Come be in Shady's world





"...Och alla blir kära i dig, precis som i filmerna!"


Joey Ramone, en anti-materia-svart hårkvast, en köttigt bred reva till mun, ryckte uppgivet på axlarna och småskrattade uppmuntrande. Han sparkade ut en sten över stupet. Då stenen slog emot utstickande bucklor i berget nedanför ekade dess färd genom staden och sköt upp blixtar mot den ovan skymningsgula molnigheten, klack-klack-klack. Han satte sig framför henne och såg henne i ögonen, liksom redo att anfalla med kramar och ord om någonting i den ologiska, ovetenskapliga nästföljande processen skulle gå fel. Skelettet vid hans sida lade armen om henne; en försäkring och ett plåster på nervositeten; skakade hennes axlar lite vänskapligt.  


"Det här är en film..." Sade hon med lugn och allvarlig röst, den sortens röst utvalda människor använder då de berättar upprörande nyheter eller kommer till insikt rörande något mycket viktigt. "Det här är en film."

Hon fattade skelettets hand och tog försiktigt emot det leendet som Joey Ramone räckte över till henne, sprittande mellan hans kupade handflator likt en skrämd fågelunge. Skelettets magra fingrar smulade likt gamla tavelkritor i hennes grepp då hon tvingade sig själv till att genomlida en extra minut för eftertänksamhetens skull. Sedan svalde hon leendet i en tugga och kände ögonblickligen hur hennes artärer fylldes av dynamit, druvsocker och vanish-pulver.


Då den sista knuten, belägen i en icke-kartlagd vrå, löstes upp, kändes leendet ända in i mjälten och hypofysen. Den grå häxperuken vilken häckat på hennes hjässa i över ett halvårs tid vecklade ut sina vingar och lyfte till väders likt en gam – kvar runt henne fanns ett rosigt, omedelbart sken, en inre popcorn-gloria, liksom om hon ätit stjärnor med mjölk till frukost. Efter att ha mottagit intensiv, oduglig CPR i månader, drog hon nu ett obehindrat, glupskt andetag, likt en halvt drunknad som gått igenom isen och efter att i blindo ha letat i panik äntligen funnit vaken.

NU.

JAG MÅR BRA NU.

JAG MÅR SÅ BRA JUST NU.

Detta är ingen duktig inlärd reflex man använder för att omgivningen inte ska behöva bry sig i och utvärdera ens tillfälliga hjärnaktivitet, och särskilt den sorten vilken sänder signaler till hålet i magen att agera emotionell soptunna och hjärtat att krasa i bitar likt torrt äggskal vid minsta friktion. Detta är ingen vit lögn man drar inne på psykiatrikerns kulturtantsglada mottagningsrum; ett motvilligt försök att lirka fram en positiv diagnos och därmed slippa ännu en inbokad tid i kalendern. Detta är så på riktigt som det kan bli och jag tänker inte ens svära för att understryka min poäng.

Jag vill bara skrika. Jag vill sjunga fult och sparka på saker.

WWAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! WHOOOOOOOAAAAAAAAAAH! WAWAWAWAWA! WAHAHAHAHA!

ALLT ÄR OKEJ.


JAG MÅR BRA NU. 



Kommentarer
Postat av: Clara

åh vad jag gillar ditt sätt, din blogg osv.

2011-03-21 @ 16:52:30
URL: http://clarasklubbland.blogg.se/
Postat av: Clara

men åh det var snällt! tack du!

2011-03-21 @ 21:31:50
URL: http://clarasklubbland.blogg.se/
Postat av: Isabelle

ja.

JA.



Det är så det ska vara.

2011-04-03 @ 20:07:13
URL: http://isobelskareng.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0