The girl in black
Let the Sunshine in
http://www.youtube.com/watch?v=klObyJY1W_I
Det här ska jag göra någon gång, tillsammans med ett gäng människor jag gillar mycket. Det känns som något man skulle vilja spara och kunna komma ihåg att man har gjort. Lyst upp någon annans dag, gett en främling en kram och påmint alla vad skönt livet är ändå.
Att helt spontant brista ut i sång är otroligt pinsamt men inte så svårt när man väl gör det. Själv brukar jag göra det när jag väntar på bussen.
California dreamin'
Det är så fint nu när solen skiner igen. Det blir plötsligt kalejdioskopmönster på mitt golv och när man sitter ute på verandan och lyssnar på jazz och dricker te så känns det nästan lite som Breakfast at Tiffany's. När jag ligger i min säng på morgonen och kisar medan jag ser ut genom fönstret på solljuset och tallen och den blå himlen, känns det nästan lite som om det är sommar. Eller i alla fall vår.
Förövrigt är bilderna en fortsättning på den roadtripdröm jag har. Palmer i California, motell med pastellfärgade väggar, trasiga skyltar och en swimmingpool med delfinkakel och små, bruna löv på vattenytan.
My way
I've lived a life that's full.
I've traveled each and every highway;
And more, much more than this,
I did it my way
Yes, there were times, I'm sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt,
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.
For what is a woman, what has she got?
If not herself, then she has naught.
To say the things she truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows
I took the blows
And did it my way!
You sure did exactly everything your way... James Dean, you, grandma, and me. Together we will live forever.
Goodbye- - -
The lullaby of Broadway
Applåder är nog en av de mest svallande, finaste sakerna i världen. Som tusen kramar på en och samma gång.
Vad är det finaste ni vet? En topp tre ungefär - - -
1. Havet
2. Igelkottsungar
3. Svart-vita fotografier på stiliga svunna filmstjärnor
And it makes me laugh - - -
Medan snön faller där ute i bleka skenet från gatlyktan så får musiken väggarna att skaka och golven och vibrera här inne. Det ligger serpentiner överallt. På bordet står det miljontals omaka kristallglas. Ni dansar på borden, i fönstren och i trapphuset. Tomteblossen sprakar i marsipantårtan och alla kastar slängkyssar till kameran som finns där för att det här ögonblicket alltid ska finnas kvar hos mig. Någon har låst in sig i sovrummet. Det är badskum från golv till tak i badrummet. Och hur kom den där cykeln hit?
Nere på trottoaren står du med blöta skor, för tunn jacka och ett randigt paraply. Du ser siluetterna från alla oss dansande nattväsen speglas i skuggor på husväggen tvärs över gatan. Basen från musiken får ditt hjärta att hoppa över några slag då och då. Medan snön faller i ditt alabastervita ansikte och lägger sig som spetsmönster över dina tjocka lösögonfransar längtar du till våren och undrar vad det var du sa. Varför allt kom ut så fel.
Hong Kong Garden - Siouixie and the Bombashes
Crying - Roy Orbinson
I Saw her again - The mamas and the papas
Jag är hon med dagboken - - -
PS. Jag gillar bakelser . DS
Merci
http://www.youtube.com/watch?v=4cCupTpjjfo
Some summertime night
http://www.youtube.com/watch?v=NU2wn9L0DXc
A heart of lead is eating me
I try my best but I don't succed
I always get what I want, but almost never what i really need
I feel so tired, but I can't sleep
Everything is stuck in reverse
The tears are streaming down my face
Sometimes I feel like I can loose someone that I can't replace
Sometimes I feel like all these feelings all are a waste
What is the worst?
You promise that I will learn from my mistakes
If lights will guide me home
And ignite my bones
Then who will try
To fix me?
You will, and you always have.
You're my best friend in all the worlds there are, I love you more than I can ever explain and I will forever. I'm so truly thankful that something brought us togheter. I just don't know how I should survive on my own. Without you.
Des petite choses
Petite choses som jag just nu tycker om:
Neonskyltar som blinkar sådär lite halvtrasigt
Blåbärspaj med vaniljglass
Munspel
Pariserhjul i lavendellila sommarskymning
Skolavslutning
Hugh Jackman
Jättetidig morgon i september
Nytvättade, krispiga lakan
Polaroidfoton på ovesentliga saker
Stora pojkögonbryn
Solnedgång på skolgården
Andrea Bucelli
Ränderna som flygplan lämnar efter sig på himlen
Hans händer runt min nacke
Nya skrivblock med kritvita sidor som låter "fffrrrappp!" när man bläddrar igenom det
Tunnelbana
Paperback hero
Tanken på att hoppa runt i en fontän
Ryskt körsbärste
Fönster utan gardiner
Smallville
Klänningar med mörklila och blå blommor
Paris
We drove all night
Det är en sak som jag verkligen funderat på faktiskt, något som jag vill göra när jag slutar gymnasiet, något som skulle vara karaktärsbyggande, romantiskt och innebära ett eller fler äventyr. Jag vill åka på en Roadtrip.
Drömmen vore i Australiens röda sand och dödliga sol eller på den där vägen i USA som är helt rak i hundra mil och som alla åker på för att fly eller för att uppleva frihet eller för att hinna ikapp livet eller kärleken.
Millioner kilometer av torra träd, skållhet asfalt, diners med dammiga fönster, flott i pannan och 30 grader i skuggan. Avklippta jeansshorts, pommes frites till frukost, sheriffer med släpig dialekt och blinkande motellskyltar. Bara köra, köra, köra och inte riktigt veta vart man är påväg.
Vi skulle åka i en röd Camaro, känna korsdraget vina i håret, kisa med ögonen när vi körde in i solnedgången och allting skulle kännas ungefär så här: http://www.youtube.com/watch?v=4z88U915uq8 (fast utan någon som dog i slutet)
Vi skulle lyssna på en massa gammal rock, som den här: http://www.youtube.com/watch?v=ztN42h9Bm-o och den här: http://www.youtube.com/watch?v=OCj4uadbL4o
och skrika med högt och falskt,
På nätterna skulle vi lägga en filt på motorhuven eller somna i baksätet med flannelskjortan på ut och in. Eller så skulle vi dansa oss varma på närmsta ställe där det fanns människor och en jukebox.
The greatest story
Din huvudkudde luktar precis som tvättomaten och som du. Fönstret är öppet och det blåser kallt, men det gör ingenting så länge du är här och jag får halva täcket.
Jag minns igårkväll som ett neonbelyst moln. Hur du gick upp på scenen för att visa att du vågade, hur jag kom upp och räddade dig, hur vi skrek av skatt och gjorde bort oss totalt. Hur du lade armen om min axel och sjöng och tog i fel ton alldeles för falskt och alldeles för starkt. Hur jag grimaserade när tårarna rann nedför mina kinder. Fladdret i magen kittlade alldeles för mycket.
Solljuset är vitt. Din skjorta hänger över en lampa. Mitt silkiga linne har halkat ned från stolen i hörnet. Du är så varm och fin och solkysst och jag vill aldrig härifrån.
Fast jag vill att du kysser mina ögonlock och min nästipp och min underläpp en gång till. Och jag vill ha tillbaka min Star Wars film när jag tänker efter.
Vakna... Vakna...
http://www.youtube.com/watch?v=QYJkmhCvK18
05.00
Dagg i gräset, vårsol, en gul trenchcoat i manchester. Dina kyssar gör mig helt knorrig, galning.
You're fabulous. You WILL be a rockstar. 
http://www.youtube.com/watch?v=BOByH_iOn88
00.00
Midnatt, karaoke och pannkakor med blåbärssylt. Vi sätter oss på tunnelbanan och ser vart vi hamnar. Jag älskar dig, galning!
It makes no difference - the band
La vie en Rose
"La vie en rose". Jag ser på världen genom rosafärgade solglasögon.
Jag är så glad. Jag är så himla glad. Jag tror att jag älskar precis alla idag. Speciellt mina mysiga och skrattande kompisar. Att skratta är nog det allra viktigaste, det som håller en vid liv.
"A girl is beautiful if she knows how to smile. I believe that laughter is the best medicine to anything" - Audrey hepburn
Igår natt var så rolig att jag tror att jag har glömt hälften. Allt jag minns är olidlig hetta, hundratals armar i luften och bas i bröstet. Personer som jag aldrig träffat förut och personer jag ser varje dag. Massor av fjärilar i magen.
Eller föresten, inte bara i magen, i precis hela kroppen. Jag är så glad.
Att dansa är nog det roligaste jag vet. Iskallt vatten är nog det godaste jag vet. Speciellt ifall pojkar med brunt, lockigt hår och putiga läppar bjuder på det.
Vi är nattfjärilar som lever på nudlar, te och kolsvart eyeliner. Jag älskar er. Livet är allt bra härligt ibland.
Somebody up there likes me
I wanna hurt you just to hear you screaming my name.
Kärlek är en svår sak
Jag lovar. Det är sant. Att älska någon som älskar en annan borde de använda som dödsstraff i fängelset. Det går sakta och det gör ont, riktigt ont, och det enda som kan få dig på bra humör är de få andetag du får dela med honom.
Jag älskar dig, men nu får det fan vara slut med det här.
Kärlek ska inte få en att må dåligt. Kärlek ska vara underbart. Jag vill inte vara kär i en skitsofren knäppgök som bara gör mig förvirrad.
Jag vill vara ihop med en sexig nörd som tycker om klassiska filmhjältar, böcker, gammal rock och att spela TV-spel. Någon som tycker om att prata och som vet hur man kysser någon så att man nästan försvinner. Och sån är inte du. Du har aldrig varit.
Du finns inte längre. Äntligen, äntligen.
Whisky and Coldplay please...
Berättelser från Metron - Les Violons, des garçons...
I
Jag hade en liten lek för mig när jag satt och väntade på att metrotåget skulle åka ut från stationen vid Abesses. Alltefter att tåg efter tåg passerade och stannade på spåret bredvid, så log jag mot dem som satt i fönstret tvärs över, för att se ifall de log tillbaka. Oftast inte. Folk sov, läste Le Monde eller satt vända bort ifrån fönstret. Eller så var den där platsen bara tom.
Men så stannde det ett tåg. Där, på platsen tvärs över på andra sidan fönstret satt en fransk pojke med för långa armar och ben, Ipodhörlurar och krulligt, brunt hår. Oui, oui, je t'aime!
Han såg upp in i min vagn och jag log för att se ifall han log tillbaka. Besviken såg jag hur hans blick riktades ned i hans knä utan att se mig. Eller så låtsades han att han inte såg mig. Eller så kanske han trodde att jag såg på och log mot någon annan. Jag fortsatte att se in på honom där hans satt och pillade med sitt hår, väntandes på att tåget skulle fortsätta ut inåt centrum. Han var ju så fin. Och då, under något inte så särskilt speciellt ögonblick, såg han upp på mig och log. Jag log tillbaka, blyg och glad. Vi både fortsatte le mot varandra när jag ledsen kände hur tåget började dunka ut i tunnlarna igen. Pojken med det krulliga bruna håret fortsatte le mot mig alltmedan jag försvann mer och mer, ända tills jag var borta i det sönderklottrade mörkret. Jag önskar så att jag bara kunde fått veta hans namn. Att han hållit upp en utriven sida ur ett collegeblock där han skrivit "Bonsoir". Han fanns i mina tankar hela vägen från Pigalle till Étoile.
II
Återigen på Abesses, redan nästa dag. Abesses ligger längst under jord av alla tunnelbanestationer i Paris, långt nere under "la butte Montmartre", och därför finns det en jättestor hiss som man kan ta upp till ytan för att slippa gå i de en miljon trapporna. Hissen är enorm, som ett mindre rum, och det går säkert in över tjugo personer där inne. När jag klämde in mig i hissen hamnade jag bredvid en man med brunt hår, kostym med slipsen uppknuten och trettioårs-skrattrynkor runt ögonen. Alla i hissen var tysta, förutom ett gäng kompisar hållandes i urdruckna provningglas från en vinbar som skrattade högt i ett hörn. När hissen började röra sig uppåt med ett surrande ljud tappade alla smått balansen. Alla som inte höll i sig. Typ jag. Jag trillade rakt mot hans arm med en duns. "Bonjour", sade han och log mot mig, med skrattrynkorna och allt.
"Bonjour", log jag och såg bort från honom. Jag klarade helt enkelt inte av det. Jag trodde jag skulle dö. Han stod för nära mig. Han luktade helt enkelt för gott.
III
Husen flög förbi, en ström av fönster, blomlådor, balkongräcker och tvätt. Jag satt med tinningen lutad mot glasrutan och hörde hur gummihjulen där under rasslade inuti mitt huvud. En gatumusikant som smugit sig ombord i vagnen (De finns överallt) spelade en sån där typisk fransk melodi på ett dragspel. Tåget stannde då och då på stationerna och folk klev av och steg på. Fulsnygga fransmän och fransyskor med dyra skor, veganväskor, prasslande dagstidningar och matkassar. Jag kände mig så kontinental, så vardagligt glamoröst do-nothing-all-day. Längtade nästan lite efter en cigarett trots att jag inte röker. Tunnelbanan har lätt den effekten på mig.
Plötsligt försvann alla husen och vi åkte ut över en bro. Jag flämtade till, nästan skrek. Där stog det bara, Eiffeltornet, och jag hade aldrig sett det förut. Det fanns faktiskt på riktigt! Det såg ut precis som på alla fotografier, tavlor, och filmer som jag sett, men var ändå helst annorlunda och jag lade genast märke till saker jag aldrig sett förut. Och på ett sekund var det borta. Jag satt med näsan tryckt mot rutan att var inte så fullt kontinental längre, men det gjorde inget. Ingen märkte något och jag var glad och i Paris. Den känslan glömmer jag aldrig.
http://www.youtube.com/watch?v=SNcE0usCZ9E - Det här var precis det jag såg.
IV
Tre uteliggare förföljde mig och mamma ända bort till tunnelbanestationen i St Michel. En av dem hade inga tänder och skrattade som häxan i spöket Laban. Vi blev inte av med dem tills vi gömde oss i en fotoautomat. Hjälp.
V
Folk spelar hela tiden musk i Metron. Violin, dragspel, gitarr, elpiano... Det ekar genom de kakelbeklädda gångarna och man vet aldrig varifrån det kommer. Det kan lika gärna var hon på reklamplancherna som säger åt oss att köpa hennes solkräm. Det är folk överallt som går i trappor. En liten underjordisk stad, precis som i Matrix. Det luktar jord och bränt. Folk tappar hårnålar och biljetter i mellanrummen där trapporna tar slut. Solen skiner in genom öppningar som leder upp till den riktiga världen igen.
Ville inte vara den som blev kvar
Vi har ett svårt förhållande, vi två, småstaden och jag. Det mycket underliga bandet av obrytbar kärlek, och samtidigt den starka känslan av att så snabbt som möjligt vilja dra härifrån. Till Paris. En annan stad.
Jag växte upp här, jag har ett speciellt band till stället. Jag vet hur det ser ut under årets alla årstider, de allra flesta av mina vänner bor här, min familj med. Alla andra som jag inte känner men hela tiden ser bor här med någonstans. Jag gick i samma skola i 10 år. Det står inristat i ett träd på skolgården tillsammans med lite blod som förspilldes tack vare en slö kniv. Jag går i gymnasiet här. Jag står under himlen som snöar på mig.
Allting finns lagrat här, i gatorna, som en läskig och underbar minnesbank. Solrosen jag fick av mamma att ge till fröken första dagen i skolan. Första gången jag pussade en söt kille på munnen. Fotbollar i ansiktet eftersom jag aldrig duckade. Sittandes själv i ett hörn av skolgården och känna sig som det allra ensammaste lilla krypet i hela världen. Konstiga slangord och omogna skämt. Vältande av bänkar, jobbiga gympalektioner, matkrig, tarzanskrik, friluftsdagar, kompisar som kommit och gått och kompisar som fortfarande finns kvar och som aldrig får försvinna. Skolbalen, festival, vårväder, sommarlov. Brinnande hat för en perosn och ändlös kärlek för en annan. Att springa ut och tycka att man är så stor, så stor när man är så ung, så ung.
Jag älskar speciellt den här staden på sommaren. Alla trädgårdshäckar är gröna, himlen är ofta grå, men det är min småstad. Regnet dagarna före skolavslutningen, solljuset genom rönnbärsträdens blommor, solljuset som luktar som det bara gör här, solljuset som bränner i nacken och som gör gräset brunt och fnasigt. Det finns så många minnen av att ligga i det där stickiga sommargräset och veta att allt är precis som det brukar vara. Man längtar bort men i just det ögonblicket, i gräset, blir man rädd och vill så himla starkt och mycket att det ska vara precis så här för alltid. I gräset hand i hand med en bästa vän eller två. Man är rädd för tiden som går.
Och man vill ju där ifrån. Det måste man. Jag vill här ifrån. Men det kommer att göra ont. Som att klippa av en tå. Den är egentligen ivägen, men det kommer kännas tomt och ensamt utan den. Men ändå. Man vill ju inte vara den som blev kvar här. Den som fick två barn och en volvo och så var allt över liksom.
Jag kommer vara livrädd att lämna allt det här bakom mig. Livrädd att glömma och livrädd för tårarna som kommer att spruta då jag någongång kommer tillbaka och ser allting igen, och hur stor och vuxen jag kommer vara då och hur långt borta dagarna i småstaden kommer kännas.
http://www.youtube.com/watch?v=sCXV5e0Ue78
"Jag har slitit ut så många skor, i en stad där ingen längre bor..."
Cool kids may never die, but atleast we enjoy the short time we have!
Jag är en tönt. Har alltid varit och kommer troligtvis alltid att vara det. Jag stormtrivs och älskar det helt enkelt. För det är när jag är en tönt som jag är mig själv, och det är när jag är mig själv som jag mår bra i magen.
Det är den perfekta känslan. Som att få vatten efter en joggingtur. Som att varva på ett brännbollsslag. Som känslan när man hoppar från en klippa, medan man fortfarande befinner sig i luften och undrar och vattnet är varmt eller kallt. Som att vara helt lagom mätt och helt varm i hela kroppen.
Jag älskar verkligen töntar. Det är de som jag tycker är intressanta. Egentligen är vi väl alla töntar på samma nivå, bara det att några valt att dölja det eftersom det här med att vara tonåring är så himla svårt ibland. Man kanske döljer sig för att man inte vill vara utanför eller för att man helt enkelt inte hittat rätt än. Rätt vänner, rätt tröja, rätt personlighet. Man kanske bara har tappat bort sig själv påvägen när man plötsligt började växa i en sådan rasande fart.
Att bli kallad tönt från någon annan kan kännas som det värsta som finns. Men egentligen är inte ett dugg bättre själva, eftersom du inte är någon tönt förrän någon idiot som inte gillar dig av nån anledning bestämmer sig för att stoppa dig i ett fack. Detsamma gäller med alla andra sånna där ord. Det är hemskt, men det betyder inget. Du kanske växer ifrån att vara töntig eller vad fan de nu tycker, men DE kommer alltid att vara pantade idioter. Det kan vara svårt att ta steget att handla själv, tycka själv och stå för vad man tycker, men när man väl gjort det en gång så märker man att det inte var så svårt ändå. Det känns bara fint. Man känner sig som en person. En riktig en.
Jag har blivit kallad för allt och inget, tro mig. Tönt, jävligt ful, dum i huvudet, *fnys*, "ehhrm, å det dä skulle va snyggt då ällä?", noshörning, smart (då använt som negativt), jobbig, besserwisser, pluggis, nörd, hora, luder, flata, you name it... Det gör ont och även fast jag låtsas att jag inte bryr mig, så dyker det upp i bakhuvudet ibland när jag inte kan sova. När jag undrar ifall det har rätt blir jag ledsen och sur, eftersom jag aldrig skulle kunna kalla någon hora. Eller pluggis. Eller vad det nu är.
Egentligen, trots alla dessa hierkisystem och osynliga regler som säger motsaten, har man allra roligast när man är en tönt och bestämmer för sig själv. Att bestämma för sig själv är alltid det bästa, och är du populär bland dina vänner så räcker det gott och väl. Tro mig, att folk vänder sig om och stirrar efter en i korridoren är inte ett dugg spännande. Det känns bara som om man har toapapper hängandes ut från kjolkanten eller något.
Det gäller bara att inte brådska, ta allting i sin egen takt liksom, inte göra något förhastat förrän man känner inuti att man verkligen vill själv. Det är som ett klick bara. Vet du så vet du.
Framförallt, framförallt, var alltid dig själv. Händer det massor med jobbigt och onödigt drama omkring dig och det känns som om allt är emot dig, kan du alltid veta att det är DIG det handlar om, och att DU gjorde som DU skulle ha gjort.
Är det så att du inte hittat "dig själv" (det är ett ganska flummigt begrepp, jag vet) så fortsätt leta. Med tiden kommer du på vad du gillar och upptäcker att du hellre håller dig till det än saker du borde gilla men inte vill. Ge inte upp, för innerst inne är du en flicka eller pojke som kan bli något fantastiskt om du bara vågar. Våga vara du. När du hittat dig där i högen med alla andra vilsna själar som varken vet ut eller in är det precis som det där klicket. Du vet när du har hittat rätt. Det vet du bara.
Love is...
Varför gör det så ont? Varför finns du där och plågar mig över huvudtaget? Varför älskar jag någon som jag hatar? Varför älskar du inte mig tillbaka? Varför är du så dum i huvudet? Varför är jag så arg hela tiden? Varför är vi båda två patetiska knäppgökar? Varför romantiserar jag något som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas?
Varför sa jag förlåt? Varför sa du förlåt? Varför fortsätter vi i samma spår trots att jag vet att du är som en destruktiv drog för mig? Varför älskar jag dig så mitt kolsvarta hjärta brister i en biljon, vattendroppsstora bitar som är omöjliga att pussla ihop?
Och nu har jag gått med på att träffa dej igen. Varför? För att jag vill känna den där brännande kniven tryckas in i bröstet på mig, långsamt och plågsamt.
Jag hatar dig.
Vem är det jag försöker lura? Jag älskar dig. Och det gör så ont, så ont.
Blåbärspaj
Vattendroppar rinner i osynliga spår på glasrutan. Den turkosa neonskylten i fönstret blinjar till lite då och då, fräser och klirrar. Dina lockar hänger ned i ögonen på dig. Det blir söta rynkor kring munnen när du ler. Mitt hår är klumpigt och blött och är slickat mot mitt ansikte. Filten du lagt över mig och min fuktiga tröja luktar som bibliotek. Det är tomt. Kaffet du gjort smakar beskt. Blåbärspajen som finns kvar delar vi på. Blåbärspaj är det bästa som finns tror jag. I alla fall blåbärspajen som du gör.
Näsblodet droppar ned på disken du torkat som en mörkröd pöl. Vaniljsåsen rinner från skeden ned på min haka. När du torkar bort fläcken så stannat din tumme på min underläpp. Och när du kysser mig så smakar du precis som blåbärspajen. Världens bästa blåbärspaj.
Vad håller vi på med egentligen? Kommer vi någonsin här ifrån?
Fingertoppar
Har det hänt er någon gång? Att ni har lyssnat på något så vackert att ni helt plötsligt utan att ni tänker på det känner tårarna rinna längs kinderna på er? Det har aldrig någonsin hänt mig. Nästan.
Min älskade sånglärarinna gav mig en bunt noter, sade åt mig att gå hem och lyssna och berätta vad jag tyckte. Låten var operetten "Con te Partiró (Time to say goodbye)" med Andrea Bucelli. Jag lyssnade. Och gapade.
När jag lyssnat klart så grät jag. Inte tyst och och snyftigt med en liten tår som klädsamt rann nedför kinden, utan högljutt tjut-och-böl grin. Det var så vackert att jag visste inte vad, och det kändes så otroligt underligt men skönt att en låt kunde få mig att få gåshud och vrida ansiktet i gråtgrimaser och känna.
Nu har det gått några dagar och jag har börjat bli kär i hans röst istället. Det är sant, Andrea Bucellis röst är den vackraste mannen jag känner. När han sjunger känns det som om någon smeker ens ryggrad med bara fingertopparna. Den är som njutning på bristningsgränsen. Trots att han bara står där med ögonen slutna, rak som en stolpe med händerna efter sidorna, lyckas han få ur sig allt det där underbara som om det inte vore någonting. Och man ser att han känner musiken, med hela kroppen, i ansiktet, i leendet. Det är ju sexigt.
http://www.youtube.com/watch?v=ohXI3po8hK0
Den här fick mig att gråta den med. Jag bryr mig inte om att Pavarotti gjorde den bättre, för Pavarotti kan aldrig vara Bocelli.
http://www.youtube.com/watch?v=YbGKQ8YASCY
Hans röst tränger rakt igenom mig, likt en kamerablixt igenom en tunn blus.
Tvilling - c'est moi!
Min mamma har en bok om astrologi. Om astrologi och kärlek.
Framsidan är plastig, föreställandes två siluetter av en man och en kvinna som håller om varandra i en brandgul solnedgång, övertäckta av ett vräkigt, färgglatt 80-tals typsnitt. När jag var liten berättade mamma att om man var kär i någon så skulle man kolla i boken eftersom den visste ifall man passade ihop eller inte. Jag blev fascinerad av den, en bok som var så magisk . Den var som trollkarlen från Oz.
Första gången jag belv kär, eller kär och kär, jag var väl sju, så kollade jag genast upp i boken ifall jag och han passade bra ihop eller inte. I boken fanns massor med ord jag inte förstod, men budskapet stod klart: Vi passade inte ihop. Jag blev så arg och ledsen att jag kastade boken i väggen och inte öppnade den igen förrän på åtta år.
I Boken finns det beskrivningar av varje stjärntecken. Där står det om härskande planet och kroppsdelar, omtyckta personlighetsdrag och turdagar och turnummer, städer och länder där man har störst chans att bli lycklig. Jag tog aldrig något av det där på allvar, ända tills jag och en kompis en fnissig eftermiddag letandes efter sexböcker kom över den här ännu en gång, orörd på flera år. När jag läste igenom tvillingarna blev jag rädd. Allt stämde perfekt.
Tvillingarna - 22 maj - 21 juni
Polaritet: Maskulin
Element: Luft
Kvalitet: Förendelig
Härskande planet: Merkurius
Dominerande kroppsdel: Händer, Armar, Skuldror och lungor
Mest omtyckta drag: öppenhet
Säger ofta: "Jag tänker"
Turdag: Onsdag
Turnummer: 5 och 8
Magisk födelsesten: Agat
Färg: Gul
Städer: Versailles, London, San Francisco, Melbourne
Länder: USA, Wales, Belgien
Blommor: Liljekonvalj och lavendel
Träd: Nötbärande träd
Metall: Kvicksilver
Djur: Färggranna fåglar och fjärilar
Tvillingen är konstnärens och uppfinnarens tecken. Kvicksilvret är en bra symbol för dessa människor, dominerande av ett snabbt tempo, i tanke och handling. Tvillingar är ofta nervöst lagda. De pratar ofta fort och presenterar den ena idén efter den andra. Leta inte efter någon fast punkt i deras tillvaro. Blotta tanken på en sådan är främmande för dem. Snarare ändrar Tvillingar åsikt och inställning regelbundet och med stor entusiasm. Detta tecken har ofta svårt att koordinera tankar och känslor och håller vanligtvis dessa dimensioner skiljda från varandra.
Tack vare sin tvillingnatur kan tvillingar hålla igång flera saker samtidigt - även älskare. Även den mest stadgade tvillingen ger alltid utlopp för sin fantasi. Tvillingar är ett lufttecken, inte konstigt att det är svårt att få grepp om dem.
Tvillingar måste ha frihet för att trvias ordentligt. Tvillingar är för det mesta roliga att umgås med och sätter krydda på vilken tillställning som helst, men det är mycket svårt att få dem att anpassa sig efter några andra regler än deras egna.
Tvillingar karaktäriseras av att de ofta gör ett tidlöst inryck, som om de på något vis var för upptagna för att åldras. Folk attraheras lätt av personer av detta tecken. "Överflöd" beskriver tvillingarna med ett ord, och de strävar ständigt efter att ha ett så roligt och varierat liv som möjligt. Tvillingar ser unga ut, handlar som om de vore det och sätter fart på allt de kan.
Marilyn Monroe var en typisk tvilling - hon var en annorlunda kvinna för varje man som lärde känna henne. Varje fotografi av henne visade en ny sida av hennes personlighet, Hon verkade aldrig åldras, men förändrades ständigt. Hon var mycket attraktiv, men ingen man klarade av att leva med henne.
