Flux Capacitor

Planeringen inför Paris fortskrider. Förmodligen kommer vi att bo mitt i horkvarteret!

Långt inne är jag underligt lockad av de regnvåta gatstenarna i Pigalle, metalliskt skimrande i de grälla skyltarnas obscena frestelser. Om jag kunde tänka rationellt, som en normalt fungerande person vill säga, istället för genom en tredje persons ögon, genom stickande bläck mot ett frasigt papper, en romantiserande kameralins som hittar technicolour i allt från snöslask till métrogrus, skulle jag förmodligen ha en annan åsikt. Dessutom misstänker jag att jag är smått pervers.   

Hur mycket det än skulle fascinera mig att bo på ett skitigt lopphotell där fönsterrutorna flimrar med neon och kanaler av regnvatten, vet jag inte riktigt om jag känner för att ligga vaken småtimmarna igenom lyssnandes på sänggavlar bankandes mot väggen tvärsöver. Malätna fönsterluckor som hänger löst, sammetslampetter, vinröda, flagnade tapeter och utsikt mot en porrbiograf där det väl annonseras vad som visas inuti på stora, avslöjande affischer. 
   För jag vill inte bli rånad medan jag handlar frukost. Jag vill inte stöta ihop med håriga små män påväg att skaffa en flicka som klär av sig för en tia. Jag vill inte bli tillfrågad om jag vill hyra rummet för natten eller för en timme, för att sedan undra vad som egentligen pågått i sängen jag ligger i. Jag vill inte veta och inte se.  

Men tänk dig, snart är jag där. T minus seven months and counting, Houston.  

Natten i Paris är det vackraste av allt. Himlen är kolsvart och allting under den lyser som mässing och guld, varenda fönster, varenda port, varenda bro. Floden Seine är en oljeblank, gasljusfläckad yta där allt gyllene speglas i skälvande mönster och vibrerande melodier.
   I les bateaux mouches står sällskapen av bästa vänner, de jag ler åt då ingen ser. Gestikulerar vilt, pratar som om ingen hörde dem, leker Titanic. De vinkar när pråmen passerar med sitt väsande muller, och man vinkar tillbaka, de skrattar och ropar, man skrattar och man vet inte åt vad egentligen. Allt är så underligt underbart att man undrar om det inte är så att man befinner sig i en lullig dagdröm, om man tappat balansen och trillat rakt in i den perfekta filmkulissen, bara önskar att man hade ett soundtrack. Och då tar en liten man med utstående, rödmosig näsa i levande livet fram en fällstol och ett dragspel ur ett slitet hårdplastfordral och börjar spela tretakt på Quai de l'Archevêche.

Och helt plötsligt dansar folk vals mitt framför ögonen på dig. Mitt i natten. I Paris.

Att beskriva Paris med rättvisa är som att beskriva känslan att vara kär. Det går inte. Hur man än vrider och vänder på apparaturen så kommer allting ändå ut som den jönsigaste av klichéer, den bjäfsigaste ballad. Och jag vill inte förstöra något.

Att ta skydd under ett lummigt träd med späda grenar, stående på dräneringsbrunnen där folk fimpar sina cigaretter, insvept i en alldeles för stor jacka, vänta ut en plötslig regnskur, åskväderdoftande och vårkall, det är Paris.

Ett sällskap flickor och pojkar utklädda i kompletta Louis XVI-utsyrslar, inklusive sidenknäbyxor, krinoliner och peruker, men med converse istället för sidentofflor på fötterna för att inte blöta ned sig, hållandes upp kjolarna över knäna för att inte släpa dem i smutsen, rusandes och klätterknuffandes på varandra, skrattstress mot métrostationen Cité, försenade till en maskeradbal på Galetten, det är Paris.

De pyttesmå borden som bara rymmer glasen, de flätade stolarna i plast, de mörkgröna markiserna vid la Paix, tobaksdimman som får mina ögon att rinna som hos en allergisk, dystra flickor med sönderfallande böcker, små män med runda gåslevermagar och undersköna tranvestiter, det är Paris. 

Uråldriga inrättningar i handmålat trä vägg i vägg med futuristiska glaslådor, högtalare som ömsom skrålar ut anti-kaxig fransk rap, ömsom hymne l'amour och la bohéme, det är Paris.  

Hotel Crillon i kopparsken, de stängda parkernas råkalla, skrämmande mörker, det är Paris.

Boulevarderna där trafiken tjuter förbi, svala klockan-två-vindar som sveper igenom de fuktiga kastanjerna, det är Paris.  

Det sista métrotåget tillbaka till Passy, det är Paris. 

Att sitta i ett öppet fönster, naken men insvpet i en nopprig yllefilt, blåfrusen om låren men rodnande het om kinderna, tuggandes på läppen, ögonen fuktiga, lyssnandes på det här, det är Paris.
   Se ut över allt gyllene som aldrig tar slut, vaken timme efter timme, timme efter timme, ända tills det där mörkret börjar blekna och allting blir aprikos, alldels ljus, frostig, aprikos.
Värma tevatten i kopparkastrull, dra på sig en galonrock utanpå kroppen och ett par bruna loafers om fötterna, bege sig ut i den kalla morgonluften som sticker i näsan, den enda tiden på dygnet som gatorna är tomma och bara till för de som lever bland begärets hägringar. Ta sig ned till floden, frysa ordentligt, längta efter hårdhänt kärlek och nybakt croissant, dofta på historia, höra mina hemligheter vissla mellan stålpelarna i viadukten.  

Känna att man lever på riktigt, bland massor av svordomar och vackra ömhetsrepliker. Aldrig vilja åka hem, aldrig slita sig loss, aldrig skiljas åt, aldrig aldrig aldrig. Aldrig vakna upp från det här igen utan bara fortsätta drömma.