Är det hippien som hittat hem?
"Only those who dare to fail greatly can ever achieve greatly."
Jag sluter mig i mitt Hyannis och min skumgodisfärgade pullover; min 1700-tals trädgård, min vitklöverbiosfär. Här ligger jag i ett moln av varmt gräs och hafsigt redigerad hemmaklippning; välmedicinerad, bland insekterna, iakttar fladdrande tvåmastare ute i sundet, åtnjuter en fin cigarr och karismatiskt sällskap. Jag och Jefferson Airplane. Jag skriver ett väldigt viktigt brev.
Kommentarer är tillväxtvirus för slaskhinken i buken, den som sväljer allt och omvandlar osäkerhet till himlande ögon, ironiska suckar och stön. De störmoment man finner i andra och ser på med avsmak är oftast något personligt man ursprungligen hatar hos sig själv.
Jag antar att jag upplever ett återfall, att jag rider på fallet i återfallet, och att jag måste försöka förklara det utan att såra någon. Jag älskar er så, men jag har aldrig känt ett större behov av miljöombyte än nu, en längtan att få lämna allt där bakom och bara uppleva nytt nyare nyast, ungefär eller kanske exakt så som andra kände efter högstadiet, då jag inte fattade alls utan endast slets bort med hälften lämnat kvar på andra fotbollsplaner. (Femtonåringen som inte kom ikapp förrän ett år efteråt).
Det känns som om någonting är fruktansvärt fel, som om det finns ett brännsår eller en klåda vilken jag inte kan rå bot på.
Dennis Hopper hälsade på igår kväll. Han såg så annorlunda ut än vad jag minns honom; clean cut, straighten out, frisk och kry. Han har ätit upp sig och rakat av sig skägget, bytt ut poppies mot cheerios, högvarv mot självbehärskning. Han bar ren skjorta och en lappad luffarsäck, höll blicken fokuserad, gav mig en kamratlig kyss på kinden i sovrumsdörren. Jag blev väldigt glad och nyfiken men inte särskilt förvånad. I färd med att älskvärt syna hans filmskurksvänliga ansikte, beslutade jag mig snabbt för att inte fråga varför han dykt upp så spontant, ens för att fråga vad han möjligtvis kan ha sett under sitt korståg genom jordklotets allra skitigaste, mest bakteriehärdade bakgator. ”You look like the Stars and the Stripes”, hade han förr sagt upprepade gånger då jag kommit ned till frukosten efter min morgontoalett. Jag förstod aldrig varför han likvärderade mig med en symbol han annars så öppet kritiserade (en gång jämförde han mig med ett hangarfartyg), men jag har alltid antagit att det fanns en mening bakom liksom allt annat hokus pokus han vräkte ur sig då vi var tillsammans. För gångna månaders skull bestämde jag mig för att återvinna komplimangen, och på så sätt visa min uppskattning rörande hans frisyrskifte. Han avbröt mig mitt i min ansats, i mitt tekokande, med en förfrågan. ”Resan är bara till hälften avklarad, Iz. Och den här gången vill jag ha dig. You dig?”
Och jag funderar allvarligt på det. Av hela mitt hjärta.
Woodstockdokumentären göra sig påmind.
Det är såhär som jag vill minnas oss - som en klump i skogen, Super 8, Grateful Dead. Som hippiekollektivet. Inte som ett förhastat äktenskap som gick överstyr.
Jag har aldrig hört Mumford and sons. Aldrig. Och jag hoppas att det inte gör något.
Jag har försökt att inte ge er någon anledning. Jag har ansträngt mig så. Jag har avstått. Jag har försökt att inte vara självisk, att inte ställa till det. På fredag är det över. Jag vill att vi gör det allra bästa av den lilla fraktion av tid som vi har kvar.
Take trips get high laugh joke and goodbye.
