How to grill a mockingbird







Go to work, send your kids to school, follow fashion, act normal, walk on the pavements, watch TV, be commercialized, save for you elder days, obey the law, and reapeat after me: I AM FREE.

Det ironiska är att mitt uppehälle från aktivitet på denna adress inuti det mytiska internet börjar med en själasökande resa och slutar med en annan.

Bitch is back!


Shake dreams from your hair, my pretty child, my sweet one






De iskalla, runda fönstren täcks av froststjärnor. Fingrarna luktar jordnötter och tandkräm. Under de kvarstående sista tiominutrarna av en inflygning till Arlanda, skymtar fläckar av skitbrunt landskap genom strimmor av regndis. Åsynen av denna ickefärg känns jämbördigt behaglig en bitchslap med klafsvåt yllevante. Nu igen, tänker man, nu igen oattraktiva tillvaro, blyertsgrå överrockar, nu igen trygg hansa, levnadsstandard, tvivelaktiga politiska korrekthet; jag vill liksom bara köra huvudet genom mitt skrivbord. Jag är så bitter. Det har alltid känts motherfucker att komma hem igen men aldrig såhär mycket.


Solskenet knastrar på myggnätet i Joes sovrumsfönster. Skuggor över heltäckningsmattan, baskettroféernas mässing. Det är mitt i oktober men känns som högsommar; deodoranten osar. Jag andas lågstadierast och softad lins. Insekterna frodas bland buskagens långa, spretiga skuggor; en gulaktig nyckelpiga kryper på fönsterrutan. Vildgässen kacklar öronbedövande och försvinner bort mot Knife Lake i en prydlig, rätvinklig formation, magentamoln, tangerinetimme.


Sista kvällen. Jag packar. Jag mår illa. Jag får cancer. Tvinga mig inte att göra det här. Tvinga mig inte att lämna dem.


Jag lovar. Jag går isär. Jag spricker sönder likt en gipsdocka, en San Andreasförkastning. Jag åldras, jag sjuknar in, jag blir blind och förlamad, jag får reumatism och hjärtinfarkt. Jag vacklar av och an, torterar mig själv via spotify, jag kramar min egen kropp; en mentalpatient, jag trycker näsan mot fönstret; immiga mönster, jag undrar vad han gör och om hans söndertacklade kropp gnisslar mindre nu, efter sjukgymnastiken, om han sitter och glor utan att höra, liksom jag, vad han tänker på, vem tänker han på. En av mina tröjor har fångat upp doften av Joes sovrum. Majsmuffins, Våfflor. Frukost och ren tvätt. Jag sniffar på den och drömmer, men doften sipprar bort från tyget, lite mer för varje dag.     

Det bästa med filmer som vinner många priser är att de tar slut. De tar slut.   


Okej. Nu sitter jag på bussen till Minneapolis; en samling strömlinjeformade bankpalats vid floden Mississippi, längst bak, höger sida, kramar min jätteryggsäck. Väggarna glänser likt insidan på en renputsad frysbox. Sätet skakar med rytmen hos ett ånglok, glasrutorna skallrar och skär. Vägen är rak som ett vattenpass, kantas av reklamtavlor med underliga budskap, av vägskyltar som numera känns bekanta, avstånd mätta i Miles, Countys angivna som nummer på små, blå sköldar. Solen ångar mellan tentakelliknande, rostgula trädgrenar, går upp över de slokande, täta majsfälten, immiga siluetter av lador och runda plåtsilos. Gryning, prärievarg, gryning.


Jag gråter. Jag väller ut. Jag tjuter och svär, jag gråter som Idgie gjorde då Buddy fastnade mellan spårskenorna och blev överkörd av ett tåg. Jag är helt övertygad att jag kommer att dö. I AM GONNA DIE.


DIE


DIE


DIE


Jag ligger på rygg med frustrerat öppen mun och bultande pupiller. Klockan tickar med en metronoms enerverande punktlighet.


Jag sitter uppe hela jävla natten, alltigenom förstörd av jetlag, ser på Fame, originalet, tillsammans med Teddy, och blir kär i killen med synten, krullhåret och de genialiska visionerna; för en kort stund.

Jag håller upp min handrygg mot det elektriskt blå skräckfilmsljuset som strömmar in genom fönstret, tapetserar väggen; där spretande, död vegetation dansar i ösregnet. Skelettets tusentals fina små ben syns rätt igenom huden likt illuminerade plastbitar då åskan går över heden.                                                                        


Jag pekar ut avståndet på den självlysande jordgloben och suckar. 682 fucking mil. Superemo.

Jag tog farväl sent igår natt, korkat sent, i vardagsrummet, efter vi sett klart Twins vs. Yankees matchen på Channel 10. Vi kramade varandra en lång, lång, lång stund, så jävla hårt, syrebrist; det sade knak i mig, och det var jag, cp-skadade jag, som var dum nog att släppa taget först.


Det var jag som släppte taget om dig.


Jag kände hur jag gnydde till då han körde in kniven rätt in i magsäcken på mig: "We'll talk to each other, arright..." Hans replik klingade mer konstaterande än frågeställning, men var samtidigt skadad av tveksamhet, hoppfullhet, söndervittrad istället för solid. Jag bet mig i tungan och pep något ohörbart mhmm till svar. Med en spräckt röst, strupen full med kexsmulor, försökte jag få fram allt, spilla ut, under så kort tid som möjligt, men allt bara försvann. Jag slöt ögonen och hamnade i ett tomrum. Där fanns ett ögonblick då hela världen endast bestod av en bylsig baseballtröjas alla veck och vrår.   


Du log, och jag sparade ditt ansikte.


Jag minns hur han såg ned på mig och hur hans ögonvitor blev röda, hur han knep ihop läpparna. En alkalisk fördämning i det undre ögonlocket kollapsar och porlar nedför näsvingen. Jag minns hur jag in i det svåraste försökte hålla tillbaka.


”Goodnight, little guy". Jag strök hans kind, jag strök hans axel. Och det var det.


Jag gick in på mitt rum, lade mig på rygg, brast ut i snor och okontrollerbara kramper, grep tag i lakanet, slog omkring mig. Jag grät och jag grät, tills hjärnan liknade en urvriden syntetsvamp och magen kändes som en misshandlad portion spaghetti. JAG DÖR, tänkte jag. Min ängel. Jag kan inte lämna honom. Jag klarar det inte. Jag klarar inte ovissheten. Svalget brinner. Jag dör. JAG DÖR NU.


Jag inväntar ett paket. Den förbannade dressingen är nästan slut.


Då jag blundar finns det där, splittrat i små tydliga detaljer, leendet jag sparade. Du bär en ljusblå jersey. Men du äger ingen ljusblå jersey. Jag undrar varför.  


Och plötsligt såg jag dig, bland köldgrader i framtiden, du hade vuxit flera centimeter, flera tum, ditt ansiktsuttryck skrek bortkastad och förvirrad, rak i ryggen likt en tragisk soldat var du. Jag skulle ha kastat väskorna jag bar på och sprungit, om det inte varit så att jag egentligen bara satt på en buss och sov.  


Jag vet inte vad jag kommer att göra då vi kommer hem. Gråta, förmodligen, igen. Grisgråta ihjäl mig.


Jag fäster mig otroligt lätt i människor. Jag brukar påstå att jag förälskar mig lite grann i varenda pitiful person jag träffar för första gången, om jag bestämmer mig för att jag tycker om dem. Jag vet inte om det är en bra egenskap. De flesta möten som faller i denna kategori innebär ändå oftast bara engångsförpackad vänskap.     


Svärord svärord svärord.  För jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att jag avlider. Att jag ruttnar.


Jag känner till hans mardrömmar. Jag känner till hans största rädsla. Jag har en ny sedan ett tag tillbaka. Min allra största rädsla är att han inte alls saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Att jag kanske rent utav saknar på egen hand. Att allt mitt emotionella engagemang är helt i onödan. Att jag är den som blöder. Att jag är uppstyltad. Att jag spelar den obetydliga birollen som flick-flickan i desperat behov av närhet, hon som klänger och sinkar handlingen.


Jag inbillar mig saker som gör ont. Att han redan har glömt mig. Att vi inte kramades så länge som det kändes i verkligheten. Att jag bara föreställde mig att hans ögon svällde ut som två mosiga embryon. Att han egentligen bara ville ha mig där ifrån. Att han ljög när han grymtade " We'll talk, arright..." i min hårbotten. Att han egentligen aldrig tog mig till sig. Jag vet att allt det är fel men hjärnan bara fortsätter grubbla.  


Jag skrev att sådana som du inte finns, att du är en sådan där med diamanter i.


Du är min prins, men jag strävar inte efter att vara din prinsessa. Jag är en random tjej från andra sidan jordklotet som kom släpande på en resväska, fick dig att skratta och som sedan for igen. Du är en sådan vacker pojke, vet du det, jag vill att du ska veta det. Om ett år eller två kommer flickorna svärma runt dig likt getingar kring en kioskpapperskorg i juli. Varför, kan tänkas, men jag vill vara där och se när det händer.


Jag vill vara där och reta dig när du kaxar och ändå förlorar i alla kortspel. Jag vill himla med ögonen åt ditt överintag av butterscotch cookies. Jag vill häckla lärare tillsammans med dig i korridorerna. Jag vill skicka dig juicen medan jag sitter begravd bakom the comic strips. Jag vill fnissa åt din hemska, brölande sångröst. Jag vill att du berättar för mig om Sam och om den gången då ni slogs tills ni grät för att sedan gå ut och spela basket på garageuppfarten som om ingenting hänt. Jag vill sitta tillsammans med dig i soffan och skriva medan du läser science fiction, under tystnad och djup koncentration. Jag vill att du lär mig reglerna i baseball och att du snor mitt candy corn. Jag vill vara den första som kramar dina jätteaxlar efter att Mustangs sätter den avgörande touchdownen och säga att jag är så stolt över dig. Jag vill ta med dig till midnight breakfast på Perkins och låta dig träffa alla mina vänner, svaja hit och dit på the interstate i en skräpig van och passera polisen som spionerar i diket. Jag vill fråga dig i fall du alltid gör som dina föräldrar säger till dig och dra dig ut på bus.  

Jag gjorde som jag alltid gör i sådana här situationer. Jag skrev honom ett brev. Jag stuvade ned det; ett linjerat ark fyllt till max på båda sidor, i ett vitt, slätt kuvert, tillsammans med adresser och viktiga nummer. På kuvertets baksida skrev jag HELLO GREG i feta, röda bokstäver, filtpenna, och jag sköt in det genom springan mellan dörren och golvet medan han sov, texten uppåt, en gräll morgonhälsning.


Solen står högre nu. Det börjar bli varmt. Rutorna i bussen täcks av randig kondens. Vi kör genom ett dött stormarknadslandskap, tomma parkeringsfält, skyltar med skabbiga svarta blockbokstäver, egenkomponerade budskap. En flagga, den flaggan, vars storlek är jämförbar lakanet till en dubbelsäng, vajar på en ynklig aluminiumstång som inte ser ut att kunna bära upp dess vikt. Flaggan är blekt av solen och teatraliskt tilltufsad i fållen. Symboliken är nästan övertydlig.


Jag läser igenom utkastet jag skrev innan det färdiga brevet. Vi åker in i en tunnel. De pyttesmå bokstäverna är svåra att tyda i dunklet, skaket.


Goodbye.


Min pojke. Du heter Greg. Ni betyder mycket för mig allihop, men Greg, dig kommer jag att sakna mest av alla. Om du vill så finns jag här för dig. Om du vill ska jag ta med dig till alla platser du berättade om att du drömmer om att se. Om du vill är jag din vän, så länge som du behöver mig.


Jag är inte ledsen men jag är inte glad heller.


Denna skrift är varken omskriven eller omöblerad. Den är inte omkullkastad för att sedan ha blivit hopsatt igen, allt för att göras till mer tilltalade läsning riktad till melodramatiskt lagda flickor i målgruppen fjorton till arton år. Detta är inte airbrushed indiefilm antiperfekt-perfekt. Detta är inte bitterljuv cupcake. Detta är sanning. Hör ni det? Hör ni mig?!  


Detta är kärlek.


Det är så romantiskt att jag vill kräkas.


Men båda parter repellerar.


Detta är absolut inte romantisk kärlek.  


Tror du det har du missförstått allihop.



75 000 teddy bears are left behind in hotel rooms every year







Vilken jacka bär du i höst?

Inte vet jag. Vill folk verkligen läsa om sådant?


Och jag tror att jag just har haft ett one-night-stand med Billy Idol. Igen. Jag trodde att 80-talet var över.


Jag lufsade fram genom raderna av svullna sockerlönnar, genom tha backlot hos Paramount Studios, likt en collegefossil i tweed. Jag stannade upp och för ett ögonblick såg det ut som om gräset rann mot mig, en mossgrön, spretig lavaflod; jag skakade på huvudet för jag visste att jag hallucinerade, men det bara fortsatte att rinna mot mig. Jag bytte låt i fickan och fortsatte gå.


Jag slåss på fritiden. Jag sparkas och pressar knytnävar mot strupar. Det är något nytt. Dansskolan luktar Ryssland. Det har den och andra sidan alltid gjort.


Jag gör listor. Knölar ihop listor. Behöver inga listor. Köper raklödder, hårsnoddar, tandkräm och ett nytt artilleri av bläckpennor. En gigantisk svulst till backpackertrunk att fylla med pocketböcker och djungelvrål. Ordnar med inresetillstånd. Visum. Gör mig redo för avfärd. Snart åker jag till your average smalltown America. Det är sant. Jag ska bo hemma his en vilt främmande high school sophomore, en konsument av friterad mat och lättgenomskådlig reklam, hemma hos två föräldrar som kallas sir och ma’am, socialiersa med cheerleaders och jocks, freaks och geeks, gå på homecoming dance och the big game on Friday night.

Jag har impulsköpt en balklänning. Den slokade på en ledsen plastgalge och gnydde åt mig likt en hungrig knähund, bad mig skänka en sedel till dess sak och ta med den ut i världen. Så jag slopade självdisciplinen. Klänningen är svettigt grisrosa likt kinderna på en överviktig, Bayersk femåring, en tecknad disneymardröm, blåbärskräm och grädde i en såsig blandning. Den ligger i mitt knä som ett yvigt sällskapsdjur; grovmaskig, grumlig, billig chiffong, pysande i sina laudréenyanser, påminner om bortglömda kräppgirlanger under läktaren i gympasalen.

Munnen stinker av syntetisk godissmak. Bleigh. Jag stirrar apatiskt på skivspelaren där Blondie snurrar i en monoton piruett. Kan du inte pallra dig upp till datorn och hamra ned det satans brevet i ett tomt dokument 1 någon gång? Hjärnan skruvar på sig en stund och tar sig ton: Vad skriver man då, tycker du, i ett e-mail till världens äldsta och Europas mest ansedda universitet? Hjärnan ghettoposar kaxigt och snörper på munnen. Ehhh… Jaaah… Kroppen säger error och processerar fruktlöst knastriga modemljud.    


Jag ser reflektionen av mina egna pärlgrå pupiller i bilrutan. Jag stirrar ut på den fläckiga vintergatan, kroppsvätskor och kungssiden; mezmerised.


Skriva ett sms och ändra tusen gånger fast det blev ändå inget.


Du är min syster. Du är min familj.

 


Voight-Kampff Machine





Jag sträckläste Patti Smiths självbiografi Just kids. Fem dagar tog det. Exakt.


Det forna Hotel Chelsea, där gatans deg av polissirener silas genom brandstegarna; verkar vara likt en studentkorridor, och dess invånare; studenterna, spirande impulser, blivande legender. Arga, kreativa unga med viktiga saker att göra, viktiga saker att skapa, förutspådda ond, bråd död i förtid. Grillade ostsmörgåsar är den ultimata lyxen. På tunnelbanetåget till Coney Island, sluter ögonen för en stund i hemlighet. Pattis passion för Rimbaud och boken hon alltid bär med sig. Hennes resor. Hennes drömmar om Afrika. De bisarra presenterna hon och hennes vänner ger till varandra för att alltid minnas den här stunden. ”Ingen ser på världen som du och jag”. Jag kan leva på ditt sällskap livet ut.    


Hela det uttjatat idealistiska, spartanska, får mig att vilja skapa. Att flänga runt. Att gå på museum och uppskatta genier vars storhet jag egentligen aldrig förstått mig på. Bära silverkläder och halmhatt och halsband av babytänder. Jag förbereder mig för ett ingentingliv.  

Hon undrade ibland ifall hon också var någon slags konstnär. Ifall någon, någon gång, skulle minnas henne för att ha fört fantasin och verkligheten närmare varandra.


Rummet är iskallt. Det bildas fuktpärlor på fotoramarnas glas. Det stora fönstret är vidöppet. Jag vägrar att stänga det. Jag är nedbäddad i sängen för att hålla mig varm. Det blir bättre såhär. Jag vill känna fläkten från regnet.


Varje fredag kväll går Rita Hayworth och Gene Kelly till en liten skrubbsylta vid brofästet och beställer in ett stort fat ostron var. De öppnar skalen men de äter inte innehållet. De hatar faktiskt ostron, och egentligen letar de bara efter pärlan, vilken de bestämt väntar på dem på havets botten, serverad med salt och citron. Pärlan är magisk, och dagen de hittar den kommer deras medelmåttliga liv omvandlas, BANG, i äventyr och romantik. Jag lever med någon slags liknande föreställning. Att människoöden beror på mystik, näst intill ockultism. Det finns inga mönster, bara atomer. Ta ett beslut. Välj slumpen. Vill någonting. Existera. Detta tankesätt gör mig långsamt sjuk i huvudet. Det känns som om jag alltid befinner mig ett steg bakom mig själv.


Cover Girl är min absoluta favoritmusikal, men jag känner mig så långt bort ifrån den och dess enkla försoning. Då vännerna i slutscenen tar varandra om axlarna och steppar ut i den blåsiga hamngryningen, försvinner min egen konstlade upprymdhet med de förtonande eftertexterna. Gene Kelly har släppt min hand. Har han drunknat? Jag famlar runt i rymd. I rymden mellan rymderna. Jag är så förvirrad. Jag bara känner att allt snart kommer att falla samman, så jag ser på Blade Runner igen, för att eskalera processen. Halv tre med rödsprängda ögon. Pang pang pang! Glasväggarna krossas i småspillror då replikanten Zhoras bröstkorg sprängs i bitar, i slowmotion, och blodet rinner. Med ett dödande pistolskott rätt igenom hjärtat faller hon med ansiktet nedåt på den glasblanka, lortiga trottoaren.  


Min hjärna är full av död. Det känns som om mögelsvampar växer på min hud. Munnen smakar gift. Jag har bölder i tandköttet som hindrar mig från att tala. Jag ligger med brutna ben på botten av en slemmig brunn.


Hon kunde välja på att starta ett band eller att röka en massa cigaretter. Fast hon ville mest inte alls. Hon kände för att vara ifred och samtidigt att det var fel att vilja vara ifred. Genom att iaktta sig själv genomföra vissa rörelser lärde hon sig om livet.

Jag dricker te. De öste upp det med en nätt silverskopa åt mig inne på Hédiard. Jag bar svart rock och ondulerat hår. Det var fortfarande vår. Det är hela gräddkolabitar i det. Det är det bästa teet i hela världen.  


De ifrågasätter allt oftare. De ifrågasätter och lutar sig inpå mig som dreglande Rottweilers. De undrar vad som är så fel när jag dundrar upp och låser om mig. Istället för att säga vi tror dig, lägga armen om mig, sitcom-pappa, ber de mig svänga. Tänk om, Iz, tänk om! Vad gör du ifall inget går som du tänkt dig? Vad gör du ifall ingen vill ha dig? Va? Va?!


Jag vet inte. Jag vet inte än. Sluta säg sådär. Sluta knivhugga mig.


Mina utbrott. Känsloutbrott. Jag vrider dem inåt nu. Två veckors tid. Det känns som att slicka upp någon annans spottloskor.


När de sätter igång med att klösa på min sovrumsdörr, du är ju en smart flicka och smarta flickor gör faktiskt smarta saker, börjar jag hyperventilera. Tårarna strömmar nedför halsen och lämnar fläckar på tapeten. Jag stänger ute deras babbel. Det blir svårare och svårare för varje gång. Hatet ler.


Varje gång jag skriver ned min ångest i tomma, blodfattiga worddokument överraskar jag mig själv, varje gång, med hur skräcken undermedvetet förvandlats till optimism och drömmar om Frankrike. Och det tar stopp där.


Vad är det du döljer egentligen? Vad är det du inte vågar formulera i ord och sedan läsa? Vad, vilken del av din egen person, är du så rädd för att konfrontera?
   Är detta ett slags självförsvar, någon slags medicin, eller försöker du bara hindra dig själv från att bli galen? Övertyga dig själv om att du inte behöver hjärnskrynklare som placerar ditt intellekt i mönster uppfunnet av döingar? Vill du tvärt emot dina principer, och vad är egentligen principer, innerst inne också vara fa-fa-fabulous tillsammans med rymdfolket och deras plast? Vad bevisar du egentligen genom att filtrera världen och uttrycka den som prosa?


Du fattar visst inte bättre. Du fattar inte hur mycket du sårar mig.


Du måste skämta? Varför skulle jag låtsas för husfridens skull? Det är ju knappast som om släkten är på besök. Ingen behöver veta om att duktiga dottern är psykotisk. Hysh-hysh. Sånt där håller vi inom familjen. Synd att jag inte är förmögen. Så chic situationen skulle ha framstått under Capotes pennstift.  


Jag kurar ihop mig, min fåtölj vid fönstret, Paris, Paris, Paris, mumlar jag svagt, något slags sinnesförvirrat Hare Hare Krishna. Det finns, vi finns, du och jag Paris, du finns fortfarande kvar. Oavsett hur mycket bitterhet och avsky jag stuvar in mellan betonghusen, trävillorna, granskogen och de mjölkiga lyktstolparna, oavsett utanförskap, självhat och dödsångest, finns Paris, och det, hon eller han, väntar på mig. Paris är min tröst, mitt läkemedel, mitt balsam, min stad av guld. Det finns så många människor där. Så många tavlor. Historia. Det eviga livet. Där är jag en del i en helhet.   


Där folk frågar henne vad hon skriver istället för varför, och inte tycker att hon är knäpp då hon påstår att hon är tvungen.


Jag snackar alltid om drömmar. Drömmen ger mig någon slags mening, drömmen om Frankrike. Men om ångesten förföljer mig dit, hemska tanke, stora rädsla? Vad ska jag då drömma om för att fly den? Neptunus? Andromeda? Cassiopeias utkant? Allt mer omöjliga destinationer.

Hon shoppar för mycket. Hon gör listor på saker hon vill ha, som hon vill spendera pengar på. Det materiella begäret lugnar magknipen. Hon eldar upp kvittona. Vad hände med biljetten hon skulle spara till?     
  
Jag skriver ned klotter på baksidan av mina ansökningspapper till visakortet. Jag kanske inte borde göra så. Om tjugo år kan jag superromantisera det här ögonblicket i min tionde volym av litterära mästerverk.

Det artar sig inte.


Jag vill inte skriva något meningslöst. Snedluggsemo, show-off-depression. Att vara sjuk inuti ser inte ut som ett hipsterfoto med softat ljus och blod i munnen och svarta naglar och något fult citat som inte är ditt. Det skaver jävligt illa. Jag känner mig som ett patetiskt exempel till tonårsfiasko som skriver klyschigt ångestfulla mening-utan-punkt-och-stor-bokstav-i-olika-tysnitt-dikter till Glöd.

Två pappersark klistras ihop. En knöl inälvor. Stryp mig.


Jag kan inte säga det till någon. Jag kan inte berätta om det. Jag kan inte prata om det. Jag kan bara skriva om det. I skrift kan ingen censurera mig. Ingen kan säga Nej men det där menar du väl ändå inte. Ingen kan be mig radera. Ingen kan bestämma vad som pågår inuti min hjärna. Ingen kan kontrollera mig. Jag är den enda personen i världen som kan skriva skrift skriven av mig.    

Förlåt. Förlåt förlåt förlåt. Jag är så tyst. Ingenting inspirerar mig. Jag tänker bara på saker som gör mig livrädd. Jag sitter kvar. Jag vill sova. Jag vet att allt kommer att bli som vanligt igen. Rädda mig. Snälla rädda mig. 

 

Vad gör du då, huh? Vad gör du då? Varför är du inte mer som vi? Varför kan du inte inse att du inte alls är bättre än oss andra, trots att vi anser oss bättre än dig? Varför bär du kostym? Är du lesbisk nu?? Vad ska dina vänner säga? Tror du att dina vänner vill vara med dig när du beter dig på det här viset? Varför säger du så? Tycker du att det är roligt att provocera oss? Varför är du så ledsen? Varför förstår du inte vad vi menar? Vad är det för fel med dig? Tro inte att dina höga ambitioner kommer ge dig mer än en doktorand, fredagschips och en toffelkille! Vad gråter du för? Vi har väl inte gjort något! Vad gör du ifall ingenting artar sig som du tänkt dig?


Jag drar ändå. Era jävla idioter
. Jag drar.


Jag förväntade mig mer från dig.

 


Zombieguts






Cats klänning liknade en dyrbar gobeläng snattad i bara farten under ett besök på Versailles, draperad i frasande veck, som ur vissa vinklar uppfattades som helt improviserade, ur andra fullständigt logiska, runt om hennes tunna midja och bräckliga axlar. På fötterna bar hon mörkt dygröna skinnsandaletter av fiskfjäll. Hon lutade sig över broräcket och visslade på spöken. Jag lutade mig närmare henne och drog in ett djupt andetag. Som vanligt doftade hon ingenting. Jag slappnade av och tog in utsikten. Ultramarint och guld. Trafik. Nyklassicistiska fasader. Cat skrämde halvt ihjäl mig då hon med en giftorms snärtade snabbhet grep tag i min hand. Jag bet mig i tungan och försökte dölja min chock så gott jag kunde i den iskalla vinden. 

"Imorgon ska jag skriva dig ett brev”, sade hon med blicken riktad nedåt mot pråmen som passerade under oss. Påpälsade sjömän sprang omkring mellan skuggorna. Lanternorna blinkade i vitt och rosa. "Jag ska förklara allt. Och förklaringen gör sig bäst på melodramatiskt manér. Försöker jag säga allt till dig nu kommer jag låta som en missanpassad idiot. Jag pratar inte mycket. Jag vet inte hur man gör." Jag fnös till; någonstans inuti fnyset fanns också ett skratt, jag visste inte vad jag skulle tro längre.
"Wild child”, sade jag, "nu pratar du efter manus. Var inte sentimental. Du pratar mer än anyone jag någonsin träffat."
"Inte idag."
Hon ryckte bort lösögonfransarna och lät dem singla ned i skummande ränder, där pråmen just dragit förbi och försvunnit. 

Jag skakade av hunger och oktober. För andra gången på en dag tänkte jag på New York och längtade efter rostad lök och riktig centralvärme. En varm tår, som i mötet med den kalla kinden verkade förångas i gryningen, smög sig ned mot min mungipa. Jag kände mig så död inombords, plågad av en sorts apatisk panik. Ifall sanningen jag sökte inte fanns här, vart skulle jag då leta?    

Surfing, neon och Place Émile Goudot, vart tog ni vägen? Frukost på stående fot? Klassikt erotiska verk och chokladmousse på burk? Fram med halsdukarna och ut på balkongerna! Jag har tillverkat en playlist, färgad av min leda. Klicka nu!  

Andra luggar


I Oskuldsland






I oskuldsland. I självmordsland. I oskuldsland kan man inte säga på det sättet. Det där fullständigt uppriktiga sättet. Man måste förminska sig själv. Noggrant. För att inte uppröra någons åsikter. Om bergssjöar och Folksamförsäkringar. Och pengar är allt. Inte bara den elaka, profitsökande verkligheten, utan även mentaliteten, idealen. Ingen kan låtsas men alla spelar teater. Du är som Kinas regering. Du kastar bajs på mig.

I oskuldsland regnar det alltid, och det är inte sånt ljummet strilregn som doftar mandelkakor, älskade regn, som rinner nedför smalbenen, utan oljeaktigt, smaskande äckelregn som får fötterna att stinka mögel. I oskuldsland tuggar man sönder sin egen underläpp på bussen och ser ut som en idiot. I oskuldsland är trädkronorna svullogröna och dagsljuset öststatsgrått. I oskuldsland blir man censurerad vid matbordet. Här är alla alltid besvikna på en. Här finns det alltid något man kunde ha gjort bättre. Välkommen hem, älskling!

Jag ska införskaffa en ny klänning. Något väldigt skirt. Som lungsäckarna på ett halvutvecklat foster. Ett sprött och glasaktigt nattlinne. Gåshud och nagellack och vämjeligt rosa. Hej.  

I oskuldsland sitter man inne i sitt vitaktiga, flickiga rum och det är så rent och böckerna ligger i prydliga högar, skakar av någon slags ångest och stirrar ut i inget. Det är så här det känns att vara bunden inuti sig själv. Ett stycke biff. Skakar galler. Ångest ångest ångest.   

I oskuldsland finns det alltid något annat man kan göra, något mycket bättre; fokusera, effektivisera, prioritera. I oskuldsland är det en ful tanke att bara vilja försvinna. Fotbollssmack på näsbenet och hånskratt och kobenta missfosterfötter. Jag behöver verkligen koncentrera mig på att sluta ett elavtal just nu. Jag måste plita ned mer skrift om Frankrike och försöka inbilla mig att jag fortfarande är kvar.  

Ett överblivet, visuellt fragment av en dagdröm, en kattögsklippa, en bränd snutt, mjukt softat ljus och massa klassikt, indiehipster-Zooey-Dechanel-tjafs, blåsa maskrosor i ansiktet på någon och nysa och glo på molnens hovar och äta blåbärspaj och elda tomtebloss i slagljuset och skriva skriva skriva och hitta på en massa saker som ingen annan någonsin tänkt på förut. Invänta solnedgången genom en slöja av olovlig, ljuvlig nikotinrök. Köra åtta gånger snabbare än den tillåtna hastigheten på en flottblank hamngata, vattenplaning och guldinfattning, stinker torrlagda mollusker, mitt i natten, alltid mitt i natten, och bara skratta åt det.      

Jag är inlindad i en filt och en stormtät yllerock men ändock fryser jag som en pensionär med ledproblem. Alla kniper de käft. Alla hatar varandra här. Så instängda alla är. Fast sådant får man inte säga i oskuldsland. Vi är så lyckliga lyckliga lyckliga. Desperata trettionågonting kvinnor som inte vet sitt eget bästa. Jag vill inte. Jag ska aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska aldrig ställa mig i kö och längta efter sådan här skit. 
   Jag lyssnar på We shall overcome och gråter mig till döds. I am not afraid, I am not afraid, I am not afraid. Inga fjortispip, utan gruvlig prestationsångest ångest ångest ÅNGEST. Ett monster i magen och hjärnan full av hål. 

Punk var bra för mig. Jag måste börja knarka punk igen. Jag behöver en bästa kompis med bultande, sönderpiercat hjärta som kan vara arg åt mig dagarna i ända då jag inte orkar själv. Jag måste pumpa mig själv full med det där raseriet jag gick omkring och filtrerade, ett halvår, det som gjorde mig nyfiken och balanserad men som aldrig stannade kvar och blev beskt. Det är helt okej att inte orka allt. Det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att ditt hår blir rakt när det regnar. Din mage är platt. Du är vacker. Du behöver inte vara rädd.  


Hjärtan över i-na. Enhörningar, finns dem? (I så fall vill jag ha en). Dagarna kommer och går i stopmotion. Solfläckar på näthinnan. Löven faller och någon sågar ned ett träd. Prata med mig. Skicka hemliga meddelanden till mig. Spela det här genom telefonen till mig någon gång.

Jag säger att jag mår dåligt. Riktigt jävla illa. Ber om råd. Ber om att få hjälp. Ryck upp dig. Jag vill inte hjälpa dig. Du förstör min dag. Min kontorslandskapstrista, kärnfamiljstrista, grytbitar och potatis-dag. Jag mår bara dåligt av ditt gnäll. Dina sorgsna ögon äcklar mig. Gå och läs en bok eller något. Stackars, stackars mig. Gå och dö. Du bara en artonårig best med psykologiska problem och seriösa daddy issues. Du är bara en fis i oskuldslandets fantasirymd.

När jag ska skildra förälskelser gillar jag att beskriva dem som förödelse, kemiska formler, heroin och latinska namn på kroppsdelar, djur och växter. Jag ältar varningstecken, baksmällor och svordomar och det är inte för att mitt ordförråd brister. Helvetes jävla skit. Fan vad jag hatar allt.


Angels dance and Angels die






Take me out tonight, where there's music and there's people and they're young and alive...

Hembjuden till Mathieu. Han bor bredvid järnvägsstationen i en lägenhet med balkong. Det provisoriska träräcket flisar av sig på kläderna då man lutar sig mot det för att verka filmiskt avslappnad; stryker tillbaka svetten i en saltstel frisyr och dinglar med cigaretter. Golvet, ljusa stenklinkers, är alldeles nylagt, man känner rätt igenom fotsulorna hur lent och svinkallt det är, ingen har spillt läsk eller tappat skärbrädor på det än. Den sobra sandnyansen och den uppenbara fräschören klickar inte med inredningen. Stolsryggar i minimalistiskt krom, sådana jag hatar, en nedsutten, en-gång-var-den-svart soffa, märkliga, franska fredagssnacks i skålar. Jag vet inte, sådant kanske inte är så viktigt här. Mathieu kanske bara ville ha ett nytt golv.  
   Ett långbord är uppställt på innergården; ett hoppressat utrymme på kalla betongplattor, en blandning mellan en uppriven byggarbetsplats och en söderhavsk luau.  Värden sitter nyduschad och skjortlös vid hedersplatsen, gestikulerar vilt och skildrar någon dagens absurditet i paradisets vakuum, dricker rom. Han skattar hela tiden; upprymt, barnsligt höjda ögonbryn, och det gör alla andra också, fängslade i dragningskraften. Mathieus närhet skänker en drogad, segig trygghet, en livmoderskänsla, och samtidigt en bistickskänning om att det är alla oss och att vi är spännande och att vi borde utsätta oss för saker för tiden går så och en massa ångestfyllda Smiths-citat. Jag solar och glor och ler svärmiskt, fascinerat, munnen full med kyckling.  
   Jag förstår inte ett ord av den pågående diskussionen, trots att mina bordsgrannar stundtals skiftar till stabbigt bruten engelska, sådan där H klipps bort, där ändelser inte hörs, där -th blir -z och ett utdraget -öööh hörs efter varje fullständig mening. Jag är betagen av de skorrande, förvrängda, uppåtgående ljuden som kommer ut. Alla som pratar franska rynkar på näsan, trutar med tandköttet och spelar med händerna i ansiktshöjd, som om fingrarna flög över klaviaturen på ett osynligt piano. Det kanske är något som krävs för att få det där rätta ljudet? Jag ska börja med det.

En bil; låga, stenhårda säten, rentvättad silvermetallic; susar genom kuststadens tomma nattgator. Sluttande sidgator, kulissgator, blå gator, intensivt blå gator, tvåhundraåriga stentrappor, konstfulla murverk och ockravita portar. Genom de neddragna bilrutorna blåser en svinkall, slibbig fläkt, genområ och tät, en skarp stank av fiske, ruttnande rhodophyta, restaurangernas matos. Gatlyktornas glaskupor suddas ut till oigenkännlighet i kondensdimmans töcken. Tvätten fladdrar spöklikt mellan randiga fönsterluckor, belyst underifrån. Smygtittar in i bronsiga, aristokratiska innanmäten, spegelpaneler, arbetsrum, kristallkronor; brusar förbi i en luddig gröt, flimrar till i flykten. Varje hus har ett namn och varenda yta har en grumlig beläggning salt. Skuggorna är så djupa och våta, de osynliggör. Utsikt ut i svart, i inget, och inget är havet. 

Fransmannen skruvar ned volymen på radion till en viskning och gasar i nedförsbackarna. Motorn är tyst, spinnande, men hon hör hur hästkrafterna rusar och hur maskineriet går upp i varv, hon sippar luft genom näsborrarna och blundar. Ett slags roingivande dödshot sluter sig runt hennes hjärna och det vrider till i maggropen. Vad kommer runt det trånga hörnet? Ovanför krönet? Hon hör inom sig hur den blanka gatan gnisslar under trycket då fransmannen parerar svängarna, svängen, med en knyck, alldeles innan de mosas mot muren, ieeeeeeeiiigh låter det, gasen i botten, wrrooooom, ieeeeeeiigh.  
   En hård dyning smackar till mot vågbrytaren och världen rycker till. Vitt vattensplitter kastas fem meter rätt upp i luften, fräser och faller ned likt ett smattrande skyfall över segelbåtarna i hamnen. Det kristalliska diset, diffusa regnslöjor, blåser in och lägger sig över tegeltaken.  

En fuktskadad joint dinglar i fransmannens mungipa. Fransmannen vilar armbågen på fönsterkarmen håller knappt den andra handen på ratten, leker med långfingret. Hon lutar huvudet bakåt mot nackstödet, riktar blicken uppåt, känner den sammetsaktiga, tjocka vinden stryka ögonen, den sugande farokänslan i solar plexus, hon skrattar åt den stjärnlösa, övermättat svarta himlen, låtsas att det inte finns tak där emellan henne och planeterna. Fransmannen skrattar också, småskrattar i kinden, rossligt och ljudlöst. Hastighetsmätaren kryper stadigt uppåt. Raksträcka. Fransmannens ärliga ögon lever. Skrattar fransmannen för att han tycker om att se henne skratta, att se henne lycklig och på kanten, eller för att han också tycker om att hålla sin strupe under kniven, magen full av vingar? Är fransmannen stolt över sig själv? Varför gör vi det här? Det är så dumdristigt och ickevanilj. Vi kan köra ihjäl oss.    

Det droppar vatten från trädens gummiliknande löv. Asfalten glittrar som snö. Fransmannen ler. Hon är så brådstörtat attraherad och behagad av honom. Hon känner det komma krälande, hasande, den där förälskat stålögda superskurken tar henne i besittning; hon blir rovgirig, tempramentstinn, känner sig orädd och galen. Hon vill åka till Casinot, palatset i guld och malakit i centrum av det pulserande hjärtat; Kejsarinnans lekplats, lyncha russingubbarna på pengar och sno hycklarkärringarnas karat, förstöra något värdefullt och sedan simma i det grönhamrade, oljeglätta djupet utanför vid Grand Plage och gapskratta som en djungelvilde, med fransmannen. Knyta benen runt fransmannens midja i tyngdlösheten och kyssa honom i småbitar och sjunka. Baby, I don't care, I don't care, I don't care. Det är så lakrits, så lakrits. Och hon skälver och tänker: Jag älskar dig Antoine, jag älskar dig, just nu och kanske aldrig mer.

And if a ten ton truck kills the both of us...


The dark and the deep; she will rock me to sleep


         



Mitt emellan ingången till ett privatägt friskvårdsbadhus och parkeringen till den präktigt barnfamiljsinfekterade vykortsstranden Milady, liksom i skymundan, ligger en smal infartskrök, vanligtvis osynlig och igenkorkad av vidöppna bakluckor och folk iförda rader med etniska halsband.

    Den trånga bakgatan innanför, klämd mellan en robust betongvägg och en stenmur där knölig mossa tränger igenom cementbruket, ligger alltid i skugga. Där står folkabussarna tätt parkerade, surfbrädorna surrade på taket; någon yrvaken typ borstar tänderna och spottar ut löddret i gatubrunnen. Vespor i olika stadier av nedslitning knattrar igenom den lomma trängseln av svettiga shorties, språkliga nationaliteter, utrustning för allsköns vattensport. På marken simmar sandig sörja, glassplitter och cigarettfimpar runt i resterna av den gångna nattens spöregn. Den grönt syrliga avloppsdoften framkallad av uppjäst kelp ligger tjock och fuktig under en himmel där solen stundtals bryter igenom, ger allt en exotisk färg.

  

Där stråket breddas något skingras den mänskliga proppen; slutligen utmynnar gatan i en klumpigt asfalterad terrass, femton meter över havet. Den rensande friska Atlantvinden träffar ansiktet och håren i nacken reser sig.

   Surfarnas klubbhus ligger, med frontfasaden vänd mot havet, i en muralklottrad barack. Liksom surfarna själva gör det inte mycket väsen av sig. Lite i skymundan ligger det vitkalkade badvaktsskjulet. Mellan nedtyngda tvättlinor sitter lediga livräddare i vingliga plaststolar och tillåter sig själva vara passiva medan de spelar gin rummy och suger upp lite extra solbränna.

Det grönmålade järnräcket som löper runt om stupets kant utgör det naturliga hänget när alla sittplatser är upptagna. På klubbhusets trappa får bara medlemmar sitta.

   Man betraktar och betraktas, alltid iförd solglasögon, aldrig det minsta diskret. I det brokiga myllret syns lätt rödmosiga turister som bor i närheten och lokala hjältar med bärnstenskinn som bott vid den här kustkilometern i hela sitt liv, de som befunnit sig här ett bra tag och de som just kommit, de som ska stanna och de som bara är på genomresa. Majoriteten; de unga, atletiska och finlemmade, visar upp sina muskler och sin livsattityd, inte sina väskor. De flesta här bär inbodda favoritplagg, badkläder och återanvändbara matkassar från kvartersbutiken. Det känns ganska underdog. Det är familjärt, livligt och stört höra-hemma-mysigt.

 

Jag ska berätta om några av de vackra personligheter jag lärt känna på den här lilla uthuggna, blåsiga plätten, min simbassäng, min värld, min förtröstansfulla hamn:  

 

Sophie lever universitetslivet men jobbar på surfskolan om somrarna för att tjäna pengar. Hon studsar omkring i folkmassan med en skrivplatta i jakt på potentiella elever och delar ut våtdräkter från en skottkärra. Då tidvattnet är för högt för att lära folk att surfa arbetar hon extra i en affär vid Place Beaurivage. På sin lediga tid sover hon på stranden och läser Marie Claire under sitt hattbrätte. Sophie pratar smått franskförvriden engelska genom lätt nikotingula ekorrtänder. Hennes hår är kolsvart men har genom konstant exploatering för sol och saltvatten blivigt kaffefärgat, nötbrunt och tillslut blont.  Hon bär fotarmband i flätat läder och ett berlocksmycke i silver, vilket hon aldrig tar av. Hon är snäll så som storasystrar är på film och söt som ett rådjur. Jag glömmer henne aldrig.


Mathieu. Matadoren. El maestro. Mathieu använder sin bräda som en målare använder en pensel. Passionerat och i stora, expressiva drag. Han är före detta badvakt på Côte Basque och typ Olympier. Mathieu är ett huvud kortare än medellängd, välstekt gyllenbränd, utopiskt äppelstjärtad och med perfekta tänder och solrandigt hår. Hans vänner är kusligt identiska honom själv. Tills jag visste bättre kallade jag hela bunten för Mathieu och nummer för att kunna skilja dem åt.

   Han pratar franska, spanska och engelska, varav de två första som om han mumlar orden rätt igenom serier av gäspningar, det sista med lätt efterblivet smackande tunga och brutalt slaktad grammatik. (”Ze bitch!” gallskriker han genom vågornas muller. ”ZE BITCH! Look at ze bitch!” Han förstår inte för allt i världen varför jag skrattar ihjäl mig på hans bekostnad.)

   Mathieu hälsar, ryggdunkar, fivar och pussar på allt levande som befinner sig närvarande. Han vänder på barn, brukar vi säga. Är de mellan två och fem, lyfter han upp dem i luften och skakar om dem lite faderligt. Är de bebisar ska det näsgnuggas och gullas en kvart vardera. Det är så irriterande sött att man smälter, en isglass på asfalten, magnesium över en bunsenbrännare. Och jag tycker inte ens om barn.

   Mathieu är alltid glad; regnstorm, gassande solsken, no sweat, alltid. Jag tror aldrig att jag bevittnat en människa uttrycka sådan villkorslös livsglädje förut. Kvinnorna, männen, småflickorna, hundarna, de är alla hopplöst förälskade i honom, jag också, helt omkullslängd; jag är störtkär. När han är i närheten känns det liksom hur luften förändras, speciellt i de ögonblick då han för upp solbrillorna mot pannan med slött halvöppen mun. Å jävlar. Det skjuter liksom friktionsgnistor då han skakar vattnet ur håret. Det går inte att titta. Man får samma känsla i kroppen som när man ser på melodrama med sina föräldrar och karaktärerna helt oförberett börjar engagera sig i högljutt, grafiskt sex.

 

Antoine är den vackraste varelse jag någonsin kommit att beundra, jag lovar, det är uttalat mödosamt att befinna sig i närheten av sådan omedelbar mänsklig skönhet.

   "Do not fight wizz ze sea!" var det första han sade till mig efter han återlämnat min bräda, sekunden efter jag flugit åt helvete i precis motsatt riktning. ”It will kill yeu, I prömiz!”  Den främmande rösten påminde avlägset om Gudfadern, förfranskad såklart, och med alla havens mysterier i sig. Jag spottade och strök luggen ur ansiktet. Genom en svidande blick helt ur fokus urskiljde jag ett par ärligt fräkniga, svarta ögon. Instinkten slog mig som en sucker punch; jag tänkte direkt: O Fuckin’ell, jag tror jag älskar dig; och det gör jag fortfarande, innerligt, om än ytligt, så som i att seismograferna pendlar ur sina gängor då jag ser honom. Då Antoine skjutsade hem mig från Mathieu, generad svindlade bort sig i engelskgrammatikens garnnystan, rullade en bucklig cigarett och bestämde sig för att vi kände varandra tillräckligt väl för att gå i småförsynt närkamp som vardaglig hälsningsfras, då älskade jag honom än mer. Ah Merde, Antoine. Sådan är du.

Aisha har marockanskt påbrå och blont, krusigt afro. Hon har robusta lår, bulliga axlar och kropp likt en elitidrottare. Då hon låter sin neonlila våtdräkt hänga och slänga nedanför midjan, blottar hon en omfattande, detaljerad tatuering; en mönstrad orm slingrar sig över hennes skuldror, över ryggraden och delar av torson. Hon lutar sig mot muren och röker likgiltigt bakom sina pilotbrillor med spegelglas. Hon är skitsnygg. Om jag vore pojke, då jävlar.

 

Arno kommer ursprungligen från Spanien och har lärt mig allt om surfing. Jag tänker omedelbart på toskanska kullar och Santa Maria del Fiores gula kupol då jag ser honom, eftersom han heter likadant som floden. Arnos frisyr växer lite som den vill och liknar flottig ebenholtz. Han är skäggig, senig och ser ut som en hemlighetsfull prins. Jag vet inte mycket om honom. Han är en tystlåten personlighet. Han frågade mig om min ålder och hur det såg ut där jag kommer ifrån. ”Det snöar alltid”, sade jag och spädde på myten.

 

Min strand är den fula stranden. En brant betongtrappa, direkt gjuten i berget, slingrar sig nedför klippväggen likt en grå best. Vid dess fot finns två duschar, varav en funkar normalt och den andra går igång och blöter ned lite som den vill. Det är mycket underhållande att bevittna dess offer så länge offret inte är du själv.

   Direkt till höger ligger ännu en trappa, kletig av algbeläggning. Denna leder ned till en grovkornig remsa sand, inpressad mellan två vidsträckta rev av gropiga kalkstensklippor. Långt ut på detta rev byggs vågorna upp, för att kulminera bland bränningarna i en skummande massa. Ben och armar tumlar runt som i en tvättmaskin mellan de blå flaggorna.

  

Badvakterna är klädda i röda shorts och bebismössor, har armarna bestämt i kors och sitter med blicken spänd mot horisonten. Då en surfare av misstag eller i brist på vett glider in i badzonen ställer de sig upp i en klunga och hoppar jämfota, skriker, svär, busvisslar och viftar med simfötter. Då alla strandbesökare gått hem spelar de rugby på terrassen ovanför. De knuffar runt på varandra och skrattar jämt. De verkar älska sitt jobb.

   Havet är för det mesta tvärilskt på alla som försöker sig i, gör allt för att lägga snubbelben och slå folk på käften; horisonten är järngrå och vattnet ruttet grönt. Havet är hätskt, närgånget, hånskrattar och ber aldrig om ursäkt. Då och då får dock havet dåligt samvete för sitt pubertala beteende och bestämmer sig för att utgöra den käraste vännen, bara för en dag; och vattnet blir med ens intensivt blått och överrumplande transperent. Brottsjön fräser lekfullt i nacken på en och varenda våg fladdrar i magen likt en förälskelse. Då älskar man verkligen att man lever.

 
Två gånger om dygnet anländer tidvattnet med ett öronbedövande muller. Vattenmassorna tungkysser varandra långt ute i bukten för att dånande rulla in och lämna strimmor av syrebubblor och sjögrässtinkande kondensdimma efter sig.

   På avstånd är det mycket fridfullt att se. De gröna virvlarna som slukar torra land och sluter sig över piren, likt ett skepp på väg mot botten, är en makaber och fängslande syn. De vältrande dyningarna in och ut påminner om andetag.

   Nere på stranden råder dock full kalabalik. En panikslagen koloni av parasoll sliter åt sig sina halvdränkta tillhörigheter och flyr naturkrafterna. De med koll har redan flyttat sina filtar från sandsträngen upp på klipphyllorna i god tid. (Man får dock vara beredd att bergsklättra tillbaks, om man inte tänkt stanna hela natten.)

   När tidvattnet, det beror fascinerande nog på måncykeln, drar sig tillbaka liknar stranden en öken av skräp. Plastbackar, avslitna tampar, skor, död fisk, drivved och gigantiska trädstammar ligger i vattenbrynet och skvalpar som om ingenting har hänt. Vågorna flyttar stenblock. Jag upphör aldrig att förvånas. 

 

De flesta går dock inte hem. De drar till Debololo för att äta baguetter i smörpapper och vänta ut det värsta.    
   Debololo är ett härdat träruckel mitt emot surfklubben som är fullsatt morgon till kväll. Påträngande, skränande havstrutar spatserar omkring mellan borden och stjäl bortglömda strips. På Debololo äts de godaste pannkakorna som går att köpas för pengar. De är tunna som löv och serveras med socker, nutella eller lönnsirap. Det dyraste på menyn är en flaska champagne för 40 euro.

   Debololos mustiga väggar är tapetserade med evenemangsaffischer, uppmaningar till välgörenhet och franska sportbedrifter utklippta ur tidningen. I taket hänger intressanta föremål som tidvattnet spolat upp, mellan bjälkarna dallrar spindelnäten, på hyllorna dansar solkatterna i glasen. Jimi Hendrix skrålar ut ur någon gömd högtalare med ett distat, sprucket ljud. Över bardisken hänger en registreringsskylt från Kalifornien, en rostig plåtbarometer och en australisk flagga. Varje gång vi ser reklamplanschen för Orangea sjunger vi jingeln och skakar på höfterna.

  

Bartendern, vi kallar honom Pårökte Reidy (Han liknar Andrew Reid), men han heter egentligen Lionel, är solbränd likt en indian, har platinaflammigt, spretigt hår och polynesiska tatueringar över hela kroppen. I mungiporna glimmar fyra guldtänder, grovhuggna skrattrynkor. Då hans pass i baren är slut sätter han sig inne i klubbhuset och spelar trumpet. 

   Då man iakttar Reidy på håll blir man rädd för sin egen undergivenhet. Han är liksom en vilde, en Johnny, en pirat. Så jävla cool. Så. Mycket. Coolare. Än. Dig. Då han cyklade hem en kväll och kände igen mig i myllret log han brett och ropade "Au revoir!". Jag gick hem med sockerdricka i hjärtkamrarna, fnittrade i två dagar och skrev en sida i mitt block om hur häftigt det var. Att han liksom hade sagt hejdå sådär uppsluppet casual med ett tonfall och uttryck som visade att han känt igen mig på allvar och liksom tyckte att det var trevligt att göra det, och inte att han kände igen mig och kände sig tvungen att hälsa för att undvika en obekväm situation, så där som man gör ibland. Herregud. Analys. Är det så här de känner sig i filmerna när skolans quarterback bjuder ut dem till skoldansen?

Julien, även kallad Ju-Ju och Fejk-Blake, tar kort på surfare för någon hemsida, står ibland bakom grillen på Debololo men hänger mest över terrassräcket, brottas med sina vänner och skalar av sig våtdräktströjor. Julien har brunt krusigt hår; vilket alltid är blött, okonstlad tonårshy, sedvanliga rakhyvelsår, dålig hållning och en hårlös överkropp; i avklätt tillstånd liknar han en glänsande delfin. Juliens vakna, vänliga ögon är kristalliskt blå och kontrasten de formar mot det våldsamt solbrända ansiktet skär så starkt att betraktaren får huvudvärk. Frågar man honom något eller fångar hans blick ler han skyggt och tittar han snabbt ned på sina fötter. Det utgör en näpen motsättning. Han är en och åttiofem.


Pierre är lång, smakfullt nedklädd och hänger mest runt; verkar genomlida livet likt ett sommarlov utan slut. Han rävsover på bänkarna och ser det som sin plikt att charma varje förbipasserande flicka i bitar. Han drar på sig en klarröd badvaktströja för att för att värma sig då blåsten ligger på; men jag har aldrig sett honom patrullera. Under samtal glor han på en under halvslutna ögonlock och utstöter sömniga läten och sluddriga "aaaaalll-raaaaait..." som svar på allt. Pierre är påfrestande oorganiserad och har världens sämsta öga för storlekar. Egentligen är han en riktig slacker, och åkte han inte skateboard till jobbet medan han läste tidningen skulle jag förmodligen avsky honom. Pierre var den siste jag tog farväl av. ”Ouais, geuing heum zucks…” konstaterade han medan han nickade insiktsfullt. Det kändes som om han fattade vad jag menade, och på riktigt. Jag pillade i mig min sista, trasiga skiva pannkaka och var på vippen att fråga honom om jag kunde flytta in. 


 Den österrikiske muppen har rödblommig flint, ölmage och nackpiercing. Han reser ensam, klantar sönder allt han företar sig, äter som en gris och ville få sitt kort taget en kväll. Sedan dess är han överallt. Vi är övertygade om att han förföljer oss. Vi gömmer oss och är paranoida. Åter igen.   

Solnedgångar är underskattade. Ingen kamera kan fånga hur det känns att konfrontera en, öga mot öga, alla färger, storleken på allt sammans, hur gräset blir grönare och klippväggens kvartsådror glänser likt tårar. Det vita klotet omges kransvis av knallgult, nektarin, laxrosa, jadegrönt, lime, glödande, intensivt röda moln och puderfärgade segel. Vid det gröna järnräcket uppe vid Debololo samlas dudes, dudettes och pensionärer för att bevittna samma föreställning som igår och i förrgår. Samtliga ler fåraktigt och undrar över individens befrielse någon slags spirituell tillfredställelse. Havet. Havet har svaret på allt och är allt livets moder.       

   Skärvans undre kant slickar vattenytan och smälter så småningom ut över den. Då solen försvinner upphör den svaga kvällsvärmen omedelbart att finnas till. Pyrenéernas blå, snötäckta toppar skimrar i ett fuktigt norrskensdis.

 
Mörkret faller fort. Några surfare ligger kvar i det slukande svarta och paddlar ut mot djupet. De trotsar förbudsskylten vid den norra änden; våghalsarna, idioterna. Passage Interdit! Sartzeko Guztiz Debekatuta! Trepassing strictly forbidden! Bortom dess rostiga förankring är undervattenströmmarna starkare, stenarna hårdare, revet vassare; skrovliga utväxter, förvriden järnnit. Ramlar de på sandbanken knäcks deras ryggkotor likt lecakulor. Jag brukar övervaka dem på avstånd och tänka; snälla gå inte sönder, fånga inte fel våg, snälla gå inte sönder. De hör mig inte men havet håller dem i sin famn. De är inte rädda för den tjockflytande fallhöjden inunder.

 

En gråblå Citroën 2CV är enda bilen kvar längs infarten. Den tillhör Big Rasta som, då alla gäster pallrat sig hemåt, släcker ned Debololo och låser om sig.

 

Plötsligt är platsen kusligt tom. Sanden glänser som kallt ålskinn. Havsvindarna ylar likt en döende val. Surfarnas rop ekar i mörkret. På terrassen surrar det till i luften när den enda gatlyktan blinkar till och sprider konstgjort, gult ljus för ingen.

 

Varje dag var jag där. Hackade tänder.

 

Det här är ett kärleksbrev till dig, Marbella Beach. 


Shark month





Jag har med krampaktigt grepp naglat mig fast i relingens fernissa och med klotrunda ögon stirrat ut över ett oljesvart hav, kluvet av en kall mångata, sönderskuret i djupa dalar. Jag har lutat mig över för att få en glimt av propellerbladen som likt tre vrålande kaskelotvalar vältrar sig i ytvattnet och slår sönder vågorna till petrolgrönt fräs. Jag har lyssnat efter förförande kvinnoröster inuti den vinande stormen som viskar om den absoluta, slutgiltiga tystnaden och det tjockflytande, ogenomträngliga mörkret, dess skönhet och dess slummer. Jag har sett gastansikten och blommönster där skummet slår över. Det tar spottloskan sju sekunder blankt att nå vattenytan.                                                                                 


Jag har somnat mellan randiga påslakan i en krispigt kylig, darrande överslaf, mitt emot gamla sjökort av Spanien och Jamaica, morgonen därpå kisat in i soluppgången genom en pytteliten hyttventil. Jag har sovit i källaren på en tysk herrgård där rören ylade i väggarna. Jag har suttit gränsle över en fönsterkarm i svinkallt aluminium någonstans i rödvinsdistriktet, invirad i ett monogramprytt badlakan, gloende på en värdelös fotbollsmatch där kommentatorns upphetsade observationer mestadels motsvarade en flod av obegripligheter. Jag har med misstänksamhet petat i sönderfallande äggröra på namnlösa motell, ensligt belägna i amerikaniserade stormarknadslandskap; gräll reklam, ödsliga jätteparkeringar och extrapris på trädgårdsmöbler.
   Jag har inte kunnat somna under det strypande lakanet och istället legat som på helspänn och lyssnat till den trettiogradiga, nattliga hettan, cikadorna, ekande klick-klock-ljud från skoklackar, avlägsna diskussioner och plötsliga tillrop som passerar, en kvinnas kluckande skratt från en öde snedgränd, en klibbig och dallrande natt i en pastellbeige, smulig stad.


Jag har ätit såsig pasta på en lastbilsparkering i närmare tropisk hetta; på den rykande asfalten flöt badtofflornas gummisulor ut som ägg i en stekpanna. Jag har ätit Cup-a-noodles på en toalett i Auvergne. Jag har gnagt på Chupa chups och balmat syntetiskt smakande saft medan jag fläktat mig med vykort och skivomslag. Lakritspipor med tax-free rabatt. Knackwurst, Kartoffelsallad och färglös soppa med konserverade morötter. Tomatsås. Citronläsk som luktar rengöringsmedel. Macarons som med silkesvantar, silvertång och artig finess försiktigt plockas ned i randiga askar med band. Världshavens musselöverskott kokade i vitvin och persilja. Skrattande kon, en massa bredbar choklad och äcklig hallonmarmelad. Smördrypande croissants. Tårta till frukost. Och pannkakor. Massor av pannkakor.  

Jag har plockat vallmo nedanför en skrovlig klosterbyggnad med igenmurade fönster, lämnad åt sitt öde vid sluttningen av en uppodlad, flack kulle. Dess gipsvita, krackelerat åldrade yttre får mig att känna mig illa till mods. Då åskan går över Verdun flaxar en flock korpar ut genom en sned vindslucka. De skränar ihåligt mot de blåslagna, igensvullna molnbankarna. Skyttegravarna. Jag sitter hopkurad bland hummelsurr och timotej och undrar exakt hur mycket bly som ligger begravt under mig. Hur många vidöppna ögon, hur många sotiga tänder, hur många leriga benbrott, hur mycket sönderskuret kött? Det sägs att hunnerna tog vallmon till Frankrike någon gång i forntiden under sina långa plundringståg. Det sägs att den var vit. Det sägs att de stupade soldaternas utgjutna blod färgade dem röda.    

Jag har färdats femhundra mil med alla fönster neddragna, genom platta västernlandskap. Vid sidan av solrosfält, majsfält, fruktodlingar och vinodlingar. Förbi yppiga slott och över praktfulla valvbroar, genom små byar med gropiga stenhus. Uthus faller sönder, putsen spricker, trädgårdsgrindarna är överväxta med förtorkade klätterrosor. Takens skiffer liknar pärlplattor av nytt och gammalt, rörledningarna utanpå fasaderna verkar dragna likt improvisation. På kanterna av raviner växer silvergranar, blåregn och hundraåriga pilträd. I dalens botten flyter en dygrön rännil. Liksom alla ansamlingar simpelt smutsvatten, små och stora, har den ett vilseledande, majestätiskt låtande namn.  


Jag har sett kutryggiga gubbar i de övre sjuttio, på fullaste allvar iförda basker och vaxad mustasch, dricka starkt kaffe i små, små koppar vid små bord vid små fontäner i kärnan av små, små städer i skuggorna av uråldriga gotiska katedraler som, eftersom de inte har något turistvärde, tillåts kollapsa, sten för sten.


Surf city
. Jag har varit i alla städer. Sweet Lelani
. Walcott. Hotel California. "My breast will always be yours to lean on, when you need a little coke and sympathy."

Jag har hjälpt en australiensisk pojk, egentligen för gammal att ringla dregel över, att översätta instruktionsboken till en nyinköpt Ipad. Han öppnade munnen, ”err, sårrey, scuwse’mey mess, ye speak englesh?”, och jag var fast. Utdragna vokaler och av lathet förkortade ord, jordklotets mest uppfinningsrika svordomsramsor och ändelserna -ie och -o som sidbeställning till allt. Woowsaaah.


Jag har frågat högljudda sydstatsbor med kroppsspråket sprittande av entusiasm och hejaklacksanda efter vägen till närmsta hotell och blivit ledd i exakt motsatt rikting. Tack. Ni var till stor hjälp. 

Jag har läst ut böcker i ologiska bilköer där kompakt bensinvävd luft kokar mellan frustande däck. Lastbilarnas tutor råmar ilsket så fort någon stressad pendlare försöker tränga sig till en mer fördelaktig position. Fransmän med blanka, röda ansikten hänger ut genom bilrutorna och skriker och hytter åt varandra. En dånande motorcykel sicksackar sig fram mellan glappen i den strandade trafiken och försvinner in i tunneln med ett vrål. Jag smyglyssnar på de tillfälliga grannarnas musiksmak. Fransk, jättearg rap. Någon slags psykedelia. Och sådan där ormtjusar/böneutroparmusik de verkar gilla i Mellanöstern.

Jag har burit shorts i en månad. Inte kjol en enda gång.

Jag inbillar mig att jag ser havet mellan de klena tallarnas snåriga stammar, gång på gång, att jag ser silverdimman, men där finns inget förutom torrt gräs och tomatfält. Jag hallucinerar. Munnen är torr som en dammsugarpåse. Vi ransonerar vattnet så vi slipper stanna och kissa så mycket. Bara i Frankrike finns det inbyggda askkoppar på toaletterna.


Jag har fått ett otäckt spindelbett på mitt lår. Jag sover bredvid en tjock bok och är paranoid.  


Jag har ritat svalor i sanden med min stortå. Jag har plockat stålhylsor och vinflaskor bland klapperstenen och undrat från vilket skepp allt skrot kommer ifrån. Jag har sett en avsliten krabbklo. Jag har låtit dystra tankar flöda.

Jag har skrivit ut tre skrivblock, varav två är linjerade, varav ett är inköpt i Paris, vilket jag verkligen fick tvinga mig själv att sätta mitt pränt på. Jag är livrädd att skriva fel i inbundna block, men blyerts är för fegisar, så vad gör man? Bläckfläckarna som pryder mina fingrar har antagit en ny färg. Den kallas persiskt blå och inhandlades i en knubbig flaska mitt emot en lunchstängd modist på Rue de Mazagran.

Surfarna, å tack älskade värld, surfarna! Guldbrända vattenvarelser och de vackraste av dansare, det är vad dem är, de dansar omkring på silversoppan i våtdräkt, zinkpasta och tungan rätt i munnen, de kisar oförstående in i solen och brakar in i kvarterets supermarche med brädan, som överallt annars, inklämd under armen. Deras skrotiga husbilar och modifierade minibussar står trångt parkerade efter strandpromenaderna, pyntande med klistermärken, snäckskal, kramdjur och batiklakan. De karaktäristiska fordonens ägare halvligger i bilsäten, på bänkar och trottoarkanter, kryper i och ur sitt glätta neopren, dricker öl, väntar på vågor och pratar sömnigt med yviga gester. Jag tycker om dem. Det känns som om jag känner dem allihop. Det är därför jag ler åt varenda en.    

Jag har besökt samma skrubbliknande antikvariat fem dagar i sträck. Jag har konverserat knaggligt med den icke-engelskkunniga innehavaren, en bräcklig tant nästan ett och ett halvt huvud kortare än mig själv vars maner får mig att tänka på marsipan eller Julie Andrews, uppfattat flyktiga uttryck rörande hennes små hundar och Napoleon, Limoges och tibetanska halsband med träpärlor formade som dödskallar. Têtes du mort, förklarade hon för mig och log bakom sin slöja av moderlig mystik.    

Jag har rent instinktivt utbrustit i högljudda "mais ouais" och "o non, c’est pas vrai!" under samtal och blivit förvånad över mig själv. Jag har till och med vant mig vid att folk öppnar dörren åt mig. Och att de hoppar på mig och överöser mig med bakterier varje gång de vill säga hej.

Jag har reparerat min sfär. Jag har uppfunnit mitt eget löpande manus. Jag har sett det mest praktfulla fyrverkeriet någonsin från en vågbrytare i en hamn.

Jag har väntat ut mongohårda spöregn i gröna trappuppgångar och roat mig med att försöka uttala namnen på porttelefonerna.


Jag har funderat över om mitt kött och blod är värt andras fantasier under ångestfyllda, hatade ögonblick, samt över min egen objektifiering av det manliga akilleslika torsot och mintkrispiga salta håret. Jag har funderat över begreppet för alltid och om segelbåten Agnes och om baronens beslut. Hur det är vettigt att skylta med sin svallande passion på stadens parkbänkar och hålla hand och kyssas framför sina barn.   


Jag har inte orkat polera mig. Smink känns som en utklädnad. Mina ögonfransar är blonda.


Jag har dråsat runt på en strand med ett tyskt simlag, två kusiner från Toulouse, en plaskvåt Golden Retriever och vad som visade sig vara ett gäng ur den baskiska frihetsfronten som helt apropå gillade att uttrycka sina åsikter med sprayfärg. Vi gömde oss bakom en sten och var paranoida. Igen. Moxnu betyder kyss på baskiska.   


Jag har flutit omkring på berylliskt glitter som vill lösa upp mig i sin salta saliv, lömskt och utan förvarning. Nästa vattenvägg brakar ned och träffar käkbenet likt en benkrossande rak höger. Jag kniper ihop ögonen, pressar ihop läpparna och försvinner under syrebubblorna; skummets baksug gurglar i öronen, bakom en gardin av kritvitt hår, försöker att inte tänka på hajen.  

Jag har druckit sprit mitt i natten. Jag har surfat på glas.

Jag har använt känslospänningar som trapetsgunga. Jag har knuffat mig själv i knävecken och snubblat in i allt möjligt. Jag har varit galet modig. Jag har varit med om så mycket vackert. Jag känner mig odödlig.


Bye bye wetsuit





Vad gjorde jag egentligen för en månad sedan? Alldeles precis nu, klockan halv sju, innesluten i en syresatt hudcreme-air, vaniljsvag luftfuktighet, samma förutsägbart oförutsägbara väder? Jag åt väl något, försökte räkna alla små flygfän som i solens skugga blir till omkringirrande glödkorn, önskade att jag kunde disciplinera mig och undrade över ofrivillig skrivkramp, biblioteksskulder, gruvande avsky; jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning, och jag skiter i vilket.   

Det är faktiskt inte så lite befängt att jag påstår att den senast gångna månadens hänförande snedtripp har varit min bästa tid hittills som resenär och världsmedborgare. För att sammanställa många bittra sträckdagar av plaskigt, piskhårt spöregn, nätter där jag hostat mig själv till gråts i motellsängar kärvare än brädstaplar, blödande fotsulor, genant brinnande eksem, lantiskomplex, blekfiskomplex, jämförelsekomplex, komplex åt helvete; jag har både varit fruktansvärt arg och väldigt ledsen.

Att framställa bevis och ta beslut och riva bort och undra varför. Jag har tappat tron på julafton. Barndomen; konstpaus, hälften lögn och hälften fiktion. Jag har tänkt. Mycket. Så himla mycket. Men inte för mycket. Bara precis så mycket som det behövdes. Behövs. Just då. Precis nu.

Har ni någon gång låtit era hjärnceller filtrera den omkringliggande luften direkt genom skallbenet? Har ni någon gång upplevt ett konstattillstånd av total psykisk närvaro, hur ögongloberna plötsligt blir iskalla och tankarna klara som lagunen i en polynesisk atoll?

Har jag svalt för mycket vatten? Har jag tagit steget fullt ut in i den fjärde dimensionen, hand i hand med Sumire? Vad är det egentligen jag förstår nu som jag aldrig förstått det förut? Vad är det som knorrar i magen?

Jag vaknar upp med blå tunga och ledmotivet till a Bout de Souffle i huvudet. Jag vrider mig mellan de smått fuktiga lakanen, kniper ihop ögonen och piper plågat som följd till våndorna som orsakas av denna intensiva hemlängtan.

Jag har aldrig förstått mig på denna för mig mer och mer alienerade miljö och dess systematiska beteendemönster. Jag är inte menad att simma bland förvridna polyper utan varken värdighet eller karaktär, alltså, det känns ända in i hjärtroten, det svider som chili i ögat.

Jag har varit borta så länge att begreppen bytt plats. Jag tror jag lämnade kvar mitt baggage.    

All fakta förgås; allt onödigt vetande . Man minns vagt möbleringen i sitt eget sovrum, knappt hur lokalbussarnas betalsystem fungerar. Men ju närmare och närmare återkomsten; till garageuppfarten, man framlider, desto hårdare slår det ned. Hur bit för bit sätts ihop till en välbekant fucking bild av någon slags idyll och apatisk fångenskap, där vartenda jävla intryck som passerar genom hjärnvävnaden lika gärna skulle kunna vara någon slags bedövad, inlärd reflex, upprepad, så oändligt många gånger. Jag är så jävla trött på upprepning.


Jag har rest till världshavet och tillbaka, för i att i det ofrånkomliga utgångsläget finna att absolut ingenting har förändrats. Det tär på mig som köttätande myror. Det känns som om jag vill skrika utan ljud. Varför kommer det som en sådan chock? Jag känner mig som en fet och desillusionerad veteran.


Ingenting har förändrats.
Det sade jag också, högt och hålögt, då de blå bergen tornade upp sig och jag lutade pannan mot rutan och suckade och tänkte på något annat; ”Ingenting har förändrats.” De andra skrattade till, någon fnös belåtet, de håller alla med, visst är det otroligt att alla dessa platser ligger på samma jord ändå och ska det inte bli skönt att komma hem i alla fall. Så trygga. Så rotade. Alla sedvanliga yttranden känns som klichéartade ursäkter. Jag känner ingen lättnad. Jag känner bara besvikelse. Existentiell frustration. Analys. Björkarna ska dö. Skogen är spretig. Åkrarna är sjuka och fulla med flugor. Den där harven står parkerad på exakt samma ställe som förut brand brännässlorna bakom den där ladan. Har den någonsin ens blivit använd? Allt är så fult. Jag ser bara skit.     


Varje gång man får smak på livet rycks det ifrån en. Varje gång man får en voyeurisk smygtitt på hur andra lever, hur jag skulle vilja leva, kunnat leva och kommer att leva om jag klarar av att spela mina kort rätt, slits den verkliga dagdrömmen sönder i småbitar och jag finner mig själv gloende ut på samma gran, samma granne, samma irriterande elstolpe. Snön kommer och går med annars förblir utsikten densamma. 


Vad gör man när man finner omgivningen plågsamt permanent men inuti känner sig omskakad, att man har förändrats och kanske aldrig blir som förut? Att det bara känns som om man hälsar på, är på genomresa, i sitt eget hus? Som om det sitter en grumlig plastfilm mellan min hand och allt annat som finns en meter framför mig? Att jag går framåt och de ansikten jag möter inte tillhör riktiga människor? Att jag kan göra vad jag vill, säga vad fan jag vill till vem jag vill, jag ska ju ändå inte stanna? Hjälp mig. Jag kanske bara är trött, jättetrött. Jag kanske bara har tagit fram saxen.

Den här platsen symboliserar ett sorts liv jag inte vill ha, något slags alterntiv, något ett-kryss-två. Jag ser allt utifrån, blickar in i akvarier, på monitorer; likt svaren i en vinn-massa-pengar-show på TV. Jag vill inte vara här. Du kommer dö här. Jag vill stå på avsatsen av ett stup mitt i mörkaste natten med Atlantens stålgrå muller inunder mig och St-Jean-de-Luz guldhalsband till hamn i väst. Jag hatar Falu rödfärg oavsett hur mysigt alla säger att det är med traditioner och hembygd. Doften påminner mig om härsket smör. Solbrännan bleknar med mitt nya perspektiv. Varför ska allt vara så omöjligt att genomföra? Varför är allt så oundvikligt? Varför måste allting antas med mest möjliga negativa inställning? Sådant gör mig ledsen. Jag vill bara tillbaka till Frankrike. Ta mig tillbaka nu. Förvandla mig till en fågel så jag kan flyga långt, långt bort här ifrån. Snälla jävlar förvandla mig till en fågel.


I regndoften känner jag höstmyllan. Minutvisare och timvisare snurrar i ultrarapid över urtavlor innanför min näthinna. Vad fan hände egentligen?


Jag har ju råd. Niotusensjuhundra kontant, minus diverse utgifter. En enkel flygbiljett, och sedan då? Ett tält. En burk paté och en paprika och ett sexpack. Kan man inte leva så?   


I'm Albus Percival Wulfric Brian Fucking Dumbledore. Who tha hell are you?






Att vara full i regnet på Julian Casablancas och falskskrika vartenda ord rätt då han skrålar the Modern Age som extranummer.

Att se en enorm heliumballong formad som en enhörning lyfta till väders under Vampire Weekend. 

Den här låten. 

Att hångla och hånglas sönder för meningslöshetens skull och tänka främling min, jag släcker endast törsten med dig, att vakna upp och inte riktigt vilja borsta tänderna, för att behålla den klibbiga smaken av någon annans lakritssmakande saliv så länge det går.

Att sitta på någons axlar och fånga små röda pappersfåglar på Kent och undra ifall det finns någon symbolik i att jag fångar just den med en bruten vinge. 

Att ligga och dåsa som boskap längs de vita strecken på ljummen, brun asfalt, i mitten av en väg där det vanligtvis bara passerar beige trafik som riktar blicken på skavanker men som nu är avspärrad, utanför musikskolan, i slagljus som närmast kan beskrivas som Asiatiskt, med den kanske finaste människan jag någonsin känt och lyssna på Patti Smith. Hon sjunger en av mina favoritlåtar med Stones och hon ryter att vi ska rädda världen tillsammans. Hon är så underbar. Hon är så obeskrivligt ful och så jävla vacker att jag inte alls vet vilket starkt adjektiv jag ska ta till för att beskriva hur mycket jag älskar henne.  

Underskatta inte gubbig grillfestrock och gitarrsolon av den gamla skolan!

Belgiska våfflor är gott. 

Med hjälp av rödvin i uppdelat i många, många plastglas blir man förvirrad, korkad och glad. Jag citerar:
"Graaaahhh...Vilket... Vilket vilddjur!"
Bekantskaper som inte riktigt är vana med sådana snuskigheter skrämdes av min fullständiga uppriktighet.

Röda rislampor i ett kinapalats som vanligtvis bara är trött, sprucket, flagnat och fult. 

En primat till äckligt snorpackad slusk som förtjänar de värsta svärorden någonsin invented by mankind sparkade mig i huvudet under the Hives. Aj. Och jag hade redan migrän. AJ. Om några år skrattar vi åt det här.  

Att hata Jay-Z av hela mitt jävla hjärta men ändå grina som en hund, oavbrutet under hela konsären; inte av självriktad skam, inte av mental labilitet, inte för att jag är så arg på mig själv för att jag inte kan förstå grejen, dela gangstaglädjen, utan över att jag tycker att han är så fucking cool. Och ödmjuk. Och mänsklig. Och inte Kanye West som verkar vara dum i huvudet. Och att han kramar om flickan med vacklande ben som hjälps upp på scenen av vakterna och trettiotusen människor vrålar för hennes skull. Och för att Beyoncé står i kulisserna och ser på. Och Forever Young. Och tändare.

Precis.


Surf Don't Walk






På ett skepp över havet mitt i en storm, där jag ensam släntrar omkring i klaustrofobiskt smala korridorer och trycker näsan mot hyttventiler. Världen kränger från sida till sida med noll meters fri sikt; ett daskigt, mjöligt töcken utan varken slut eller början på andra sidan plexiglaset. Spökfartygens massiva skenbilder fladdrar; fasettlågor i mörkret, ett pickande barnhjärta hamrar sönder små revben och jag vänder ansiktet mot väggen, en trång järnkoj, en platt kudde.

Autobahn. Tristessen och utmattningen. Smörgåsar med korv och paprika; äckliga tyska pannkakor. Registreringsskyltar. Sova på mormors arm och sakna sin bästis.

En kletig, dallrande strand utanför Rochefort, strimmig i grönt och koppar; blåstång och sjögräs mellan tårna. Bronsglänsande havsfolk med uppkavlade byxben och svettiga bröst fiskar ostron i bukten. Mamma pekar på en ockragul fläck vid horisonten, flera sjömil ut, ur fokus i soldiset. Hon berättar om Napoleonkrigen. Att det är på den klumpen jag låtsas att jag är när jag svingar mig i klätterställningar, leker att jag letar efter nycklar och skatter, slåss mot tigrar och Amazoner.

Eftersom vi färdas mitt under det pågående Tour de France tar resan veckor på grund av alla de vägblockeringar och trafikstockningar vi ständigt hamnar i. Ökenhetta råder. Folkvagnsbussen saknar luftkonditionering och kan under dagtid likställas med en hermetiskt försluten plåtburk, rostig som ett gammalt kex. Att rulla ned rutorna är det inte tal om; torkan blåser upp damm till sandstormar som letar sig in överallt. Vi bär badbyxor, underkläder, klunkar hinkvis med buteljerat vatten, flämtar efter syre, svettas som djur. Om mornarna vaknar vi med finkornigt grus in på bara skinnet.

Lilleplutteländer. Luxembourg är som Belgien. De äter pommes frites till allt. Andorra är en by på ett berg, omgiven av blå, snötäckta alper. På de branta kullerstensgatorna står skrytiga vrålåk fickparkerade utanför blygsamma bistroer. Bilsjuka följer med på köpet. Ät inte franska sötsaker på serpentinvägar! I Monaco får flickor inte ha shorts på allmän plats. Och så har de ett jättestort Casino.  
  
En nattligt rå och fruktig Riviera, snidade kalkfasader, kondenserat gasljus. Staden doftar salt, citrusskal och hett stendamm. En sirlig byggnad i jugend, kristallkronor i vestibulen, en egen balkong med keruber; stenansikten med tomma, söndervittrade ögon. Jag fick en enorm grand lit alldeles för mig själv och morgonen därpå pannkakor med sirap och grädde uppskickade på rummet. 
Kontrast. En liten fiskestad invid kajen. Persiska mattor finns i hela hotellet, till och med upphäftade på väggarna som isolering eller som kompensation för de buckliga tapeterna. En gemensam toalett finns till förfogande på varje våning och hela hotellet delar på en dusch, belägen på bottenplan. Sex personer sover i ett rum, två stycken på golvet. Täckena luktar rutten vegetation och fiskrens. 

Kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, hela lata dagen lång. Stränder av klappersten mellan ravinväggar och klippstup, fältspatsblått saltvatten, toviga, kliande hårkorvar; torra och vita, axlar brända till blåsor och bärnstensvarma ben. Skaldjur och snäckor, feta såser, massor av fotsvettstinkande ost, tomma tictacaskar och jordklotets äckligaste mjölk i plastdunkar. Rundmagade krögare och svartmuskiga matmödrar nyper en i kinderna, ger en så mycket glass man orkar få i sig och piper förtjust les petits enfants, les petits enfants! Fotbollsmatcher som ingen vinner utkämpas i dånande vattenmassor av vitt skum. Att dansa till impopulär Eurotrash runt en swimmingpool, samla på blommiga drinkparasoll och stanna uppe hur länge man vill. Att luta sig ut genom sovrumsfönstret, böja nacken i en konstig vinkel och på så sätt skymta havsviken bortom blänkande tegeltak, en onyxskimrande paljettyta, ett svart djup som döljer väsande hemligheter. 

Vaga minnesbilder; stillbilder, finns staplade i anonyma dokumentskåp, gömda i hjärnans eget freudianska infinitum. Dessa består av de överblivna remsor som sopades upp från klipprummens golv, de som egentligen inte behövdes för mer än nöjes skull, de som smusslades undan av någon fanatiker för att aldrig mer se ljuset. Det har gått mer än tio år sedan dess, men jag glömmer inte. Sommaren -97. Sommaren vi bodde i mormors folkabuss, då vi lämnade stan, landet, bara fortsatte köra. Jag var oförstående, stum och såg sakerna bortom förgrunden. Jag trodde bara att vi var på väg till en annan del av Sverige. Sverige var oändligt stort men världens var ännu större, det visste jag. Jag hade dock ingen aning om vart det ena slutade och det andra började, när vi befann oss i den där mystiska, mytiska världen det var sådant ståhej om. Inte förrän vi började se palmer längs vägarna började jag fatta. Jag hade precis fyllt fem år.

Anledningen varför vi plötsligt en dag packade ihop och drog fick jag aldrig förklarad. De kanske bara glömde att berätta för mig.


Ventures, Del-tones, the Lively ones, spela för mig när jag springer i vattenlinjen med brädan under armen. En kyss för varje våg jag fångar. Be för vackert väder och att jag inte blir uppäten av en glufsglufsfisk.


Whhhooo-aaaaah ecstacy world







Nio månader om året sölar nederbörd och ömsesidigt missnöje ned våra gator och tak. Trafiken gnäller under gångbroar av betong, slasket skvätter, trädgrenarna gråter, det enda som lyser upp är grafittin på bangården. Den bottenfrusna kölden, bitande och slukande, tränger ända in till skinnet, under disgrå skyar och plasksnö. Stadskärnan är till för konsumenterna, skogen är till för rovdjuren och resten lämnas åt drömmar. Om nätterna kan man höra blåsten vina runt husknutarna. Anstränger man sig ordentligt kanske man till och med får syn på enstaka stäpplöpare som sällsamt rullar över centrumparkeringen.   
   På trottoarerna möts inga blickar; utbyts inga hälsningar. Vi kryper in i flyttlådor och bleknar med tiden. Varenda sate lider av tungt mod och ingen ska påstå motsatsen. Man går och väntar och längtar och döljer sig under tröjor som kliar, snyftar i sin hönsbuljong och drunknar i pessimism. 

Men så spricker molnen upp, skolorna låser portarna, glassen säljer slut, bärpriserna skjuter i höjden och inget är riktigt sig likt. 
  
Bladen slår ut, bergen blir gröna för en tid, näsan rinner av nyklippt gräs och plötsligt vill man vältra sig i parkernas djungel istället för att gå omvägar runt dem. De tomma torgen pyntas av blomsterarrangemang skänkta av kommunen, fontänerna fräser i morgonens långa skuggor, markiser rullas ut. Plåttaken tickar och asfalten blir nylagd och stinkande het. Allt luktar så gott; mustigt järnverk, tobak, tropik, solkräm, brännäslor och varma häggblommor, kvällarna är ljumma, man huttrar inte ens då man susar i nedförsbackarna mot badbryggan. Byggnaderna är plötsligt inte smutsvita längre, utan gula, orangea, precis som i Spanien, och man har aldrig lagt märke till det förut trots att förvandlingen sker varje år. 
   Helt plötsligt sitter det folk på uteserveringar; tar ett glas och äter tårta, shortsklädda människor cyklar till jobbet, pensionärerna går i armkrok och ler för en gångs skull, fashionistorna strosar runt med sin take-away kaffe i hand; låtsas att fotograferna förföljer dem, indiekidsen sitter i gräset, försöker överträffa varandra i alternativhet; låtsas att de är i Berlin och inte har sovit på fem dygn. Folk hänger på balkongräcken och spelar musik, de solar på tak i röda badbyxor, de röker i öppna fönster. Gubbar diskuterar det och det bandets nya platta på parkbänkar och en pojke går förbi utanför mitt fönster med en sliten gitarr, spelar och sjunger. Helt plötsligt känns det okej att vilja saker eller att inte vilja något över huvudtaget.

Och sedan, i månadsskiftet av vem-håller-koll och vem-bryr-sig, bestämmer sig stan för att bygga in sig i kravallstaket, langosstånd och bajamajor och under en veckas tid förvandlas till en egen multikulturell nation där musiken dånar och röda banderoller vajar från lyktstolparna. Suggan Buggan blir New York City; en underbar plats där oljudet aldrig tystnar och enorma, glada folkmassor blockerar passagerna. Överallt syns färgglada, häftiga solbrillor, sönderbrända axlar och tatuerade torson, folk som hoppar i takt, folk som sitter sida vid sida på refugen, folk som visar sin kärlek öppet. I fem korta dagar och nätter kretsar universum kring oss istället för tvärs om. Där i mitten av alltihopa finns Katastrofklubben som iakttar allt från sin plats i solen, under de korslagda trumpinnarna. Käkar flott, glider runt och har det bra. 

Vilket språk som helst förutom svenska, vart som helst förutom här, men inte just nu. Just nu vill jag bara vara precis där jag är.

Peace and Love 2010. Vilka är på?    



Pendejo






Fel svar

Imbacill

Bang Bang Pow

A quirky perspective makes me happy

I'm superficial

Whatever

Peggy lee

Can't you see

You got nothin on me

Alla toner är vitaminer

Mullrande klaviatur

Sötningsmedel och skämt

Skrattet

En rostig maskin

Allt smakar besk medicin

Sally Rand

Can't you understand

I don't need you in my band

No poser

No nothing

Jag påstod aldrig någonting från början


This is the story of Johnny Rotten; the king is dead but he's not forgotten




Jag har häromsistens blivit anförtrodd att jag härstammar, i rätt nedstigande led, från den man som var Sveriges mest efterlysta gangster under den sena halvan av 1800-talet. Denne man hade en hel liga bakom sig som under årens lopp kopplades samman med åtskilliga olagliga sammansvärjningar, mord, smärre lagöverträdelser och mystiska försvinnanden som aldrig kunde fastställas eller uppklaras. Min skjutglade släkting åtalades flera gånger men hamnade aldrig bakom galler, troligtvis för att ingen vågade vittna mot honom. År 1904 lurades han till skogs av en man på insidan som tog lagen i egna händer och satte en blyskur i ryggen på honom.  Ligan fortsatte verka och härja i trakten i över trettio år efter hans död. Bevismaterial som använts mot mina anfäder finns utställda på Polismuseet i Stockholm.    

Vällustiga, handgripliga svin från Bretagne och galna mördare och mafiosos... Det känns ju som en riktigt trygg diagnos för en fullkomligt frisk och väl bibehållen genetisk kod...   

Det var en rosig och klar natt och vi grillade sönderhackat kött och bönsås för vildar och marshmallows på pinne och en halvt uppäten pirog, även tallkottar, chips, kexpaket och pringelsrör, vi ylade mot månen och trummade helt ur takt, sjöng i stämmor med basröst till the House of the Rising sun, rullade joints av gamla kvitton. Vi låtsades att vi satt bland dynerna på stranden i Cape Cod och vi återvände inte till inre gemak förrän regnet plötsligt öste ned. Lågorna började fräsa och glöden förvandlades till sand, grodorna gömde sig i rabatterna, äppelträden slingrade sina grenar runt huset och vi sov.

Tack vare detta så har jag lärt mig att älska varenda liten skruvad låt som Velvet Underground någonsin alstrat fram.

Den här till exempel. Och det här. Och lite av det här.  



Thunderbird

 



I 80-talets begynnelse, fanns det en gång ett sextonårigt litet idlewild med ett ton blå kajal och axellångt spretigt hår. På fotot, i största hemlighet gömt i mitten av en tjock bokvolym, sitter hon i ett rum med småblommig, solskadad tapet och lutar sig mot en affisch som förblir okänd. Hon bär baseballjacka, danstights och tubsockor. Det skarpa läppstiftet gör hennes smala mun svart, ett stramt svärordsleende. Hennes kinder är blanka och hennes nävar kramar en bucklig huvudkudde. Hon stirrar med trött blick rätt in i kameran. 

Hon bodde i en slumrande småstad omgiven av blå, disiga berg, en händelselös plats där livet gick sin dystra gång och där ruljansen dött ut med gruvan. En huvudgata, en biograf, ett gymnasium. I sammanbiten tystnad förbannade varenda olycklig unge sina föräldrar som någon gång på stenåldern bestämt sig för att slå rot i myllan här ute, i livlösheten. De drömde sig bort genom ljudspåren på gnässande vinylskivor och längtade efter brusande asfaltsdjungler där något nytt och spännande hände varje natt. Att fly fältet direkt efter studenten var ungdomens mentalitet, dra och överge pensionärsskocken; tankarna som aldrig behövde nämnas i något sammanhang eftersom de delades av så många. Den hopplösa känslan av att bli lämnad på efterkälken var aldrig starkare än här, och samtidigt verkade det inte finnas någon ambition över till denna hålögda generation.      

Detta sextonåriga lilla idlewild var annorlunda, precis som de flesta tonåringar är; de som ännu inte gett upp tilltron till de egna fantasierna. Hon hatade jantelagen, sin diaboliskt onde lillebror och sina föräldrar som inte förstod henne och aldrig stöttade henne genom någonting. Hon hatade hur de försökte köpa hennes kärlek med ponnyer och kanariefåglar, med barnsliga klänningar som mamma valt ut. Hon hatade det knytnävshårda hugget hon kände i hjärtat, vetskapen om att de aldrig skulle förändras, aldrig vidga sina vyer, aldrig absorbera någon annans åsikter än varandras och aldrig erkänna ett misstag.
   Varje dag cyklade hon hem till sin farmor och satt i hennes trädgård och åt plättar med sylt, läste böcker och såg på färg-TV. Hennes farfar var synsk och ägde ett kondis med glasdisk och små bås, han lärde henne att baka, men var tyvärr tvungen att slå igen så småningom, eftersom han aldrig haft något sinne för ekonomi och budgetplanering.  
   Hon ville bli läkare men fick underkänt i både Matte A och B, och stod plötsligt ensam utan plan. Hon hade inte många vänner, om hon ens hade någon, men hon hade vitalitet. Hon höll ut och hon väntade. Skolan tog slut en dag, och då skulle hon aldrig behöva se de andra igen.     

På andra sidan stan bodde ett artonårigt monster, yngst i en syskonskara på fyra, långhårig, svartklädd, storväxt och lång som fan. Hans familj hade flyttat runt likt nomader under barndomsåren, men aldrig lämnat stan. En gång var de tvungna att överge huset då taket brakat ihop under ett oväder. Då bröderna och systern allihop flyttat och slussats ut i världen, njöt han av att för första gången i sitt liv bo själv i ett eget rum och härska över skivtallriken. Hans mamma, en svarthårig vikingakvinna, arbetade som sjuksköterska. Hans pappa, en atletisk och fri själ, reste jorden runt och var sällan hemma.

Detta monster var målvakt i skolans fotbollslag och hade engagerat sig i varenda idrottsaktivitet arkiverad i registret så länge han kunde minnas. Han sprang fortast, girande skickligast, kastade längst, sköt hårdast. Men då han i slutet av sjuttiotalet, nästan ett decennium efter rockikonens död, för första gången hörde Jimi Hendrix på en äldre kompis grammofonspelare, skulle världen som han kände till den ställas på ända. Kärleken till musiken kom att svälja kärleken till sporten som en lättuggad munsbit. Han var omsluten i drömmar. Han hade försetts med en livsuppgift. Han skulle bli Hendrix. Han skulle bli Gud.  
    Monstret byggde en elgitarr av gammalt vägglaminat, delar han fått gratis och prylar han snott från skroten. Han satte sig med instrumentet i famnen och började experimentera. Han lärde sig aldrig namn och noter. Han bara spelade. Efter ett år tyckte han sig oöverträfflig.
Monstret träffade däremellan sin like i läroverkets korridorer. Han spelade bas och ville vara Paul McCartney. Monstret, som var ett stort fan av punken, basunerade högljutt att han avskydde beatlarnas snälla pop, trots att han i hemlighet lyssnade på Sgt. Peppers underliga konceptpsykedelia. Han skämdes som en hund över detta dubbelspel, men det handlade om image, och ingen fattade ju ändå. Genom the Who kunde de två mötas på ett gemensamt territorium, och de var snart oskiljaktiga.   
   Tillsammans med två andra intresserade startade de ett band, nihilistiskt döpt till "I'm a Mess". Deras paradnummer var Who's "My Generation" och Ramones "Loudmouth", vilket nu i efterhand kanske säger en del om musikkvaliteten, men vad spelade det för roll. De tillverkade pins och satte upp affischer, sparade ständigt till bättre speldon och fler skivor. För att finansiera projektet arbetade de extra på plantgården, vattnade tagetes och snattade jordgubbar.  

När punkmonstret tog studenten 1981 gick solen aldrig ned. Då han under nattens kortaste timmar av festligheter och larm stapplade ut ifrån stadens enda ölträdgård, ramlade han av misstag in i ett sextonårigt litet idlewild, som försökte ta sig in utan leg.

Han gillade Pistols hon gillade Depeche, men det var okej. Hon var 1.59, han var 1.90, men det var helt okej.

De drog ut på kontinenten tillsammans och gifte sig sex år senare. De spenderade månader i Paris och skiftade mellan att bo på vandrarhem, på skumraskhotell i Pigalle eller inte alls, roam the streets, luta sig mot ryggsäckar och trädstammar, rävsova och se solen gå upp över kyrktornen. De liftade till Portugal och drunknade nästan i Atlanten. De tågluffade till Madrid, balmade vin i det mässingsgula solgasset och blev haffade av polisen eftersom punkmonstret råkade efterlikna en ökänd, spansk kriminell. Efter en omskakande natt i häktet och haranger av generade ursäkter från myndigheterna, släpptes de iväg till Frankrike igen. Solkusten, Monaco, Loire. De lapade sol, sörplade skaldjur och funderade över sina livsplaner. De pratade om att skaffa en vingård ihop och fostra en familj där.

Men tacka vet jag det ödet som utvecklar sig så som man haft avsikt att planera det.

Istället for de tillbaka.


Till utgångsläget de svurit på att aldrig återvända till.  

Punkmonstret satte på sig en slips.

Den vilda sextonåringen log förbannat åt folk från andra sidan kassaapparaten.

Han blev aldrig rockstjärna. Han blev aldrig Gud. Han lät drömmen dö ut med sin ungdomliga frenesi.

Hon blev aldrig en flerspråkig äventyrare som skulle döpa sina barn till ovanliga namn, alltid förstå vad de gick igenom. Hon besökte aldrig Indien. Hon blev rädd. Hon blev precis som alla andra.

IKEA.

Jag vet inte varför jag vill gråta.

Mamma och Pappa.

Vad hände?


Show me your teeth





Har du luktat på båtfernissa någon gång?

Inte?

Här. Ta penseln. Håll den i handen. Försiktigt, kladda inte; kletar du ned dig får du tvätta kläderna i lacknafta efteråt, annars går det aldrig bort. Sådär. För den mot ansiktet, dra ett djupt andetag, blunda, bli hög. 

Känner du? Känner du doften?

Eller hur.

Monument Valley. Vildhästar. Obskyrt och svettigt. Obesudlade stränder på öar utan namn där inget finns att göra, förutbestämt i urtiden.

De desillusionerade författarna sökte sig till La closerie de Lilas. Domino Harvey sökte sig till sammandrabbningar av knivstål och våld. Sean Flynn sökte sig till Kambodjas djungler.

Jag vet.

Frihet.



Monophobia






 Billy boy har rafsat ihop sina sönderrivna utstyrslar, sina nedklottrade struntlappar och tomma flaskor, kysst mig farväl och lämnat mig ensam kvar, invirad i täcket, strupen djup som en brunn. En kvarhängande doft av handtvål, cigarettaska och varma tatueringar nästlar sig in i min nimbus, en skivsamling, en blek spegelbild, viskar glöm mig inte kiddonej aldrig baby; viskar tillbaka. Jag älskar kattblicken du ger mig, stålknogarna, vansinnessjälen, du kollrade bort mitt fokus, du var min ängel och mitt febriga mörker, men det känns som om det är dags att byta fas nu. Jag kommer att sakna dig.  

Jag stapplar runt i mitt eget universum av överblommad astrakan och körsbärsdal, blommorna hänger ned mot marken i stora klasar, ljuvliga girlanger. En bris dallrar i solljuset och silkiga kronblad regnar ned i gräsmattan, en urtvättad mjuk nyans av puder och saltvatten i handflatan. Humlor, honungssöta lupiner.   

Molnen ovanför, disigt blå, formade som fågelvingar, dinosaurier, Jim Morrison, Joey Ramone. Svalorna cirklar om varandra högt upp the nothingness och torpederar ljudvallen. De skrattar så sorglöst, väsnas så vackert. De är upptäckare av avlägsna öar, tropiska kryddor; de som ofrivilligt utger sig vara ofängslade; de som förefaller sig besitta den renaste form av frihet, orörd lycka, då de i själva verket är djurrikets mest tragiska väsen. Hårdrocksfåglar. De har sitt sommartorp bakom gaveln utanför mitt fönster. Hittills har de hittat tillbaka varje år.    

Jag kurar ned mig i gräset mellan rötterna, gräver ned tårna i jorden, lutar mig mot stammen och läser en bok. Å, berättarkonsten, historiens kraft och tidsportal, min älskade! Jag läser tre böcker. Sidorna blir solkiga och tummade; vågor i bläcket, saftfläckar. Jag läser tio. I sträck. De handlar om allt, lite, viktigt, inget. Om Che och om Japan, om Woodstock, om the Blitz Kids och om omöjlig kärlek. Jag sugs in i pappersdjungeln, i hypnos, och utvecklar en slags krypande fasa och bävan för omvärlden och allting i den, den otäcka verkligheten som inte ryms innanför pärmarna, i mitt mikrokosmos. Off to Zombieland.

Jag har skurit mig i foten på björnbärsbusken. Jag hatar den. Den och dess tentakler till torra små grenar är överallt trots att den bara växer på ett ställe. De vassa små taggarna är försedda med magneter förprogrammerade att dras till knäveck, fotsulor, armar och ansikten, jag lovar. Jag låter blodet sippra ut. Det stelnar, en pytteliten, svart droppe. Det gör inte ont. Så exquisite.  

Ovädret brakar isär uppe i en rökgrå sockervadd med blåmärken. Det låter som om någon håller på att spränga bort stratosfären eller något, ta sig in. Sur vinsmak på en snustorr tunga tidigt på morgonen och vaga minnen från igår natt. Dripp dropp dripp dropp på fönsterkarmen. Jag samlar regnet. I ett glas. Den här sommaren har lite av en ödestiger sfär runt sig. Jag saknar er redan.

Vi svär en ed. Fas ett av planen sätts i verket idag.


Gabba Gabba Hey






Stora förväntningar på det motsatta men alltid samma slutresultat. Det är alltid kallt på skolavslutningar. Disigt och rått och fisigt duggregn. Väder i förpackning förtret light som aldrig riktigt vill braka loss och ösa ned över hundratals skrikande fjortisgäng i likadana vita klänningar. Vi duckar och gömmer oss under blommande rönnträd med axlarna uppdragna till öronen, det slafsiga gräsklippet kryper upp och in mellan tårna, frisyren är kletig, platt, gåshud, otrevligt. Ändå minns jag bara det fina vädret. Bara en sextiondels minut, löften om bättre dagar värmde huttrande ryggtavlor.    

När man tänker efter finns det väl inget mer bedrövligt.

En tondöv kör som ställer upp och lutar sig mot kontraktet, får ett M bifogat bredvid VG, egentligen undrar man, rektorn som anser sig ha förståelse för vår labila fiskaktighet i ett tal som ingen vill höra, ett gäng energidrycksstinna primater med rakad hjässa av lägre rang på raden bakom som brölar obsceniteter och vi vill bara sticka saxar i ansiktet på dem, det avgudade musikaliska underbarnet som tar i ända från tårna och ylar Halleluja eller Gabriellas sång och alla vuxna får tårar i ögonen. Vi sitter där och fnyser eftersom vi vet vilket as hon alltid varit mot oss och alltid kommer att vara mot alla andra. Jag lovar. Vi var bittra cyniker redan i sexan.

Allt vi ville var att få komma ut i solen igen. Vi ville paddla fram på läckande baddjur, somna under äppelträd, sno med oss betygen, springa bort ifrån det som gjorde oss så arga och bara vara i ett land där ingen tankeverksamhet krävs för att säkerställa någon slags sanning.
   Denna bottenlösa brunn av outtömlig romantisering, smultron, ängsblommor, bryggor och grillsot, denna stiltje, dessa frihetskänslor, denna isolering, denna ensamhet.

Hon gick sin väg ifrån trängseln ned till det gamla mellanstadiet. Hon balanserade på gräsplättarnas stenkant och slank in genom häcken, rev smalbenen och halsen, trampade på gamla rönnbär. Den vidsträckta asfaltsgården var brun och varm, cykelstället var i skugga och tomt på cyklar så hon satte sig där på en järnstång och segnade ihop i dålig, skön hållning. Hon sjöng någonting, vad är oväsentligt. Hon sjunger alltid när hon är ensam. Tyst. Viskar låttexter. Hägg och maskrosfrön yrde upp i hennes tjocka, gula lugg. Och hon minns att det var fint väder. 
   Hej, sade han och satte sig i gruset. Hej, sade hon. 
De satt bredvid varandra på lektionerna, letade huvudstäder på världskartan, samarbetade på kemin. Han gjorde henne så glad att hon trillade ned från staketstolpar i skrattkramper och så arg att hon gormade åt sin egen spegelbild och kastade petrisskålar i väggen. Varje dag flöt hon omkring i ett turbulent känslotillstånd och försökte lägga band på häftiga impulser, att antingen vilja krama honom jättehårt, hela tiden, eller ge honom knogmackor mellan ögonen, gång på gång, tills där inte fanns någonting kvar. Såta vänner. Hon hatade honom. Hon hatade honom så mycket att hennes blick blev svart så fort hon ens försökte föreställa sig en helhet, detaljer, allt. Deras insidor var för otäckt lika. Deras personligheter alldeles för kontrasterande olika. Han var bättre på att vara henne än vad hon var. Efter detta kommer bara svärord.  
   När han vinkade med tre fingrar och långsamt gick därifrån, sparkade i sprickorna, är det lustigt och samtidigt ett spöklikt sammanträffande hur denna situation kom att likna en annan berömd sorti tre och ett halvt år senare, en annan årstid, längdskillnad, samma infantila, omdömeslösa, känslokalla själar, pundade hjärnor. Då rusade hon nedför gator med en halsduk hårt inflätad i munnen, då grät hon i snödimman, nedbruten och frusen ända in i benmärgen, hela vägen hem, hela natten. Hon skolkade i två dagar och bara rann bort, tuggade på örngottsnibbar och såg på TV utan ljud. Men det är en annan historia. Och jag borde inte berätta det här. Man ska inte läsa ett och ett halvt år gamla sms innan man raderar hela inkorgen och fälla äckliga krokodiltårar över det egna jagets känslomässiga sketenhet. Inte.   
   "Vi måste göra någonting med den här sommaren", sade han. Hon nickade. Det ville hon också. Självklart gjorde de ingenting. Ingen ville bada. Ingen ringde.

Ett blurr av färgglad, billig satäng och crêpe de chine, styva kjolar frasar över parkettgolv, handsvett, lossade flugor, sockerdricka i glasflaska, At the Hop och Living on a Prayer. Vi utförde en egen tolkning av jitterbuggen, minns någon vilsesnurren och den femfaldiga supersaltomortalen, åtta timmar i sträck och kallade Martin för Håkan-Bråkan eftersom han hela tiden tog all potatis som ställdes fram. Alla tuffingar rökte smugglade stinkcigg på lastkajen och blippade uttråkat med sina mobiliseringar ute i galleriet; äh, tänkte vi, sparkade av oss skorna och dansade pogo till Speedy Gonzales.  
    Jag såg ut som pundsedeln. Jag kände mig som en tops, ett troll utklätt till Aurora på speed, en isdansare i flamencoutstyrsel, en dragqueen i sitt esse. Mamma hade bestämt allt i minsta detalj, från tygvalet av tungt, vinrött råsiden till det odiskutabla beslutet att jag inte fick bära lösögonfransar, inte under några omständigheter. Förmodligen var det även den stoltaste dagen i hennes liv. Jag kunde inte vinna. Men det är okej. Mitt tydligaste minne av Vårbalen är ändå det som hände efteråt. 

Jag hade avlägsnat glacéhandskar och strasstiara, smycken, smink, stil, etikett. Så skönt att bara vara. Strumporna var upprivna från hälen upp till låret av dans och asfalt, hela frisyren var på väg att trilla isär, en formlös amöba av hårlockar och pärlor. Vi satt ute på en bänk, såg ut i natten, tävlade om vem som kunde spotta längst. De såg båda ut som James Bond och jag var så stolt. Oliver hade till och med kammat sig. Jag fick låna någons kavaj för jag frös så jag skakade.  
   Vi diskuterade något. Vi ville bada nattbad i någons swimmingpool. Vi sörjde att gänget skulle splittras nu. Slutet på en era.

Sommarlov, en paus ifrån realiteten, och beroende på vilken stig man väljer, att slungas ut i världen, krypa in i tysta rum. Att vilja bli rädd för människor ett tag, glömma logiken. Att följa rebellmanifestet, utsätta sig för skräck, ifrågasätta allt, följa instinkter. Att förstå. Även det här.  


Into the valley of the do-o-olls




Om det kejserliga galaktiska imperiets rymdflotta och stolthet just nu störtar rätt ned i fotbollsfältet och demolerar hela läroverket, sätter flaggorna i brand, krossar varenda fönsterruta, står jag här och ser på. Lite urholkat. Lite schizofrent. Lite skräckfilmsunge, lite torkat näsblod på överläppen. Jag lockade hit dem, de hörde mitt nödanrop. Det pyr inne bland kolsvarta glödspillror, det snöar askflagor och utrivna sidor från matteböcker, biologiböcker, kemiböcker, ekonomiböcker. Jag hämtar mer bensin. Alla har ändå gått hem nu. 

Livet är absurt.

Egentligen.

Jag gick över skolgården igår. Det var mulet. Rätt fult. Alla tegelväggar, alltid tegelväggar, inmurade i rönnridåer, omgivna av bruna, trasiga gräsmattor, cykelställ, en ständigt opålitligt växlande molnighet. Skjutsar en kompis, vinglar från sida till sida, en kärringhonda med cykelkorg som skakar i de buckliga sprickorna, upp och nedför trottoarkanter. Ett inkarvat namn i ryggstödet på en bänk. Förevigat i röd tusch.

... Och jag tänkte att det förmodligen var sista gången jag såg det såhär. Och Veronica Maggio var verklighet. 

Nu är det bara härifrån och upp. Eller ned. Nu är vi 18 år. Herregud.

Musiken ekar över taken ikväll. Och kvällen är det enda som betyder något, idag, imorgon, det vi andas in, drömmer. Citrushimmel, inga moln, ingen sol, men utomhus blir det aldrig natt. Juni. Småspringa över gator utan övergångsställen, utan trafik, livlösa, dystra glasrutor, plastpersienner och plåtbalkonger. Slammer slammer slammer. Ingen är hemma. Eller så trivs de i skuggorna. Ett träd petar in genom ett öppet fönster. Det enda fönstret i ett innehållslöst, oälskat rum.

Av skratten hal runt munnen, av pollenallergin röd runt näsan. Tuggar tuggummi som sedan länge smakar sudd.
  
Ni med era fula jackor, make way. Vi är alla prinsar och prinsessor i dramatiskt svart. I natt är vi odödliga.
   "I live serenly for the sole sake of pleasure and enjoyment", citerar vi unisont, begeistrade kallgrin. Allt är så bra. Allt är så vackert. Vi dräller runt, höga på hägg och sommar. Fipplar med cigarettändare.
 
Du kan stötta mig i gryningen, min vän. Vi ska se daggen i parken droppa från trädtopparna imorgon bitti, älskade vän. Imorgon är allt som finns. Ännu.

En röd korridor och sönderrivna affischer, en misshandlad trappa, glödlampor, där finns en källare, en bultande källare, hårda soffor och spruckna Marshalls och fula, tjocka mattor och klibb och stank. Ledsna varelser dansar på borden. Så bisarrt. Skalbaggar, råa ägg, lila läppstiftsmärken på kudden och Marilyn Monroe på ett krucifix. Öppna sår som inte gör ont. Droger som inte dödar. Vi studsar i mörkret, ljudet är skit och det är fint.   
   Jag vill rusa tills vi leviterar, yla; vråla i gränderna, väcka varenda hund, locka på farbror blå. Kalla strålkastare, flaxande tyg, klapprande fötter, snubbla och skrubba knäet men resa sig och bara fortsätta jaga något. Välkomnande armar vinkar in oss i en trappuppgång längre fram. Hjärtat bankar så hårt i bröstet. Skorna dinglar ur händerna. Fotsulorna är grå.

Jadeblick. Silverblick. Indigoblick. En blick på 3000 meters havsdjup. Jag älskar blickar. Ärliga blickar.

Vi ligger som snöänglar på en gräsmatta, det är faktiskt är varmt nu, istället för att sitta bakom fönster, dörrar, väggar, näsan i böcker, fast vi borde. Allt är ändå slut nu. Det är över, för den här gången. Vi stampar takten i jorden. Solskenet surrar i björkar och limeträd. Asfalten här har alltid varit brun.  

Jag vill inte spendera mitt liv med att spara till saker jag inte vill ha, lägga pengar på fasadfärg, takfaner, parkettgolv. Jag vill inte bilda en familj, ifall allt det innebär är att ge bort dagar och stjärnor gratis, gratis till snorungar som aldrig ens säger tack. Jag vill inte hänge mig åt befordringar, stapla burkar, fjäska runt, smyga omkring mellan tidsepokerna tyst som en skosula.

Stanna på jobb jag hatar bara för att lönen är bra. Stanna inne och inte föra något oväsen.

Jag vill inte vara säker. Jag vill inte stå i en lång kö i väntan på att få stupa i gruset. Jag vill inte följa dumma oskrivna regler för att andra ska kunna nicka belåtet åt mina kedjor och konstatera att allt är precis i sin ordning. Jag vill inte avstå från något. Inte för någons skull. För fåraktiga anledningar.

Att alltid prestera, alltid vara effektiv, alltid vinna, men aldrig för sin egen skull. Att aldrig förstå varför. Det som är rimligt. Symmetriska mönster. Fraktal. Det känns som om jag är färdig med sånt.

Jag ska ha så roligt jag bara kan. Jag ska exponera mig själv för så mycket att fägring och fantasia att jag blir kroniskt lidande av the sunshine disease, the post-concert syndrome, the ravishing personality disorder. Jag vill bara stanna kvar i den här kroppen, inga kompromisser, inte visa någon hänsyn, förutom mot dem som förtjänat min lojalitet; mild magnetism och instinktiva skratt. Jag vill inte le, så stelt jag kan, slå in mig själv i gladpack, för att andra ska känna att deras dag är en dag med vackert väder, så att de kan blunda för andras sorger och blixtstormar, för att stora flickor inte gråter och surar. Jag vill inte prioritera måsten över impulser, viktigt på rutin, göra saker för mitt eget bästa. Jag vill inte att de lär mig hur det egentligen ska vara. Jag vill inte fatta vad livet egentligen går ut på. Och jag vill inte att någon påstår sig veta.

Jag vill leva på femman, på högvarv, mitt i språnget och fånga det, jag vill resa, jag vill vara ditt heart throb, wild child, din runaway girl. En dagdrömmare som dräper andras illvilja, enfald, inskränkthet med mondäna, toxiska repliker, en okontrollerbar tänkare, ett monster, en sjöjungfru, en rockstjärna, en äventyrare, en ängel och en helt vanlig människa. Låter det oansvarigt så har du inget här att göra. Vänd om. Jag ser på regnet!
   Jag är hellre oansvarig än snackar mycket om ansvar, utan att egentligen bry mig ett skit. Man kan ta parti för olika sorters ansvar. Man kan hålla en planet i sina kupade händer.   

Som när vi pratar i metaforer, som när vi rusar bilen i 180 nedför vägen längs det gula råghavet, som när vi har alla fönster neddragna, som när en skog av korsdrag och hår fladdrar i taket, som när vi lyssnar på typ Van Halen eller något. Sånt vill jag leva för.  

På denna lilla prick i vintergalaxens utkant vi kallar Tellurius är du den som står mig närmast. Jag tror att det var menat så. Plocka upp mig med en pincett, Universum, omplacera mig. Men snälla världen. Sära inte på oss. Det du och jag har finns bara i böcker. 

(Till Galenpanna)  

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0