Flux Capacitor

Jag är flickan i frack, jag är Lucy in the Sky.

Hon glömmer bort lunch och middag, hon vistas i kaos. Massor av vattenupplöslig paracetamol. Så utmattad och allting vindlar. Flashar peacetecknet. Lever.

I ett silvrigt duggregn tog du min hand. Jag planerade det inte direkt. Vi stod på ett tak bland knubbiga skolgårdsträd med en smäktande powerballad i lungorna.

En grumlig soluppgång från ett vattentorn, en klassiker, och låg sedan tätt bredvid i en husvagn, under ett täcke med tillsammans med fem andra vänner och slogs plötsligt av blixten av att hjälp vad gott du luktar. (Små pustar av bedövningsmedel som får tårna att knorvla ihop sig). Jag var full och du var full, alla andra var fulla och alla fnissade och det var myggor på fönsterrutan och jag höll andan. Kände konturen av en varm kropp under jeans. Tänkte att det här måste hända igen, inom snar framtid.

En massa löjliga textrader av kanske kanske kanske hoppas hoppas hoppas utanför Rebeccas port, där nässelfjärliar tillgivet landade i mitt hår, där jag såg lila glitter forma susande syramönster då jag slöt ögonen.

Och senare sade du att du hade velat lägga armen om mig redan då, men att modet sviktade. Och det lät så älskvärt självklart (ensam och kall) när du sa det, att nu kan du få mig så lätt, att jag hade hoppats på något, hoppats på något. (crescendo).

Och så kom Carnivale, peace and music. Där dansade vi som hippies i leran och sträckte törstigt handflatorna mot skälvande moln av såpbubblor.

Rödvin i gräset, gick hit och gick dit och chillade över en cigg och ostpizza framför en tom miljonscen. Du lade armen om mig och jag kände att hjärtat klappar sönder och att yes yes yes. En svartflammande kontur av en ballong lyfte till väders och vi pekade ut den, "som en stjärna" sa du, precis innan den försvann, och jag svalde hårt och tänkte att shit, allt hänger ihop. (Livet fladdrar runt axlarna likt en värmande mantel av guld.) Och någonstans, you know that I could use somebody, someone like youuuuuaaaaaah aaaah ow aaaaah, sågs det upp och det sågs ned och jag svalde igen och ditt nackhår lockar sig kring mina fingrar och kysstes och kysstes och ler mot dimmiga ljus och epilepsi. Ett stormigt hav av handflator och låttexter och smutsig fest till lunchtid nästa dag.

Du drog mig nära och jag klagade högljutt: "Jag är jättesjuk! Det är smittsamt och smärtsamt! Du kommer att bli asförkyld!"  Och du sa: "Det är det värt." Det perfekta svaret. Det finaste någon någonsin sagt till mig.

Och där blev du och jag, konstant i upptakten på en riktigt jävla bra låt, som man lyssnar sönder och sedan fortsätter lyssna på ändå.

Kom, kom, atombomb, du skriver ord som mord i handen.

Under det bästa trädet i världen, ett paraply av djungel, känns undergången nära. Bultande fläskläpp och sockrigt saliv på tänderna. Favoritsmaken gör ont, men vad annars gör man när jag vill vara på insidan av dig, kura ihop mig, bita mig fast, viska och försöka få dig att förstå. Doften av din hud slingrar sig runt mina ben, yrseln slingrar sig in och ut genom öronen. Jag har dina plommongrå tandmärken på axlarna och jag har glass på fingrarna.

För jag får någon slags konstig astma när du inte är här. Andas bara vart annat, var tredje, och drömmer, drömmer, drömmer bort en väntetid, längtar efter att få stirra i ögon och känna sig som tretton år och skaka.

Jag vill att vi ska vara de två sista människorna kvar på jorden i en bubbla där det alltid är sommar, gräsdamm, nyckelpigor och vita nätter. Dessutom har vi likadana skor.

Det är såhär det ska vara. Att man ska behöva fundera i en vecka ens för att hitta orden.

Och missförstådda, klena lilla Genny fick tillslut hångla på gryningsgator.