Le Petit-Bourgeoisie
Man vill ju vara sitt bästa jag. Hungraren. Överlevaren.
Ibland stänger jag bara av, och känner samtidigt bara för att ursäkta mig själv för att jag inte vill prata med någon annan. Jag sitter bredvid kurspersoner på bussen och sätter demonstrativt hörlurarna i öronen och känner mig som ett as. Stirrar ut genom fönstret på grå nordfranskt ruskväder och höghus i nyklassicistisk stil.
Vill be om ursäkt till något abstrakt för att jag ännu inte gjort en F. Sagan, ”Vad gjorde du när du var tjuge och ett halvt?” frågar reporten och kliar sig i hårbottnen med blodröda naglar, ”Dog nästan två gånger, älskade mig till skavsårsbildning, läste viktiga böcker jag inte förstod och köpte klänningar jag inte behövde”, mitt bentorra svar. Vill be att förlåta då jag inte sitter på en enorm kulturekonomisk kapitalreserv, att jag inte har små sidobord vid varje sittmöbel, att jag inte maximerar mitt omkringfladdrande, att Förenta Nationerna kanske inte är rätt, rätt, vad är rätt, för mig, att jag inte jobbar mest hela tiden, för min bristande självkontroll, mina medvetet håriga armhålor och mitt plötsliga konstintresse. Vill bara buga och bocka ödmjukast och färga mitt hår i en mjuk nyans av rosa. Och så hortensia på det.
Själv anser jag att folk som ser begreppet/tillståndet lycka som en slutdestination är hycklare. Visst är jag lycklig. Jag är lycklig när jag struttar hem över blanka kullerstenar i regnet i tung sidenkappa och allting liksom är grönt fastän det är februari. Jag är lycklig när jag lagar mat, när jag blandar såser, lyckas med konststycket att hacka purjolöken sådär proffsigt fortfort. Jag är lycklig varje morgon då spårvagnen åker förbi Chall-märs!, då jag blir helt varm i hela magen eftersom jag vet att C sitter där inne i de gymnasiefula tegelbyggnaderna och våndas över sina fysikformler. Jag är lycklig då nya människor motbevisar min självuppfattning och faktiskt verkar vilja vara mina vänner. Att helt oprovocerat sitta och psykoanalysera varandra över en kopp te på ett café med kristallkronor och meny, där vi egentligen inte hör hemma. Lojalitet, telefonsamtal, älskling, vart har du varit? Visst är jag lycklig. Men det här är knappast avslutningen på något egentligen, något förbrukat i fasta spår. Tillvaron är mer skev än någonsin. Jag söker andra saker än lycka.
Storstadsmänniskor förvirrar mig. Det mesta förvirrar mig, hur människor bara gör gör gör. Bara flyttar till Spanien med en fnysning, en nonchalant axelryckning. Kanske lever de verkligen entreprenörsmyten. Jag drömmer vidare. Två steg framåt och ett steg tillbaka.
Att sitta i ett flygplan, flygplanet som var avsett för mig. Det skulle lika gärna ha kunna varit jag som styrde. Kabinen fylldes av ett blekt, blått ljus timmen innan gryningen, runt omkring mig sov hundrafemtio ukrainare och jag lyssnade de instrumentala sista minuterna av ”Tro och Tvivel”. Jag hade aldrig upplevt samma bråddjupa, sugande avgrundskänsla i magen förr, där år av längtan plötsligt kulminerade i ett futtigt ögonblick, med mig skjutandes ut i rymden i flera hundra kilometer i timmen, bort från allt, alla, bort från själva tiden. Jag var så rädd. Jag var så kär. Det var då jag tryckte på play. Det var då, och varje gång jag trycker play för att lyssna på låten som var perfekt för livsomvändning får jag samma känsla i magen och måste sätta mig ned för att den är sanning och järn. Känslan av klockren, kristallklar målmedvetenhet, nästan meditativ, att jag aldrig, aldrig skulle se tillbaka, om en banbrytande kärlekshistoria i sista minuten, jag svär, och samtidigt känna att detta var avslutet på något bra som aldrig någonsin skulle hända igen. Hur allt slogs i spillror. Och hur det var definitivt.
Överlevaren brinner i hjärtat.
