Maybe you don't know anymore than anybody else knows about love








Ya know what y'are?

What am I?
You're ma gurl. 

Inte förrän man är djupt rotad i beroendet vet man with absolute certainty att man är besatt. Hooked på en crazy crush. För en månad sedan bestämde jag mig för att befinna mig i New York City. Jag berättade för ingen, flög långt bort och sov inte en blund, jag anlände till bright lights och gränder. Jag är kvar än. Datumet jag återvänder är inte spikat. Men jag har one helluva' time här runt omkring, med Bobby, Alfredo och Johnny boy, neurotiker, flickor med slips och vänner med jackor och dåraktiga idéer. Och det är mitt. Bara mitt. Och ändå inte. 
  
För egentligen sitter jag bara här i fönstret med raggsockor och glor ut i slagljus och droppande granar, vill agera pyroman på mattebokens illmariga kliniskhet och kunde inte känna mig längre bort ifrån ett South Bronx i sepia. Så jag vänder mig inåt. Jag tystnar. Jag somnar. Flyr till ensamheten. Där jag är din och ditt är mitt.

Är det inte konstigt att man kan känna sig som lyckligast när man sitter i ett tomt rum och blundar med öppna ögon?   

Chapter One. He adored New York City. He idolised it all out of proportion. Uh, no. Make that he romanticised it all out of proportion. To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin.  

(Till trots förknippar jag inte alls New York med Gershwin. De två bröderna tillhör Paris. Irving Berlin kanske. Leonard Bernstein, definitivt.)

Ett lergrått Manhattan, fram till sjuttiotalets första hälft. New York innan det blev en solig, helorganisk, mjölkrosa lekplats, hemmet för de rika och sysslolösa, New York då det fortfarande var Noo Yoke, smältpunkten av gatlyktor och riff raff, då det var mörkt, fult, hårdhudat och bara galningar ville bo där. Vart blev jag kär? Vem står i skuld till mig?  

Chic-litens strypgrepp runt Carrie Bradshaw, som var tvungen att lägga sin permanent och sin själ på hyllan i förmån för rollen som klädhängare, tusentals xoxos, oigenkännlighet, de slinker skamset iväg och får ge plats för bred utåtvriden gång, uppvikta kragar, murriga färger och mulna ögonbryn. Flygigt flaxande hår, nötta kappor, händer i fickor, maggropsleenden som man ler dem och snorig gråt som man gråter den, bagelsmaskande, gimme anotha' one, Francis, loafers på tunnelbanor. 

Jag tror att det var Audrey med de svarta solglasögonen och den ljusgrå gryningskylan i april. Det var Simon and Garfunkel och hur deras sånger luktar lakan och persiennränder och Brooklyn Bridge långt långt bort utanför fönstret. Det var Actor’s Studio och alla svartvita, plågsamt vackra personligheter som passerade igenom dess portar under ett regnigt femtiotal. Det var Titanics undergång, hyreskaserner i sotigt tegel och alla dessa cypressdoftade efternamn, Santino, Ricci, Moretti... Det var stammishak med speglar och signerade foton på baseballspelare, crap games på tak, ylande flottister som fyllevalsar under vägbanan och gulbruna boxningsmatcher där näsblodet och tänderna flyger, där någon slår på klockan och en småfet domare vrålar aw'right, dats'nuf, dats'nuf!. Billy Joel och hur han lärde mig om ensamhet, den som omsluter en trots att tre billioner namnlösa armbågar dagligen knuffar runt en och låter en driva. Edward Hoppers mörkgröna "Nighthawks". Mitt drömmarnas 42nd street där allt började, min älskade. Den där taxichauffören som ser sig själv i spegeln och frågar ifall det är honom jag pratar med. Den som hellre vill bo där än hos skvallerflickan räcker upp handen nu.

Wiseguys.

Jag är kär i en verklighet som är grymmare än verkligheten men som samtidigt är helt verklig, och på samma gång är jag glad att jag inte lever där utan bara svärmar, försjunken i luftslott. Är jag kär i en smutsig stad eller bara i tanken på att vara förälskad där ingen ömkan finns, högt upp på ett regnigt Manhattan? Att vi är de enda och att ingen skit kan nå oss in på skinnet, vi är för äkta för jag ser det i sättet du fastnar då jag låtsas att jag inte vet att du ser mig. Älska någon och kyssa någon med hela hjärtat. Sniffa på någons korpsvarta nacke under en nopprig filt. Sova för alltid.

Wiseguys.
 

Jag skulle vara en. En wisegurl. Hon som blev ifrågasatt av andra och försvarad av mina, hon som log så vackert och sedan kastade iväg en rak höger från ingenstans, muttrande, hon som gör det som krävs men som helst inte skitar ned sig i onödan, hon som alltid har ett svar men aldrig klagar, hon som skrämmer dem som är större än henne själv, hon som blandar ormgift i nagellacket, hon som säger everyday 'bove ground is a good day, hon som tänker på världen, natten, kärlek, och sedan då och inte på så mycket mer. Jag skulle vara hon jag brukade vara och önskade att jag varit. Hon som försvann och som alltid funnits, men som aldrig varit perfekt nog.

Panic.
  

Jag kan räkna upp så många filmer från samma plats tid ämne, men detta är nog det bästa. Det är en film som doftar. En infekterad kärlekshistoria. Gamla blåmärken där det endast finns en gulaktig hinna kvar av det förgångna mörklila. Kornig cinéma vérité, trafikbrus, tunnelbanerassel och råmande tutor genom fönster med limränder och dålig isolering, tråkig, regnig utsikt över 110th street, min fantasi rörande en efterlängtad självständighet, en känsla av att I'm gonna go wherev'I wanna go eller så stannar jag kvar här ett slag men det här lilla bruna skitrummet är bara mitt och jag är fri. I fönstret sitter man med ett munspel och kan inte somna för Times blinkar ända in i badrummet med stängd dörr. Hur kommer det sig att ett munspel är det perfekta instrumentet för den stora, stora staden?

Crazy child.

En tumspets utmed en hakspets. Varför har jag ingen som kallar mig baby?


Bobby är en andraklassens småsvindlare som stjäl TV-apparater och kaffelårar, langar dåligt gräs och ständigt försöker överleva på pant och andras generositet. Helen är en ung, rastlös amatörkonstnär som precis genomgått en abort och som funderar på att flytta tillbaka, hem till Indiana. Högt uppe på Upper West ligger en liten, värdelös, triangelformad betongplätt som utgör refugen i korsningen av 71st, Broadway och Amsterdam Avenue. Sherman Square heter den säger dem. Urblekta neonmaskar slingrar sig ovanför överbelamrade skyltfönster. Fem isande kalla stenbänkar, klibbigt glaskross, färglösa människospillror i allmoseskänkta kläder och rinnande smink, en rutten doft av kasserade kanyler och kasserade liv. Nålparken. Man vill inte gå förbi där. Man tar omvägar runt den. Man vill inte bli sedd samtidigt som man inte vill se. Les Miserablès. De trasiga. De förlorade.

Betongen är hårdare, taxibilarna hostar i köerna. Det är ingen fin del av gatan. Alls.

Där träffar Helen Bobby. Mitt i allt det otäcka. Han lånar henne sin halsduk. De blir oskiljaktiga.

Panic
är en historia om råkall höstdoft. Om spretiga brandstegar. Fläkttrummor och vattentankar och tvätt som hänger mellan husen. Om gator som alltid ligger i skugga där man måste böja nacken ur led för att se himmel. En historia om en plats där ambulansernas krigstjut ligger som en tjock deg mellan höga, höga hus, randig stuckatur, tusen fönsterrutor. Om fasettögon i psykadeliafärger och skimmer i den våta asfalten. Om att springa över korsningar och övergångsställen. Om tidningstravar. Om ett skabbigt fik med galonsoffor och blaskigt automatkaffe. Om Bobby och Helen, om det äckliga giftet som håller dem samman och sliter isär dem, om jättevacker och hemsk kärlek och Noo Yoke, hemmet de aldrig lämnar, som inte verkar ha någon plats längre.     

I tried to see him, but I never got a chance to explain to him, Bobby. What it's like to need someone. You can only betray someone you need. Otherwise it doesn't matter. I need Bobby. I mean, we need each other. And maybe you wouldn't call that love... But maybe you don't know anymore than anybody else knows about love.

Bobby vrider sig och svänger runt oupphörligen, ser sig över axeln. Påminner på sätt och vis om en dum hundvalp som försöker fånga en solstråle med nosen. Ful halsduk har han, klanrutig och riktigt gubbgrön och förmodligen obehagligt stickig, har går ryckigt, aningen hukat, hela kroppshyddan och axlarna studsar upp och ned. Han står still, hakan mot bröstet, händerna i fickorna, tuggar frenetiskt på sitt tuggummi, pratar med det i munnen, blicken flackar runt. Han är dvärgaktigt kort i jämförelse med de andra, men samtidigt längre, för rösten, rösten som är ganska blyg, gnällig och mesig, den exploderar ibland. På ett ögonblick är han skräckinjagande. Han skuttar över gatan och spottar ut den sista cigarettröken i trottoaren. Det går inte att fånga hans rörelser, att pausa. Han är en rörelse, en ständig. Brinnande färg. Han är boyfriend from hell och samtidigt någon slags bisarr dröm.


Esta… I’m a dopeaddict. I’m a sexcrazed dopeface. Esta, Esta, I’m dying, I'm dying from it!


Bobby. Al. Alfredo. Likamed. Al är Bobby. Bobby ergo Al. Al har oregerlig poplugg och en slips knuten i håret. Al har vackra polisonger, Al har ett overkligt utmärglat ansikte och inåtlutande vitt bröst. Al har rödkantade, läskigt nyckfulla, insjunkna, pyrande bruna ögon stora som tennisbollar som skalar av tyg och resår och underkläder och allt det nakna, utan att han ens säger något. Hans ögon talar italienska när det viskas. Träffar en med en jävla kulsalva. Han ler sällan, och då han ler kommer någon vanligtvis att dö. Han säger w istället för r och t istället för d.


Luca Bwatsi helt a gun to his hett ent my fathew sett that eithew his bwains ow his signatuw woult be on the contwact.
Twue Stowy.  


På något sätt ryser jag av perverst välbehag då Bobby tar en överdos och ligger och vrider sig på golvet i epilepsikramper och kvävs av sin egen fradga. Det är så jävla hemskt, och så verkligt. Ett fucking konstverk. Jag gråter. Han får mig att gråta. Han behöver inte säga något. Han behöver ingen orkester. Och det är det som är grejen. Han är absorberad av sina egna illusioner, är aldrig sig själv och när han är det blir han förvirrad för han vet inte riktigt vem det är längre. Jag beundrar honom så mycket att jag blir tokig.

Lika trovärdig som grym mafioso, psykotisk knarkkung, skäggprydd polis, homosexuell bankrånare och en snabbkäftad, tangodansande blind före detta överstelöjtnant som vrålar Whoo-ahh och utbrister sådana saker som "when in doubt - fuck", utan att få en att tänka på någon annan eller att han någonsin skulle ha varit något annat. Han blir. Han är. Man är tvungen att vända sig bort och ta sig för hjärttrakten. Jag skrattar åt dem som sprätter omkring på historisk mark idag med sina latte-moshi-moshi, sina vaxluggar och sina handväskor i strutsskinn. Vem behöver någon jävla Edward?

You know I think about you all the time, right? No no no no, don't go, you can't go. Jag ska inte ta något mer i nålparken. Allt jag någonsin ville ha var du. Have-no-fun-city. You should split.
You don't have to tell me when to leave.

En hög smutstvätt på en stol och en tom påse cheetos, en Tribune, ett askfat. Det svarthåriga penntrollet är borta. Ljumskar och nyckelben. Lånar Bobbys duffel som luktar gåshud, andas in. Rusar nedför 110th. Inget smink, bara badrumsljus. Turbinskrik.   

När de går iväg tillsammans ser ingen av dem lyckliga ut, men de älskar varandra likväl. Ögonen tänker och tackar. Världen är blek, världen är tyst och världen doftar olja, fiskrens och sly, men de är.

Jag vill.  


Kommentarer
Postat av: Emma

Det är helt sanslöst hur du skriver. Så ofattbart fenomenalt. Jag väntar fortfarande på din bok.

2010-03-29 @ 21:50:34
Postat av: julia

jag döööör, så fantastiskt skriver du!

2010-04-03 @ 09:31:42
URL: http://ohhboy.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0