Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där






Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Min vänsterfot blomstrar i infektionens färgpalett. Smärtan som regelbundet återkommer bultar med tilltagande intensitet. Under bandagen är såren är sjukligt grå med skiftningar mot lila. Det rinner brun, kletig vätska ur dem som luktar hematofobi och bakjäst. Ett av såren liknar gälarna på en nyklubbad fisk, fortfarande öppet. Då jag vickar på foten verkar det utstöta krampaktiga, dödsryckande andetag. De ska läka i sinom tid, sades det med allvarlig min. Det sitter små, små bitar av korall kvar i köttet, ungefär som granatsplitter, alldeles bländvita bitar (tänk brosket i ett fårlår eller flisor från mjölktänder). Eftersom de är så pass små orsakar de inga komplikationer. Eftersom de ligger så pass djupt tänker ingen pilla ut dem heller. Bit för bit förvandlas jag långsamt till havet. Det gör så ont att jag kräks. Jag kräks.


Skola. Skoooooola. Ordet, fenomenet, faktumet; skola känns helt jävla värdelöst. Skrivuppgifterna som delas ut liksom dagssysslor i fängelset känns som icke-nödvändiga tingestar som egentligen inte angår mig. De är obehövliga. De är opåkallade. De är påhittade måsten. De lämnar mig omotiverad och i stort behov av sömnpiller, koffeinpiller och blåbärsyoghurt.  Ingens liv kommer att förändras till det bättre om jag gör dem. De kommer inte att göra någon skillnad i världen.

 

Intressanta människor och dubbelt så intressanta samtal i en tropisk Eden; Dominicaberg, potatismjölssand. Bekymmersfri. Bongotrummor:

 

HAKOOONA MATATA! DÄÄÄ ORD SOM Ä BRAAAAA!

 

Samma känslor som fullkomligt slet mig i småbitar då jag återvände från Frankrike i somras hemsöker mig nu, återigen, här där jag ligger höljd från världen i ett terrarium av förfruset slask. Denna gången; mer kraft bakom de mentala knuffarna, mer övertygelse bakom det jag redan vet, hopplösheten är ihållande; så mycket värre. Du Måste Här Ifrån Nu.

   Allt känns så långt borta. Ni är alla så långt borta. En allt större avgrund öppnas mellan mig och dem. Jag är en astronaut som precis ska rymma från sin rymdpromenad, kapa livlinan som håller mig samman med ISS för att på egen hand ge mig av i riktning mot Andromeda, utan varken instruktionsmanual eller förberedande träning. Jag svävar fritt så när som på en halvt avsliten sträng vävnad, repets sista kvarvarande lilla fiber. (Någon slags ostig symbolik.)


 Jag vet vad jag måste göra. Jag begriper vad det handlar om, jag förstår vad jag handlar om, ett samband, ett fragment (jag älskar det ordet) av en helhet. Hela kroppen tickar som ett golvur med ADHD.

   Jag går i tre tjocktröjor och mumlar könsord till snön. Regnskog, risfält, bufflar och this-is-the-end. Jag stirrar men ingenting händer.

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

Jag upplever mig själv i ett konstanttillstånd av otillräcklighet och total otillfredsställelse. Jag kan inte stilla den genom att utöva enkla livsnöjen; trycka i mig havreflarn, se på översexuell fransk film eller svepa ett tvådecilitersglas apelsinjuice i ett andetag, smacka och sedan säga ”aaaaaah!”. Om vi då riktar in oss på narkos och bedövning; alkohol är ett vågspel. Hur jag än gör är jag fullt medveten om att jag in på småtimmarna med säkerhet ändå kommer att sitta med ögonen i kors för att friskt sluddra om ämnen som både nedsätter min karaktär och skämmer ut mig.   
   Mat jag brukade älska står mig upp i halsen. Onani känns meningslöst. Jag vill inte sova men jag vill inte heller vara vaken.


Saknar jag den oförutsägbara förutsägbarheten? Upplevelser i den renaste bemärkelsen, tryckande hetta i januari? Känslan av att livet självt plötsligt knackar på, petar en i sidan, och utbrister, med Jokerns hesa målbrottsstämma, ”Alltså, du... Här i the Perimeter är ingenting förutbestämt. Jag styr dig inte längre, typ. Du vet att det är upp till dig nu va?” (Sedan försvinner livet in i ditt högra öra med ett fläktande ljud och du ser för första gången att himlen egentligen är blå).

 

Eller är det bara enkelt? (Jag vill inte att det ska vara så enkelt.)

 

I drink you. Det sade någon i en film. Jag tyckte att det lät helt underbart.

Kroppsdelar och sånt.

Det konstiga är att jag knappt minns hur din hud känns. (Som min egen.)

Låt mig sammanfatta mina känslor så här:

 

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 

Jag känner mig som en sån där tjej. En riktig tjej i en overklig könsrollsvärld. Någon som tycker att Eat Pray Love hade ett helt okej slut, någon som samlar på bebiskläder inför den stora dagen som aldrig kommer. Tjejbaciller och fluff; vi har ju diskuterat det här. Min världsbild faller i bitar. (Sluta fnissa annars slår jag till dig!)

 

Önskningar istället för nyårslöften, en önskning per stjärnhimmel. Jag hade bara en enda önskning, och jag upprepade denna enda önskning tusen gånger, där jag låg i sanden med knastrande byxor och håret utbrett som solstrålar runt ett ansikte. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv. Snälla låt mig få ett äventyrsfullt liv.


Han såg henne rätt ned i ögonen, ”Ah wesh jeu well’ave an adventruss lahf, thein…”, ”Same to you”, sade hon och menade det på helt och fullt allvar. Samtidigt släppte de taget om rislyktan; hettan från vaxkoppen brände hennes fingertoppar. Med vidgade ögon riktade de sina ansikten för att se den stiga till väders rakt uppåt. Inte en enda vindpust slickade den ur kurs, och tillslut blev den en stjärna, en av stjärnorna, bara fylligare, gulare, mer kristallisk.


En sandstrand på syra i en centrifug; hennes huvud snurrade av romantik, alkohol och blod som rann ifrån huvudet för fort. Tätt inslagen vilade hon sin kind mot en skjortärm och kände något som kan liknas vid njutsamt illamående. Du och jag, tänkte hon, vi är en stjärna. Det här är det äkta.

 
Jag lyssnar på plutonens adagio. Det passar bra till havsskvalpet. Jag vill inte åka hem nu.


Det känns som att jag längtar efter dig, men jag vet inte ifall jag egentligen gör det, på riktigt. Jag vet inte ifall du är min sanning. Jag tror inte att du är en sanning. Jag känner sorgen som ett tarmvred, men jag vet samtidigt att det är en mycket självisk sorg. Om jag längtar så längtar jag endast för min egen skull. Jag kan ligga hukad i sängen och gråta hysteriskt för att jag längtar så mycket efter dig, tror att jag känner dig, tror att jag älskar dig. ( I och för sig tror jag att jag älskar de flesta människor så det jämnar väl ut sig kan antas.) Jag gråter ihjäl mig, och trots att jag känner sorg är jag är ändå inte särskilt ledsen. Att gråta känns som den enda känslomässiga respons jag över huvudtaget kan framkalla för att visa hur starkt jag liksom… känner, bultar, trycks nedåt i en hink vatten. Mest känner jag tomhet. Ihålighet. Eko.  


Och ett brev. Såklart betedde jag mig hormonellt. Jag vågade inte svara först men nu är det gjort. Den här gången försöker jag inte vara någon slags nobel Mildred Pierce, en surig men förlåtande Joan Crawford. Denna gången besitter jag en irresistible wittiness. Cracking jokes. Sgt. Barnes slåss för min heder. Jag är normal.  


Och jag tänker på honom HELA jävla tiden.


Symptom.


- Jag viskar ditt korta, en-stavelse, simpla namn om och om igen för mig själv som ett efterblivet freak. Så fort någon nämner det eller något annat jag relaterar till dig känns det som om någon typ river upp min magsäck eller annat valfritt invärtes organ, för att sedan slarvigt tejpa ihop det igen och lurpassa inför nästa stöt. Det är en underbart obehaglig känsla. (Som att försöka ta ett djupt andetag i en superhårt snörd korsett.)


-  Jag låtsas att min huvudkudde är lite fastare och lite hudigare och lite ludnare och samtidigt hävs up och ned i dåsande andetag.


- Jag lyssnar på sorglig musik och mår bra av det.


- Jag såg på en film igår och då anti-hjälten och anti-hjältinnan (ingen vill se på dygdemönster så som riktiga hjältar och hjältinnor längre) började kyssas passionerat, så som i att gatlyktorna slocknade, var jag tvungen att gå därifrån eftersom jag kunde identifiera mig med ljudet. Mm-mhh! Handleder.


Blåmärken och skrapsår över hela kroppen. Ingrott hår, tandmärken och nikotindoftande knogar. Sandiga underkläder i en plastpåse och ingen vet.


Jag ser omöjliga scenarion framför mig där vi återförenas på piren innan vi slits isär, hur vi träffas igen efter ett år i Kambodja, hur väskor släpps och hur ingenting har förändrats. Att vi är tillsammans för alltid och alltid, som bästa vänner, på lika villkor och utan pappersarbete, att vi bara säger Ah luv’yeu och båda gråter med slemklumpar i halsen. Suck. Det är Malibu Barbie i mig som pratar. Mamie van Doren. Sockerfen. Den goda häxan Glinda.


För jag vill ju egentligen inte vara med dig för alltid och alltid trots att det känns så. Tvåsamhet förstör mitt ideal. Fastsydd i dina drömmar, å hemska tanke. Men jag vill. Fast jag vill inte. Men jag… Å, alter egon bråkar och slåss.

 
Jag är ju sjuk i huvudet.

 
Man ser fortfarande ön, men bara för att man vet att den finns där.

 


Kommentarer
Postat av: superjulia

så FINT. så BRA. så KLOCKRENT. åhhåhåhåå, njuter.

2011-01-30 @ 15:35:47
URL: http://ohhboy.blogg.se/
Postat av: Isabelle

(Kan du gissa hur glad jag blev över den sista bilden?)



Jag ser de där lyktorna som man i Thailand skickar upp i rymden varje kväll framför mig, deras färd över himlavalvet med mitt huvud lutat så långt bak att nacken stelnar. Framför fötterna, nere på jorden, ligger en uppspolad sjöstjärna, den är röd, mina brorsor petar på den, vi slänger ut den i vattnet. Oljiga thailändare som leker med eld, bokstavligt talat LEKER med ETT LIVSFARLIGT ELEMENT, jag blir nervös, dricker en cola (en drink hade varit mer optimalt, men mina propra föräldrar närvarade), blundar och vill inte åka hem. Vips, så är jag hemma. Jag är hemma nu. VAD gör jag HEMMA? Vad gör vi hemma? Jag vill också bort.

2011-02-14 @ 18:55:04
URL: http://isobelskareng.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0