Ta inte livet av dig för min skull

 
 
 
Jag har bestämt mig för att nu sluta att manipulera andra människors känslor till mina egna intressens fördel. Det känns sinnessjukt och tungt att ens erkänna detta faktum för mig själv i denna stund av förtvivlan, att ett problem ens existerar och behöver likvideras, men jag vet att jag kommer se tillbaka på denna stund, i samma karmstol vid fönstret, med torkade tårar som rännilar av lim längs med mina kinder, som en stund av försoning och en ny början.
 
Jag blundar och ser en stillsam sommargryning synliggöra sig innanför mina ögonlocks skuggor. Det fuktiga, midjehöga gräset sjuder av liv, av små insekter och fågelbon, sorkar och sländor. En gammal och vis skog, tyst och dov, knarrar och suckar där den snabbt stigande solen lyser upp mörkret likt en lödpenna, lämnandes bländande märken i stammarnas sot. En poetisk, fullständigt naturlik frid råder där. Jag skulle kunna springa naken genom min trädgård utan murar. Denna nakenhet skulle inte vara en erotisk poserig för en konstnär hycklandes om frihet, ens för en partner eller en blick, utan endast något fullständigt mänskligt, där osmickrande, fysiskt kroppsspråk skulle förfula min form och skapa hudveck där det finns hudveck. Där skulle finnas muskler som orkar lyfta allting jag glömt att jag bar på, där skulle mina bröst ligga provocerade oformliga. Där skulle finnas nyckelpigor och blomster i mitt hår. Så skulle jag springa naken genom min trädgård utan murar.
 
Men jag kan inte vila för alltid. Förr eller senare puttas jag ut på den scen där jag inte kan se den vrålande, rafflande publiken. Att identifiera dessa personer så fyllda med hat omöjliggörs för mig. Jag är fortfarande naken, och jag har samma kropp, men här blir min otvungenhet till något odefinerbart. Det måste därför torkas bort, likt en smutsfläck eller ett brott. Jag puttas ut på en scen, och någon i den osynliga massan bortom strålkastarnas snövita räckhåll busvisslar och det känns som det grövsta av övergrepp. Mina ögon är blanka som glaskulor och jag försöker att inte visa min förskräckelse. Min kropp förlorar all sin mänsklighet i den pose jag antar. Ett krökt fotvalv, en svankande stjärt, en behaglig profil. I denna kropp finns inget skelett, ingen styrka eller själ, min hud är pudrad med svandun och liksom sträckt och monterad på en stomme av plast. Mitt hjärta blöder men mitt leende är som fastfruset. Älska mig, tänker jag, på operationsbordet, älska mig, och aldrig förr har jag känt mig så oförtjänt att bli älskad. 
 
Jag anstränger mig så otroligt mycket att skjuta alla och allting som håller mig kär så långt bort som möjligt, och kvävs i mörkret av denna situation jag själv satt mig i. Jag vet att jag är stark. Jag var stark på balkongen med ödlorna, cigaretten, jag var stark när allting talade emot mig och jag var stark för kärleken. Det får inte vara slut nu. Ingenting tar slut idag. Styrkan återvänder. Du måste fortsätta, skanderar en som en dramatisk tuba. Du måste fortsätta. Vissna inte såhär, i din olycka. Slåss mot dem, som förut. Slåss med din mördare vid din sida.  
 Lycka är att uträtta stordåd för andra. Lycka är att få sin kärlek besvarad med samma häftiga uttryck. 
 

Kommentarer
Postat av: oroshjärta

Magiska du<3

Svar: Å, du...! :'D
Allting är poesi.

2014-01-01 @ 08:34:43
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com
Postat av: Emil

De två sista raderna i ditt inlägg var särskilt fina. Där lyckades du verkligen få ner kanske det viktigaste med livet på några få ord. Du skriver ofta helt andlöst bra.

Svar: Tack så hemskt mycket! :D Alldeles, alldeles sant är det, de där två sista! :) Det sorgliga är ju egentligen att jag inte alltid har vetat det. Och att det verkar som att många runt omkring inte gör det heller.
Allting är poesi.

2014-01-02 @ 09:36:44
URL: http://ryktenomflykten.tumblr.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0