Whhhooo-aaaaah ecstacy world
Nio månader om året sölar nederbörd och ömsesidigt missnöje ned våra gator och tak. Trafiken gnäller under gångbroar av betong, slasket skvätter, trädgrenarna gråter, det enda som lyser upp är grafittin på bangården. Den bottenfrusna kölden, bitande och slukande, tränger ända in till skinnet, under disgrå skyar och plasksnö. Stadskärnan är till för konsumenterna, skogen är till för rovdjuren och resten lämnas åt drömmar. Om nätterna kan man höra blåsten vina runt husknutarna. Anstränger man sig ordentligt kanske man till och med får syn på enstaka stäpplöpare som sällsamt rullar över centrumparkeringen.
På trottoarerna möts inga blickar; utbyts inga hälsningar. Vi kryper in i flyttlådor och bleknar med tiden. Varenda sate lider av tungt mod och ingen ska påstå motsatsen. Man går och väntar och längtar och döljer sig under tröjor som kliar, snyftar i sin hönsbuljong och drunknar i pessimism.
Men så spricker molnen upp, skolorna låser portarna, glassen säljer slut, bärpriserna skjuter i höjden och inget är riktigt sig likt.
Bladen slår ut, bergen blir gröna för en tid, näsan rinner av nyklippt gräs och plötsligt vill man vältra sig i parkernas djungel istället för att gå omvägar runt dem. De tomma torgen pyntas av blomsterarrangemang skänkta av kommunen, fontänerna fräser i morgonens långa skuggor, markiser rullas ut. Plåttaken tickar och asfalten blir nylagd och stinkande het. Allt luktar så gott; mustigt järnverk, tobak, tropik, solkräm, brännäslor och varma häggblommor, kvällarna är ljumma, man huttrar inte ens då man susar i nedförsbackarna mot badbryggan. Byggnaderna är plötsligt inte smutsvita längre, utan gula, orangea, precis som i Spanien, och man har aldrig lagt märke till det förut trots att förvandlingen sker varje år.
Helt plötsligt sitter det folk på uteserveringar; tar ett glas och äter tårta, shortsklädda människor cyklar till jobbet, pensionärerna går i armkrok och ler för en gångs skull, fashionistorna strosar runt med sin take-away kaffe i hand; låtsas att fotograferna förföljer dem, indiekidsen sitter i gräset, försöker överträffa varandra i alternativhet; låtsas att de är i Berlin och inte har sovit på fem dygn. Folk hänger på balkongräcken och spelar musik, de solar på tak i röda badbyxor, de röker i öppna fönster. Gubbar diskuterar det och det bandets nya platta på parkbänkar och en pojke går förbi utanför mitt fönster med en sliten gitarr, spelar och sjunger. Helt plötsligt känns det okej att vilja saker eller att inte vilja något över huvudtaget.
Och sedan, i månadsskiftet av vem-håller-koll och vem-bryr-sig, bestämmer sig stan för att bygga in sig i kravallstaket, langosstånd och bajamajor och under en veckas tid förvandlas till en egen multikulturell nation där musiken dånar och röda banderoller vajar från lyktstolparna. Suggan Buggan blir New York City; en underbar plats där oljudet aldrig tystnar och enorma, glada folkmassor blockerar passagerna. Överallt syns färgglada, häftiga solbrillor, sönderbrända axlar och tatuerade torson, folk som hoppar i takt, folk som sitter sida vid sida på refugen, folk som visar sin kärlek öppet. I fem korta dagar och nätter kretsar universum kring oss istället för tvärs om. Där i mitten av alltihopa finns Katastrofklubben som iakttar allt från sin plats i solen, under de korslagda trumpinnarna. Käkar flott, glider runt och har det bra.
Vilket språk som helst förutom svenska, vart som helst förutom här, men inte just nu. Just nu vill jag bara vara precis där jag är.
Peace and Love 2010. Vilka är på?
