Flux Capacitor

Dö. Du är död! Varför är du inte död? Dö dö dö dö dö dö dö! Du måste falla nedför ett stup och landa på kaktusar! Vad gör du här? Jag skulle aldrig behöva se dig igen! Varför?! Varför i helvete?!

Panikslagen som en späd hjort i panterns svarta öga, och samtidigt ofrivilligt, märkligt tillfredställd. Vad fan! Skräckslaget upprymd. Jag vill vara nära dig. Jag är så jävla jävla rädd.  

Är jag kär i dig fortfarande eller bara livrädd att du ska få mig att skratta och sedan förolämpa mig så att jag töms på allt och bara rusar och snubblar och sitter ensam i skogen och skriker? Eller är det samma sak?

Hjärtat, pulsen, allt blod och all lymfa och svett och all saliv och allt sekret och all saft rusar och dånar i hela kroppen, magen vänds ut och in som i en jävla sönderskärande bakmaskin, ryggen klibbar, fuktiga iskalla handflator blir bedövade knytnävar inuti fickorna och ändå vill munnen bara hänga på vid gavel, sprucken. Drar efter andan, sänker huvudet under vattenytan. För det är du.

Jag har ju faktiskt glömt att du finns. Vill jag intala mig. Jag mår fint, jag sjunger arior och dansar vaderna starka och äter popcorn och dricker juice och har min lilla älskade familj, mitt kollektiv, dit du inte längre räknas, och allt du behöver göra är att fladdra förbi ett fragment av en nanosekund i en anonym folkmassa och så är allt bara skit igen. Plötsligt. Sådär. Jag tittar bort, jag vrider hela jävla huvudet ur led som ugglor gör, jag tittar bort bort bort på precis allt annat som är åt hållet där inte du är, borstar fram håret, en solfjäder, min gardin. För jag är inte här. Jag är inte här. Se mig inte se mig inte se mig inte. 

Söndersprayade, söndersnöade korkskruvslockar, sura skinnstövlar och fuktiga dubbla tröjor, halsduk vikt över hakan, röd, kliande panna, knöliga strumpbyxeknän. Jag känner mig så äcklig och ynklig, det mest utsatta lilla krypet i hela världen. Skosulan beredd att mosa kommer från ingenstans. Splätt. 

Det kan vara så att jag lyckades gömma mig i mitt eget själv. Sist du såg mig hade jag svart kappa med gosskrage och var en ridårak, flygig blondin ända ned till svanskotan. Nu är min kappa färgglad, en petrolgrön Tokyonatt, och mitt hår, fortfarande i solnyans, är kort och lite retrostylat, jag försöker i alla fall så gott jag kan. Det är möjligt men för otroligt att vara sant förstås. Ett mindre mirakel och alldeles för imponerande. 

Du såg mig, en så kort sekund, du glodde på dina skor, du glodde långt, långt borta som om du letade efter en klocka på väggen eller såg någon du kände igen fast det gjorde du inte. Du såg mig, och tänkte se mig inte se mig inte se mig inte, där är hon, ett obetydligt fån, ett trögt weirdo, en psykbrud och skräcködla, det är ju fan pinsamt att bara känna igen henne.   

Så tänkte du. Du och dina jävla blå tröjor.

Ingen stolthet. Inget igenkännande. Du har aldrig varit min vän, sa jag. Du har aldrig känt mig, sa du. Låt oss bespara varandra denna hånfulla genans. Båda stirrade åt andra hållet, vilken jävla parodi, ingen står ut med tanken på att den andre finns. Det är förödmjukelsen som ingen står ut med, vi förödmjukar varandra, men på helt skiljda sätt. Jag betyder ingenting för dig. Hade jag ens varit modig och dum nog att heja hade du bara gått rakt förbi mig. Kanske fnyst.  

Dagboksklotter, december, 2008.
   Jag känner mig som en total idiot. Men samtidigt så är det en mycket skön, märklig känsla, den fyller upp mig inifrån. Han är sig lik, men ändå så annorlunda. Han är vacker. När han log samtidigt som han sa mitt namn och slog armarna om mig ville jag gråta och aldrig släppa taget, bara knipa fast hakan i hans axel och stanna där i hans hall med skor och vantar på i all evighet. Jag insåg inte hur mycket jag saknat honom förrän han sa hej. Jag skakar. Jag är kär. Jag är så kär att jag vet inte vad. 

Varför?! Vem är du?!?

Jag var alltid för liten för dig. Du var alltid för mycket av en skitstövel för att jag skulle orka med dig. Och ändå. Jag fick ingen egensinnigt korkad glasögonorm som skämtar om vad som helst som stannar mig mitt i parken för att krama mig i solen och som ser på Star Wars med mig i sängen och hånglar upp mig på golvet. Jävla granatsplitter. Jag fick dig, mitt hjärtats psykopatjävel, jag fick dig.

Du stack ifrån oss och tack och lov för det, du ska vara död, du ska vara i den stora staden, gå ut ditt jävla övfre, gifta dig tidigt med en spenig torris i mjölkig finstickad kofta och lika beige personlighet, bli vuxen i förtid med avbetalningar på bilen, dyrt konstglas i fönstret och osmickrande pressveck på byxorna. Ett kärlekslöst jävla äktenskap, ett barn som hatar dig. Inga äventyr och bara gnäll. Du krossade mitt hjärta varje dag i två år. Du förtjänar ett kärlekslöst liv.

DITT JÄVLA ÄCKEL, DIN JÄVLA IDIOT, JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG!

De brukade säga att vi var som Chuck och Blair, och jag sa neeeeeej fastän jag ville att det skulle vara så, så så så mycket. Och fan varför egentligen? Så att du kunde hånskratta åt min technicolour, Frankie och Judy, mitt frustande skratt och rodnande kinder, förlöjliga mina drömmar, krympa mig till en tingeling och rata alla mina ord, sida upp och sida ner, ordspyor. En gång kallade du mig patetisk, det värsta av alla ord, käftsmällen, du visste det, och då bestämde jag mig för att börja hata dig på livstid. Vad hade vi ens gemensamt förutom varandra?

"Jag måste krama dig tills du går sönder för jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag får se dig igen." Hon var snuvig och hes, tryckte näsan mot gropen i hans hals, låste fast fingrarna i nackhåret. Hon hade tagit av sig vantarna och stod på tå. Lycklig hörde hon hur han mumlade och höll om henne hårdare och ännu lite längre. Kyss mig, tänkte hon, snälla kyss mig, känslolöst, kinden duger, skit i alla småsaker, gör det bara, nu, nu, men det skulle han aldrig någonsin göra och det visste hon. En iskall mascaratår stelnade i näsvingen. Han luktade så förhatligt gott, utplånade allt, kall skidjacka och kanelbulleos och all smältande essens av en regnblank gata i januari. 
   "Hejdå, Iz", sade han och log. Och så var det över. Och så var han borta. Plötsligt. Sådär. Hon minns avtrycken av hans armar på hennes rygg och hans vita utandningsimma i hennes öra. Hon vände sig om, en pencil turn, och promenerade iväg in i myllret. Det var sista gången de skulle mötas som vänner.

Vi trippade ned i tunnelbanan, bort från slaskvintern. 

Kunde det inte bara ha slutat där?       

Jag sitter här med osmickrande plufströja, bläck på fingrarna och buljong rinnandes utmed hakan, fryser i min fåtölj, ensam. Staden är för liten. De magiska nätterna är lätt räknade. Inga mintblå manschettknappar, snöflingor i ögonfransar. Håkan Hellstöms första skiva. Gråta tills du somnar. Så jävla bortkastat.

Du pratade i förkortningar och du var så jävla elak. Dina andra vänner som inte var mina vänner tyckte att jag var en tönt, fjortis, alldeles för lite och för mycket, allt samtidigt, och när de var med behandlade du mig som en sådan, allt samtidigt, alltid. Och jag stod ut. För när de inte var med och det bara var du, jag, kycklingvingar, en hård soffa och det periodiska systemet var du min storebror och jag din lillasyster. Och tvärs om. Vi bråkade om precis allt, alltid. Vi skulle göra illa varandra på det mest fruktansvärda sätt. Jag slogs och du bara skrattade. Jag älskade dig, alltid, och du älskade mig aldrig tillbaka.  

Vad gör du här? Varför är du tillbaka? Varför är du fortfarande kvar i mig?!?!

Jag vill aldrig veta och aldrig höra dig svara.

Må du aldrig läsa detta.