Flux Capacitor

I fönstret ser jag min egen spegelbild, gråaktig, där ansiktsdragen blir oskarpa konturer som flyter ihop i varandra. Luften ute doftar snöflingor men ingenting händer. Kvällen är ultramarin, taket tvärsöver gatan glänser likt silver i sepiaskenet från de fönster som är bebodda. Ett mjukt sammetsljus i blodapelsin smyger sig ut från lägenheten på översta våningen, inifrån en fransig, dammig skärm överhängd med en tunn purpursjal. Lampskärmen svävar ovanför ett runt bord i en lägenhet med rostbruna fåtöljer precis överallt. Där inne sitter hela Katastrofklubben tillsammans med Fred och Paul, inbegripna i ett rökbolmande pokerparti eller planerandes en omfattande kupp mot stadsbiblioteket, mot ett svulstigt casino, mot en ointaglig bank. Där finns skira underklänningar och hängslen mot bar hud, bobbade frisyrer och trilbyhattar, stängda fönsterluckor, vevgrammofon och kinamat i massvis av små vita origamiaskar.
"Pass me those spicey-noodles!"
"You're anothing but a lousy cheater and rotten liar, d'ya know that?"
"Ah, gwan'wid ya!"

Runt hörnet ligger ett hus i ockraputs med vinröda markiser. Takvåningen är övergiven. Varenda fönsterruta brukade vara sönderslagen till glaskross. Ladusvalorna flög skrikande in och ut mellan skärvorna och byggde bon bland övertäckta möbler och hoprullade mattor. Nu har de lagat rutorna och målat om taket, men det bor fortfarande ingen där uppe. Fönstren är parisiska i Baron Haussmans utförande, likt takluckor i på vid gavel mitt i plåten, vackra, men livlöst kolsvarta. Enligt min mening, en hänförande plats för en dansstudio, en vidsträckt, randigt trägolv. Ljusmattan som skär genom lönnar och glas skapar ett norrsken av konstgjord julbelysning, oregelbundna, gröna solkatter på en blek tapet. En ensam varelse i hudfärgade trikåer och svart lingeri vrider sig till en tango i knäpptyst förtvivlan. Demi-pointée, piruetter, rynkar pannan, échappé, tung andning slit slag och släpa sig själv över golvet. När musiken tystnar faller hon ihop på golvet som ett falnat korn glöd. Ryggen klibbar, väggarna stinker mörk svett och spräcklig natt. Vit andedräkt och cello. Bara för att det passar till allt.
    I våningen under låg en asiatisk restaurang förr i tiden. Den hette Mandarin. Där fanns stolar i svart lack och inbundna menyer. I taket hängde röda rislampor och luften var tung av vanilj, tobak och frityros. 
    I bottenvåningen låg en gammal biograf. Där fanns två salonger med riktiga, knastrande projektorer och en väldigt trång, furupanelklädd vestibul. Ungdomar stod i kö (mer oorganiserad klump) utanför dörren. (De fick inte plats i vestibulen). De hade snörskor på sig. 
   Jag vill att den gamla biografen öppnar upp på nytt och att de stänger ned det moderna komplexet som är i bruk tvärs över torget. Alla kantiga sittmöbler och tonade glasrutor, allt monokromt dravel, allt sådant må vara mer strömlinjeformat och fashionabelt och loungedunkande och Hufvudstaden, men det kan inte mäta sig med att stå under neonljus i sin älskade ullkappa och sin lilla hatt med vårat gäng, sukta efter den salta popcornlukten och veta att man snart ska få sitta ned tillsammans och se den nyaste filmen i en liten, vardagsrumsliknande salong helt i röd plysch, kommentera, fnissa, gråta. Det är kärlek, min kära.  
   Baldakinens mintblå färg hänger flagnad i långa remsor, det slingrande neonröret är blaskvitt och liknar mestadels en död mask. Det är så fruktansvärt sorgligt egentligen.  

Jag längtar till vintern. Inte nödvändigtvis till julen. Kanske bara litegranna till knäcken och sångerna, men personligen tycker jag att det är näst intill bisarrt att man börjar julskylta redan i början av november... Mest av allt längtar jag till enkla teelser som froststjärnor på fönstret och snötyngda, svarta granar. Det där stickiga i halsen när man drar djupa andetag, rodnad nästipp och lilafläckiga knogar. Chokladaskar, stormvindar, pälsmanschetter. Kedjeknarkande av filmen Moulin Rouge och kannor av thé ménthe. 
   Vintern för mig är mjölkiga, bronsgula solnedgångar sedda från mitt favoritsäte på halv-fyra-bussen hem och Evanescences allra mest tragiska ballader. Sinnesstämningen som förvandlar mig till en fantasydrottning i ett magiskt rimfrostland. Amidalas mer sympatiska kreationer, sobelmössa och prinsesskrage. Balalajka, säckpipa och piano, förtvivlade sångröster och underliga alvljud. Vitglittrande grenar och en snövit skimmel med enhörningsman. Underligt nog inga skor.

Bah. Jag drömmer mig gärna bort när jag är instängd på kontoret tillsammans med ingen alls.