Flux Capacitor

Jag föreställde mig en mer uttänkt, intelligent och konstnärlig version av Pearl Harbour och fick... det här...

Året är 1942. För Pvt. Witt känns det pågående kriget som förtär världen långt borta. Den grubblande men godhjärtade Witt har deserterat från armén med en likasinnad vän och lever ett fridfullt liv tillsammans med en söderhavsstam någonstans i Melanesien. Han observerar stamfolkets oskuldsfulla leverne, hur de lever i okomplicerad harmoni med omgivningen och avstår från våld; människans moraliska fullkomlighet. Solskenet strömmar oupphörligt ned över den välsignade atollen, passadvindarna får elefantgräset att vaja och fräsa, en kör hummar rogivande i slagljuset. Medan Witt i sakta mak vandrar genom palmdungarna ifrågasätter han den ondska han fått ta del av genom striderna.

Vad är det som skiljer människor åt, vart ifrån kommer hatet? Vad gör fienden till en fiende? Vad är det som driver oss till att döda en like? Hur förklaras öbornas beteende, om man rent hypotetiskt påstår att hat, liksom vår benägenhet att älska, är medfödda känslostormar?

Som en ensam siluett på en ödslig strand, anförtror sig Witt till en anonym lyssnare. Han är medveten om att den pastorala fristaden där han söker skydd är ämnad att upphöra inom en snar framtid, och närmast plågsamt säker på att han själv inte har lång tid kvar. Witt funderar över detta oundvikliga, en sinnesro som inte vill infinna sig; sin egen bräcklighet, och den gruvliga ångest han känner inför döden, dödsögonblicket. Han önskar endast att han kommer vara beredd då det händer. Att han kommer att kunna acceptera sitt sista andetag.  

Witts farhågor visar sig vara befogade. Ett amerikanskt fartyg hittar snart de två desertörerna då det patrullerar området. Witt kastas i arresten och Sgt. Welsh, en vid första anblicken spydig översittare, ger honom en sista chans: att listas som menig i ett avgörande slag som snart ska äga rum, eller att ställas inför krigsrätt.

Slaget som planeras kommer att äga rum på Guadalcanal, en frodig men ganska ogästvänlig plätt land, den största av Salomonöarna. Guadalcanal en vital japansk befästning och flygbas. Öns läge är idealiskt: skyddade av tät djungel och höga berg kan japanerna operera över ett mycket stort område; Söderhavet och Sydostasien, samt skära av handelsrutter till Australien och därmed finna en väg åt väst. C-kompaniet, en brokig skara på två hundra, ska sättas i land på ön och oskadliggöra en hårt beväpnad barrikad högt uppe på en gräskulle. Om uppdraget går vägen kan flygvapnet sedan bomba den japanska basen tillbaka till stenåldern och därmed garantera amerikanskt övertag.

Den illavarslande timmen anländer: trupperna stiger iland på en till synes öde strand; en olycksvarslande föraning, och ger sig sedan av mot linjen i fråga till fots. Moralen är låg, soldaterna duckar i buskarna för minsta ljud, minsta vindpust, och då Sgt. Welsh hittar ett lik i ett träsk de passerar igenom börjar många gråta som barn och vill vända om. Väl framme överraskas de överordnade av att det tilltänkta slagfältet ligger märkligt övergivet. Förvirrade klättrar männen långsamt uppför den branta sluttningen, i tron om att fienden har tagit till flykten, endast för att mötas av visslande kulsprutesmatter, kommandes från en gömd bunker nära kullens topp.

Trupperna nere i dalen är chanslösa, men istället för att beordra reträtt, kräver Gordon Tall, en obehaglig och nitisk överstelöjtnant, att ett frontanfall ska genomföras, en djärv men uppenbart tanklös manöver som närmast kan beskrivas som suicid. Två tredjedelar av kompaniet plöjs till marken, och inte förrän den samvetsgranne kaptenen ordervägrar avbryts vanvettet. Dammet lägger sig; avlägsna skrik på hjälp skär genom en vinande tystnad. Unket skinnflådd och drypande, skör och blek, står sanningen spöklikt naken och skramlar med tomma patronhus.

Hur många liv är värda att offras för herraväldet över en gräskulle?

Vi vet alla redan från början, trots Gordon Talls övertygelse om att Guadalcanal kommer att bli vändpunkten i kriget, att det här slaget inte kommer att skilja det minsta från något tidigare slag, att det med tidens gång kommer att falla i glömska och obetydelse. Vi vet att männen som dör här kommer att dö förgäves; likt soldaterna före dem som satt livet till under snarlika omständigheter. Namnlösa ansikten, stupade i oräkneliga sammandrabbningar; strider som verkade utgöra världens mittpunkt medan de pågick, men som nuförtiden endast existerar som någon fem-menings anekdot i valfri encyklopedi. 

Krigets verklighet skildras från ett känslomässigt drömperspektiv och fokus hoppar vilt mellan alla meniga, korpraler, befälhavare, kaptenen, Gordon Tall. Poetiska voice-overs återberättar männens reflekterande tankar och tvivel, deras mångfacetterade inre jag, minnen och moral, och hur dessa försvinner bit för bit, varje gång de kramar avtryckaren, för att ersättas av något främmande, äckligt; själslig pest.

Jag har dödat en människa.

 

Då gevärselden har lagt sig sitter Welsh och Witt sida vid sida på en vindpinad höjd och ser ned över skymningen genom det långstjälkade gräset. De pratar om hur kriget förgiftar dem inifrån och förvandlar dem till hundar.

“In this world, a man himself is nothing. And there ain’t no world, but this one.”

Welsh blick är livlös men ändå full av medlidande. Han är plågsamt medveten om sin egen maktlöshet och kan inte stänga ute det han ser trots att han försöker. Han klänger sig fast vid ett icke-avslöjande stenansikte och försöker ignorera ett samvete som enligt honom själv endast gör honom mer skada än nytta. Hans sätt att betrakta världen är närmast meditativt.  

“There’s not some other world out there where everything’s gonna be ok. There’s just this one. Just this rock.”

Welsh försök att ta ned Witt på jorden, att skydda eller punktera honom, lämnar den unge tänkaren oberörd. Hans utåt sett blåögda osjälviskhet framstår nästan som fräckhet i sergeantens ögon. Witt ler mjukt. För han vet.

“I’ve seen another world”, säger han och sneglar med barnslig upprymdhet mot den spräckliga kvällshimlen ovanför dem.”Sometimes I think it was just my imagination.”

Den tunna röda linjen är ingen run-with-a-gun-film. Filmen är svårplacerbar, att tolka den som ett experiment känns egentligen som det enda gångbara. Den utgör en studie av naturen och människans plats i den. Dess enda tydliga budskap är det att död, oavsett vem som drabbas, alltid är skit, och att det går emot människans egen natur att behöva döda.

Karaktärerna är lika svårplacerade som filmen själv. Vi uppfattar männen som lejda apor i bruna uniformer, allt medan glimtar av vänner, mammor och lillasystrar flimrar förbi för att påminna oss om motsatsen. Soldaterna har korta, opersonliga tilltalsnamn, inget man minns, och bland dem finns inga hjältar, ingen Ben Affleck med benknäckarkäke och grop i hakan. Tuffingar lipar och tar sig för munnen och kräks, liksom veklingar. Då man tror att man fäst sig vid någon som kanske kommer att vara av betydelse för den fortsatta handlingen, skjuts plötsligt den personen ned lika lätt som en bakgrundsstatist, utan förbarmande, en sekund tar det.

De enda två figurer som närmast kan liknas vid huvudkaraktärer är tidigarenämnda Sgt. Welsh och Pvt. Witt.

Welsh är tvetydig och tämligen svårgillad. Han är obotligt cynisk och hårt sluten, men samtidigt
mycket känslosam och ädel. Han är lika blyg och osocial liksom han är övertygande självsäker. Han basunerar ut att var-man-reder-sig-själv, men är också den ende som känner sig manad att rusa ut för att rädda en pojke som döende ligger och rapar blodbubblor på slagfältet då alla andra springer åt motsatt håll. Han läxar upp Witt och kallar honom snorvalp, för att sedan ha ett förtroligt samtal med honom, för att sedan överösa honom med pessimism, för att sedan gråta vid hans grav, för att sedan kaxigt muttra vad var det jag sa.

Witt är en annan sorts hjälte. Han är en mild, deltagande, fokuserad person som inte anser sig ha en särskild anledning att hata, eller bli hatad. Med änglalik uppsyn iakttar han de exotiska omgivningarna, på god väg att finna lösningar på stora hemligheter. Hans perspektiv är naivt, men hans grubblerier över livet, döden och dess mysterier ter sig oändliga. Witts osjälviskhet gör honom stark, men då endast för andras skull. Inuti är han precis lika rädd som någon annan. Witts osjälviskhet visar sig också bli hans slutgiltiga överman: då han gör det ultimata för sina kamrater, visar sådant mod som belönas med medaljer; ren dumhet, är det redan förutbestämt att han måste offras. Hans vän, Korpral Fife, som fegt flyr, han får överleva.

Älskling min.

Ifall jag dör först, så väntar jag på dig där.

En av de meniga är kär bortom gravitationen. Hans frus nariga överläpp återges i febriga återblickar bestående av skälvande viskningar, spetsgardiner och passionerad kärlek. Han riktar sina drömmande ömhetsbetygelser till hennes fotografi, vilket han bär i en kedja om halsen. Han är så vacker och jag lider då han lider. 

Är meningen med livet ett dubbelklipp föreställandes ett skratt? Att vältra eremitkräftor i sina kupade handflator? Solsken i ögat? Att le under vattenytan?

Jag stör mig på det överspelade naturfotot, där topografin konstant filmas i markhöjd och plötsliga sektioner föreställandes närbilder på fåglar, insekter och blad klipps in och avbryter. Jag kan uttyda symboliken, men det påminner mig fortfarande mer om Animal Planet än Plutonen. Den tunna röda linjen är, å andra sidan, lika mycket konstfilm som krigsfilm. Slumpmässigt koncentreras kameralinsen på en vältrande vågsvall, golvtexturen, en ljuslåga, mönstret på en flickas klänning; praktiskt taget stillbilder. Det förflutna är grådaskigt, sandfärgat, blygsamt, strävt muslin, tickande gökur och kalla molnbankar. Här ute i the Perimeter liknar solnedgångarna förstenade vätebombsexplosioner. Min favoritstund på dagen; blodet har aldrig varit så rött.  

En annan sak jag ofta stör mig på är filmer som ställer många frågor utan att ge några svar, och en stor del av den här filmen utgörs av oförståeliga filosofiska, och beroende på hur man vill se på saken, teologiska, funderingar. I vissa verk funkar det, men inte här, inte för mig, inte än. Ingen binder ihop det hela. Det känns halvt. Pretto. Abstrakt. Bortklippt.

(Det här är också en av de få filmer som fått mig att känna paranoia. Paranoia på riktigt. Så att man hyperventilerar och glömmer. Klaustrofobi. Skotten smattrar öronbedövande.)

Vadå, nej! Måste jag gå? Kommer jag att dö nu? Jag vill inte vill inte vill inte! Vad finns bakom den där sandbanken? Vem gömmer sig i dimman?! Huka dig för fan! Håll käften!

Tårarna sprutar då jag ser soldaternas vidögda, läppskakade skräck, lystrar till orderns känslokallhet, inser hur snabbt det går att låta en gevärskula passera genom ett människohjärta.

Klafs säger det, och så är det slut.

Jag vet inte vad jag ska tro om den här filmen. Jag vet inte ens om jag gillar den. Jag vet inte alls varför jag har skrivit nästan tre sidor om den. Men ni måste se den av någon anledning. Om ens för filmmusiken:

Älska fred, älska planeten jorden och älska mänskligheten! Klicka här!