev stannad i dörren.
"Är det säkert att jag inte kan göra något för er, Mademoiselle?"
Madames panna låg i bekymrade rynkor och hennes röst utstrålade en blandning av både hoppfullhet och hopplöshet. Hon strök tillbaka en silkestråd i Cats man och höll fram de två mynten mot henne. Cat skakade bekymmerslöst på huvudet, vek Madames fingrar över mynten som ett ådrigt lock, kysste hennes kind och citerade Shakespeares Othello. Genom att citera gjorde hon andras ord till sina egna, alltid hennes egna. Hon gav Madame sina akvamariner, och var sedan förlorad i skuggor. Endast dimma steg upp ur gatubrunnen. Madame stod kvar i fönstret fastän Cat för länge sedan var borta. Varför var hon så underbar?  

På Place des Abesses finns kastanjer med smått guldbrända löv och igenväxta portar. Lutande gator och vinda gator, smala gator och knöliga gator. Mur Je t’aimes tydliggjorda budskap lyser rött på vitt och vitt på svart bakom grenar och sus. Mot métronedgångens skyddsräcke, dessa konstfulla klängväxter i järn, sitter mannen med tidningspappershatten och ömsom snarkar, ömsom mumlar på Waltzing Matilda (han uttalar Matilda som Matilde), ömsom halsar ur en flaska utan etikett och med suspekt innehåll. Ånga och stekos väller ut inifrån röda brasserier där några lätt räknade sitter ute på korgstolar och uthärdar kylan. Annars är det folktomt. Bortglömt. Karusellen är släckt, tobakskiosken är hopvikt, skaldjursvagnen bortrullad, turisterna har förflyttat sig. Där la rue sluttar, skymtar staden, den staden, den lever och kokar i rött. Trafikens monotona operaföreställning hörs på avstånd och tystnar aldrig.

Cats hälar hade blodfyllda blåsor. De nya tretton centimetrarna av sammetsveck och onyxkratrar skalade av remsa efter remsa av förhårdnad hud likt en skarpslipad osthyvel. Cat grinade illa och övervägde att ta av dem. Hon ändrade sig innan planerna hann verkställas, och kastade istället en slängkyss till sina egna fötter. Med en blick fylld av obehag stapplade hon, med en viss knotig grace, mot den gröna métronedgången. Hon begrundade de sista tre kopparmynten som låg stilla i hennes handflata, växelpengar, tre små tjugor, värdelösa kontaktlinser. Hon vände blicken mot mannen med tidningspappershatten som fridfullt petade in namnet Matilde mellan skäggiga snarkningar. Du behöver dem mer än jag, mon cher, tänkte hon, böjde sig ned och stack in de små slantarna mellan mannens slokande, svarta fingrar. Hon gav honom sina akvamariner och avlägsnade sig sedan lika tyst som en vindil, trippandes ned i mot métron, hållandes klänningsfållen över knäna. De sextio cent hon just gett bort var de sista som återstod av ett existensminimum.  

Cat äntrade de oändliga gångarna av polerade, vita kakelplattor. Där fanns blå skyltar med tydliga direktioner, färgglada spindelnätskartor innanför plast, cigarettfimpar i mellanrummet mellan vägg och golv och inte en människa i sikte. Klick. Klock. Klick. Klock. Ensam och kall under en oändlig linje av gröna lysrör gick hon snabbare och snabbare. Ett av lysrören blinkade oroväckande runt hörnet och åstadkom en spöklik effekt. Genom avsaknaden av de sedvanliga metrolätena hördes nu andra ljud. Tidigarenämda lysrör gav ifrån sig knastrande surr då flugor fastnade i kontakten och rostades, taket mullrade svagt och tycktes vibrera då en linje nedgrävd på lägre djup passerade ovanför, platsen verkade droppa som en torrlagd djuphavsgrotta. Det luktade bränd jord, varmt järn, grusdamm, gammal parfym, färsk piss. Cat andades för högt och kände hur gången framför henne slingrade sig fram och tillbaka likt insidan på en gigantisk pyton som svalt henne. Att befinna sig alldeles själv långt under jord översköljde henne med rädsla. De svartvita, identiska parfymreklamerna längs väggarna följde hennes färd, lutade sig halvt ut ur sina egna ramar då hon passerade förbi. Vem är hon?, tycktes de viska. Hon är söt, sade en av de androgyna männen. Den speniga glamasonen vid hans sida fnös och vände ryggen till. Je ne sais pas, sa en annan chict mager skönhet. Jag gillar inte hennes skor. Hennes uttråkade ansikte tjöt lögn. Cat sänkte huvudet och rusade förbi de spöklika rösterna i sitt eget huvud. Hon kom precis i tid till det gröna tåget som dundrade in på perrongen.

Då Cat höjde sig ovan jord igen befann hon sig vid Concorden. Det var mörkt, det var guld, det var rovdjurstrafik som slogs och koketterade. Ljudet som blev av fordonens tutor, brusande turbintjut som höll sig kvar i ett ögonblick och sedan flög förbi i alla hast, fyllde natten. Folklivet rörde sig norrut längs trottoarerna på les Champs, där de formklippta träden susade och le Lido skränade ut sin Bonheur. Där den till synes oändliga avenyn sluttade svagt uppåt och nådde kant, stod den koppargula L’Arc omgiven av svepande strålkastare. Well, that’s grand, hade man sagt, ifall man stått där framför obelisken och absorberat essensen av sensommarfuktig metropolis, i mitten av alltihopa. You didn’t have it comin’, chap.                                                                                                                                        

Vinddraget från floden fångade upp Cats hår då hon korsade det väldiga torget. Per varje skutt flög hon tre steg. Fontänerna fräste i sitt ångande regndis, Le Crillons mastiga pelare svällde i norr. Cat höll blicken högt, hon lockades mot ljusen påväg mot vad visste hon ens, någonstans där hon kunde genomleva ännu en natt. Hon behövde passas upp, hon behövde snäsa av, hon behövde lastens dryck och ytligt sällskap, röra sig runt i dans och slå upp knogarna mot golvet. Känna att livet satt där det skulle, hängde fast och följde henne.  

Den natten var ingenting, eller nånting var den för nätterna var ju alltid nånting, man kanske skulle kunna säga att den inte var något särskilt istället, som en försenad buss, ett fesigt duggregn eller de där sextio centen som nu tillhörde mannen med tidningspappershatten. Den var väl sisådär, comme çi comme ça som fransmännen säger med en halv fnysning har jag lärt mig, godkänd men under medioker, knappast värd att minnas och kategorisera i album. Inte en enda liten pärla syntes i det mulna blåsvarta, bara något värdelöst mitt i en gryta av värdelöst, något som tvättats bort i en stad där allting hela tiden förändras, ändå samtidigt förblir det samma, samma grågrönkalla arroganta älsklingsstad. Vilken tur egentligen. Jag sparade den bakom ögonen där historier växer. Alla, oavsett vart jag befann mig, var ändå allt för blinda för att lägga märke till de detaljer jag såg. Den överväldigande trollkonstvalsen som kom strömmande någonstans genom trädgrenar och fönster, alla dessa miljoner fönster som ändå inte var i ett sådant överväldigande antal att någon underlig prick inte skulle kunna ställa sig och räkna dem, ett och ett, och i ett speciellt fönster till vänster stod någon i svartvit pyjamas och rökte bredvid sin kanariefågel som sjöng om en varmare värld. Kanske var natten alldeles särskild i alla fall när man väl tänker efter. Egentligen är väl varje natt alldeles särskilt speciell för någon vart de nu befinner sig. Quelle désordre. Och allt skulle verkligen förändras.    

Cat passerade ett tåg av bilar med tonade rutor. De stod alla på tutan. Rytandet var öronbedövande. Cat drog djupa andetag som för att svälja allt detta oljud och njöt i fulla drag. De verkade alla påväg mot samma mål. Cat haltade över kerubernas gyllene bro. Floden nedanför var slät och svart och fläckig i allsköns nyanser, sjön var kav lugn och vattnet gav inte ifrån sig ett ljud då det strömmade mot bropelarna. Bilarna stannade systematiskt framför éntreporten till ett palats på andra sidan, en underlig struktur av stålribbor och glasrutor, sirliga stenansikten och galna bronshästar. Polerade människor genomskred samma fåfänga procedur, tagna på alltför pinsamt stort allvar, och äntrade denna mystiska tillställning som hölls just i detta då, en utställning, en visning, middag, bal, gnistrande julbelysning och oxblodsröda gömställen. Vem bryr sig? Jag var inte ens där. Än.

Cats kinder flammade i slöjor av disigt lila, hennes ögon innehöll två separata, lavrött glänsande små solsystem av svavel och tårar. Hon tog ett jämfotahopp över en dekorativ trädgårdshäck, smög tyst över gräsmattan som slafsade runt hennes svarta skoklackar, hävde sig över ett strävt stenräcke, gav sig själv en snabbtoalett och skakade av sig dammet. Hon gav den smygrökande pojken i altandörren sina akvamariner och han öppnade den för henne, förstummad och dum. Cat höjde hakan i ett majestäts profil och trädde in i galenskap. Hennes ultralätta rustning fjättrade hennes själ.

Hon är min mal av glas, mina underligheternas världs kronprinsessa. Varför var hon så underbar?

Dö. Du är död! Varför är du inte död? Dö dö dö dö dö dö dö! Du måste falla nedför ett stup och landa på kaktusar! Vad gör du här? Jag skulle aldrig behöva se dig igen! Varför?! Varför i helvete?!

Panikslagen som en späd hjort i panterns svarta öga, och samtidigt ofrivilligt, märkligt tillfredställd. Vad fan! Skräckslaget upprymd. Jag vill vara nära dig. Jag är så jävla jävla rädd.  

Är jag kär i dig fortfarande eller bara livrädd att du ska få mig att skratta och sedan förolämpa mig så att jag töms på allt och bara rusar och snubblar och sitter ensam i skogen och skriker? Eller är det samma sak?

Hjärtat, pulsen, allt blod och all lymfa och svett och all saliv och allt sekret och all saft rusar och dånar i hela kroppen, magen vänds ut och in som i en jävla sönderskärande bakmaskin, ryggen klibbar, fuktiga iskalla handflator blir bedövade knytnävar inuti fickorna och ändå vill munnen bara hänga på vid gavel, sprucken. Drar efter andan, sänker huvudet under vattenytan. För det är du.

Jag har ju faktiskt glömt att du finns. Vill jag intala mig. Jag mår fint, jag sjunger arior och dansar vaderna starka och äter popcorn och dricker juice och har min lilla älskade familj, mitt kollektiv, dit du inte längre räknas, och allt du behöver göra är att fladdra förbi ett fragment av en nanosekund i en anonym folkmassa och så är allt bara skit igen. Plötsligt. Sådär. Jag tittar bort, jag vrider hela jävla huvudet ur led som ugglor gör, jag tittar bort bort bort på precis allt annat som är åt hållet där inte du är, borstar fram håret, en solfjäder, min gardin. För jag är inte här. Jag är inte här. Se mig inte se mig inte se mig inte. 

Söndersprayade, söndersnöade korkskruvslockar, sura skinnstövlar och fuktiga dubbla tröjor, halsduk vikt över hakan, röd, kliande panna, knöliga strumpbyxeknän. Jag känner mig så äcklig och ynklig, det mest utsatta lilla krypet i hela världen. Skosulan beredd att mosa kommer från ingenstans. Splätt. 

Det kan vara så att jag lyckades gömma mig i mitt eget själv. Sist du såg mig hade jag svart kappa med gosskrage och var en ridårak, flygig blondin ända ned till svanskotan. Nu är min kappa färgglad, en petrolgrön Tokyonatt, och mitt hår, fortfarande i solnyans, är kort och lite retrostylat, jag försöker i alla fall så gott jag kan. Det är möjligt men för otroligt att vara sant förstås. Ett mindre mirakel och alldeles för imponerande. 

Du såg mig, en så kort sekund, du glodde på dina skor, du glodde långt, långt borta som om du letade efter en klocka på väggen eller såg någon du kände igen fast det gjorde du inte. Du såg mig, och tänkte se mig inte se mig inte se mig inte, där är hon, ett obetydligt fån, ett trögt weirdo, en psykbrud och skräcködla, det är ju fan pinsamt att bara känna igen henne.   

Så tänkte du. Du och dina jävla blå tröjor.

Ingen stolthet. Inget igenkännande. Du har aldrig varit min vän, sa jag. Du har aldrig känt mig, sa du. Låt oss bespara varandra denna hånfulla genans. Båda stirrade åt andra hållet, vilken jävla parodi, ingen står ut med tanken på att den andre finns. Det är förödmjukelsen som ingen står ut med, vi förödmjukar varandra, men på helt skiljda sätt. Jag betyder ingenting för dig. Hade jag ens varit modig och dum nog att heja hade du bara gått rakt förbi mig. Kanske fnyst.  

Dagboksklotter, december, 2008.
   Jag känner mig som en total idiot. Men samtidigt så är det en mycket skön, märklig känsla, den fyller upp mig inifrån. Han är sig lik, men ändå så annorlunda. Han är vacker. När han log samtidigt som han sa mitt namn och slog armarna om mig ville jag gråta och aldrig släppa taget, bara knipa fast hakan i hans axel och stanna där i hans hall med skor och vantar på i all evighet. Jag insåg inte hur mycket jag saknat honom förrän han sa hej. Jag skakar. Jag är kär. Jag är så kär att jag vet inte vad. 

Varför?! Vem är du?!?

Jag var alltid för liten för dig. Du var alltid för mycket av en skitstövel för att jag skulle orka med dig. Och ändå. Jag fick ingen egensinnigt korkad glasögonorm som skämtar om vad som helst som stannar mig mitt i parken för att krama mig i solen och som ser på Star Wars med mig i sängen och hånglar upp mig på golvet. Jävla granatsplitter. Jag fick dig, mitt hjärtats psykopatjävel, jag fick dig.

Du stack ifrån oss och tack och lov för det, du ska vara död, du ska vara i den stora staden, gå ut ditt jävla övfre, gifta dig tidigt med en spenig torris i mjölkig finstickad kofta och lika beige personlighet, bli vuxen i förtid med avbetalningar på bilen, dyrt konstglas i fönstret och osmickrande pressveck på byxorna. Ett kärlekslöst jävla äktenskap, ett barn som hatar dig. Inga äventyr och bara gnäll. Du krossade mitt hjärta varje dag i två år. Du förtjänar ett kärlekslöst liv.

DITT JÄVLA ÄCKEL, DIN JÄVLA IDIOT, JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG!

De brukade säga att vi var som Chuck och Blair, och jag sa neeeeeej fastän jag ville att det skulle vara så, så så så mycket. Och fan varför egentligen? Så att du kunde hånskratta åt min technicolour, Frankie och Judy, mitt frustande skratt och rodnande kinder, förlöjliga mina drömmar, krympa mig till en tingeling och rata alla mina ord, sida upp och sida ner, ordspyor. En gång kallade du mig patetisk, det värsta av alla ord, käftsmällen, du visste det, och då bestämde jag mig för att börja hata dig på livstid. Vad hade vi ens gemensamt förutom varandra?

"Jag måste krama dig tills du går sönder för jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag får se dig igen." Hon var snuvig och hes, tryckte näsan mot gropen i hans hals, låste fast fingrarna i nackhåret. Hon hade tagit av sig vantarna och stod på tå. Lycklig hörde hon hur han mumlade och höll om henne hårdare och ännu lite längre. Kyss mig, tänkte hon, snälla kyss mig, känslolöst, kinden duger, skit i alla småsaker, gör det bara, nu, nu, men det skulle han aldrig någonsin göra och det visste hon. En iskall mascaratår stelnade i näsvingen. Han luktade så förhatligt gott, utplånade allt, kall skidjacka och kanelbulleos och all smältande essens av en regnblank gata i januari. 
   "Hejdå, Iz", sade han och log. Och så var det över. Och så var han borta. Plötsligt. Sådär. Hon minns avtrycken av hans armar på hennes rygg och hans vita utandningsimma i hennes öra. Hon vände sig om, en pencil turn, och promenerade iväg in i myllret. Det var sista gången de skulle mötas som vänner.

Vi trippade ned i tunnelbanan, bort från slaskvintern. 

Kunde det inte bara ha slutat där?       

Jag sitter här med osmickrande plufströja, bläck på fingrarna och buljong rinnandes utmed hakan, fryser i min fåtölj, ensam. Staden är för liten. De magiska nätterna är lätt räknade. Inga mintblå manschettknappar, snöflingor i ögonfransar. Håkan Hellstöms första skiva. Gråta tills du somnar. Så jävla bortkastat.

Du pratade i förkortningar och du var så jävla elak. Dina andra vänner som inte var mina vänner tyckte att jag var en tönt, fjortis, alldeles för lite och för mycket, allt samtidigt, och när de var med behandlade du mig som en sådan, allt samtidigt, alltid. Och jag stod ut. För när de inte var med och det bara var du, jag, kycklingvingar, en hård soffa och det periodiska systemet var du min storebror och jag din lillasyster. Och tvärs om. Vi bråkade om precis allt, alltid. Vi skulle göra illa varandra på det mest fruktansvärda sätt. Jag slogs och du bara skrattade. Jag älskade dig, alltid, och du älskade mig aldrig tillbaka.  

Vad gör du här? Varför är du tillbaka? Varför är du fortfarande kvar i mig?!?!

Jag vill aldrig veta och aldrig höra dig svara.

Må du aldrig läsa detta.

Min lila fé och jag. Vi snodde tulpaner.

Medan jag skar mig på rostaggar satt han på en balkong och spelade trumpet. Han hade mörka malakitögon, svart skjorta, bildstodsupppsyn bakom tre födelsemärken på kind. Jag såg inte så bra.

Musiken ger mig vingar. Kristallfötter, sockerfransar. Kolibrierna skakar av sig dammet och slipper ut ur glasmontern, tillsammans med fjärilarna, de stålblå.

I skolan finns ett konserverat människohjärta.

Jag såg hur han lade händerna på flickans axlar och drog henne till sig. Jag dog en del i taget.

Grymma värld. 

Vad ska du bli när du blir stor? När du växer upp, när marängmolntussar är fjärran för dig, då gräsmattan slutar växa, då sjöarna fryser igen, då det är dags att sluta fly från verkligheten i sagor och fiktion, tjäna ditt eget, överleva på vatten och sova i en fåtölj vid fönstret, medan stormen utanför får lyktstolparna att vaja för regnet?

Stålmannen. Boskapsfösare. Pilot. Historiker. Ballerina. Rekvisitör. Undersökande journalist. God fé. Båtkapten. Världsupptäckare. Detektiv. Skattjägare. Surfer dudette. Marinbiolog. Publicerad författare.

Trådar av damm vajar i strålkastarljuset. Det är vitt och bränner pannan, smälter luften. Frasiga kostymer, trikå, giraffkappan, taxibilarnas oväsen mildrat av snödrivor, lösögonfransar, extra large. Gurglingar och töj, barrel roll, höga C. Främmande städer, samma amoriner, names in lights, bakgrundsjobb, och kanske en dag. Nobody in all of Oz, no wizard that there is or was, is ever gonna bring me down.  

Nej, allvarligt, vad ska du bli när du väl står där, vad ska du bli? Tror du att jag gives a shit vad du vill bli, Iz? Din jävla dröm betyder ingenting för någon. Den är ett ord, ett fruktlöst ord, du är precis lika mycket som alla andra ord nedkrafsade i små block med syntetdoft, silverpennor, enhörningar på korviga klistermärken, svart på vitt och bara till för att försvinna i oblivion. Men har ni aldrig haft en dröm för i helvete? Nej. Vilken fråga. Vi har ingen själ.

Jag tycker att du tagit dig lite vatten över huvudet. Jag tycker att du ska hålla det där långt borta, på avstånd och på låg nivå, och bli något riktigt istället. Något ordentligt. Korrekt. Något riktigt.  

Jag såg dem. Vad de gjorde. Midnight, not a sound from the pavement, has the moon lost her memory, she is smiling alone. Jag levde. Jag tänkte och jag tänkte det där skulle kunna vara jag. Bland all sammet och träribborna. Kanske en dag. Touch me, it's so easy to leave me, all alone with the memory, of my days in the sun. En dag. Vad synd att det inte var verkligt då. Jag kanske drömde igen.

Det finns en utbildning i Göteborg. Jag tänker komma in där. Jag tänker träna tills jag blöder under fötterna och min röst spränger taket på Palace.  

Då jag dansar älskar jag. Då jag sjunger andas jag. Allt måste ut. Vissa saker som sägs till musik kan inte sägas utan musik. Själva rörelserna har mig i sitt spindelnät. Jag är absorberad.

Då de säger nej omöjligt overkligt ogenomförbart vi förbjuder dig så hoppar hjärtat och magen verkligen ut. Jag blir helt stum, vissen och bedövad, stirrar blekt och glömmer allt som är vackert. Jag är en ynklig mört som bara blev halvt ihjälslagen och kastad i sanden. Jag mår illa. Tårarna krälar ut. Jag vill kräkas upp precis allt inuti och bara gråta tills jag somnar av utmattning.  Jag kan inte släppa taget. Att ge upp är inget alternativ. Det är kärlek. Tänker jag ens tanken på att skita i allt och gå känns det som om någon har dött. Eller värre. Ovala hål och öronmaneter i en tätförseglad cyanidflaska. Montagues and Capulets fast med trasiga instrument.   

Författare vet jag att jag blir tillslut ändå. Någon dag, någonstans kommer det att finnas någon liten tant med pysande järnpressar, en orange dag, en spansk dag, på bakgator, där min skrift kommer att ligga i små varma högar likt Voltaires pamfletter. Bryr mig egentligen inte om någon köper. Bara att varje såld kopia blir älskad som fan, som en liten kanin, och aldrig undangömd.   

Ett språng ska jag ta. Lysa som magnesium. Förmodligen slockna lika fort. Och falla. No strings, fancy free.    

I will have my name on the bill och då ska du få se hur fel du hade. Du kommer att ångra ditt hånskratt. Du behövde verkligen inte trampa på min dröm sådär. Man bara gör inte så.