Flux Capacitor

Vad ska du bli när du blir stor? När du växer upp, när marängmolntussar är fjärran för dig, då gräsmattan slutar växa, då sjöarna fryser igen, då det är dags att sluta fly från verkligheten i sagor och fiktion, tjäna ditt eget, överleva på vatten och sova i en fåtölj vid fönstret, medan stormen utanför får lyktstolparna att vaja för regnet?

Stålmannen. Boskapsfösare. Pilot. Historiker. Ballerina. Rekvisitör. Undersökande journalist. God fé. Båtkapten. Världsupptäckare. Detektiv. Skattjägare. Surfer dudette. Marinbiolog. Publicerad författare.

Trådar av damm vajar i strålkastarljuset. Det är vitt och bränner pannan, smälter luften. Frasiga kostymer, trikå, giraffkappan, taxibilarnas oväsen mildrat av snödrivor, lösögonfransar, extra large. Gurglingar och töj, barrel roll, höga C. Främmande städer, samma amoriner, names in lights, bakgrundsjobb, och kanske en dag. Nobody in all of Oz, no wizard that there is or was, is ever gonna bring me down.  

Nej, allvarligt, vad ska du bli när du väl står där, vad ska du bli? Tror du att jag gives a shit vad du vill bli, Iz? Din jävla dröm betyder ingenting för någon. Den är ett ord, ett fruktlöst ord, du är precis lika mycket som alla andra ord nedkrafsade i små block med syntetdoft, silverpennor, enhörningar på korviga klistermärken, svart på vitt och bara till för att försvinna i oblivion. Men har ni aldrig haft en dröm för i helvete? Nej. Vilken fråga. Vi har ingen själ.

Jag tycker att du tagit dig lite vatten över huvudet. Jag tycker att du ska hålla det där långt borta, på avstånd och på låg nivå, och bli något riktigt istället. Något ordentligt. Korrekt. Något riktigt.  

Jag såg dem. Vad de gjorde. Midnight, not a sound from the pavement, has the moon lost her memory, she is smiling alone. Jag levde. Jag tänkte och jag tänkte det där skulle kunna vara jag. Bland all sammet och träribborna. Kanske en dag. Touch me, it's so easy to leave me, all alone with the memory, of my days in the sun. En dag. Vad synd att det inte var verkligt då. Jag kanske drömde igen.

Det finns en utbildning i Göteborg. Jag tänker komma in där. Jag tänker träna tills jag blöder under fötterna och min röst spränger taket på Palace.  

Då jag dansar älskar jag. Då jag sjunger andas jag. Allt måste ut. Vissa saker som sägs till musik kan inte sägas utan musik. Själva rörelserna har mig i sitt spindelnät. Jag är absorberad.

Då de säger nej omöjligt overkligt ogenomförbart vi förbjuder dig så hoppar hjärtat och magen verkligen ut. Jag blir helt stum, vissen och bedövad, stirrar blekt och glömmer allt som är vackert. Jag är en ynklig mört som bara blev halvt ihjälslagen och kastad i sanden. Jag mår illa. Tårarna krälar ut. Jag vill kräkas upp precis allt inuti och bara gråta tills jag somnar av utmattning.  Jag kan inte släppa taget. Att ge upp är inget alternativ. Det är kärlek. Tänker jag ens tanken på att skita i allt och gå känns det som om någon har dött. Eller värre. Ovala hål och öronmaneter i en tätförseglad cyanidflaska. Montagues and Capulets fast med trasiga instrument.   

Författare vet jag att jag blir tillslut ändå. Någon dag, någonstans kommer det att finnas någon liten tant med pysande järnpressar, en orange dag, en spansk dag, på bakgator, där min skrift kommer att ligga i små varma högar likt Voltaires pamfletter. Bryr mig egentligen inte om någon köper. Bara att varje såld kopia blir älskad som fan, som en liten kanin, och aldrig undangömd.   

Ett språng ska jag ta. Lysa som magnesium. Förmodligen slockna lika fort. Och falla. No strings, fancy free.    

I will have my name on the bill och då ska du få se hur fel du hade. Du kommer att ångra ditt hånskratt. Du behövde verkligen inte trampa på min dröm sådär. Man bara gör inte så.