Flux Capacitor

I 80-talets begynnelse, fanns det en gång ett sextonårigt litet idlewild med ett ton blå kajal och axellångt spretigt hår. På fotot, i största hemlighet gömt i mitten av en tjock bokvolym, sitter hon i ett rum med småblommig, solskadad tapet och lutar sig mot en affisch som förblir okänd. Hon bär baseballjacka, danstights och tubsockor. Det skarpa läppstiftet gör hennes smala mun svart, ett stramt svärordsleende. Hennes kinder är blanka och hennes nävar kramar en bucklig huvudkudde. Hon stirrar med trött blick rätt in i kameran. 

Hon bodde i en slumrande småstad omgiven av blå, disiga berg, en händelselös plats där livet gick sin dystra gång och där ruljansen dött ut med gruvan. En huvudgata, en biograf, ett gymnasium. I sammanbiten tystnad förbannade varenda olycklig unge sina föräldrar som någon gång på stenåldern bestämt sig för att slå rot i myllan här ute, i livlösheten. De drömde sig bort genom ljudspåren på gnässande vinylskivor och längtade efter brusande asfaltsdjungler där något nytt och spännande hände varje natt. Att fly fältet direkt efter studenten var ungdomens mentalitet, dra och överge pensionärsskocken; tankarna som aldrig behövde nämnas i något sammanhang eftersom de delades av så många. Den hopplösa känslan av att bli lämnad på efterkälken var aldrig starkare än här, och samtidigt verkade det inte finnas någon ambition över till denna hålögda generation.      

Detta sextonåriga lilla idlewild var annorlunda, precis som de flesta tonåringar är; de som ännu inte gett upp tilltron till de egna fantasierna. Hon hatade jantelagen, sin diaboliskt onde lillebror och sina föräldrar som inte förstod henne och aldrig stöttade henne genom någonting. Hon hatade hur de försökte köpa hennes kärlek med ponnyer och kanariefåglar, med barnsliga klänningar som mamma valt ut. Hon hatade det knytnävshårda hugget hon kände i hjärtat, vetskapen om att de aldrig skulle förändras, aldrig vidga sina vyer, aldrig absorbera någon annans åsikter än varandras och aldrig erkänna ett misstag.
   Varje dag cyklade hon hem till sin farmor och satt i hennes trädgård och åt plättar med sylt, läste böcker och såg på färg-TV. Hennes farfar var synsk och ägde ett kondis med glasdisk och små bås, han lärde henne att baka, men var tyvärr tvungen att slå igen så småningom, eftersom han aldrig haft något sinne för ekonomi och budgetplanering.  
   Hon ville bli läkare men fick underkänt i både Matte A och B, och stod plötsligt ensam utan plan. Hon hade inte många vänner, om hon ens hade någon, men hon hade vitalitet. Hon höll ut och hon väntade. Skolan tog slut en dag, och då skulle hon aldrig behöva se de andra igen.     

På andra sidan stan bodde ett artonårigt monster, yngst i en syskonskara på fyra, långhårig, svartklädd, storväxt och lång som fan. Hans familj hade flyttat runt likt nomader under barndomsåren, men aldrig lämnat stan. En gång var de tvungna att överge huset då taket brakat ihop under ett oväder. Då bröderna och systern allihop flyttat och slussats ut i världen, njöt han av att för första gången i sitt liv bo själv i ett eget rum och härska över skivtallriken. Hans mamma, en svarthårig vikingakvinna, arbetade som sjuksköterska. Hans pappa, en atletisk och fri själ, reste jorden runt och var sällan hemma.

Detta monster var målvakt i skolans fotbollslag och hade engagerat sig i varenda idrottsaktivitet arkiverad i registret så länge han kunde minnas. Han sprang fortast, girande skickligast, kastade längst, sköt hårdast. Men då han i slutet av sjuttiotalet, nästan ett decennium efter rockikonens död, för första gången hörde Jimi Hendrix på en äldre kompis grammofonspelare, skulle världen som han kände till den ställas på ända. Kärleken till musiken kom att svälja kärleken till sporten som en lättuggad munsbit. Han var omsluten i drömmar. Han hade försetts med en livsuppgift. Han skulle bli Hendrix. Han skulle bli Gud.  
    Monstret byggde en elgitarr av gammalt vägglaminat, delar han fått gratis och prylar han snott från skroten. Han satte sig med instrumentet i famnen och började experimentera. Han lärde sig aldrig namn och noter. Han bara spelade. Efter ett år tyckte han sig oöverträfflig.
Monstret träffade däremellan sin like i läroverkets korridorer. Han spelade bas och ville vara Paul McCartney. Monstret, som var ett stort fan av punken, basunerade högljutt att han avskydde beatlarnas snälla pop, trots att han i hemlighet lyssnade på Sgt. Peppers underliga konceptpsykedelia. Han skämdes som en hund över detta dubbelspel, men det handlade om image, och ingen fattade ju ändå. Genom the Who kunde de två mötas på ett gemensamt territorium, och de var snart oskiljaktiga.   
   Tillsammans med två andra intresserade startade de ett band, nihilistiskt döpt till "I'm a Mess". Deras paradnummer var Who's "My Generation" och Ramones "Loudmouth", vilket nu i efterhand kanske säger en del om musikkvaliteten, men vad spelade det för roll. De tillverkade pins och satte upp affischer, sparade ständigt till bättre speldon och fler skivor. För att finansiera projektet arbetade de extra på plantgården, vattnade tagetes och snattade jordgubbar.  

När punkmonstret tog studenten 1981 gick solen aldrig ned. Då han under nattens kortaste timmar av festligheter och larm stapplade ut ifrån stadens enda ölträdgård, ramlade han av misstag in i ett sextonårigt litet idlewild, som försökte ta sig in utan leg.

Han gillade Pistols hon gillade Depeche, men det var okej. Hon var 1.59, han var 1.90, men det var helt okej.

De drog ut på kontinenten tillsammans och gifte sig sex år senare. De spenderade månader i Paris och skiftade mellan att bo på vandrarhem, på skumraskhotell i Pigalle eller inte alls, roam the streets, luta sig mot ryggsäckar och trädstammar, rävsova och se solen gå upp över kyrktornen. De liftade till Portugal och drunknade nästan i Atlanten. De tågluffade till Madrid, balmade vin i det mässingsgula solgasset och blev haffade av polisen eftersom punkmonstret råkade efterlikna en ökänd, spansk kriminell. Efter en omskakande natt i häktet och haranger av generade ursäkter från myndigheterna, släpptes de iväg till Frankrike igen. Solkusten, Monaco, Loire. De lapade sol, sörplade skaldjur och funderade över sina livsplaner. De pratade om att skaffa en vingård ihop och fostra en familj där.

Men tacka vet jag det ödet som utvecklar sig så som man haft avsikt att planera det.

Istället for de tillbaka.

Till utgångsläget de svurit på att aldrig återvända till.  

Punkmonstret satte på sig en slips.

Den vilda sextonåringen log förbannat åt folk från andra sidan kassaapparaten.

Han blev aldrig rockstjärna. Han blev aldrig Gud. Han lät drömmen dö ut med sin ungdomliga frenesi.

Hon blev aldrig en flerspråkig äventyrare som skulle döpa sina barn till ovanliga namn, alltid förstå vad de gick igenom. Hon besökte aldrig Indien. Hon blev rädd. Hon blev precis som alla andra.

IKEA.

Jag vet inte varför jag vill gråta.

Mamma och Pappa.

Vad hände?