År noll





(Läs gärna denna text till "Mr. Brightside")

Ingenmanslandet resande, där dagar och nätter flyter ihop i ändlöst väntande. Glasväggar; alla länder har ett nummer. Addis Abeba, Moskva, Bengali, Singapore, vattenhål, möjligheter. Samma världskarta; en petitess.  

Jag borstar tänderna inne på damtoaletten där fräscht, nylagt kakel (alltid) skär sig mot mitt mosiga, fläckiga ansikte. Min ryggsäck är min kompanjon. Mina skor faller i bitar och luktar motorolja.


Långsamt återvänder jag från knapp sömn med viss svårighet, igenklibbad av ögonvätska och kladd. En dålig film rullar i ryggstödet på stolen framför mig; blått, oförlåtande pormasksljus. Toalettskylten lyser grön, grönt ljus, jag är en hålögd marsian, insjunken, med djupt liggande ansiktsdrag. En människospillra fladdrar förbi mig i mittgång A, klick, låset skjuts till occupied. Toalettskylten lyser röd, rött ljus, jag är softad, glödande, med en något tillplattad frisyr och med fnasiga mungipor. I mitt knä ligger ett trassel av totalpajade hörlurar som läcker alldeles för mycket ljud (ett ihåligt fragment av den dialog som hör samman med filmen på ryggstödet), kexsmulor, kaksmulor, brödsmulor, ett exemplar av pocketshops ta-tre-betala-för-två. Jag drar in snoret och smackar med tungan i ett försök att dölja smaken av bajs; plastinpackad middag, osötat te och en kub brie menad att sväljas i en enda tugga. Jag försäkrar mig med fotens hjälp att min handväska (påsliknande grej med ett galet op-art psykomönster) ligger på sin plats, och sedan glor jag ut genom fönstret. Dess plexiplastiga ruta osar 65 minusgrader och rymmer precis mitt ansikte.


På 11 000 meters höjd över Agra, fullsändigt klar sikt, the rarest of rarities. Själva staden, en tolvuddig slum, ett utbrett bronsgult bälte, ligger ostört på ett avstånd av flera minuters fritt fall.


Universum är böjt, hävdar många teoretiker.


… And the stars appeared before my eyes.  


(En fraktion av det egna undrade om vi var en del av det nu. Om vi flöt omkring ibland dem likt en vanföreställning, en bläckfisk, hållandes min nyårsönskan som en gloria, som syrgasmask.)


Hur många stjärnor fanns där, hur mycket rymd? Rymd som i böckerna, ett utrymme utan hörn, en kupol utan botten.


Plötsligt spricker fönstret i bitar under trycket av förvåning och fascination, ett metalliskt klingande eko som snabbt dör ut i snöflingor och dödstystnad. Dessa skärvor sugs ut i evighetens ingenting alls och jag klättrar igenom, ut på flygplanskroppen, och slungar iväg mig själv liksom jag med fötterna skjuter ifrån för att påbörja en ny tjugofemmeterslängd i en simbassäng.


… Och istället för att falla nedåt som en sten finner jag mig själv i tyngdlöshet, benägen att röra mig i alla tre dimensioner, som om jag bars av vattnets lyftkraft.


Likt ett yngel simmar jag runt i det gnistrande, mjölkiga töcknet; silverflisor, svettpärlor, silkeslarvens ägg, armarna utsträckta likt Parvati, pyjamasen fladdrandes som en liksvepning.


Dessa brinnande gasplomber på årtusendens avstånd, de gamla grekernas föreställningar om gudom och gladiatorer, får synnerven att svindla och loberna att bulta. Alla röster blir förvridna i lowpitch, öppen slutare, mina pupiller vidgas till brunnar. Någon sätter sig på min bröstkorg, ögonlocken blir tunga, du ler och jag fattar allting.


Min kropp vandrar i rymden, medan min hjärna somnar med en whiplashskada.

… Och man landar i en annan rymdhamn, ett akvarium; andra glasväggar. Där allting, efter en taxitur, är vackrare, mer spännande, så annorlunda. Där folk äter med pinnar, fel hand eller bara med gaffeln, där fullständigt rationella lagar plötsligt inte gäller längre, där luften är tjock och doftande; ginseng, palmnektar, avlopp. Skogar av högspänningsledningar ligger insprängda bland skogar med palmträd. Pagoder och dess glimrande spiror står höljda i smogen från åttafiliga motorvägar. I en underbelyst betongkonstruktion torkar siluetten av en byggarbetare svetten ur pannan till tonerna av Jefferson Airplane. Värmechocken. Luftfuktighetens livmoderskänsla som långsamt kommer att gröpa ur dig och knäcka alla dina ben. Sårvätska, malaria, mardrömmar. Jag känner tatueringsnålen susa över mitt skinn.    

(Sanningen är att jag är skiträdd. Jag är skiträdd för att flyga till outforskat territorium, de vita fläckarna på min mentala karta, slagfältets omkrets, den tunna röda linjen. Jag är skiträdd för allt och jag kan upprepa detta i oändlighet.)


Vientiane, Shantaram, Da Nang, Angkor Wat, Phet Kasem Road. The perimeter. Tjugotusen Dong blir tio miljoner Riel (eller var det tvärs om eller inte alls?). Monopolsedlar förvandlas till piratkopierade dvd-skivor.  


… Och jag har en strategi, ett system, en krigstaktik, etsad i djungelns teak.


Alla länder är mitt hem.

Jag är en främling.


Jag är ensam.


Mitt namn är Iz. Så vad mer behöver du veta?



Kommentarer
Postat av: karin

välkommen hem min vän

2011-01-19 @ 23:58:15
URL: http://myheartwasneverpure.blogg.se/
Postat av: isabelle

tummen upp.

2012-03-21 @ 19:25:40
URL: http://isobelskareng.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0