Min flicka i vapenrock







En liten, liten krök och sedan en explotion av akvamariner. Svagt gulnad emalj, svart te, tre koppar om dagen, en linjalrak tandrad, två lite pluttiga framtänder som gnager i underläppen då hon koncentrerar sig.

Han brukar göra imitationer av vilt främmande människors gång, av seriehjältars förvridna röster och ironiskt halvusla sitcom-repliker bara för att få henne att skratta. Mättnadskänslan fyller magen. Halsen stockar sig. Dagen är misslyckad ifall hon inte dragit på munnen, flinat inifrån, fnissat, flabbat, hickat, gråtit. Hon har det största leendet han någonsin sett. Det sitter under huden, skamlös, klipsk, galen, kulsprutsnabba svar och tokiga upptåg. Han är rädd för henne. Hon är vackrare än hans flickvän. Hon är kött, ben, värme, sammet, böcker och blod, flickvännen ett välpolerat kinderägg utan leksak inuti.  

Mitt på teatertorget dansar hon över brunnsgallret där hetluften från tunnelbanan stöts upp i metallstinkande, värmande vindpustar. Frisyren virvlar smaklöst runt öronen likt en syntetperuk misshandlad med tuggummiklumpar och limstift, kjolen blåser upp bucklar ned fladdar hit flaxar dit, hon är en dansande dervisch. Ändå verkar hennes sugrörssmala skoklackar inte halka ned genom nätverket av järnrutor - först då inser han att hon står en pointée, vadmusklerna svällandes, precis som en riktig prima ballerina. Hur hon ens klarar av det i de sirliga små konstverken som pryder hennes fötter, malakitgrönt siden, matchande sidenband, tolv cm klack, tre centimeter platå, det är bara ännu en i raden av hennes egensinniga små hemligheter som han eller ingen över huvudtaget kanske aldrig kommer att få veta.

Pannkaksatmosfären i arkaden sätter sig i kläderna. Hon suger i sig järnvägen och kvällen och huvudgatan och cigarettröken och kylan. Parken ligger mörk och öde i sitt halvsnöiga dunkel. Hon är ensam i sin lilla värld, en undangömd rövarhistoria sedd ur en annan persons ögon, där konturerna är skarpare men där tid är obetydligt. Bland alla svarta halvfabrikat, grått prassel och beige dun, är hennes den enda som är uställd och Tokyofärgad.    



Kommentarer
Postat av: Emma

Dina meningar är bortom denna värld, vet du det? Jag hittade din blogg för några veckor sedan och gick igenom hela arkivet i ett inspirerat lyckorus. Det är människor som dig jag drömmer om att en dag få omges av, allra helst i Paris. Tack för att du skriver.

2009-11-14 @ 15:49:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0