Flux Capacitor

Säg ingenting. Nu flyger jag iväg. Inofficiellt officiellt är jag smittad med feber och snor, utslag och pest. Kräks upp middagen efter midnatt och trycker i mig mer socker efteråt, mår vetedeg och dreglar i huvudkudden. Men det är bara vad de tror! För egentligen är jag en riktig dubbelspelande liten ligist som rymmer ifrån allt viktigt i några dagar, uppslukas av jorden bara för en helg och uppstår på nytt i ett världsvant alter-ego på annan, kontinental mark, bara för att dricka kir på La paix, hänga i bokantikvariat runt Louis-Lépine och dance my ass of på Caveau de la Huchette. Förhoppningsvis punkt tre. Var det katastrofklubben som agerade resesällskap och inte mor lilla, vet jag lika säkert som att havet är djupt att vi skulle dance our asses of på Caveau de la Huchette. Utom Oliver såklart. Men han är ju å andra sidan våldtäktsman. Uh! Pun intended.   

Cat bar ett par skor jag aldrig sett förut. Jag måste säga att jag hade svårt att slita ögonen från de nya små konstverken. Hon måste ha köpt dem den där dagen då hon viftat bort alla frågor med att det enda hon gjort tout le jour merde var att ligga halvsovande, halvvaken, halvnaken och halvdöd på sin säng med fördragna jalusier och stängd dörr, nedstämd av ångest, bakis på cognac. De var nätta, enkla och hade inga klackar, en riktig raritet, burgundyröd sammet och små bollfransar runt öppningen. Rackarunge. Jag visste väl att hon ljög. 
   Cats klänning återgav ett helt spektrum av regnbågsfärger, utkastade i lager som på en Pollocktavla, så intensiva att det rörde till i huvudet av att fokusera ögonen på henne. Hon bar säkerhetsnålar genom öronen, papiljotter i håret och en stor gnistrande dödskalle på fingret. Hon flängde runt överallt i den tomma lägenheten och letade efter ingenting, ett halvfullt juiceglas i handen, hennes ordinära klockan-fyra humör, kedjerökte, verkade uppåt.

Alla fönster var vidöppna. Regndoften, den gröna doften, susade in genom lakanen som blåste upp mot taket och fylldes likt grå segel.  
   För ett ögonblick stannade Cat upp och svepte glasets mosiga innehåll i ett drag. Hennes panna låg i djupa rynkor. Hon såg in i mig, och verkade inte riktigt veta vad hon egentligen tog på.   

"Jag är så jävla jävla trött på att gråta hela tiden och alltid landa hårt på golvet och upptäcka att det aldrig känns bättre efteråt som när man var liten, tappade glassar i gruset eller dödade en spindel eller en mask eller vad vet jag egentligen. Jag hittar aldrig någon bakdörr. Trevliga saker folk säger, fågelungar, den här stan, alltihop föresten, allt lämnar mig så kall och tom. Jag är fed up with it. Så nu tänker jag börja ett nytt liv."  

Hon sprätte iväg cigaretten över balkongräcket ned i gud vet vad och jag hoppas nästan att det var i någons flint bara för effekten i det ögonblicket.

"Jag kan inte gömma mig längre", sade hon, lömsk blick. Hennes röst fladdrade av sorg. Eller var det cynisk ironi? Jag verkade aldrig ha en minsta aning vad som fanns där innanför all sidenduchesse och den tunna bröstkorgen innanför det. Det var alltid just den funderingen som höll mig vaken om nätterna.
    Skinnjackan låg i ett strävt knöckel på golvet. Jag sträckte ut handen, men Cat hann före. Hon höll upp händerna mot mina axlar, som i skolpolisens vis att säga stopp låt barnen gå över, som i en gest att försvara sig, som Scarlett mot Rhett.
   "Stå still!" skrek hon. Jag frös. Hennes runda ögon blänkte i skuggorna. "Jag vill spara dig”, sade hon. "Du har solskenet precis i ryggen. Jag kan inte se ditt ansikte men jag kan se alla små hår som rymmer i små virvlar i håret på dig. Du ser ut som ett spöke. Du är så vacker".

Hon gav mig sina akvamariner och jag sänkte blicken. Från skivtallriken i hörnet snurrade Mony Mony på repeat. Kyss mig, tänkte jag. Hela kroppen bultar, bultar, bultar. Varför säger du sådana bedårande saker till mig? Du slår in mig i presentpapper. Varför beter du dig som en bok? Varför är du så underbar?

Hon kysste mig inte. Såklart, ärtskalle. Hon grep tag i min skinnjacka och svepte den över axlarna på sig. Den gick nedanför skinkorna på henne, och ur ärmarna stack bara fingertopparna ut, alla små tottar och lilla tummeliten.  

"Nu går vi och dränker oss, Johnny-boy!" ropade hon illmarigt utifrån trappuppgången och jag fattade inte riktigt vad hon menade. Men jag följde efter. Jag skulle alltid följa efter. Ut i metropolen. 

Det kan inte förklaras. Paris är ett myllrande konstverk av glas stål stenhus stengator stenkajer stenhimmel kastanjer catalpor tygdraperingar gargoyler stuckatur gröngrått vatten plåttak tegelskorstenar métrovagnar gångbroar gamla broar fula broar bilbroar akvedukter kvarterskrogar turistkrogar lyxkrogar konditorier bagerier brasserier markiser biografer parker utsikt smidesbalkonger baletten galetten soluppgång solnedgång spontanpicknick sjuttiotalstema efterfest d'after d'afters vaudeville strutsplymer sprit jazz böcker musettdragspel elektro individer stora näsor Concorden Eiffeltornet operan Chaillot.
   Det måste kännas. Det måste ses från en bakgata genom ett djupt andetag. Genom ett fönster mitt i natten då man lider av vilda resfjärilar. Från en obekväm korgstol på en trottoar mitt emot Olympia. Från utkiksplatsen på Pont de Bir-Hakeim precis tio i elva.   

I'M GOING TO PARIS, PUNKS, AND I'M NEVER COMIN BACK