Tales of a lady

 
 
 Jag går rastlöst genom detta stora hus i maklig takt. Varje steg ekar mot trägolven som lodet i ett golvur. Husets rum speglar den utomstående världens väderlek och sinnesstämning, en vinter gråare än det ruttnaste träsk, där skuggorna är långa och speglarna fläckiga. Jag drar fingrarna över en fönsterbräda, en spiselkrans och ett avlastningsbord, respektive, och där bildas glänsande spår i dammet som efter hästhovar i snön. Nog är det dystert, men visst vackert. Ensamt, men drömskt.
   Jag ser ut genom fönstret, ut i en trädgård fylld med bländande vita, ömsom gröna statyer. De vrider sina kroppar i obekväma poser, döljer sina ögon, sliter sitt hår, jämrar sig i absolut tystnad. Fönstret består av små kvadrater, uppdelade åttta om åtta fördelade på två större skivor glas, något buckliga med små defekter, infattade strimmor och bubblor. Min andedräkt formar ett stelnat moln. Jag ritar en barnslig stjärna i kondensen och blåser ut lite mer luft för att få den sneda teckningen att framträda tydligare.
   Mina kläder är mycket vackra. De är jordliga antiker. Jag är övertygade att de egentligen luktar som någon annan, någon som skulle anse sig höra hemma i spegelvärlden, på ett fält av aska eller i ett monstruöst regnväder där himlen är svart och där Heathcliffs namn ekar över kyrkogårdar. Jag bär ofta vitt. En vitklädd syndare mitt ibland alla dessa svartklädda självbetjänande änglar. Att denna gamla värld kan existera paralellt med er nya värld, er skräniga musik och ert besynnerliga sätt att umgås. 
 
Jag längtar i denna tystnad. Inte efter spänning, för den vill jag inte ha idag. Efter beröring, men jag kan inte föreställa mig vilken. jag drömmer om snusk, jag läser om pisk, men kryper i synen av en människa ihop som skadat storvilt ute i dimman. Likt lady Chattterley klamrar jag mig fast för att fly för att sedan återvända. Jag längtar efter dig och jag vandrar genom detta stora, tysta hus. Jag vill älska med dig på vidsträckta golv täckta med multnade löv, i en pöl av ljus, som en del av naturen och kanske även döden, med dina tårar i min mun, och min kropp sammanflädad med en oändlig helhet. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0