Flux Capacitor

Det fanns cheetos i en stor skål. Jag åt fem, sedan gick det inte mer. Jag hade rätt. Jag har för evig tid tröttnat på den där porösa ostigheten, det gula flottet som grisar sig in under nagelbanden och smetar i mungiporna. Aldrig mer. Inte ens en överdos listerine tar bort smaken. 
   Det var en bänk och det var böljande uppspruckna molnskärvor och det var en katt och det var en fot med svullen häl och tjockt bandage. Det var filtar också, och det var utomhus och det var daggfuktig, kall kväll. Det var vi. Det var världens bästa tisdag den där sista tisdagen i april.

Spökligt likgiltiga pannor utan rynkor, utmattade, hängande käkar och ögon som natten tagit hårt på. Donnie Darkos kanin. Joy Division. Svartvita beroenden. Hångla i en främmande säng. Mitt vackra odjur. Vi som aldrig vill bli vuxna. Hålla varandras händer och lyssna på rock och tända ljus och spå framtiden. De ljumma knottkvällarna som komma skall. Kasta allt ingenium åt sidan, veva med armarna, tappa orienteringen. Spotta, skrik, representera vedervärdigheter och frenesi; vitaliteten, vitaliteten! Ko-ko-ka-choo!

Det planlösa omkringirrandet som hör valborgskaoset till blev inställt; vi kunde inte flänga runt halva stan i år, väsnas i parkerna. Vänta på en buss som aldrig kommer i två timmar mot en mur under trafikljusen på en tom genomfartsled efter midnatt och frysa ihjäl sådär lite lagom så att knogarna långsamt tynar bort i vithet. Bli skjutsad av Oliver tvärs över öde skolgårdar, upp och ned för backar med slarvig, sprucken asfaltering och upp och nedför ojämna trottoarkanter och tappa skorna och frukta för mitt liv. Inga välmenande tjafs om vem som trots allt borde bära den varma tröjan. Ingen vill ju liksom vara Karlsson på taket och ta den största kolan på artighetens bekostnad.

Jävla högerfot. Var den tvungen att bara gå av sådär? 

Fuck fötter och fuck hälsenor och fuck bortslitna naglar och muskelblödningar och Wolverines bicepsådror, fuck fotpallar, fuck stödstrumpor i dubbelvikt beige tantresår. Jag tänker inte sitta still. Mes sœurs et mes frères, ce soir, nous vivrons! Drink up meh harties, yo-ho! 

Och det är så jag vill minnas detta;

Vi dansade till punk. Till och med sexigt. Det är en upprörande paradox. Det går ju liksom inte. 
   Vi lutade oss ut över altanräcket, ut i den dånande vinden, en storm av kall mint, allihop, vi ylade. Fyrverkerier i fjärran, gyllene djungelblommor, pang och ett utdraget tjuuuuuuut och en explosion och krutdoften.
   Jag somnade inne på toa med tandborsten hängandes ur käften. The morning after the night before; dåsa i köket och tänka att så här borde vi alltid ha det, tillsammans, bara sitta och lyssna på the Mario Kart love song och vara awesome-awesome. 

Nu kastar vi oss rätt ned i den djupaste brunnen, nedför det högsta hyreshuset, in i den brantaste vattenrutschkanan, rätt ned i något osynligt. Det kan bara gå vertikalt nu. Söderut. Åt helvete. Och det känns så bra.

Nu är det sommar. Nu så. Nu så. Nu så. Det doftar regn. Grönt. Storslagna romantiska eskapader. Denna sommaren skall bli episk. Jag ska leva på dessa dagar för resten av mitt liv.