Flux Capacitor

Åh. Åh. Åh.

Ja. Äntligen. Mina föräldrar är - trots dagliga frågeställningar om motsatsen - de finaste i hela världen. Efter ett år av tjat, desperata vädjanden och studerande av film efter film med det enda gemensamt att de är inspelade på samma fantastiskt vackra plats, har min when-you-wish-upon-a-star gått i uppfyllelse.

Jag ska till Paris igen och jag är så lycklig att jag nästan gråter. På min artonårsdag. Åh. Åh. Åh.

Flanera i Quartier Latin, känna livet vibrera på Place de la Concorde och läsa inne på Shakespeare and co! Sorbonnes campus med alla bokhandlar, lindar, historiskt rebelliska skuggor och fulsnygga franska studenter. De mönstrade tygkassarna, de krispiga skjortorna, kaffe-utan-mjölk färgen på pojkarnas hår.  
   Västra strandens brokiga människomyller och soljuset som spelar mellan löven på kastanjerna som om Sofia Coppola själv varit där innan och placerat ut vartenda en av dem systematiskt och perfekt. Salsadansarna på Quai l'Archevêche och Montmartres trappor och skeva gavelhus. Affärerna som säljer kashmir pull-overs, speldosor, resarvoirpennor, paraplyer och glass. Edith, Deneuve, Gene och Leslie Caron. Opéra Garniér pösiga tårtfasad och Musée Rodins rosenträdgård! Moulin Rouge och dess underbara uppvisning av strutsfjädrar och smaklöshet. Åh! Jag dör av längtan och förtärs av begär! 
  
Pont de Bir Hakeim under stjärnorna, där jag ser på Eiffeltornets diamantdrapererade glittershow och letar efter Marlon Brandos spöke, som bara blir levande där i mitten, under métroviadukten i gasljuset. Han träder fram mellan stenvalven, ut ur skuggorna, utomjordiskt vacker med luggen flottigt lockig och pannan i fåror, och ingen annan än jag vet att han finns där. Jag sveps in i en famn av vind och en djup, mumlande röst viskar: "Isn't it a bewdie, mon ange?", och jag svarar och snyftar: "The most beautiful place in the world..."

Sedan pressar han mig mot alla vecken i sin sträva skinnjacka, kysser mig ända tills jag börjar kvida efter luft (under ett regn av silverfyrverkerier och till en magisk stråkorkester), tar min hand, leder mig över floden upp till vindslägenheten på ett rum där det luktar oljefärg och terpentin, där gardinerna fladdrar in och där vi älskar hela natten.

Puh.

Det värsta är att det ungegfär är ett år kvar. Jag vill bara falla i koma och inte vakna upp förrän jag är arton.  Paris, Paris, l'amour de ma vie, je viens, je viens!

På gatan finns några träd med bänkar runt och ett cykelställ. En sybehörsbutik, en sushirestaurang, ett systembolag och den fina butiken i det finaste blå huset där de säljer kläder åt sådana som vill se ut som om de äger en segelbåt fast de egentligen inte gör det.

Äkta seglare har nämligen inte tuktad backslick, kravatt och piké. De har shorts, fräknar, solbränna, zinkpasta, fingervalkar, solblekta ögonfransar och rader av etniska pärlor runt halsen. Möjligtvis någon slags vit skärmmössa som för tankarna till Anna Karina eller stiliga amiraler. Ifall det regnar har de lusekofta, sydväst och oljeställ och inte rött, prassligt Helly Hansen-skräp. De kan prata fem språk bra och tio språk knackligt. De vet hur man slåss med hajar, rider en våg och hur man grillar en tarantel. De har sett ländernas olika färger och världshavens vågor. De har sovit bland tigrar, spelat black-jack i Shang-hai och snorklat bland sköldpaddor. Det ni. En sådan ska jag bli. 
  
Det regnar ute. Jättemycket. Alla har paraply utom jag. Och alla går fort fort fort. När de passerar är de knäpptysta, pillar med sina telefoner och tittar ned på sina skor. Jag vet inte om jag blir irriterad eller bara ledsen. För deras skull. Ibland blir jag verkligen trött på den här kylan. En känslomässig kyla och en mulen tystnad.
   Jag går ett steg i taget längs parken. Jag tänker på skolavslutningen och på festivalhettan, killen från Ornäs som hade bränt sig på ryggen och på syrliga godisremmar som färgar tungan smurfblå och som får tänderna att gå av. Regnet regnar. Hästsvansen klumpar sig. 
  
Jag lyssnar på Girl from the North Country. Jag älskar den så hemskt. Varenda flicka i hela detta kalla land borde ta den låten till sitt hjärta och göra den till sin egen, för den kan få vilket alldagligt skräp som helst att verka underbart. Elektriskt hår, munsår, uppblötta fimpar i snöslasket. Allting blir systematiskt utplacerat och melankoliskt perfekt i brusigt, sönderrivet svart-vitt. Skulle man kika in i Bob Dylans huvud skulle man få en smygtitt på universum i sin helhet, alla dess hemligheter och förunderligheter, för jag tror att de gömmer sig där inne.
   Jag tänker mig alltid att de bräckliga orden han sjunger handlar om mig själv. Jag lever på en plats där snöstormarna yr, i nordanvindens land där man behöver en tjock, tjock kappa för att överleva. Men nu för tiden så har jag ju i och för sig inget hår som hangs long, rows and flows down my breast. Det är nog det enda jag retar mig på med min nya coiffure, mitt nya liv, att det  inte flowar alls. Det skrivs liksom inga smäktande sköra ballader om flickor från det kalla nordanlandet vars frisyrer bara spretar lite i nacken.    

Jag går över järnvägsbron. Den är inbyggd i korrugerad plåt och smutsiga glasrutor. Regndropparna smattrar på taket, det är fuktigt och kallt, luktar varmt järn, bränd jord, alkisodör.
   Ding-dong... Tåget mot Arlanda/Stockholm inkommer om fem minuter på perrong 4...  Den vänliga mekaniska kvinnorösten drunknar i kulsprutesmattret som resväskornas knubbiga hjul ger ifrån sig då de släpas över det räfflade gummigolvet. Jag stannar och lutar mig mot räcket, mot fönstret. Små kanaler av regn på glaset förvandlar omgivningen utanför till en akvarell. Himlen är cementgrå utan konturer.  
   Där nere på perrongen står de, där lastbilsmullret från Backabron blandas med nu-är-vi-påväg-surr, ängsliga men förväntansfulla rop, "Har vi allt nu då?" och "Passen ligger i ytterfacket!". Jag vill vara en av dem. Den där ängsliga, pirriga, nervösa, underbart förväntansfulla känslan är nämligen det bästa jag vet. 
   Känslan av att man kanske kommer att få se havet imorgon och kasta sig i skummet och vågorna och få salt i ögonen och munnen och tjuta: "AAAAAHH Vad kallt det är!". Att man om några dagar kanske kommer att få springa med andan i halsen, stressad til tusen men så lycklig att man sprincker, med tunga väskor och tågvagnar som dunkar ut från stationen. Solnedgångar i Göteborg och gryningar på Pont de l'Archvêche. Ett blygt bonjour från en Guillaume med födelsemärke eller ett blixtrande "Hey..." från en Jason med fyrkantig haka. Nya vänner man träffar där och gamla vänner som följer med.  Uppleva perfekta ögonblick som kan skrivas ned som poppiga låttexter eller i poestiska former. Håkan Hellström-ögonblick. Orkesterklimax-ögonlbick.  
  
Jag tror det är just därför jag är så förtjust i tågstationer. Rälsen, det bruna gruset, byggnaden i rött tegel, hela platsen vibrerar av äventyr och världen är oändlig-känslor. Förstå hur jag känner mig på flygplatser. En plats där världens alla språk och appostrofer blandas samman i en brusande smältdegel. Det är en annan planet för mig, något alldeles magiskt.

Hon som står där, hon med hundra-kilos-backpacker-trunken. Hon vars hår är kolsvart och krusigt, ihoptråcklat i en knut, slingor runt ansiktet som hålls tillbaka av en snusnäsduk. Hennes skinn är solbränt som terracotta. Hennes kläder berättar någon som har sett saker, städer, stränder och lidande, lyser av nonchalans för allt vad strykjärn och höstens-hetaste-plagg heter. Hon pratar i telefon, men eftersom mina hörlurar stänger ut allt ljud kan jag inte höra vad hon säger. Hennes läppar formar stumma ord. Allt jag hör är Wonderwall.

Är det jag om två år? Kan det vara jag som står precis här, en väldigt yrvaken klockan halv fyra-morgon med en alldeles för tung ryggsäck, bohemskjortan öppen i halsen, med en nyköpt biljett som jag snurrar mellan fingrarna? Nervös och tvivlande, balanserande på kanten mellan då och framtiden, och undra varför jag kunde känna mig så stor och redo bara igår? Längta efter min egen säng, mammas hembakade dinkelfrallor och pappas morgonritual att klinka på Little wing vid frukostbordet, men samtidigt ut i världen.

Vilja jättemycket men tveka när det väl är dags. Få de hemska frågorna i huvudet och undermedvetna svordomar tillbaka. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag ta chansen? Bara gör det nu för fan. Annars kommer du att ångra dig för resten av ditt liv. 
   De frågorna som jag på något sätt ändå vill ha eftersom jag vill känna känslorna. Kärleken till mamma och pappa, de blå bergen och den speciella solen som jag bara sett här och några väldigt få andra ställen. Skriva ned den kärleken på fina brevpapper, ösa ur mig all hemlängtan och alla minnen och sedan skicka iväg dem till någon som förstår och kan förvara dem till den dagen jag kommer tillbaka och ser vårt sargade träd, vårt nedslitna hörn, vår gata med rönnblommorna och vår plats i solen.

När jag såg perrongen och den smutsiga småstaden försvinna utanför fönstret, skulle den här spelas. På låtsas eller på riktigt.
Nu är du påväg, skulle den säga. Äntligen är du påväg. Osäkerheten skulle gnaga inuti. Jag skulle veta att de enda sedlarna jag hade var de jag hade sparat ihop. Att de enda skorna jag hade var de jag hade på mig. Jag skulle veta att jag befann mig i rörelse. Försöka komma över chocken att jag faktiskt inte blivit kvar.
   Kanske skulle jag hamna mitt emot en beatleskalufs-pojke som uttalade about som aboujt som log och sa att han var påväg hem men att han planerade att ta en omväg. Två, tre varv runt jordklotet eller så. Han skulle ge mig den ena hörluren med slammerrock och jag skulle krypa ihop i fosterställning i mitt tågsäte med hans svarta jeansjacka som täcke. Den skulle lukta okänt men gott, sena nätter och slagsmål som inte varit hans fel. En tår, den enda, skulle hålla sig kvar. Hugget i bröstet med. Jag måste resa till oändlighetens kant, hoppa över månen om jag är tvungen, skulle jag tänka. Ta ned månen, Iz. Du är en stor flicka nu.
  Jag skulle känna mig trygg men förtvivlad. Uppspelt men tragisk. Magen-går-i-bitar-pirrig men väldigt, väldigt liten. Gitarrslammret skulle läka såren. Säga att jag skriver fint och att jag klarar det här.

C'est beau, la vie.

"Jag vet jättemånga som tycker att du är tillgjord och fånig. Bara så att du vet. Och att du härmar Sandra Beijer."

Det här hade en "Anonym" lämnat som kommentar på Un requiem pour un con, en blogg som jag älskar. Det gjorde mig så arg och ledsen att jag var tvungen att berätta om det och om andra saker. Jag älskar Sandra Beijers blogg Niotillfem och har läst den så länge jag kan minnas nästan, men jag förstår inte sådana här människor. Sådana människor som tycker att det bara får finnas en av en sort. Bara för att Un requiem pour un con också gillar kan-inte-andas-kärlek, söt-som-socker-klänningar och Franskt sextiotal, betyder det inte att hon härmar någon. Bara för att hon också har blond page är hon inte ett plagiat. Det finns väl färgglada låttexter och technicolour så att det räcker till oss alla? Eller har jag missar något?
  
Det är skillnad på att inspireras av och att härma. Bara för att olika nya band inspireras av till exempel Beatles behöver det inte betyda att de ska vara ett föremål för hat och smutskastning och gå och dö era copycats och ni kan aldrig göra det bättre än Beatles ändå. Antingen är Beatles det bästa de vet, eller så har de inte hittat sitt alldeles unika sound än. Ge dem lite tid bara för tusan. Lyssna till exempel på den här, och tänk hur bra det artade sig. (Jag trodde faktiskt att det var Beatles första gången jag hörde den och jag tycker att den är jättebra ändå!) De som håller på med sån här hata-allt försöker väl inte ens själva. Vågar inte. Himla dagisfasoner. Bara för att man dyrkar ett band och eller en kvinna eller en man behöver man liksom inte hata alla andra. 
   Jag inspireras av Sandra Beijer, jag inspireras av andra bloggar med, av fotografier, av filmer, av omgivningar... Att vara inspirerad är när man får gnistor i blodet, när man känner huvudet surra av röster och någonting inuti kroppen börjar ticka som en klocka. Att vara inspirerad är att vara levande.    
   Att härma någon betyder att köpa precis lika dana kläder som en annan person, lära sig prata, gå och röra sig som den personen, sno hennes älskade, snirkla in sig i hennes privatliv, plagiera hennes låttexter, sno hennes uppsatser och lämna in under sitt eget namn. Att till slut vara så in i helvete påfrestande och skitjobbig att man bara vill ställa sig och skrika: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! SLUTA!!! FÖR FAAAAN!!!!!!!! 
   Har ni sett filmen Allt om Eva med Bette Davis (och hennes underbara munhuggande)? Det är att härma. Och se hur det går för Eva tillslut. Hon faller i sin egen rävsax.

Det finns folk som tycker att du är si och så och ditt och datt.  Det finns folk. Bara så att du vet.

Jag blir allergisk på sådana här människor. Människor som måste vara så in i helvete elaka och som inte ens har den uppblåsta stoltheten att säga vad de heter. Allt i den där kommentaren lyser av avundsjuka och idomin. "Bara så att du vet."

Hur många gånger har man inte hört den.

Sjuan. Står med kompisarna, luggen tjock, böckerna tryckta mot bröstet, försöker smälta in i väggen. Klär sig i grått. Dragkedja. Jeans. För att ingen ska se. Men de kommer ändå.
   Hon den hästliknande magra med alla sina kompisar och de som vill vara hennes kompisar men som inte riktigt har inkvarterats än, de som fnissar åt saker man aldrig hör, saker som gnager inuti. Fruktansvärda flickor som precis blivit tonåringar och njuter av att kasta knivar omkring sig på en plats där det plötsligt finns tomma korridorer och inga rastvakter. När de tornar upp sig runt en är ens kompisar försvunna även fast de fortfarande står kvar, de ser ner på sina fötter och jag kan varken klandra eller hjälpa dem. Mina vänner, mina stackars vänner, de krymper, medan hennes sväller upp som brittiskt rödmosiga politiker. För att inte vara svag ser jag rakt in i hästansiktets ögon. Illamåendekänslor tar över. Hästansiktet gör mig kräkfärdig. Hon lutar sig så nära att jag kan urskilja mascaraklumparna. Ångor av hennes vidriga doft sveper in mig i dimmor av gammalt askfat och HM's snobbenspray. Hennes ögon smalnar av och hon väser:

"Vi tycker att du är en riktig fjortis. Det finns många som tycker det. Du borde vara försiktig. Bara så att du vet."  

Bara så att jag vet det. Att folk hatar mig. Folk jag aldrig pratat med. Alla hatar mig, för jag är bara så jävla tillgjord och tillknäppt och tillplattad.

De går. De där längst bak i ledet, de som inte är inkvarterade (de luktar inte lika illa, de är inte lika flagnade, förstörda) skrattar. Porten smälls upp, låter dem passera, och skjuts sedan långsamt, långsamt igen tills den likt en utlösande råttfälla slår ihop och sluts in i dörrkarmen. SLAM! De frostade rutorna skallrar. Allt jag ser är gråtoner och gegga. Och den fruktansvärda rädslan. Och hopplösheten. Och en ilska som inte vågar komma fram från sitt gömställe.
   Jag måste gå på toaletten, säger jag. Jag får inget svar från kompisarna men bryr mig inte. Jag vill inte att de ska må dåligt på grund av mig. Jag vill inte att hon ska se mig gråta. Jag springer ned för alla trappor och in på killarnas, för tjejernas ligger på andra sidan centralhallen och där finns det människor. 
   Slår igen dörren, vrider om låset, sätter mig med ansiktet i händerna på toalettstolen. Inne bland mörkblå väggar täckta av rött/svart pubertetsklotter och gammalt snus, bryter jag ihop. Det värsta året i hela mitt liv. Tretton år och alltid rädd.  

(Jag lyssnade väldigt mycket på den här, vilket jag inte förstår, eftersom den bara fick mig att må ännu värre... Jag antar att det kändes skönt att det fanns en sång som visste precis hur jag kände mig varenda sekund, varje dag. )

Bara för att jävlas började jag käfta emot. Käfta emot, smälla i skåpluckor och ignorera. Det tog ett år för mig att utveckla ett krabbliknande skal där all osäkerhet bara fanns på insidan. Jag köpte min första klänning innan min fjortonårsdag. Jag fick köpa den för egna pengar, för mamma vägrade lägga ut fyrahundra på något som jag inte skulle komma att använda. Varför kunde hon inte förstå? Jag vågade ju inte bära klänningarna hon köpt tidigare. Jag stod inte ut med att folk tittade på mig. 
   När jag hade den på mig i skolan, en torsdag, rodnade jag hela dagen. Men jag kände mig speciell. Man sa att jag var fin idag. Så jag köpte en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en massa skor med klackar och små koftor och papiljotter med för den delen. Jeansen och dragkedjorna och allt det gråa åkte i papperskorgen och kom aldrig upp igen.

Sjuan förändrade mig. Alla elaka glåpord och rykten, obekväma frågor, konfrontationer mot plåtskåp och i matsalen, någon som skriker hora efter en i skidbacken, en storebror med nazistsnagg som hotar att ge mig spö, att bli dragen bakom vaktmästarhuset när man korsar skolgården, alla hånskratt, alla ärr, all smärta, alla tårar. Det härdade mig. Allt det hemska fick mig att våga. När jag kom tillbaka efter sommarlovet insåg jag att det var dem det var fel på och inte jag.

Så därför, käraste anonym som kommenterar så fint om någon som bara är precis som hon vill, detta är en hälsning till dig. Har du en aning om hur mycket du sårar? Har du en aning om hur kommentarer av det här slaget påverkar människor? Vet du att det kallas mobbing? Har någon någonsin kommit fram till dig och sagt att du är ful som stryk och att du borde gå och dö? Har du en aning om hur jag kände mig under ett helt år på grund av dagliga kommentarer precis som din?

Topp tre:

- Snygga skor! (stark sarkasm) Å nej, börjar du gråta nu?! Ån nej, titta, hon gråter!
(Busshållsplatsen. Själv. Jag hade nya skor. De var tomatröda. Jag grät inte alls utan gick därifrån. De skrattade bakom min rygg. Jag missade sista bussen hem.)

- Klick klack klick klack klick klack klick klack klick klack klick klack!
(Så lät mina klackar då jag gick igenom skolans korridorer klädda med mörkgrå marmorklinkers. Så lät också vissa idioter så fort jag gick förbi. Och idioternas snusande, kepsbärande pojkvänner som följde efter mig ända till biblioteket. Klick klack klick klack klick klack... När jag tillslut vände mig om och tjöt/röt LÄGG AV FÖR HELVETE! började de gapskratta och jag kände mig bara dum i huvudet.)

- Har du inga trosor på dig heller ällä?
(Jag hade ingen BH på mig. Jag gick förbi. Tydligen var det kallt. Och någon var bara tvungen att kommentera.)

Dessa kommentarer kan verka harmlösa, men höll mig vaken i veckor. Jag kan inte be dig ta ansvar för de idioterna, men snälla, rädda dig själv från träsket! Man mår inte bra av att hålla på som du gör. Och de du riktar ditt hat mot mår inte särskilt bra de heller. Köp en klänning och lär dig att världen är till för alla. Och se Allt om Eva och lär dig vad riktigt tillgjord och vidrig härmapa är för något. Peace and Love, Anonym.

Ps. Ifall du vill ösa skit över mig så går det jättebra. Jag tar åt mig som fan men jag låtsas om att det inte gör något. Men svara med ditt riktiga namn i så fall, för du heter inte Anonym. Och kom inte och säg att det bara är en åsikt du har. En åsikt har en förklaring och ett ansikte. Det du har gjort är bara ett påhopp. Det lägsta av teelser. Jag heter IZZIE. Och jag har inga attitydproblem. Adjöken. Ds.

Fortsätt blogga Un requiem pour un con! (Jag vet inte vad du heter liksom) Du är perfektion. Ifall jag kunde måla mina ögon som du skulle jag sälja min fotölj. Och jag älskar min fotölj. Så det så.   

Det här måste vara bland det sötaste och roligaste jag någonsin sett - Alla filmer jag älskar som inte handlar om Paris, technicolour, svart-vita rebellpojkar eller dansanta vackra herrar innehåller åtminstone en dark-haired white guy that's always feeling blue och en sexually aggressive girl that's way too hot for you. Samt folkabussar, namedropping av garageband, lite mustascher och en sorgsam Bill Murray.

ODE TO THE INDIE FILM