Flux Capacitor

I oskuldsland. I självmordsland. I oskuldsland kan man inte säga på det sättet. Det där fullständigt uppriktiga sättet. Man måste förminska sig själv. Noggrant. För att inte uppröra någons åsikter. Om bergssjöar och Folksamförsäkringar. Och pengar är allt. Inte bara den elaka, profitsökande verkligheten, utan även mentaliteten, idealen. Ingen kan låtsas men alla spelar teater. Du är som Kinas regering. Du kastar bajs på mig.

I oskuldsland regnar det alltid, och det är inte sånt ljummet strilregn som doftar mandelkakor, älskade regn, som rinner nedför smalbenen, utan oljeaktigt, smaskande äckelregn som får fötterna att stinka mögel. I oskuldsland tuggar man sönder sin egen underläpp på bussen och ser ut som en idiot. I oskuldsland är trädkronorna svullogröna och dagsljuset öststatsgrått. I oskuldsland blir man censurerad vid matbordet. Här är alla alltid besvikna på en. Här finns det alltid något man kunde ha gjort bättre. Välkommen hem, älskling!

Jag ska införskaffa en ny klänning. Något väldigt skirt. Som lungsäckarna på ett halvutvecklat foster. Ett sprött och glasaktigt nattlinne. Gåshud och nagellack och vämjeligt rosa. Hej.  

I oskuldsland sitter man inne i sitt vitaktiga, flickiga rum och det är så rent och böckerna ligger i prydliga högar, skakar av någon slags ångest och stirrar ut i inget. Det är så här det känns att vara bunden inuti sig själv. Ett stycke biff. Skakar galler. Ångest ångest ångest.   

I oskuldsland finns det alltid något annat man kan göra, något mycket bättre; fokusera, effektivisera, prioritera. I oskuldsland är det en ful tanke att bara vilja försvinna. Fotbollssmack på näsbenet och hånskratt och kobenta missfosterfötter. Jag behöver verkligen koncentrera mig på att sluta ett elavtal just nu. Jag måste plita ned mer skrift om Frankrike och försöka inbilla mig att jag fortfarande är kvar.  

Ett överblivet, visuellt fragment av en dagdröm, en kattögsklippa, en bränd snutt, mjukt softat ljus och massa klassikt, indiehipster-Zooey-Dechanel-tjafs, blåsa maskrosor i ansiktet på någon och nysa och glo på molnens hovar och äta blåbärspaj och elda tomtebloss i slagljuset och skriva skriva skriva och hitta på en massa saker som ingen annan någonsin tänkt på förut. Invänta solnedgången genom en slöja av olovlig, ljuvlig nikotinrök. Köra åtta gånger snabbare än den tillåtna hastigheten på en flottblank hamngata, vattenplaning och guldinfattning, stinker torrlagda mollusker, mitt i natten, alltid mitt i natten, och bara skratta åt det.      

Jag är inlindad i en filt och en stormtät yllerock men ändock fryser jag som en pensionär med ledproblem. Alla kniper de käft. Alla hatar varandra här. Så instängda alla är. Fast sådant får man inte säga i oskuldsland. Vi är så lyckliga lyckliga lyckliga. Desperata trettionågonting kvinnor som inte vet sitt eget bästa. Jag vill inte. Jag ska aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska aldrig ställa mig i kö och längta efter sådan här skit. 
   Jag lyssnar på We shall overcome och gråter mig till döds. I am not afraid, I am not afraid, I am not afraid. Inga fjortispip, utan gruvlig prestationsångest ångest ångest ÅNGEST. Ett monster i magen och hjärnan full av hål. 

Punk var bra för mig. Jag måste börja knarka punk igen. Jag behöver en bästa kompis med bultande, sönderpiercat hjärta som kan vara arg åt mig dagarna i ända då jag inte orkar själv. Jag måste pumpa mig själv full med det där raseriet jag gick omkring och filtrerade, ett halvår, det som gjorde mig nyfiken och balanserad men som aldrig stannade kvar och blev beskt. Det är helt okej att inte orka allt. Det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att ditt hår blir rakt när det regnar. Din mage är platt. Du är vacker. Du behöver inte vara rädd.  

Hjärtan över i-na. Enhörningar, finns dem? (I så fall vill jag ha en). Dagarna kommer och går i stopmotion. Solfläckar på näthinnan. Löven faller och någon sågar ned ett träd. Prata med mig. Skicka hemliga meddelanden till mig. Spela det här genom telefonen till mig någon gång.

Jag säger att jag mår dåligt. Riktigt jävla illa. Ber om råd. Ber om att få hjälp. Ryck upp dig. Jag vill inte hjälpa dig. Du förstör min dag. Min kontorslandskapstrista, kärnfamiljstrista, grytbitar och potatis-dag. Jag mår bara dåligt av ditt gnäll. Dina sorgsna ögon äcklar mig. Gå och läs en bok eller något. Stackars, stackars mig. Gå och dö. Du bara en artonårig best med psykologiska problem och seriösa daddy issues. Du är bara en fis i oskuldslandets fantasirymd.

När jag ska skildra förälskelser gillar jag att beskriva dem som förödelse, kemiska formler, heroin och latinska namn på kroppsdelar, djur och växter. Jag ältar varningstecken, baksmällor och svordomar och det är inte för att mitt ordförråd brister. Helvetes jävla skit. Fan vad jag hatar allt.

Take me out tonight, where there's music and there's people and they're young and alive...

Hembjuden till Mathieu. Han bor bredvid järnvägsstationen i en lägenhet med balkong. Det provisoriska träräcket flisar av sig på kläderna då man lutar sig mot det för att verka filmiskt avslappnad; stryker tillbaka svetten i en saltstel frisyr och dinglar med cigaretter. Golvet, ljusa stenklinkers, är alldeles nylagt, man känner rätt igenom fotsulorna hur lent och svinkallt det är, ingen har spillt läsk eller tappat skärbrädor på det än. Den sobra sandnyansen och den uppenbara fräschören klickar inte med inredningen. Stolsryggar i minimalistiskt krom, sådana jag hatar, en nedsutten, en-gång-var-den-svart soffa, märkliga, franska fredagssnacks i skålar. Jag vet inte, sådant kanske inte är så viktigt här. Mathieu kanske bara ville ha ett nytt golv.  
   Ett långbord är uppställt på innergården; ett hoppressat utrymme på kalla betongplattor, en blandning mellan en uppriven byggarbetsplats och en söderhavsk luau.  Värden sitter nyduschad och skjortlös vid hedersplatsen, gestikulerar vilt och skildrar någon dagens absurditet i paradisets vakuum, dricker rom. Han skattar hela tiden; upprymt, barnsligt höjda ögonbryn, och det gör alla andra också, fängslade i dragningskraften. Mathieus närhet skänker en drogad, segig trygghet, en livmoderskänsla, och samtidigt en bistickskänning om att det är alla oss och att vi är spännande och att vi borde utsätta oss för saker för tiden går så och en massa ångestfyllda Smiths-citat. Jag solar och glor och ler svärmiskt, fascinerat, munnen full med kyckling.  
   Jag förstår inte ett ord av den pågående diskussionen, trots att mina bordsgrannar stundtals skiftar till stabbigt bruten engelska, sådan där H klipps bort, där ändelser inte hörs, där -th blir -z och ett utdraget -öööh hörs efter varje fullständig mening. Jag är betagen av de skorrande, förvrängda, uppåtgående ljuden som kommer ut. Alla som pratar franska rynkar på näsan, trutar med tandköttet och spelar med händerna i ansiktshöjd, som om fingrarna flög över klaviaturen på ett osynligt piano. Det kanske är något som krävs för att få det där rätta ljudet? Jag ska börja med det.

En bil; låga, stenhårda säten, rentvättad silvermetallic; susar genom kuststadens tomma nattgator. Sluttande sidgator, kulissgator, blå gator, intensivt blå gator, tvåhundraåriga stentrappor, konstfulla murverk och ockravita portar. Genom de neddragna bilrutorna blåser en svinkall, slibbig fläkt, genområ och tät, en skarp stank av fiske, ruttnande rhodophyta, restaurangernas matos. Gatlyktornas glaskupor suddas ut till oigenkännlighet i kondensdimmans töcken. Tvätten fladdrar spöklikt mellan randiga fönsterluckor, belyst underifrån. Smygtittar in i bronsiga, aristokratiska innanmäten, spegelpaneler, arbetsrum, kristallkronor; brusar förbi i en luddig gröt, flimrar till i flykten. Varje hus har ett namn och varenda yta har en grumlig beläggning salt. Skuggorna är så djupa och våta, de osynliggör. Utsikt ut i svart, i inget, och inget är havet. 

Fransmannen skruvar ned volymen på radion till en viskning och gasar i nedförsbackarna. Motorn är tyst, spinnande, men hon hör hur hästkrafterna rusar och hur maskineriet går upp i varv, hon sippar luft genom näsborrarna och blundar. Ett slags roingivande dödshot sluter sig runt hennes hjärna och det vrider till i maggropen. Vad kommer runt det trånga hörnet? Ovanför krönet? Hon hör inom sig hur den blanka gatan gnisslar under trycket då fransmannen parerar svängarna, svängen, med en knyck, alldeles innan de mosas mot muren, ieeeeeeeiiigh låter det, gasen i botten, wrrooooom, ieeeeeeiigh.  
   En hård dyning smackar till mot vågbrytaren och världen rycker till. Vitt vattensplitter kastas fem meter rätt upp i luften, fräser och faller ned likt ett smattrande skyfall över segelbåtarna i hamnen. Det kristalliska diset, diffusa regnslöjor, blåser in och lägger sig över tegeltaken.  

En fuktskadad joint dinglar i fransmannens mungipa. Fransmannen vilar armbågen på fönsterkarmen håller knappt den andra handen på ratten, leker med långfingret. Hon lutar huvudet bakåt mot nackstödet, riktar blicken uppåt, känner den sammetsaktiga, tjocka vinden stryka ögonen, den sugande farokänslan i solar plexus, hon skrattar åt den stjärnlösa, övermättat svarta himlen, låtsas att det inte finns tak där emellan henne och planeterna. Fransmannen skrattar också, småskrattar i kinden, rossligt och ljudlöst. Hastighetsmätaren kryper stadigt uppåt. Raksträcka. Fransmannens ärliga ögon lever. Skrattar fransmannen för att han tycker om att se henne skratta, att se henne lycklig och på kanten, eller för att han också tycker om att hålla sin strupe under kniven, magen full av vingar? Är fransmannen stolt över sig själv? Varför gör vi det här? Det är så dumdristigt och ickevanilj. Vi kan köra ihjäl oss.    

Det droppar vatten från trädens gummiliknande löv. Asfalten glittrar som snö. Fransmannen ler. Hon är så brådstörtat attraherad och behagad av honom. Hon känner det komma krälande, hasande, den där förälskat stålögda superskurken tar henne i besittning; hon blir rovgirig, tempramentstinn, känner sig orädd och galen. Hon vill åka till Casinot, palatset i guld och malakit i centrum av det pulserande hjärtat; Kejsarinnans lekplats, lyncha russingubbarna på pengar och sno hycklarkärringarnas karat, förstöra något värdefullt och sedan simma i det grönhamrade, oljeglätta djupet utanför vid Grand Plage och gapskratta som en djungelvilde, med fransmannen. Knyta benen runt fransmannens midja i tyngdlösheten och kyssa honom i småbitar och sjunka. Baby, I don't care, I don't care, I don't care. Det är så lakrits, så lakrits. Och hon skälver och tänker: Jag älskar dig Antoine, jag älskar dig, just nu och kanske aldrig mer.

And if a ten ton truck kills the both of us...

Mitt emellan ingången till ett privatägt friskvårdsbadhus och parkeringen till den präktigt barnfamiljsinfekterade vykortsstranden Milady, liksom i skymundan, ligger en smal infartskrök, vanligtvis osynlig och igenkorkad av vidöppna bakluckor och folk iförda rader med etniska halsband.

    Den trånga bakgatan innanför, klämd mellan en robust betongvägg och en stenmur där knölig mossa tränger igenom cementbruket, ligger alltid i skugga. Där står folkabussarna tätt parkerade, surfbrädorna surrade på taket; någon yrvaken typ borstar tänderna och spottar ut löddret i gatubrunnen. Vespor i olika stadier av nedslitning knattrar igenom den lomma trängseln av svettiga shorties, språkliga nationaliteter, utrustning för allsköns vattensport. På marken simmar sandig sörja, glassplitter och cigarettfimpar runt i resterna av den gångna nattens spöregn. Den grönt syrliga avloppsdoften framkallad av uppjäst kelp ligger tjock och fuktig under en himmel där solen stundtals bryter igenom, ger allt en exotisk färg.

Där stråket breddas något skingras den mänskliga proppen; slutligen utmynnar gatan i en klumpigt asfalterad terrass, femton meter över havet. Den rensande friska Atlantvinden träffar ansiktet och håren i nacken reser sig.

   Surfarnas klubbhus ligger, med frontfasaden vänd mot havet, i en muralklottrad barack. Liksom surfarna själva gör det inte mycket väsen av sig. Lite i skymundan ligger det vitkalkade badvaktsskjulet. Mellan nedtyngda tvättlinor sitter lediga livräddare i vingliga plaststolar och tillåter sig själva vara passiva medan de spelar gin rummy och suger upp lite extra solbränna.

Det grönmålade järnräcket som löper runt om stupets kant utgör det naturliga hänget när alla sittplatser är upptagna. På klubbhusets trappa får bara medlemmar sitta.

   Man betraktar och betraktas, alltid iförd solglasögon, aldrig det minsta diskret. I det brokiga myllret syns lätt rödmosiga turister som bor i närheten och lokala hjältar med bärnstenskinn som bott vid den här kustkilometern i hela sitt liv, de som befunnit sig här ett bra tag och de som just kommit, de som ska stanna och de som bara är på genomresa. Majoriteten; de unga, atletiska och finlemmade, visar upp sina muskler och sin livsattityd, inte sina väskor. De flesta här bär inbodda favoritplagg, badkläder och återanvändbara matkassar från kvartersbutiken. Det känns ganska underdog. Det är familjärt, livligt och stört höra-hemma-mysigt.

Jag ska berätta om några av de vackra personligheter jag lärt känna på den här lilla uthuggna, blåsiga plätten, min simbassäng, min värld, min förtröstansfulla hamn:  

Sophie lever universitetslivet men jobbar på surfskolan om somrarna för att tjäna pengar. Hon studsar omkring i folkmassan med en skrivplatta i jakt på potentiella elever och delar ut våtdräkter från en skottkärra. Då tidvattnet är för högt för att lära folk att surfa arbetar hon extra i en affär vid Place Beaurivage. På sin lediga tid sover hon på stranden och läser Marie Claire under sitt hattbrätte. Sophie pratar smått franskförvriden engelska genom lätt nikotingula ekorrtänder. Hennes hår är kolsvart men har genom konstant exploatering för sol och saltvatten blivigt kaffefärgat, nötbrunt och tillslut blont.  Hon bär fotarmband i flätat läder och ett berlocksmycke i silver, vilket hon aldrig tar av. Hon är snäll så som storasystrar är på film och söt som ett rådjur. Jag glömmer henne aldrig.

Mathieu. Matadoren. El maestro. Mathieu använder sin bräda som en målare använder en pensel. Passionerat och i stora, expressiva drag. Han är före detta badvakt på Côte Basque och typ Olympier. Mathieu är ett huvud kortare än medellängd, välstekt gyllenbränd, utopiskt äppelstjärtad och med perfekta tänder och solrandigt hår. Hans vänner är kusligt identiska honom själv. Tills jag visste bättre kallade jag hela bunten för Mathieu och nummer för att kunna skilja dem åt.

   Han pratar franska, spanska och engelska, varav de två första som om han mumlar orden rätt igenom serier av gäspningar, det sista med lätt efterblivet smackande tunga och brutalt slaktad grammatik. (”Ze bitch!” gallskriker han genom vågornas muller. ”ZE BITCH! Look at ze bitch!” Han förstår inte för allt i världen varför jag skrattar ihjäl mig på hans bekostnad.)

   Mathieu hälsar, ryggdunkar, fivar och pussar på allt levande som befinner sig närvarande. Han vänder på barn, brukar vi säga. Är de mellan två och fem, lyfter han upp dem i luften och skakar om dem lite faderligt. Är de bebisar ska det näsgnuggas och gullas en kvart vardera. Det är så irriterande sött att man smälter, en isglass på asfalten, magnesium över en bunsenbrännare. Och jag tycker inte ens om barn.

   Mathieu är alltid glad; regnstorm, gassande solsken, no sweat, alltid. Jag tror aldrig att jag bevittnat en människa uttrycka sådan villkorslös livsglädje förut. Kvinnorna, männen, småflickorna, hundarna, de är alla hopplöst förälskade i honom, jag också, helt omkullslängd; jag är störtkär. När han är i närheten känns det liksom hur luften förändras, speciellt i de ögonblick då han för upp solbrillorna mot pannan med slött halvöppen mun. Å jävlar. Det skjuter liksom friktionsgnistor då han skakar vattnet ur håret. Det går inte att titta. Man får samma känsla i kroppen som när man ser på melodrama med sina föräldrar och karaktärerna helt oförberett börjar engagera sig i högljutt, grafiskt sex.

Antoine är den vackraste varelse jag någonsin kommit att beundra, jag lovar, det är uttalat mödosamt att befinna sig i närheten av sådan omedelbar mänsklig skönhet.

   "Do not fight wizz ze sea!" var det första han sade till mig efter han återlämnat min bräda, sekunden efter jag flugit åt helvete i precis motsatt riktning. ”It will kill yeu, I prömiz!”  Den främmande rösten påminde avlägset om Gudfadern, förfranskad såklart, och med alla havens mysterier i sig. Jag spottade och strök luggen ur ansiktet. Genom en svidande blick helt ur fokus urskiljde jag ett par ärligt fräkniga, svarta ögon. Instinkten slog mig som en sucker punch; jag tänkte direkt: O Fuckin’ell, jag tror jag älskar dig; och det gör jag fortfarande, innerligt, om än ytligt, så som i att seismograferna pendlar ur sina gängor då jag ser honom. Då Antoine skjutsade hem mig från Mathieu, generad svindlade bort sig i engelskgrammatikens garnnystan, rullade en bucklig cigarett och bestämde sig för att vi kände varandra tillräckligt väl för att gå i småförsynt närkamp som vardaglig hälsningsfras, då älskade jag honom än mer. Ah Merde, Antoine. Sådan är du.

Aisha har marockanskt påbrå och blont, krusigt afro. Hon har robusta lår, bulliga axlar och kropp likt en elitidrottare. Då hon låter sin neonlila våtdräkt hänga och slänga nedanför midjan, blottar hon en omfattande, detaljerad tatuering; en mönstrad orm slingrar sig över hennes skuldror, över ryggraden och delar av torson. Hon lutar sig mot muren och röker likgiltigt bakom sina pilotbrillor med spegelglas. Hon är skitsnygg. Om jag vore pojke, då jävlar.

Arno kommer ursprungligen från Spanien och har lärt mig allt om surfing. Jag tänker omedelbart på toskanska kullar och Santa Maria del Fiores gula kupol då jag ser honom, eftersom han heter likadant som floden. Arnos frisyr växer lite som den vill och liknar flottig ebenholtz. Han är skäggig, senig och ser ut som en hemlighetsfull prins. Jag vet inte mycket om honom. Han är en tystlåten personlighet. Han frågade mig om min ålder och hur det såg ut där jag kommer ifrån. ”Det snöar alltid”, sade jag och spädde på myten.

Min strand är den fula stranden. En brant betongtrappa, direkt gjuten i berget, slingrar sig nedför klippväggen likt en grå best. Vid dess fot finns två duschar, varav en funkar normalt och den andra går igång och blöter ned lite som den vill. Det är mycket underhållande att bevittna dess offer så länge offret inte är du själv.

   Direkt till höger ligger ännu en trappa, kletig av algbeläggning. Denna leder ned till en grovkornig remsa sand, inpressad mellan två vidsträckta rev av gropiga kalkstensklippor. Långt ut på detta rev byggs vågorna upp, för att kulminera bland bränningarna i en skummande massa. Ben och armar tumlar runt som i en tvättmaskin mellan de blå flaggorna.

Badvakterna är klädda i röda shorts och bebismössor, har armarna bestämt i kors och sitter med blicken spänd mot horisonten. Då en surfare av misstag eller i brist på vett glider in i badzonen ställer de sig upp i en klunga och hoppar jämfota, skriker, svär, busvisslar och viftar med simfötter. Då alla strandbesökare gått hem spelar de rugby på terrassen ovanför. De knuffar runt på varandra och skrattar jämt. De verkar älska sitt jobb.

   Havet är för det mesta tvärilskt på alla som försöker sig i, gör allt för att lägga snubbelben och slå folk på käften; horisonten är järngrå och vattnet ruttet grönt. Havet är hätskt, närgånget, hånskrattar och ber aldrig om ursäkt. Då och då får dock havet dåligt samvete för sitt pubertala beteende och bestämmer sig för att utgöra den käraste vännen, bara för en dag; och vattnet blir med ens intensivt blått och överrumplande transperent. Brottsjön fräser lekfullt i nacken på en och varenda våg fladdrar i magen likt en förälskelse. Då älskar man verkligen att man lever.

 
Två gånger om dygnet anländer tidvattnet med ett öronbedövande muller. Vattenmassorna tungkysser varandra långt ute i bukten för att dånande rulla in och lämna strimmor av syrebubblor och sjögrässtinkande kondensdimma efter sig.

   På avstånd är det mycket fridfullt att se. De gröna virvlarna som slukar torra land och sluter sig över piren, likt ett skepp på väg mot botten, är en makaber och fängslande syn. De vältrande dyningarna in och ut påminner om andetag.

   Nere på stranden råder dock full kalabalik. En panikslagen koloni av parasoll sliter åt sig sina halvdränkta tillhörigheter och flyr naturkrafterna. De med koll har redan flyttat sina filtar från sandsträngen upp på klipphyllorna i god tid. (Man får dock vara beredd att bergsklättra tillbaks, om man inte tänkt stanna hela natten.)

   När tidvattnet, det beror fascinerande nog på måncykeln, drar sig tillbaka liknar stranden en öken av skräp. Plastbackar, avslitna tampar, skor, död fisk, drivved och gigantiska trädstammar ligger i vattenbrynet och skvalpar som om ingenting har hänt. Vågorna flyttar stenblock. Jag upphör aldrig att förvånas. 

De flesta går dock inte hem. De drar till Debololo för att äta baguetter i smörpapper och vänta ut det värsta.    
   Debololo är ett härdat träruckel mitt emot surfklubben som är fullsatt morgon till kväll. Påträngande, skränande havstrutar spatserar omkring mellan borden och stjäl bortglömda strips. På Debololo äts de godaste pannkakorna som går att köpas för pengar. De är tunna som löv och serveras med socker, nutella eller lönnsirap. Det dyraste på menyn är en flaska champagne för 40 euro.

   Debololos mustiga väggar är tapetserade med evenemangsaffischer, uppmaningar till välgörenhet och franska sportbedrifter utklippta ur tidningen. I taket hänger intressanta föremål som tidvattnet spolat upp, mellan bjälkarna dallrar spindelnäten, på hyllorna dansar solkatterna i glasen. Jimi Hendrix skrålar ut ur någon gömd högtalare med ett distat, sprucket ljud. Över bardisken hänger en registreringsskylt från Kalifornien, en rostig plåtbarometer och en australisk flagga. Varje gång vi ser reklamplanschen för Orangea sjunger vi jingeln och skakar på höfterna.

Bartendern, vi kallar honom Pårökte Reidy (Han liknar Andrew Reid), men han heter egentligen Lionel, är solbränd likt en indian, har platinaflammigt, spretigt hår och polynesiska tatueringar över hela kroppen. I mungiporna glimmar fyra guldtänder, grovhuggna skrattrynkor. Då hans pass i baren är slut sätter han sig inne i klubbhuset och spelar trumpet. 

   Då man iakttar Reidy på håll blir man rädd för sin egen undergivenhet. Han är liksom en vilde, en Johnny, en pirat. Så jävla cool. Så. Mycket. Coolare. Än. Dig. Då han cyklade hem en kväll och kände igen mig i myllret log han brett och ropade "Au revoir!". Jag gick hem med sockerdricka i hjärtkamrarna, fnittrade i två dagar och skrev en sida i mitt block om hur häftigt det var. Att han liksom hade sagt hejdå sådär uppsluppet casual med ett tonfall och uttryck som visade att han känt igen mig på allvar och liksom tyckte att det var trevligt att göra det, och inte att han kände igen mig och kände sig tvungen att hälsa för att undvika en obekväm situation, så där som man gör ibland. Herregud. Analys. Är det så här de känner sig i filmerna när skolans quarterback bjuder ut dem till skoldansen?

Julien, även kallad Ju-Ju och Fejk-Blake, tar kort på surfare för någon hemsida, står ibland bakom grillen på Debololo men hänger mest över terrassräcket, brottas med sina vänner och skalar av sig våtdräktströjor. Julien har brunt krusigt hår; vilket alltid är blött, okonstlad tonårshy, sedvanliga rakhyvelsår, dålig hållning och en hårlös överkropp; i avklätt tillstånd liknar han en glänsande delfin. Juliens vakna, vänliga ögon är kristalliskt blå och kontrasten de formar mot det våldsamt solbrända ansiktet skär så starkt att betraktaren får huvudvärk. Frågar man honom något eller fångar hans blick ler han skyggt och tittar han snabbt ned på sina fötter. Det utgör en näpen motsättning. Han är en och åttiofem.

Pierre är lång, smakfullt nedklädd och hänger mest runt; verkar genomlida livet likt ett sommarlov utan slut. Han rävsover på bänkarna och ser det som sin plikt att charma varje förbipasserande flicka i bitar. Han drar på sig en klarröd badvaktströja för att för att värma sig då blåsten ligger på; men jag har aldrig sett honom patrullera. Under samtal glor han på en under halvslutna ögonlock och utstöter sömniga läten och sluddriga "aaaaalll-raaaaait..." som svar på allt. Pierre är påfrestande oorganiserad och har världens sämsta öga för storlekar. Egentligen är han en riktig slacker, och åkte han inte skateboard till jobbet medan han läste tidningen skulle jag förmodligen avsky honom. Pierre var den siste jag tog farväl av. ”Ouais, geuing heum zucks…” konstaterade han medan han nickade insiktsfullt. Det kändes som om han fattade vad jag menade, och på riktigt. Jag pillade i mig min sista, trasiga skiva pannkaka och var på vippen att fråga honom om jag kunde flytta in. 

 Den österrikiske muppen har rödblommig flint, ölmage och nackpiercing. Han reser ensam, klantar sönder allt han företar sig, äter som en gris och ville få sitt kort taget en kväll. Sedan dess är han överallt. Vi är övertygade om att han förföljer oss. Vi gömmer oss och är paranoida. Åter igen.   

Solnedgångar är underskattade. Ingen kamera kan fånga hur det känns att konfrontera en, öga mot öga, alla färger, storleken på allt sammans, hur gräset blir grönare och klippväggens kvartsådror glänser likt tårar. Det vita klotet omges kransvis av knallgult, nektarin, laxrosa, jadegrönt, lime, glödande, intensivt röda moln och puderfärgade segel. Vid det gröna järnräcket uppe vid Debololo samlas dudes, dudettes och pensionärer för att bevittna samma föreställning som igår och i förrgår. Samtliga ler fåraktigt och undrar över individens befrielse någon slags spirituell tillfredställelse. Havet. Havet har svaret på allt och är allt livets moder.       

   Skärvans undre kant slickar vattenytan och smälter så småningom ut över den. Då solen försvinner upphör den svaga kvällsvärmen omedelbart att finnas till. Pyrenéernas blå, snötäckta toppar skimrar i ett fuktigt norrskensdis.

 
Mörkret faller fort. Några surfare ligger kvar i det slukande svarta och paddlar ut mot djupet. De trotsar förbudsskylten vid den norra änden; våghalsarna, idioterna. Passage Interdit! Sartzeko Guztiz Debekatuta! Trepassing strictly forbidden! Bortom dess rostiga förankring är undervattenströmmarna starkare, stenarna hårdare, revet vassare; skrovliga utväxter, förvriden järnnit. Ramlar de på sandbanken knäcks deras ryggkotor likt lecakulor. Jag brukar övervaka dem på avstånd och tänka; snälla gå inte sönder, fånga inte fel våg, snälla gå inte sönder. De hör mig inte men havet håller dem i sin famn. De är inte rädda för den tjockflytande fallhöjden inunder.

En gråblå Citroën 2CV är enda bilen kvar längs infarten. Den tillhör Big Rasta som, då alla gäster pallrat sig hemåt, släcker ned Debololo och låser om sig.

Plötsligt är platsen kusligt tom. Sanden glänser som kallt ålskinn. Havsvindarna ylar likt en döende val. Surfarnas rop ekar i mörkret. På terrassen surrar det till i luften när den enda gatlyktan blinkar till och sprider konstgjort, gult ljus för ingen.

Varje dag var jag där. Hackade tänder.

Det här är ett kärleksbrev till dig, Marbella Beach. 

Jag har med krampaktigt grepp naglat mig fast i relingens fernissa och med klotrunda ögon stirrat ut över ett oljesvart hav, kluvet av en kall mångata, sönderskuret i djupa dalar. Jag har lutat mig över för att få en glimt av propellerbladen som likt tre vrålande kaskelotvalar vältrar sig i ytvattnet och slår sönder vågorna till petrolgrönt fräs. Jag har lyssnat efter förförande kvinnoröster inuti den vinande stormen som viskar om den absoluta, slutgiltiga tystnaden och det tjockflytande, ogenomträngliga mörkret, dess skönhet och dess slummer. Jag har sett gastansikten och blommönster där skummet slår över. Det tar spottloskan sju sekunder blankt att nå vattenytan.                                                                                 

Jag har somnat mellan randiga påslakan i en krispigt kylig, darrande överslaf, mitt emot gamla sjökort av Spanien och Jamaica, morgonen därpå kisat in i soluppgången genom en pytteliten hyttventil. Jag har sovit i källaren på en tysk herrgård där rören ylade i väggarna. Jag har suttit gränsle över en fönsterkarm i svinkallt aluminium någonstans i rödvinsdistriktet, invirad i ett monogramprytt badlakan, gloende på en värdelös fotbollsmatch där kommentatorns upphetsade observationer mestadels motsvarade en flod av obegripligheter. Jag har med misstänksamhet petat i sönderfallande äggröra på namnlösa motell, ensligt belägna i amerikaniserade stormarknadslandskap; gräll reklam, ödsliga jätteparkeringar och extrapris på trädgårdsmöbler.
   Jag har inte kunnat somna under det strypande lakanet och istället legat som på helspänn och lyssnat till den trettiogradiga, nattliga hettan, cikadorna, ekande klick-klock-ljud från skoklackar, avlägsna diskussioner och plötsliga tillrop som passerar, en kvinnas kluckande skratt från en öde snedgränd, en klibbig och dallrande natt i en pastellbeige, smulig stad.

Jag har ätit såsig pasta på en lastbilsparkering i närmare tropisk hetta; på den rykande asfalten flöt badtofflornas gummisulor ut som ägg i en stekpanna. Jag har ätit Cup-a-noodles på en toalett i Auvergne. Jag har gnagt på Chupa chups och balmat syntetiskt smakande saft medan jag fläktat mig med vykort och skivomslag. Lakritspipor med tax-free rabatt. Knackwurst, Kartoffelsallad och färglös soppa med konserverade morötter. Tomatsås. Citronläsk som luktar rengöringsmedel. Macarons som med silkesvantar, silvertång och artig finess försiktigt plockas ned i randiga askar med band. Världshavens musselöverskott kokade i vitvin och persilja. Skrattande kon, en massa bredbar choklad och äcklig hallonmarmelad. Smördrypande croissants. Tårta till frukost. Och pannkakor. Massor av pannkakor.  

Jag har plockat vallmo nedanför en skrovlig klosterbyggnad med igenmurade fönster, lämnad åt sitt öde vid sluttningen av en uppodlad, flack kulle. Dess gipsvita, krackelerat åldrade yttre får mig att känna mig illa till mods. Då åskan går över Verdun flaxar en flock korpar ut genom en sned vindslucka. De skränar ihåligt mot de blåslagna, igensvullna molnbankarna. Skyttegravarna. Jag sitter hopkurad bland hummelsurr och timotej och undrar exakt hur mycket bly som ligger begravt under mig. Hur många vidöppna ögon, hur många sotiga tänder, hur många leriga benbrott, hur mycket sönderskuret kött? Det sägs att hunnerna tog vallmon till Frankrike någon gång i forntiden under sina långa plundringståg. Det sägs att den var vit. Det sägs att de stupade soldaternas utgjutna blod färgade dem röda.    

Jag har färdats femhundra mil med alla fönster neddragna, genom platta västernlandskap. Vid sidan av solrosfält, majsfält, fruktodlingar och vinodlingar. Förbi yppiga slott och över praktfulla valvbroar, genom små byar med gropiga stenhus. Uthus faller sönder, putsen spricker, trädgårdsgrindarna är överväxta med förtorkade klätterrosor. Takens skiffer liknar pärlplattor av nytt och gammalt, rörledningarna utanpå fasaderna verkar dragna likt improvisation. På kanterna av raviner växer silvergranar, blåregn och hundraåriga pilträd. I dalens botten flyter en dygrön rännil. Liksom alla ansamlingar simpelt smutsvatten, små och stora, har den ett vilseledande, majestätiskt låtande namn.  

Jag har sett kutryggiga gubbar i de övre sjuttio, på fullaste allvar iförda basker och vaxad mustasch, dricka starkt kaffe i små, små koppar vid små bord vid små fontäner i kärnan av små, små städer i skuggorna av uråldriga gotiska katedraler som, eftersom de inte har något turistvärde, tillåts kollapsa, sten för sten.

Surf city. Jag har varit i alla städer. Sweet Lelani. Walcott. Hotel California. "My breast will always be yours to lean on, when you need a little coke and sympathy."

Jag har hjälpt en australiensisk pojk, egentligen för gammal att ringla dregel över, att översätta instruktionsboken till en nyinköpt Ipad. Han öppnade munnen, ”err, sårrey, scuwse’mey mess, ye speak englesh?”, och jag var fast. Utdragna vokaler och av lathet förkortade ord, jordklotets mest uppfinningsrika svordomsramsor och ändelserna -ie och -o som sidbeställning till allt. Woowsaaah.

Jag har frågat högljudda sydstatsbor med kroppsspråket sprittande av entusiasm och hejaklacksanda efter vägen till närmsta hotell och blivit ledd i exakt motsatt rikting. Tack. Ni var till stor hjälp. 

Jag har läst ut böcker i ologiska bilköer där kompakt bensinvävd luft kokar mellan frustande däck. Lastbilarnas tutor råmar ilsket så fort någon stressad pendlare försöker tränga sig till en mer fördelaktig position. Fransmän med blanka, röda ansikten hänger ut genom bilrutorna och skriker och hytter åt varandra. En dånande motorcykel sicksackar sig fram mellan glappen i den strandade trafiken och försvinner in i tunneln med ett vrål. Jag smyglyssnar på de tillfälliga grannarnas musiksmak. Fransk, jättearg rap. Någon slags psykedelia. Och sådan där ormtjusar/böneutroparmusik de verkar gilla i Mellanöstern.

Jag har burit shorts i en månad. Inte kjol en enda gång.

Jag inbillar mig att jag ser havet mellan de klena tallarnas snåriga stammar, gång på gång, att jag ser silverdimman, men där finns inget förutom torrt gräs och tomatfält. Jag hallucinerar. Munnen är torr som en dammsugarpåse. Vi ransonerar vattnet så vi slipper stanna och kissa så mycket. Bara i Frankrike finns det inbyggda askkoppar på toaletterna.

Jag har fått ett otäckt spindelbett på mitt lår. Jag sover bredvid en tjock bok och är paranoid.  

Jag har ritat svalor i sanden med min stortå. Jag har plockat stålhylsor och vinflaskor bland klapperstenen och undrat från vilket skepp allt skrot kommer ifrån. Jag har sett en avsliten krabbklo. Jag har låtit dystra tankar flöda.

Jag har skrivit ut tre skrivblock, varav två är linjerade, varav ett är inköpt i Paris, vilket jag verkligen fick tvinga mig själv att sätta mitt pränt på. Jag är livrädd att skriva fel i inbundna block, men blyerts är för fegisar, så vad gör man? Bläckfläckarna som pryder mina fingrar har antagit en ny färg. Den kallas persiskt blå och inhandlades i en knubbig flaska mitt emot en lunchstängd modist på Rue de Mazagran.

Surfarna, å tack älskade värld, surfarna! Guldbrända vattenvarelser och de vackraste av dansare, det är vad dem är, de dansar omkring på silversoppan i våtdräkt, zinkpasta och tungan rätt i munnen, de kisar oförstående in i solen och brakar in i kvarterets supermarche med brädan, som överallt annars, inklämd under armen. Deras skrotiga husbilar och modifierade minibussar står trångt parkerade efter strandpromenaderna, pyntande med klistermärken, snäckskal, kramdjur och batiklakan. De karaktäristiska fordonens ägare halvligger i bilsäten, på bänkar och trottoarkanter, kryper i och ur sitt glätta neopren, dricker öl, väntar på vågor och pratar sömnigt med yviga gester. Jag tycker om dem. Det känns som om jag känner dem allihop. Det är därför jag ler åt varenda en.    

Jag har besökt samma skrubbliknande antikvariat fem dagar i sträck. Jag har konverserat knaggligt med den icke-engelskkunniga innehavaren, en bräcklig tant nästan ett och ett halvt huvud kortare än mig själv vars maner får mig att tänka på marsipan eller Julie Andrews, uppfattat flyktiga uttryck rörande hennes små hundar och Napoleon, Limoges och tibetanska halsband med träpärlor formade som dödskallar. Têtes du mort, förklarade hon för mig och log bakom sin slöja av moderlig mystik.    

Jag har rent instinktivt utbrustit i högljudda "mais ouais" och "o non, c’est pas vrai!" under samtal och blivit förvånad över mig själv. Jag har till och med vant mig vid att folk öppnar dörren åt mig. Och att de hoppar på mig och överöser mig med bakterier varje gång de vill säga hej.

Jag har reparerat min sfär. Jag har uppfunnit mitt eget löpande manus. Jag har sett det mest praktfulla fyrverkeriet någonsin från en vågbrytare i en hamn.

Jag har väntat ut mongohårda spöregn i gröna trappuppgångar och roat mig med att försöka uttala namnen på porttelefonerna.

Jag har funderat över om mitt kött och blod är värt andras fantasier under ångestfyllda, hatade ögonblick, samt över min egen objektifiering av det manliga akilleslika torsot och mintkrispiga salta håret. Jag har funderat över begreppet för alltid och om segelbåten Agnes och om baronens beslut. Hur det är vettigt att skylta med sin svallande passion på stadens parkbänkar och hålla hand och kyssas framför sina barn.   

Jag har inte orkat polera mig. Smink känns som en utklädnad. Mina ögonfransar är blonda.

Jag har dråsat runt på en strand med ett tyskt simlag, två kusiner från Toulouse, en plaskvåt Golden Retriever och vad som visade sig vara ett gäng ur den baskiska frihetsfronten som helt apropå gillade att uttrycka sina åsikter med sprayfärg. Vi gömde oss bakom en sten och var paranoida. Igen. Moxnu betyder kyss på baskiska.   

Jag har flutit omkring på berylliskt glitter som vill lösa upp mig i sin salta saliv, lömskt och utan förvarning. Nästa vattenvägg brakar ned och träffar käkbenet likt en benkrossande rak höger. Jag kniper ihop ögonen, pressar ihop läpparna och försvinner under syrebubblorna; skummets baksug gurglar i öronen, bakom en gardin av kritvitt hår, försöker att inte tänka på hajen.  

Jag har druckit sprit mitt i natten. Jag har surfat på glas.

Jag har använt känslospänningar som trapetsgunga. Jag har knuffat mig själv i knävecken och snubblat in i allt möjligt. Jag har varit galet modig. Jag har varit med om så mycket vackert. Jag känner mig odödlig.

Vad gjorde jag egentligen för en månad sedan? Alldeles precis nu, klockan halv sju, innesluten i en syresatt hudcreme-air, vaniljsvag luftfuktighet, samma förutsägbart oförutsägbara väder? Jag åt väl något, försökte räkna alla små flygfän som i solens skugga blir till omkringirrande glödkorn, önskade att jag kunde disciplinera mig och undrade över ofrivillig skrivkramp, biblioteksskulder, gruvande avsky; jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning, och jag skiter i vilket.   

Det är faktiskt inte så lite befängt att jag påstår att den senast gångna månadens hänförande snedtripp har varit min bästa tid hittills som resenär och världsmedborgare. För att sammanställa många bittra sträckdagar av plaskigt, piskhårt spöregn, nätter där jag hostat mig själv till gråts i motellsängar kärvare än brädstaplar, blödande fotsulor, genant brinnande eksem, lantiskomplex, blekfiskomplex, jämförelsekomplex, komplex åt helvete; jag har både varit fruktansvärt arg och väldigt ledsen.

Att framställa bevis och ta beslut och riva bort och undra varför. Jag har tappat tron på julafton. Barndomen; konstpaus, hälften lögn och hälften fiktion. Jag har tänkt. Mycket. Så himla mycket. Men inte för mycket. Bara precis så mycket som det behövdes. Behövs. Just då. Precis nu.

Har ni någon gång låtit era hjärnceller filtrera den omkringliggande luften direkt genom skallbenet? Har ni någon gång upplevt ett konstattillstånd av total psykisk närvaro, hur ögongloberna plötsligt blir iskalla och tankarna klara som lagunen i en polynesisk atoll?

Har jag svalt för mycket vatten? Har jag tagit steget fullt ut in i den fjärde dimensionen, hand i hand med Sumire? Vad är det egentligen jag förstår nu som jag aldrig förstått det förut? Vad är det som knorrar i magen?

Jag vaknar upp med blå tunga och ledmotivet till a Bout de Souffle i huvudet. Jag vrider mig mellan de smått fuktiga lakanen, kniper ihop ögonen och piper plågat som följd till våndorna som orsakas av denna intensiva hemlängtan.

Jag har aldrig förstått mig på denna för mig mer och mer alienerade miljö och dess systematiska beteendemönster. Jag är inte menad att simma bland förvridna polyper utan varken värdighet eller karaktär, alltså, det känns ända in i hjärtroten, det svider som chili i ögat.

Jag har varit borta så länge att begreppen bytt plats. Jag tror jag lämnade kvar mitt baggage.    

All fakta förgås; allt onödigt vetande . Man minns vagt möbleringen i sitt eget sovrum, knappt hur lokalbussarnas betalsystem fungerar. Men ju närmare och närmare återkomsten; till garageuppfarten, man framlider, desto hårdare slår det ned. Hur bit för bit sätts ihop till en välbekant fucking bild av någon slags idyll och apatisk fångenskap, där vartenda jävla intryck som passerar genom hjärnvävnaden lika gärna skulle kunna vara någon slags bedövad, inlärd reflex, upprepad, så oändligt många gånger. Jag är så jävla trött på upprepning.

Jag har rest till världshavet och tillbaka, för i att i det ofrånkomliga utgångsläget finna att absolut ingenting har förändrats. Det tär på mig som köttätande myror. Det känns som om jag vill skrika utan ljud. Varför kommer det som en sådan chock? Jag känner mig som en fet och desillusionerad veteran.

Ingenting har förändrats. Det sade jag också, högt och hålögt, då de blå bergen tornade upp sig och jag lutade pannan mot rutan och suckade och tänkte på något annat; ”Ingenting har förändrats.” De andra skrattade till, någon fnös belåtet, de håller alla med, visst är det otroligt att alla dessa platser ligger på samma jord ändå och ska det inte bli skönt att komma hem i alla fall. Så trygga. Så rotade. Alla sedvanliga yttranden känns som klichéartade ursäkter. Jag känner ingen lättnad. Jag känner bara besvikelse. Existentiell frustration. Analys. Björkarna ska dö. Skogen är spretig. Åkrarna är sjuka och fulla med flugor. Den där harven står parkerad på exakt samma ställe som förut brand brännässlorna bakom den där ladan. Har den någonsin ens blivit använd? Allt är så fult. Jag ser bara skit.     

Varje gång man får smak på livet rycks det ifrån en. Varje gång man får en voyeurisk smygtitt på hur andra lever, hur jag skulle vilja leva, kunnat leva och kommer att leva om jag klarar av att spela mina kort rätt, slits den verkliga dagdrömmen sönder i småbitar och jag finner mig själv gloende ut på samma gran, samma granne, samma irriterande elstolpe. Snön kommer och går med annars förblir utsikten densamma. 

Vad gör man när man finner omgivningen plågsamt permanent men inuti känner sig omskakad, att man har förändrats och kanske aldrig blir som förut? Att det bara känns som om man hälsar på, är på genomresa, i sitt eget hus? Som om det sitter en grumlig plastfilm mellan min hand och allt annat som finns en meter framför mig? Att jag går framåt och de ansikten jag möter inte tillhör riktiga människor? Att jag kan göra vad jag vill, säga vad fan jag vill till vem jag vill, jag ska ju ändå inte stanna? Hjälp mig. Jag kanske bara är trött, jättetrött. Jag kanske bara har tagit fram saxen.

Den här platsen symboliserar ett sorts liv jag inte vill ha, något slags alterntiv, något ett-kryss-två. Jag ser allt utifrån, blickar in i akvarier, på monitorer; likt svaren i en vinn-massa-pengar-show på TV. Jag vill inte vara här. Du kommer dö här. Jag vill stå på avsatsen av ett stup mitt i mörkaste natten med Atlantens stålgrå muller inunder mig och St-Jean-de-Luz guldhalsband till hamn i väst. Jag hatar Falu rödfärg oavsett hur mysigt alla säger att det är med traditioner och hembygd. Doften påminner mig om härsket smör. Solbrännan bleknar med mitt nya perspektiv. Varför ska allt vara så omöjligt att genomföra? Varför är allt så oundvikligt? Varför måste allting antas med mest möjliga negativa inställning? Sådant gör mig ledsen. Jag vill bara tillbaka till Frankrike. Ta mig tillbaka nu. Förvandla mig till en fågel så jag kan flyga långt, långt bort här ifrån. Snälla jävlar förvandla mig till en fågel.

I regndoften känner jag höstmyllan. Minutvisare och timvisare snurrar i ultrarapid över urtavlor innanför min näthinna. Vad fan hände egentligen?