LITTLE SISTER SHOTGUN
Stradivarius, Amalthea. Getingbo, kranium, rostfri puls.
Ord.
De behöver inte betyda något fint. Något exceptionellt. Vara oförståeliga. Pretto. Bara de smakar, bara jag fortsätter svälja; sötman fastnar i gommen, kolasås som gått över datumet, eminent sommarlov, perfektion, plastsäten. Jag vill inte ha rumsrena meningar, något gulligt sagt; alla ballader, bra och hemska, de är redan skrivna, sjungna. Ge mig sanning. Ge mig destillerade, störda formuleringar som bara jag fattar. Blåmärken, tandmärken, brännmärken, tandkräm i mungipor, metaforisk cyanid. Ge mig och jag dyrkar vartenda jävla trappräcke dörrhandtag plektrum askfat konjakskupa lysknapp din hand rör vid.
Jag beskriver dig med kemiska termer och latinska ord och dödslängtan och svett och födelsemärken. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och jag vill ha dig så mycket att jag river mig själv.
Ett hav av koagulerat blod och armar och skrik, plaskvåta varslelser krälar i moln av hetta och pölar av rök. Det skulle kunna vara skärselden. Men det bränns alldeles för skönt. Och egentligen är det bara ljuset som spelar ett spratt.
Ondska och ängel har samma ansikte. Tatueringar, peroxid, ett spökes silverögon; de rinner av kol, dina ögon tillhör en förtvivlad trettonåring. Du gör mig modig, rovgirig och omättlig. Och egentligen bryr jag mig inte. Egentligen håller jag på att förvandlas till en liten nihilist.
Tog du tag i mina höfter och drog mig till dig? Hur hamnade jag här med ditt hår i mina handflator? Hur får du det så stelt? Tapetklister, äggvita, sockerlösning, det trögflytande kletet, damm, flott, längst ned i burkar och tuber. Det klibbar mot min kind. En säkerhetsnål dinglar i ditt öra. Och säkerhetsnålen trycks djupare och djupare in i min hjärttrakt.
Dina ögonfransar är vita, de är spindeltråd, de är tunga, de är veka. Åh, pisksnärtleende; du andas.
”You’re still just a child, love. A child needs good toys.”
Låt mig slicka din tandsten. Injicera ditt gift i mina ådror. Pressa din amorbåge mot min interspinallinje.
Om du skrivit Rebel Yell åt mig, om mig, hade jag förtvinat av genans, kurat ihop mig i ett hörn, fnittrat, gråtit, tuggat på läppen, nagelband, knölat ihop kvitton och förstört hårsnoddar, frenetiskt, hysteriskt, okontrollerat.
Jag skulle stampa fängelsebetong för dig, baby, jag skulle fånga dina tårar, briljanter längst ut på en tungspets, jag skulle stjäla en bil och vi skulle vråla genom öknen, åtta miljoner mil, gömma oss i Las Vegas och tappa bort natt och dag i ett töcken bakom persienner. Jag skulle pantsätta mitt hjärta för att få pengar till pulver och påfåglar och extaser, brinna med dig, baby, jag skulle köpslå med mitt förstånd för att rädda dig, baby, ljuga liemannen rätt i ansiktet, bara för att ha dig hos mig, baby.
En vecka. Hade jag två tusen. Då skulle jag kasta iväg dem på dumdristigheter och skriva historia. Då skulle jag rymma hemifrån, dansa på tåget, sova i skift och vara punk för en dag.
Att inhalera/exhalera omänsklig längtan känns som att hålla tillbaks galla i halsen. Denna infernaliska aptit, detta köttsliga smuts, dessa själsliga handfängsel, denna omänskliga hypnos. Ständig mental prygel. Stjärnformad eldsvåda, hänförelse. Det är outhärdligt.
Jag gör som jag alltid gör. Bakom ögonlocken finns alltid en fallucka. Jag flyger. Jag flyr i skrift för att dölja mina vrål.
