Juldagen

 
 
 
 
 Omgiven av saker sitter jag i karmstolen vid fönstret. Omgiven av så otroligt vackra, onödiga saker. Saker blev mitt kall och saker kan inte hjälpa mig nu. Saker kostar pengar, men era pengar kommer aldrig kunna trösta mig.
 
De griniga, djurliknande utropen påeldade av alkohol i tusenkronorsklassen dånar från nedervåningen mellan vuxna, så outhärdligt trötta på sin tillvaro att de bestämmer sig för göra besvikelsen änu större genom att lägga skulden på varandra. Vuxna som likt barn söker bekräftelse, och barn som med hela sin outtömliga kärleks kraft försöker ge vuxna just det, trots att andra förtjänar denna oskyldiga tacksamhet så oerhört mycket mer. Vuxna som har ett sådant enormt, inneboende hat att det smittar av sig på barnen. Vuxna som anser sig annorlunda, men som är mer vardagliga är vardagen och vanligare än det mest ordinära. Som baktalar andra. Som ser på TV. 
 
Mitt språk har försvunnit med min tvinande livskraft. Min skrift minskar i kvalitet i takt med att alla andras ökar. Superlativen känns hycklande. Den sista stjärnan lyser så sketet svagt. Ironin är fullkomlig. Prinsessan är egentligen en satansdyrkare. Hon är pervers och hon låter män leka med knivar mot hennes hud. Hon köper knark, roas av klösande våld, kvicka paletter, hedningsdravel, hon sitter blå och naken på överkastet med fönstret vidöppet, där snöblandat regn och bromsljuden från E6ans lastbilsorm störtar in med obarmhärtig kraft. Hon dödskramas på en tågperrong med en C vars oskuld, eld, händer och hår gör honom sexigare än någonsin. Hon knullar med döden. Hon är helt jävla galen. Under en överdrivet prydlig frisyr sitter en fuktig boll till person i mitten av en turbin som vinande vasst snurrar varv efter varv. Väggarna pressas närmare och hon gråter med smärtsam skam i kroppen, längst bak i en tom, skuggvindlande kyrka, där hon pressar sin väns hand, saknar en annan vän och hatar en annan så kallad vän. Hon tröstar sig med att ingen någonsin kommer veta vem hon är, men skäms samtidigt för att hon är morbid och fel. Hon skäms för att ingen kommer publicera hennes dagböcker den natten då hon hittas död. Gråten kom från en flicka, och sorgen fanns i hennes naturliga femininitet åt helvete. Det hon skrev var inte djupt. Det hon skrev var inte ärligt. Det hon skrev var inte konst.
 
Mitt liv i Göteborg är ett liv som är bra nog. Och det är där jag vill vara just nu. Inte tjugoett fast femton bakom en låst dörr i en karmstol vid fönstret omgiven av saker som inte kan hjälpa mig. Eller hjälpa någon. 
 
Vi var barn som ingen ondska kunde nå. 
 

Kommentarer
Postat av: Emil

Ditt språk har inte alls försvunnit, så vitt jag kan se. Du skriver otroligt bra. Sluta aldrig skriv, det råder jag dig till. Skrivandet är kanske den mest trogna följeslagaren en kan ha, åtminstone tycker jag det är så.

Svar: Hjärtan till dig. Små komplimanger vilka handlar om något en åstadkommit, hellre än något så trivialt som utseende eller smak, värmer den frusne med upplyftande kraft!
Allting är poesi.

2013-12-26 @ 17:49:52
URL: http://ryktenomflykten.tumblr.com/
Postat av: oroshjärta

Satan va bra! Dem har 2 senaste texterna är uppskruvade till max. Älskar desperationen i dem. Har inte kunnat skriva sen 23e ,sjukt inspirerad nu. Tack.Ditt språk är helt eget.Kram

Svar: Alltid lika fint att ha dig här! Tack!
Allting är poesi.

2013-12-28 @ 10:03:52
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0