Surf Don't Walk
På ett skepp över havet mitt i en storm, där jag ensam släntrar omkring i klaustrofobiskt smala korridorer och trycker näsan mot hyttventiler. Världen kränger från sida till sida med noll meters fri sikt; ett daskigt, mjöligt töcken utan varken slut eller början på andra sidan plexiglaset. Spökfartygens massiva skenbilder fladdrar; fasettlågor i mörkret, ett pickande barnhjärta hamrar sönder små revben och jag vänder ansiktet mot väggen, en trång järnkoj, en platt kudde.
Autobahn. Tristessen och utmattningen. Smörgåsar med korv och paprika; äckliga tyska pannkakor. Registreringsskyltar. Sova på mormors arm och sakna sin bästis.
En kletig, dallrande strand utanför Rochefort, strimmig i grönt och koppar; blåstång och sjögräs mellan tårna. Bronsglänsande havsfolk med uppkavlade byxben och svettiga bröst fiskar ostron i bukten. Mamma pekar på en ockragul fläck vid horisonten, flera sjömil ut, ur fokus i soldiset. Hon berättar om Napoleonkrigen. Att det är på den klumpen jag låtsas att jag är när jag svingar mig i klätterställningar, leker att jag letar efter nycklar och skatter, slåss mot tigrar och Amazoner.
Eftersom vi färdas mitt under det pågående Tour de France tar resan veckor på grund av alla de vägblockeringar och trafikstockningar vi ständigt hamnar i. Ökenhetta råder. Folkvagnsbussen saknar luftkonditionering och kan under dagtid likställas med en hermetiskt försluten plåtburk, rostig som ett gammalt kex. Att rulla ned rutorna är det inte tal om; torkan blåser upp damm till sandstormar som letar sig in överallt. Vi bär badbyxor, underkläder, klunkar hinkvis med buteljerat vatten, flämtar efter syre, svettas som djur. Om mornarna vaknar vi med finkornigt grus in på bara skinnet.
Lilleplutteländer. Luxembourg är som Belgien. De äter pommes frites till allt. Andorra är en by på ett berg, omgiven av blå, snötäckta alper. På de branta kullerstensgatorna står skrytiga vrålåk fickparkerade utanför blygsamma bistroer. Bilsjuka följer med på köpet. Ät inte franska sötsaker på serpentinvägar! I Monaco får flickor inte ha shorts på allmän plats. Och så har de ett jättestort Casino.
En nattligt rå och fruktig Riviera, snidade kalkfasader, kondenserat gasljus. Staden doftar salt, citrusskal och hett stendamm. En sirlig byggnad i jugend, kristallkronor i vestibulen, en egen balkong med keruber; stenansikten med tomma, söndervittrade ögon. Jag fick en enorm grand lit alldeles för mig själv och morgonen därpå pannkakor med sirap och grädde uppskickade på rummet.
Kontrast. En liten fiskestad invid kajen. Persiska mattor finns i hela hotellet, till och med upphäftade på väggarna som isolering eller som kompensation för de buckliga tapeterna. En gemensam toalett finns till förfogande på varje våning och hela hotellet delar på en dusch, belägen på bottenplan. Sex personer sover i ett rum, två stycken på golvet. Täckena luktar rutten vegetation och fiskrens.
Kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, kasta sig i, soltorka, hela lata dagen lång. Stränder av klappersten mellan ravinväggar och klippstup, fältspatsblått saltvatten, toviga, kliande hårkorvar; torra och vita, axlar brända till blåsor och bärnstensvarma ben. Skaldjur och snäckor, feta såser, massor av fotsvettstinkande ost, tomma tictacaskar och jordklotets äckligaste mjölk i plastdunkar. Rundmagade krögare och svartmuskiga matmödrar nyper en i kinderna, ger en så mycket glass man orkar få i sig och piper förtjust les petits enfants, les petits enfants! Fotbollsmatcher som ingen vinner utkämpas i dånande vattenmassor av vitt skum. Att dansa till impopulär Eurotrash runt en swimmingpool, samla på blommiga drinkparasoll och stanna uppe hur länge man vill. Att luta sig ut genom sovrumsfönstret, böja nacken i en konstig vinkel och på så sätt skymta havsviken bortom blänkande tegeltak, en onyxskimrande paljettyta, ett svart djup som döljer väsande hemligheter.
Vaga minnesbilder; stillbilder, finns staplade i anonyma dokumentskåp, gömda i hjärnans eget freudianska infinitum. Dessa består av de överblivna remsor som sopades upp från klipprummens golv, de som egentligen inte behövdes för mer än nöjes skull, de som smusslades undan av någon fanatiker för att aldrig mer se ljuset. Det har gått mer än tio år sedan dess, men jag glömmer inte. Sommaren -97. Sommaren vi bodde i mormors folkabuss, då vi lämnade stan, landet, bara fortsatte köra. Jag var oförstående, stum och såg sakerna bortom förgrunden. Jag trodde bara att vi var på väg till en annan del av Sverige. Sverige var oändligt stort men världens var ännu större, det visste jag. Jag hade dock ingen aning om vart det ena slutade och det andra började, när vi befann oss i den där mystiska, mytiska världen det var sådant ståhej om. Inte förrän vi började se palmer längs vägarna började jag fatta. Jag hade precis fyllt fem år.
Anledningen varför vi plötsligt en dag packade ihop och drog fick jag aldrig förklarad. De kanske bara glömde att berätta för mig.
Ventures, Del-tones, the Lively ones, spela för mig när jag springer i vattenlinjen med brädan under armen. En kyss för varje våg jag fångar. Be för vackert väder och att jag inte blir uppäten av en glufsglufsfisk.
