Gabba Gabba Hey






Stora förväntningar på det motsatta men alltid samma slutresultat. Det är alltid kallt på skolavslutningar. Disigt och rått och fisigt duggregn. Väder i förpackning förtret light som aldrig riktigt vill braka loss och ösa ned över hundratals skrikande fjortisgäng i likadana vita klänningar. Vi duckar och gömmer oss under blommande rönnträd med axlarna uppdragna till öronen, det slafsiga gräsklippet kryper upp och in mellan tårna, frisyren är kletig, platt, gåshud, otrevligt. Ändå minns jag bara det fina vädret. Bara en sextiondels minut, löften om bättre dagar värmde huttrande ryggtavlor.    

När man tänker efter finns det väl inget mer bedrövligt.

En tondöv kör som ställer upp och lutar sig mot kontraktet, får ett M bifogat bredvid VG, egentligen undrar man, rektorn som anser sig ha förståelse för vår labila fiskaktighet i ett tal som ingen vill höra, ett gäng energidrycksstinna primater med rakad hjässa av lägre rang på raden bakom som brölar obsceniteter och vi vill bara sticka saxar i ansiktet på dem, det avgudade musikaliska underbarnet som tar i ända från tårna och ylar Halleluja eller Gabriellas sång och alla vuxna får tårar i ögonen. Vi sitter där och fnyser eftersom vi vet vilket as hon alltid varit mot oss och alltid kommer att vara mot alla andra. Jag lovar. Vi var bittra cyniker redan i sexan.

Allt vi ville var att få komma ut i solen igen. Vi ville paddla fram på läckande baddjur, somna under äppelträd, sno med oss betygen, springa bort ifrån det som gjorde oss så arga och bara vara i ett land där ingen tankeverksamhet krävs för att säkerställa någon slags sanning.
   Denna bottenlösa brunn av outtömlig romantisering, smultron, ängsblommor, bryggor och grillsot, denna stiltje, dessa frihetskänslor, denna isolering, denna ensamhet.

Hon gick sin väg ifrån trängseln ned till det gamla mellanstadiet. Hon balanserade på gräsplättarnas stenkant och slank in genom häcken, rev smalbenen och halsen, trampade på gamla rönnbär. Den vidsträckta asfaltsgården var brun och varm, cykelstället var i skugga och tomt på cyklar så hon satte sig där på en järnstång och segnade ihop i dålig, skön hållning. Hon sjöng någonting, vad är oväsentligt. Hon sjunger alltid när hon är ensam. Tyst. Viskar låttexter. Hägg och maskrosfrön yrde upp i hennes tjocka, gula lugg. Och hon minns att det var fint väder. 
   Hej, sade han och satte sig i gruset. Hej, sade hon. 
De satt bredvid varandra på lektionerna, letade huvudstäder på världskartan, samarbetade på kemin. Han gjorde henne så glad att hon trillade ned från staketstolpar i skrattkramper och så arg att hon gormade åt sin egen spegelbild och kastade petrisskålar i väggen. Varje dag flöt hon omkring i ett turbulent känslotillstånd och försökte lägga band på häftiga impulser, att antingen vilja krama honom jättehårt, hela tiden, eller ge honom knogmackor mellan ögonen, gång på gång, tills där inte fanns någonting kvar. Såta vänner. Hon hatade honom. Hon hatade honom så mycket att hennes blick blev svart så fort hon ens försökte föreställa sig en helhet, detaljer, allt. Deras insidor var för otäckt lika. Deras personligheter alldeles för kontrasterande olika. Han var bättre på att vara henne än vad hon var. Efter detta kommer bara svärord.  
   När han vinkade med tre fingrar och långsamt gick därifrån, sparkade i sprickorna, är det lustigt och samtidigt ett spöklikt sammanträffande hur denna situation kom att likna en annan berömd sorti tre och ett halvt år senare, en annan årstid, längdskillnad, samma infantila, omdömeslösa, känslokalla själar, pundade hjärnor. Då rusade hon nedför gator med en halsduk hårt inflätad i munnen, då grät hon i snödimman, nedbruten och frusen ända in i benmärgen, hela vägen hem, hela natten. Hon skolkade i två dagar och bara rann bort, tuggade på örngottsnibbar och såg på TV utan ljud. Men det är en annan historia. Och jag borde inte berätta det här. Man ska inte läsa ett och ett halvt år gamla sms innan man raderar hela inkorgen och fälla äckliga krokodiltårar över det egna jagets känslomässiga sketenhet. Inte.   
   "Vi måste göra någonting med den här sommaren", sade han. Hon nickade. Det ville hon också. Självklart gjorde de ingenting. Ingen ville bada. Ingen ringde.

Ett blurr av färgglad, billig satäng och crêpe de chine, styva kjolar frasar över parkettgolv, handsvett, lossade flugor, sockerdricka i glasflaska, At the Hop och Living on a Prayer. Vi utförde en egen tolkning av jitterbuggen, minns någon vilsesnurren och den femfaldiga supersaltomortalen, åtta timmar i sträck och kallade Martin för Håkan-Bråkan eftersom han hela tiden tog all potatis som ställdes fram. Alla tuffingar rökte smugglade stinkcigg på lastkajen och blippade uttråkat med sina mobiliseringar ute i galleriet; äh, tänkte vi, sparkade av oss skorna och dansade pogo till Speedy Gonzales.  
    Jag såg ut som pundsedeln. Jag kände mig som en tops, ett troll utklätt till Aurora på speed, en isdansare i flamencoutstyrsel, en dragqueen i sitt esse. Mamma hade bestämt allt i minsta detalj, från tygvalet av tungt, vinrött råsiden till det odiskutabla beslutet att jag inte fick bära lösögonfransar, inte under några omständigheter. Förmodligen var det även den stoltaste dagen i hennes liv. Jag kunde inte vinna. Men det är okej. Mitt tydligaste minne av Vårbalen är ändå det som hände efteråt. 

Jag hade avlägsnat glacéhandskar och strasstiara, smycken, smink, stil, etikett. Så skönt att bara vara. Strumporna var upprivna från hälen upp till låret av dans och asfalt, hela frisyren var på väg att trilla isär, en formlös amöba av hårlockar och pärlor. Vi satt ute på en bänk, såg ut i natten, tävlade om vem som kunde spotta längst. De såg båda ut som James Bond och jag var så stolt. Oliver hade till och med kammat sig. Jag fick låna någons kavaj för jag frös så jag skakade.  
   Vi diskuterade något. Vi ville bada nattbad i någons swimmingpool. Vi sörjde att gänget skulle splittras nu. Slutet på en era.

Sommarlov, en paus ifrån realiteten, och beroende på vilken stig man väljer, att slungas ut i världen, krypa in i tysta rum. Att vilja bli rädd för människor ett tag, glömma logiken. Att följa rebellmanifestet, utsätta sig för skräck, ifrågasätta allt, följa instinkter. Att förstå. Även det här.  


Kommentarer
Postat av: Jasmin

åh fintfintfint

2010-06-12 @ 13:03:30
URL: http://childhoodlight.blogspot.com
Postat av: julia

grymt vackert.

2010-06-12 @ 18:53:40
URL: http://yourshadow.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0