Flux Capacitor

Om det kejserliga galaktiska imperiets rymdflotta och stolthet just nu störtar rätt ned i fotbollsfältet och demolerar hela läroverket, sätter flaggorna i brand, krossar varenda fönsterruta, står jag här och ser på. Lite urholkat. Lite schizofrent. Lite skräckfilmsunge, lite torkat näsblod på överläppen. Jag lockade hit dem, de hörde mitt nödanrop. Det pyr inne bland kolsvarta glödspillror, det snöar askflagor och utrivna sidor från matteböcker, biologiböcker, kemiböcker, ekonomiböcker. Jag hämtar mer bensin. Alla har ändå gått hem nu. 

Livet är absurt.

Egentligen.

Jag gick över skolgården igår. Det var mulet. Rätt fult. Alla tegelväggar, alltid tegelväggar, inmurade i rönnridåer, omgivna av bruna, trasiga gräsmattor, cykelställ, en ständigt opålitligt växlande molnighet. Skjutsar en kompis, vinglar från sida till sida, en kärringhonda med cykelkorg som skakar i de buckliga sprickorna, upp och nedför trottoarkanter. Ett inkarvat namn i ryggstödet på en bänk. Förevigat i röd tusch.

... Och jag tänkte att det förmodligen var sista gången jag såg det såhär. Och Veronica Maggio var verklighet. 

Nu är det bara härifrån och upp. Eller ned. Nu är vi 18 år. Herregud.

Musiken ekar över taken ikväll. Och kvällen är det enda som betyder något, idag, imorgon, det vi andas in, drömmer. Citrushimmel, inga moln, ingen sol, men utomhus blir det aldrig natt. Juni. Småspringa över gator utan övergångsställen, utan trafik, livlösa, dystra glasrutor, plastpersienner och plåtbalkonger. Slammer slammer slammer. Ingen är hemma. Eller så trivs de i skuggorna. Ett träd petar in genom ett öppet fönster. Det enda fönstret i ett innehållslöst, oälskat rum.

Av skratten hal runt munnen, av pollenallergin röd runt näsan. Tuggar tuggummi som sedan länge smakar sudd.
  
Ni med era fula jackor, make way. Vi är alla prinsar och prinsessor i dramatiskt svart. I natt är vi odödliga.
   "I live serenly for the sole sake of pleasure and enjoyment", citerar vi unisont, begeistrade kallgrin. Allt är så bra. Allt är så vackert. Vi dräller runt, höga på hägg och sommar. Fipplar med cigarettändare.
 
Du kan stötta mig i gryningen, min vän. Vi ska se daggen i parken droppa från trädtopparna imorgon bitti, älskade vän. Imorgon är allt som finns. Ännu.

En röd korridor och sönderrivna affischer, en misshandlad trappa, glödlampor, där finns en källare, en bultande källare, hårda soffor och spruckna Marshalls och fula, tjocka mattor och klibb och stank. Ledsna varelser dansar på borden. Så bisarrt. Skalbaggar, råa ägg, lila läppstiftsmärken på kudden och Marilyn Monroe på ett krucifix. Öppna sår som inte gör ont. Droger som inte dödar. Vi studsar i mörkret, ljudet är skit och det är fint.   
   Jag vill rusa tills vi leviterar, yla; vråla i gränderna, väcka varenda hund, locka på farbror blå. Kalla strålkastare, flaxande tyg, klapprande fötter, snubbla och skrubba knäet men resa sig och bara fortsätta jaga något. Välkomnande armar vinkar in oss i en trappuppgång längre fram. Hjärtat bankar så hårt i bröstet. Skorna dinglar ur händerna. Fotsulorna är grå.

Jadeblick. Silverblick. Indigoblick. En blick på 3000 meters havsdjup. Jag älskar blickar. Ärliga blickar.

Vi ligger som snöänglar på en gräsmatta, det är faktiskt är varmt nu, istället för att sitta bakom fönster, dörrar, väggar, näsan i böcker, fast vi borde. Allt är ändå slut nu. Det är över, för den här gången. Vi stampar takten i jorden. Solskenet surrar i björkar och limeträd. Asfalten här har alltid varit brun.  

Jag vill inte spendera mitt liv med att spara till saker jag inte vill ha, lägga pengar på fasadfärg, takfaner, parkettgolv. Jag vill inte bilda en familj, ifall allt det innebär är att ge bort dagar och stjärnor gratis, gratis till snorungar som aldrig ens säger tack. Jag vill inte hänge mig åt befordringar, stapla burkar, fjäska runt, smyga omkring mellan tidsepokerna tyst som en skosula.

Stanna på jobb jag hatar bara för att lönen är bra. Stanna inne och inte föra något oväsen.

Jag vill inte vara säker. Jag vill inte stå i en lång kö i väntan på att få stupa i gruset. Jag vill inte följa dumma oskrivna regler för att andra ska kunna nicka belåtet åt mina kedjor och konstatera att allt är precis i sin ordning. Jag vill inte avstå från något. Inte för någons skull. För fåraktiga anledningar.

Att alltid prestera, alltid vara effektiv, alltid vinna, men aldrig för sin egen skull. Att aldrig förstå varför. Det som är rimligt. Symmetriska mönster. Fraktal. Det känns som om jag är färdig med sånt.

Jag ska ha så roligt jag bara kan. Jag ska exponera mig själv för så mycket att fägring och fantasia att jag blir kroniskt lidande av the sunshine disease, the post-concert syndrome, the ravishing personality disorder. Jag vill bara stanna kvar i den här kroppen, inga kompromisser, inte visa någon hänsyn, förutom mot dem som förtjänat min lojalitet; mild magnetism och instinktiva skratt. Jag vill inte le, så stelt jag kan, slå in mig själv i gladpack, för att andra ska känna att deras dag är en dag med vackert väder, så att de kan blunda för andras sorger och blixtstormar, för att stora flickor inte gråter och surar. Jag vill inte prioritera måsten över impulser, viktigt på rutin, göra saker för mitt eget bästa. Jag vill inte att de lär mig hur det egentligen ska vara. Jag vill inte fatta vad livet egentligen går ut på. Och jag vill inte att någon påstår sig veta.

Jag vill leva på femman, på högvarv, mitt i språnget och fånga det, jag vill resa, jag vill vara ditt heart throb, wild child, din runaway girl. En dagdrömmare som dräper andras illvilja, enfald, inskränkthet med mondäna, toxiska repliker, en okontrollerbar tänkare, ett monster, en sjöjungfru, en rockstjärna, en äventyrare, en ängel och en helt vanlig människa. Låter det oansvarigt så har du inget här att göra. Vänd om. Jag ser på regnet!
   Jag är hellre oansvarig än snackar mycket om ansvar, utan att egentligen bry mig ett skit. Man kan ta parti för olika sorters ansvar. Man kan hålla en planet i sina kupade händer.   

Som när vi pratar i metaforer, som när vi rusar bilen i 180 nedför vägen längs det gula råghavet, som när vi har alla fönster neddragna, som när en skog av korsdrag och hår fladdrar i taket, som när vi lyssnar på typ Van Halen eller något. Sånt vill jag leva för.  

På denna lilla prick i vintergalaxens utkant vi kallar Tellurius är du den som står mig närmast. Jag tror att det var menat så. Plocka upp mig med en pincett, Universum, omplacera mig. Men snälla världen. Sära inte på oss. Det du och jag har finns bara i böcker. 

(Till Galenpanna)